När Los Angeles Kings 2006 värvade Dan Cloutier, hoppades klubben att lagets eviga målvaktsproblem äntligen skulle vara över. Cloutier hade ju varit Canucks förstemålvakt i tre säsonger, men blev sedan utkonkurrerad av Roberto Luongo. Cloutier blev dock en ordentlig flopp i Kings, med rent ut sagt skrämmande siffror i statistiken. Det var dock inte bara Cloutiers oförmåga att stoppa puckar som gjorde Kings supportrar förbannade. Lika stor anledning var att målvakten – som då tjänade tre miljoner dollar om året – gick ut i tidningen och förklarade hur synd det var om honom. Cloutier var inte alls nöjd med att ha blivit nedskickad till farmarlaget Manchester Monarchs. Han hade också svårt att förstå hur klubben kunde skicka honom till Vail för en operation – och inkvartera honom på ett Super 8-motell. Om fler Kingssupportrar själva prövat på att bo på ett Super 8-motell, hade de kanske varit snällare mot stackars Cloutier. Bubblare:Sean Avery, New York Rangers (som naturligtvis lika gärna hade kunnat ta Cloutiers plats. Eller vilken annan plats som helst på listan…).
MINNESOTA: Mattias Öhlund
Den svenske backen är ju knappast känd som någon ful spelare. Men ibland brinner det uppenbarligen till även i Mattias Öhlunds skalle. I november 2007 delade Minnesotas Mikko Koivu ut en sen armbågstackling mot Öhlund. Det såg i ärlighetens namn inte särskilt allvarligt ut. Men Öhlund svarade med att använda klubban som ett basebollträ och slog rätt över finländarens fot. Koivu bröt ett ben i foten och Öhlund stängdes av i fyra matcher. Händelsen sågs dock allvarligare än så i Minnesota och Derek Boogard – lagets ökände fighter – hade planer på hämnd. Dock inte gentemot Öhlund. – Kanske kan jag smälla på Näslund eller de där ”Pinky and the Brain”-tvillingarna, sa Boogard och syftade på bröderna Sedin.
Under 1990-talet fanns det ingen rivalitet i NHL som överskuggade mötena mellan Detroit Red Wings mot Colorado Avalanche. Grunden till rivaliteten lades under flera säsonger, då lagen gång på gång drabbade samman i slutspelet. Det var dock en incident som förvandlade matcherna till rena rama krig: Claude Lemieux tackling i ryggen på Detroits Kris Draper (0.55 in i klippet). Trots att Draper inte hade pucken, valde Lemieux att med våldsam kraft skicka Red Wingsforwarden in i sargen. Med resultatet att Draper drabbades av hjärnskakning, bröt käken, näsan och kindben. Smällen var så otäck att Detroitspelarna var på gränsen till chockade efter matchen. – Jag kan inte fatta att jag tackade honom för matchen, sa Dino Ciccarelli. Lemieux straff? Två matchers avstängning. Säkerligen bidrar det skämtet till straff till att Detroitfansen fortfarande håller Claude Lemieux som deras största fiende. (Se även detta tidigare inlägg i USA-bloggen)
EDMONTON: Chris Pronger
Under hela sin 15-åriga NHL-karriär har Chris Pronger delat ut armbågstacklingar till vänster,tjuvsmällar till höger. Han uppskattar själv antalet arenor där han blir konstant utbuad till ”runt 20”. Inte ens spelarna själva känner någon sympati gentemot Pronger, utan har i stället röstat fram honom som ligans fulaste spelare. Men Edmontonfansens avsky gentemot veteranen har ingenting med hans spelstil att göra. Det var när Pronger – efter att ha lett Oilers till Stanley Cup-finalen 2006 – begärde att bli bortbytt från klubben som han fick stämpeln ”Public Enemy No. 1”. Pronger försökte dämpa ilskan genom att förklara att han ville bort av ”personliga skäl”. Men det hjälpte föga. Fram tills han blev bortbytt (till Anaheim) blev Pronger och hans familj utsatt för både smutskastning och ryktesspridning. Bubblare: Dany Heatley, som i somras vägrade att bli bortbytt till Edmonton från Ottawa.
FLORIDA: Uwe Krupp
Det är kanske svårt att tro det – särskilt med tanke på de senaste säsongernas skrala resultat – men Florida Panthers var säsongen 1995/96 på väg att vinna Stanley Cup. Hade Panthers lyckats att gå hela vägen, hade det inte bara varit en makalös skräll. Det hade också varit en av de mest enastående prestationerna NHL någonsin skådat. På allvar. Hockeyklubben Florida Panthers hade nämligen bara existerat i tre säsonger. I normala fall har det tagit fyra, fem, sex år för nyetablerade lag att ens komma i närheten av slutspelstrecket. Att en treårig organisation skulle gå hela vägen till Stanley Cup-final? Uteslutet. Men Panthers trotsade alla odds och slog – i tur och ordning – ut Boston, Philadelphia och Pittsburgh på vägen till final. Där – mot Colorado – tog det dock stopp. I match fyra kom avgörandet i den tredje sudden death-perioden. Målskytt: Uwe Krupp. Bubblare: Mike Richards, Philadelphia, som tidigare i år sänkte hemmafavoriten David Booth med en vårdslös tackling.
USA-bloggen kör ju en liten serie om NHL:s mest hatade spelare i respektive klubb. Vi har nu kommit till del fem, med Columbus och Dallas. Ni hittar del ett här och del två här. Del tre och del fyra.
COLUMBUS: Adam Foote
Precis som Kariya i Anaheim och Hossa i Atlanta, så var Adam Foote länge en favorit bland fansen. Foote är ingen poängmaskin, utan en fighter med stort hjärta och exemplarisk inställning. Den typen av spelare som täcker skott med ansiktet – på träning. Kort sagt: en karaktärsspelare. Men efter trading deadline på våren 2008, fanns det plötsligt anledning att ifrågasätta Footes karaktär. Backveteranen hade uppenbarligen tröttnat på livet i Ohio. Först vägrade han skriva på en förlängning av kontraktet, om han inte fick en ordentlig (och väldigt omotiverad) löneförhöjning. När Columbus sedan försökte övertala Foote att fortsätta förhandlingarna efter trading deadline, kom hoten. Om inte Columbus bytte bort honom, skulle Foote ”vara en dålig lagkamrat, en dålig kapten (”Footeloose”! Grym låt, ju) och dålig spelare”. Blue Jackets såg ingen annan utväg än att byta bort sin lagkapten. Fansen i Columbus har inte glömt bort Footes svek, men ilskan har dämpats av det faktum att Blue Jackets säsongen efter gick till slutspel för första gången i klubbens historia. Hur det gick för Footes Colorado? De var grundseriens näst sämsta lag.
DALLAS: Bryan Marchment
Det brukar räcka med att du skadar en spelare med en ful knätackling för att du ska bli hatad av motståndarlagets fans. Säsongen 1997/97 inledde Bryan Marchment med att göra just det: han tacklade sönder Dallas Stars Greg Adams, som missade 20 matcher på grund av knäskadan. Marchment var dock inte klar. Långtifrån. Innan grundserien var slut hann också med att skada Starsstjärnan Mike Modano, med en lika ful knätackling. När det sedan stod klart att Marchments San Jose skulle möta Dallas också i slutspelet, var det naturligtvis bara en tidsfråga innan backen skulle fullborda sitt makabra hat trick. Den här gången var det Joe Nieuwendyk som skickades in i planket och ut ur matchen. Marchment slutade med hockey efter säsongen 2005/06. Han är inte bosatt i Dallas, Texas.
Om Martin Havlat hade varit kontaktbar direkt efter smällen, hade lagkamraterna kunnat informera honom vad som hänt: ”You’ve just been Kronwalled”. Svenskens tackling på Chicago Blackhawks stjärnforward var en av de mest omtalade händelserna under förra säsongens slutspel. De flesta tyckte att tacklingen var ren och enligt regelboken, men det gör naturligtvis inte bilderna på en livlös Havlat mindre skrämmande. Och det är de bilderna som Chicagofansen kommer att bli påminda om varje gång Kronwall gästar United Center i framtiden. Därför får svensken finna sig i att vara den mest avskydda spelaren bland de dryga 21 000 supportrarna på läktarna.
COLORADO: Todd Bertuzzi
Den 16 februari 2004 sänkte Colorados center Steve Moore Vancouvers stjärnforward Markus Näslund. Smällen tog illa: Näslund drabbades av en hjärnskakning och missade tre matcher. Moore klarade sig dock från både utvisning och avstängning, något som gjorde både spelare och fans i Vancouver vansinniga och törstande efter hämnd. Canucks hänvisade till ”The Code” – som spelarna själva kallar ligans oskrivna regler – och gjorde klart att Moore skulle få betala priset för att ha skadat deras lagkapten. Tre veckor senare möttes lagen igen. Publiken behövde bara vänta i några minuter på det oundvikliga: Vancouvers Matt Cookeutmanade Moore på en fight och spelarna gjorde upp. Man kan tycka vad man vill om den sortens uppgörelser, men det är så det fungerar i NHL. Där borde historien ha tagit slut. Men av någon anledning tyckte Todd Bertuzzi – Näslunds kedjekamrat – att även han var tvungen att ge sig på Steve Moore. Så han attackerade Coloradospelaren bakifrån, slog honom i bakhuvudet och tryckte ned honom på isen. Moore bröt nacken, åkte på en allvarlig hjärnskakning och har inte spelat en minut sedan dess. En djupt ångerfull Todd Bertuzzi blev avstängd i 20 matcher. Men efterspelet är ännu inte helt avslutat. Moore har stämt Bertuzzi, som i sin tur har stämt sin före detta tränare Marc Crawford och det verkar som den här sorgliga historien aldrig kommer att få sitt slut.
Vad kan vara bättre än att gå in i säsongen med ett purfärskt monsterkontrakt? Det är två veckor kvar till MLB-premiären, och inatt blev det klart att Joe Mauer förlänger med Minnesota Twins. Priset: Åtta år, 184 miljoner dollar.
Hiskeligt mycket pengar? Absolut. Men alternativet var att låta Mauer bli free agent efter säsongen. Att se honom i Yankees- eller Red Sox-uniform hade gjort hål i Minnesota Twins själ som blivit svårare att reparera än de eventuella hålen i ägaren Jim Pohlads plånbok.
Joe Mauer är ju mer än en superstjärna med en dröm-swing, mer än ligans bästa catcher. I Minnesota är han en ikon. Han växte upp i Saint Paul och är själv ett Twins-fan sedan barnsben. Mauer ville stanna, Minnesota ville behålla honom. Everybody wins.
För Twins är det dessutom ett synnerligen lägligt besked efter skadan på All-Star-closern Joe Nathan. Han kommer inte spela alls i år. Då blir det befriande att gå in i den nya säsongen utan Mauers kontraktssituation hängande över klubben som en tjock ångestdimma. I år flyttar Twins in i nya fina arenan Target Field och inomhusbasebollen i Metrodome blir historia.
USA-bloggens serie fortsätter. Ni hittar del ett här och del två här.
CALGARY: Nikolaj Khabibulin
Ni kan själva grundstoryn för i stort sett alla sportfilmer: ett på förhand utdömt lag tar mot alla odds hem segern efter en heroisk insats. I slutspelet 2004 var det Calgary Flames. Ja, bortsett från en liten detalj, bara. Flames avslutade inte med en seger. Mannen som förstörde det perfekta slutet? Tampa Bay Lightnings målvakt Nikolaj Khabibulin. Calgary snubblade in i slutspelet som det lägst rankade laget och var rejält nederlagstippat mot Vancouver i första rundan. Men Flames skrällde, efter att ha slagit ut Vancouver i en klassisk holmgång över sju matcher. Av bara farten vann sedan Calgary mot toppseedade Detroit (4–2 i matcher) och San Jose (samma siffror) innan Tampa Bay väntade i finalen. Flames ledde med 1–0, 2–1 och 3–2 i matchserien, innan Khabibulin tog fram eldsläckaren och fick stopp på Calgary. I den sjunde och avgörande matchen tog han 16 skott bara i den tredje perioden och efter Ruslan Fedotenkos mål var Calgarys äventyr över. Efter några år i Chicago hittade Khabibulin i somras ett nytt hem. Hos Calgarys ärkerival Edmonton.
CAROLINA: Scott Stevens
Åsikterna om Scott Stevens går isär. Minst sagt. Enligt vissa var han en briljant, om än hårdför, försvarsspelare med magisk tajming i sina blytunga tacklingar. Andra menar att Stevens värsta smällar var en kombination av boarding, interference, elbowing… ja, i stort sett varenda regelbrott som existerar. Fansen i Raleigh tillhör sedan slutspelet 2001 den senare kategorin. Det var då Stevens först tacklade Shane Willissönder och samman (ursäkta bildkvalitén), för att i nästa match dela ut en smäll som gjorde Ron Francis så groggy att han tvingades krypa genom mittzonen.
Hänger ni med i NHL vet ni att matchen mellan Boston och Pittsburgh i går natt haussades upp som Den Stora Hämnden. Bruins skulle ge igen för Matt Cookes armbågstackling som sänkte Marc Savard och om man skulle tro förhandssnacket så väntade ett mindre blodbad. Och, jo, Shawn Thornton kastade handskarna mot Cooke, men så mycket mer hände faktiskt inte.
Annat var det när herrarna Claude Lemieux och Darren McCarty drabbade samman. Utan att berätta för mycket om händelsen (den kommer omnämnas i vår serie ”NHL:s mest hatade”), så kan vi väl bara konstatera att det var good ol’ hockey. I klippet nedan (klicka sedan vidare till youtube för del två och tre) pratar de två slagskämparna ut, för första gången sedan ett av hockeyhistoriens mest uppmärksammade bråk.
Det är några timmar kvar innan Wests förstarankade Syracuse tar emot underhunden Vermont (16). Och nu kan man förstås snacka basket. Till exempel om Syracuses skadade center Arinze Onuaku eller om Vermonts stjärna Marqus Blakely, som må vara kort men fyller upp statistikpapperet som en jätte.
Men man kan också prata om Evan Fjeld.
Vermonts forward förlorade sin mamma Susan i cancer bara dagar före finalen i America Easts turnering föra veckan. Evan spelade ändå, Vermont vann mot Boston University – och fick en inbjudan till The Big Dance.
Evan och hans mamma stod varandra nära i livet och i basketen. Susan har sett i princip varenda hemmamatch trots att hon bor 14 timmars bilresa, enkel väg, från Burlington, Vermont. Att inte spela lördagens final fanns inte på kartan för den förkrossade 21-åringen. Susan hade velat att Evan spelade.
Efter slutsignalen i segermatchen möttes Evan och pappa Jon i årets mest rörande omfamning. – Jag har en fantastisk mamma och en fantastisk pappa. Alla är imponerade över hur jag har hanterat det här. Men jag kan inte ta åt mig äran för det – det är hennes förtjänst, sa Evan efter matchen.
Om vi ändå ska prata lite basket, så är Vermont nederlagstippat mot Syracuse i natt. Men gårdagens skrällar i första rundan ger ett visst hopp. – Alla högre seedade lag måste vara på alerten nu, säger Fjeld. Vermonts Marqus Blakely: – Allt kan hända. Detta är Syracuse medvetet om. – Vi vet att Vermont är ett väldigt bra lag. Vi vet att man har spelat väldigt bra i år, särskilt på slutet, säger Syracuses coach Jim Boeheim.
En till detalj i nattens matchup är att Syracuses Kris Joseph möter sin bror Maurice i Vermont.
Dags för kväll två. Jag hoppas den blir lika vansinnig som första kvällen. Precis som i går så får ni lite information inför kvällens tv-matcher på ESPN America. Men kom ihåg att man kan se alla matcher (gratis!) här.
Uppdaterad med de två nattmatcherna.
Regionsrankningen inom parentes.
(15) MORGAN STATE – (2) WEST VIRGINIA EAST, Buffalo, New York, 17.15. MORGAN STATE: Record: 27–9. Nationell rankning: 103. Håll ögonen på: Det är svårt att förbise guarden Reggie Holmes. Han är skolans all time meste scorer (2 047 poäng) och snittet den här säsongen är imponerande 21,8. Å andra sidan så är det på en svag procent – Holmes skjuter bara 39,3 procent från golvet. Men blir han het, då kan WV få problem. WEST VIRGINIA: Record: 27–6. Nationell rankning: 4. Håll ögonen på: Okej, egentligen är det kanske Da’Sean Butler man ska håll koll på. Men det är ingen idé att titta på honom om inte Devin Ebanks är i Buffalo för att vinna. Ebanks har haft en hel del problem både på och utanför banan, men topprankade West Virginia går inte längre än Ebanks leder laget. Ebanks är ojämn, men när nån har tryckt på ON-knappen så är han en energisk, aggressiv forward och för svår att hantera för de flesta motstånd.
(10) MISSOURI – (7) CLEMSON EAST, Buffalo, New York, 19.35. MISSOURI: Record: 22–10. Nationell rankning: 44. Håll ögonen på: Missouri är ett lag. Alltså verkligen ett lag. Stjärnor? Sånt sysslar man inte med. Alla är lika viktiga. Men nån måste göra flest poäng – och det är Kim English. English snittar 13,9 poäng per match, en av blott två spelare i laget som snittar tvåsiffrigt) och är den spelare man letar efter när man behöver poäng. CLEMSON: Record: 21–10. Nationell rankning: 34. Håll ögonen på:Trevor Booker kan, när han vill, vara ett monster under korgen. Men Clemsons insidestjärna har jobbat med sitt skott för att imponera på scouterna och testar lite för ofta skott utifrån. Men det är han som måste göra det för Clemson – och siffrorna (15,6 poäng och 8,4 returer per match) vittnar om att han kan göra det.
(12) UTAH STATE – (5) TEXAS A&M SOUTH, Spokane, Washington, 21.45. UTAH STATE: Record: 27–7. Nationell rankning: 30. Håll ögonen på:Jared Quayle har en vansinnig statistikrad för en pointguard i college. Håll i dig nu: 11,9 poäng 4,3 assist och 6,2 returer per match. Quayle gör allt och ganska mycket till. Det behövs i kväll. TEXAS A&M: Record: 23–9. Nationell rankning: 13. Håll ögonen på: Som amatörboxare var han 13-1-1. Som basketspelare är Donald Sloan 18,2-2,3-3,7. Båda raderna är imponerande. Sloan, en seniorguard, är motorn i det här laget och har rutin och smartness att kontrollera tempot. Räkna med att Sloan kommer att försöka dra igång ett tämligen snabbt spel.
(10) GEORGIA TECH – (7) OKLAHOMA STATE MIDWEST, Milwaukee, Wisconsin, 00.15. GEORGIA TECH: Record: 22–12. Nationell rankning: 33. Håll ögonen på: Derrick Favors var USA:s hetaste high school-lirare 2009 (rankad etta, före John Wall). Georgia Tech vann dragkampen – men har inte fått den där superstjärnan man trodde på. Inte för att Favors varit direkt dålig, men när han exploderade under säsongens fem sista matcher (16,5 poäng, 9,6 returer) fick man se vad han egentligen kan göra. Favors har suverän storlek, är superexplosiv runt korgen, har känsliga händer och jobbar stenhårt på båda sidor av mittlinjen. OKLAHOMA STATE: Record: 22–10. Nationell rankning: 32. Håll ögonen på: James Anderson valdes till Årets Spelare i Big 12 och måste vara i princip ostoppbar om Oklahoma State ska ha en chans här. 46 matcher i rad har karln gjort tvåsiffrigt. Han är en fruktad skytt och Oklahoma State kommer att sätta 18 miljoner screens per anfall för att få Anderson åtminstone halvöppen.
Derrick Favors:
(15) UC SANTA BARBARA – (2) OHIO STATE MIDWEST, Milwaukeee, Wisconsin, 02.35. UC SANTA BARBARA: Record: 20–9. Nationell rankning: 94. Håll ögonen på: Förutom att Orlando är ett coolt namn så är Orlando Johnson också en riktigt bra spelare. Johnson blev vald till Årets Spelare i Big West och hans 18 poäng och 5,5 returer per match är imponerande. Inte för att det spelar någon roll i kväll. OHIO STATE: Record:27–7.Nationell rankning:22.Håll ögonen på:Det finns de som anser attEvan Turner är en större talang än självaste John Wall. Turner, guard, snittade 19,5 poäng, 9,4 returer (!) och 5,8 assist per match. Han har fantastiska skills offensivt och defensivt och jämförs med Portlands Brandon Roy. Hög basket-IQ, hårt jobb, bra blick för spelet… Killen har i princip allt. Missa honom inte. I sommar lär han gå topp tre i draften.
Det var en kväll av chock, skräck, panik och total tomhet. För Georgetown, Vanderbilt och Notre Dame alltså. För andra var det ren och skär glädje.
Det var fler lag som förlorade i första rundan mot lägre rankade lag. Men trion ovan var väl de stora överraskningarna. Jeffery Taylors Vanderbilt, rankat fyra i West, fick ge sig mot Murray State (13), som i och för sig hade stämpeln som skrällag redan innan. – Det här är sånt som händer i March Madness. Jag trodde inte det skulle hända och jag var säker på att vi skulle vinna matchen, säger Vandys freshman John Jenkins. Taylor gjorde 9 poäng och tog 6 returer på blott 21 minuters spel och hade foulproblem i andra halvlek. Georgetown, rankat trea i Midwest, förlorade mot Ohio (rankat 14) och Souths sjätterankade Notre Dame föll mot Old Dominion (11).
Vi hade en till svensk i spel i går också. Brice Massamba spelade från start för sitt UNLV men gjorde bara elva minuter i förlusten mot Northern Iowa.
