Tja, vad kan man säga? Att slipa diamanter kan ibland ta lite tid. Den bejublade isländska piano- och stråkkompositören Ólafur Arnalds och den elektroniska producenten Janus Rasmussen (även känd som keyboardist och sångare i electro-pop-duon Bloodgroup) träffades redan för många år sedan. Arnalds var under en längre period ljudtekniker i en studio i Reykjavík och arbetade då bland annat med Rasmussens projekt. De båda musikerna upptäckte snart sin ömsesidiga kärlek för minimalistisk musik och blev goda vänner. Deras egna projekt Kiasmos bildades 2007, och 2009 släppte de några låtar som kom med på en EP med Rival Consoles. 2012 släpptes deras första officiella singel ”Thrown”, och nu är Kiasmos äntligen här med sin självbetitlade fullängdsdebut – ett album som på många sätt markerar ett nytt landmärke för kombinationen av electronica och klassisk musik. I samband med albumreleasen fick vi en pratstund med Ólafur Arnalds själv.

Varför har det tagit så lång tid från det att ni släppte singeln ”Thrown” till att ni nu släpper ett album?

– Det beror främst på att Kiasmos inte är ett riktigt band. Vi var båda upptagna med våra solo-projekt. Egentligen hade vi inte heller några planer på att släppa ett album. Singeln var inte en del av ett klassiskt releaseschema med ett efterföljande album, utan det var bara en låt vi gjorde. Men i år bestämde vi oss för att göra ett album, och sen gick det väldigt snabbt. Efter sex veckor var vi färdiga med allting.

Passar ”Thrown” in även om den är betydligt äldre än de andra låtarna?

– Det var faktiskt inte tänkt att den skulle vara med på albumet, då vi ville utgå ifrån ett helt nytt perspektiv. Men i slutändan försökte vi ändå få in den där. Det slutade med att vi ändrade på några saker så att den passade bättre in på albumet, så albumversionen är lite annorlunda än singeln. Men om låten inte hade passat in med det övriga soundet på albumet hade vi aldrig tagit med den.

Hur ”mycket” Island skulle du säga att albumet låter?

– Jag vet inte riktigt. Det låter nog ganska likadant som om vi hade spelat in plattan i Berlin. Vi var inte influerade av naturen, utan mer av oss själva. Vi gick bara in i studion och skapade musik.

Ni är ju båda soloartister vid sidan av Kiasmos – bråkade ni någonting under inspelningen?

– Jag vet inte varför, men vi hade faktiskt aldrig några konflikter om hur vi skulle göra saker. Vi var överens om det mesta utan att någonsin behöva prata om det. Och de få gånger vi inte var säkra på hur vi skulle lösa en situation, satte vi oss bara ner och diskuterade det.

Hur har ni tänkt kring kombinationen av dina piano-melodier och Janus elektroniska inslag – vilket har varit i fokus?

– Det är väldigt olika. Ibland började vi med ett beat medan piano eller stråkar fick komma in senare. Men givetvis finns det en del låtar där vi gjorde tvärtom också. Det är väldigt viktigt att jobba från de olika hållen för att slutresultatet inte ska bli tråkigt.

Är det här ett album vi ska dansa till eller passar det bättre att lyssna på när man ligger på soffan och tar det lugnt?

–  Det är upp till lyssnaren. Vi gjorde inte ett album som ska passa för ett särskilt tillfälle. Gillar man en viss musik tror jag i och för sig att det alltid är möjligt att dansa till den.

Idag lyssnar människor allt mer på enskilda singlar och spellistor. Ser du det som ett problem att vissa kanske inte kommer lyssna på hela albumet utan bara på enstaka låtar?

– Nej, inte med det här albumet, eftersom att låtarna står sig väl på egen hand. Detta fungerar givetvis, även om vi också har gjort albumet så att du kan lyssna på det från början till slut utan att märka när en låt slutar och den andra börjar. Men det har blivit en allt viktigare fråga. När man gör album idag måste man tänka på att göra singlar som också fungerar i albumformatet. Det är en stor utmaning…men som alla andra artister önskar jag att folk skulle börja lyssna mer på hela album. I dagsläget håller albumet på att förlora sin makt som konstnärshandling.

Vad har du haft för dig sedan ni blev klara med albumet?

– Jag har varit upptagen med mina solo-grejer. Sedan har jag gjort musik till en TV-show, samt planerat ett annat samarbete med en vän till mig.

Finns det några nya isländska artister som du vill rekommendera?

– Jag gillar ganska den elektroniska trion Samaris, som också spelade på en hel del festivaler i somras. Och så tycker jag också om Young Karin som är ett mer pop-inriktad band.

Vilka artister inspirerar dig annars?

– I slutändan är allting inspirerande. Allt jag lyssnar på, från hip hop till rock eller klassiskt, påverkar mig. Jag tycker inte om att begränsa mig till en artist, eftersom det inte fungerar så för mig. Varje människa jag jobbar med, allt jag lyssnar på och allt som händer runt omkring mig har en inverkan.

Sorg, uppbrott och ”skitår” som tar slut. Det är några av de ämnen som dyker upp på Tomas Andersson Wijs nya album Mörkrets Hastighet. Vi ringde upp Tomas för att prata om inspelningen av plattan, hans syn på musikbranschen samt samarbetet med Tommy Körberg. 

Det är den 15 oktober 2014, och releasedag för Tomas Anderssons nya album Mörkrets Hastighet – en platta som många benämnt som ett klassiskt ”uppbrottsalbum”. Men även om Tomas själv var förberedd på vilka reaktioner albumet skulle få, har det ändå varit tufft att behöva prata om separationen som behandlas på skivan.

– Jag känner mig lite som en mask på krok som kränger runt för att slippa svara. Jag berättar allt i min musik men är rätt privat annars. Man tänker inte på konsekvenserna när man gör en platta utan skriver helt enkelt om det man måste skriva om. Jag har helt klart gjort album som är lättare att prata om.

Sedan debutalbumet Ebeneser (1998) har Tomas spelat in många framgångsrika album, då oftast i samarbete med en producent åt gången. Men inför Mörkrets Hastighet valde han att jobba på ett helt annat sätt, där han tog in flera olika personer i processen. Resultatet blev ett album där namn som Tobias Fröberg, Johan Berthling, Emil Svanängen och Johannes Berglund alla haft ett finger med i spelet.

– Jag hade sett hur mina bekanta inom dansmusiken jobbat med flera olika producenter och tekniker samtidigt, och tyckte att det vore kul att testa. Och det gick väldigt bra, även om det blev otroligt mycket jobb, berättar Tomas.

Med den unga ljudteknikern Sven Johansson vid sin sida och tillgång till den unika utrustningen på Fashionpolice Studios i Stockholm, har ett välljudande album växt fram. Och Tomas är själv speciellt nöjd med mixen mellan det analoga och det digitala.

– Det ska inte låta retro, men det finns liksom inget bättre än fina gamla mickar och kompressorer, som återger ljudet på ett snyggt sätt. Vi har lyckats behålla värmen i musiken, men ändå hittat en ny klarhet i ljudet. Jag är supernöjd.

När det kommer till låtarna har Tomas också samarbetat med Andreas Mattson (Popsicle), som just nu också är aktuell som låtskrivare för Sofia Karlssons senaste album.

– Jag och Andreas får alltid mycket gjort tillsammans. Ibland skriver vi tre eller fler melodier om dagen. När det kommer till idéer så dyker de upp överallt. Det är konstigt, men jag kommer ofta på melodier och texter när jag soundcheckar. Jag gillar att skriva låtar när man gör något annat samtidigt. Det blir inte så fokuserat, utan låten får liksom ”ramla” över en istället.

Albumet har en tydlig kronologi som följer ett år i artistens liv, och som avslutas med ”vintern vi talat så länge om” (”Orden i vinden”) och ”det är tre dagar till jul/och ett skitår är slut” (”Nu dör en sjöman”). Detta drag var inte något som Tomas tänkte på under skrivprocessen utan växte istället fram när låtordningen på albumet skulle sättas.

– Det blev verkligen som ett år i mitt liv, där albumet går från en vinter till en annan. Det är utan tvekan den mest tematiska platta jag gjort, säger Tomas.

Den vackra och rörande ”Nu dör en sjöman” har med sina referenser till julen också kommit att bli upplockad av en av Sveriges största vokalister. Inom kort kommer en julversion av låten med ingen mindre än Tommy Körberg.

– Tommy frågade mig  om jag hade någon jullåt på lager. Jag spelade upp ”Nu dör en sjöman” och han nappade på att göra en egen tolkning av den. Han sjunger ju lite mer ”wide screen” än jag dock, så den kommer nog bli lite annorlunda, säger Tomas med ett skratt.

Sedan Tomas debuterade har det hänt mycket inom musikbranschen. Det släpps allt fler album, samtidigt som ”brinntiden” för varje release blivit allt kortare. Att tränga igenom ”bruset” har kanske aldrig varit svårare, men Tomas säger sig ändå vara lyckligt lottad som redan hunnit bygga upp en stadig publik.

– När jag debuterade 1998 pratade jag med Peter LeMarc på telefon som sa ”jag skulle inte ens önska min värsta fiende att debutera nu”. Då kan man ju tänka sig hur det är idag! Tack och lov har jag en stark live-förankring och står rätt stabilt.

Och Tomas säger sig vara säker på att det kommer bli fler album i framtiden. Även om han fortfarande gör temporära utflykter till sitt parallella yrke som journalist (senast med sin intervju-serie på Brunnsgatan) är musiken fortfarande hans stora passion.

– När man släppt en platta kan man känna sig ganska matt. Men så har jag känt många gånger och nu vet jag att suget att göra musik alltid kommer tillbaka. Det är en kärlek.

Bono pratar med Joey Ramone.

De ses över ett par drinkar i New York, och Bono berättar en historia för Joey från U2:s förflutna.

De fyra tonåringarna, som då fortfarande går i skolan i Dublin, har stora drömmar och försöker ta sig uppåt. En dag får de reda på att en stor och viktig filmregissör ska komma till deras skola för att hitta statister till filmatiseringen av James Joyce A Portrait of the Artist as Young Man.

Vid den här tidpunkten var U2 ett coverband som fortfarande försökte lära sig att spela sina instrument. Men de går ändå fram till regissören och säger att de vill visa honom hur bra deras låtar är – och om han gillar dem så ska han fixa in bandet på ett lokalt TV-program. U2 spelade två Ramones-covers.

Mannen var imponerad. ”Har ni skrivit de här låtarna?” frågar han.

”Ja!” svarar Bono. U2 hamnade på TV.

Joey Ramone lyssnar intensivt på Bonos historia. När den är klar stirrar Ramone bara på honom och säger ”Vem är James Joyce?”.

Det är den 9 september 2014. Den irländska supergruppen har precis låtit elva låtar från sitt nya album, Songs Of Innocence, släppas ut gratis till 500 miljoner iTunes-användare. Det har gått 40 år sedan U2 spelade Ramones-låtar, och idag ger de sin hyllning till punkbandet.

På scen har Bono inte förändrats särskilt mycket från den hyperaktiva 16-åringen i Dublin, som gjorde vad som helst för att få sitt band att slå igenom. Hans hår är kortare, midjan något bredare och hans kläder sitter bättre. Men passionen och uppträdandet som 1976 hänförde (lurade) en filmregissör, har idag samma effekt i Silicon Valley i Cupertino, Kalifornien.

Med ansiktet i djupa veck av koncentration, håller Bono mikrofonen så hårt att hans knogar vitnar och sjunger: “I woke up at the moment, when the miracle occurred; heard a song that made some sense out of the world. Everything I ever lost now has been returned. It’s the most beautiful sound I had ever heard”.

Låten heter ’The Miracle (of Joey Ramone)’. Den handlar om vad som hände under kvällen den 24 september 1977, i en biosalong i norra Dublin. Panka och utan biljetter dök de unga irländarna upp utanför konsertlokalen där Ramones skulle spela. De skulle försöka smyga in. En granne till Bono hade gjort sig besväret att faktiskt köpa en biljett. En plan hade fötts: Vid en förbestämd tid skulle grannen gå till lokalens nödutgång, öppna den och släppa in kvartetten.

Om man öppnar den här magiska lådan där ’U2 & the Ramones’ ristats in på locket, hittar man ännu fler korsade trådar. När Joey Ramone låg för döden på ett sjukhus i New York 2001, var U2:s ’In A Little While’ den sista låt han bad att få spelad för sig.

I Green Room i Cupertino, efter att ha sjungit om miraklet med hans mentor, tar Bono upp historien. ”Det fanns egentligen aldrig något hopp för U2. Och det berodde på mig” säger han. ”När jag var 16-17 år visste jag att jag aldrig skulle lyckas som punkrock-sångare, eller rocksångare för den delen, eftersom jag hade en tjejröst. Jag tycker fortfarande att jag sjunger som Siouxsie från The Banshees på de två första U2-albumen. Men jag hittade min röst genom Joey Ramone och det där Dublin-gigget. Jag stod där och hörde honom sjunga. Han sjöng lite som en tjej också. Allt skulle nog ordna sig ändå. Det var min väg in”.

För att ta ett steg fram på det nya albumet, var Bono också tvungen att ta två steg tillbaka. Först tillbaka till hans barndomshem på Cedarwood Road i norra Dublin, och sedan till de två konserterna han såg som tonåring, och som kom att göra U2 till mindre av en dröm och mer till ”work in progress”.

”The Ramones och The Clash spelningar i Dublin – det var ungefär 12 månader mellan dem”, minns han. ”Jag fick min röst från Joey Ramone och U2 blev just U2 på grund av The Clash-konserten. Allting förändrades den kvällen. Jag minns hur jag dagen efter gigget satt i min låda till sovrum på Cedarwood Road och stirrade ut genom fönstret. I det ögonblicket blev allting väldigt tydligt för mig: världen är mer formbar än vad man tror”.

Så stor var kärleken för rock´n´roll under dessa två kvällar i Dublin, att U2 efter 40 år och under tiden fram tills dess kom att bli ett av världens bäst säljande rockband, med en av de mest framgångsrika turnéerna någonsin. Bono lägger antingen av ett brett leende eller ett kacklande skratt när han pratar om bandets tidiga dagar.

”Grejen är att det fanns band i Dublin vid den tiden som var mycket bättre än oss – band som såg bättre ut, spelade bättre, skrev bättre låtar. Men det vi fick med oss från the Ramones och The Clash var att du bara behöver plocka upp en mikrofon och säga någonting genom din musik. Vi gjorde precis det när vi nyss spelade ’The Miracle (of Joey Ramone)’. Det är fortfarande den enda orsaken till att U2 existerar idag”, säger han.

Bono kan verkligen snacka bort en – han är en sådan person som skulle kunna prata sig ur en arkebusering, och idag i Kalifornien har han redan hittat sin rytm. Han fortsätter på spåret ”det finns mycket bättre band än U2” – ett faktum han säger sig ha levt med under de senaste 40 åren.

”Många menar att det tog för många år för oss att få ut Songs Of Innocence och att det var över för oss och så vidare… den ärliga sanningen är att jag önskar att U2 var ett bättre band. Jag önskar att vi hade mer talang. Nuförtiden måste jag gå igenom en slags plågsam ödmjukhet när jag försöker skriva en låt”.

Vilka slagord som än riktats mot Bono och U2 under åren – och det har varit en hel del – har Bono alltid tänkt värre saker om sig själv.

För några år sedan berättade han för mig: ”Varje gång jag hör en U2-låt på radion så ryggar jag tillbaka. Vill du veta vilket ögonblick med U2 som är mitt mest förudmjukande? Det är ’Where the Streets Have No Name’. När jag skrev texten bodde jag i ett tält i norra Etiopien [1985] och skrev ner några rader: ’I want to run, I want to hide, I want to tear down the walls that hold me inside’. Jag tänkte att de var rätt fåniga men vi spelade i alla fall in låten i studion, och orden fick vara kvar. Nu måste jag sjunga dem för resten av mitt liv. Och det är U2:s mest framgångsrika låt live!”.

När bandet för tre år sedan började skriva på sitt nya album sade Bono för mig: ”Om vi inte kommer på en riktigt bra anledning till att göra ett nytt album så borde vi ge fan i det. Jag minns ett riktigt dåligt U2-ögonblick från när vi spelade in Achtung Baby. Saker var dåliga, riktigt dåliga. På en skala från ett till tio så befann vi oss på nio. Jag tror att situationen vi är i nu [med att spela in Songs of Innocence] till och med är värre än den var i Berlin”.

När det kommer till Bono så ser folk det som de vill se: den stoltserande rock´n´roll-megastjärnan i sina solglasögon, räddaren av Universum, mannen som ska fixa alla globala problem. Men ta bort kulissen av 80 000 skrikande fans, de glansiga omslagen och det faktum att han sitter på telefonnumren till världens största politiska ledare, och han är fortfarande den där självföraktande tonåringen från Dublin som ljuger för filmregissörer, smyger in på konserter och oroar sig för att hans ”tjejiga” röst ska förstöra hans band.

Lyssna på honom idag i Cupertino, när han sjunger om Joey Ramone, och hör hans bekännelse: “I woke up at the moment when the miracle occurred, I get so many things I don’t deserve”.

Det finns en väldigt bra anledning till att bandet spelade den här låten idag – deras första konsert sedan The 360 Degree Tour som hade 110 speldatum mellan 2009 och 2011. Nästan varje textrad är fylld av självbiografiska detaljer som är väldigt personliga för sångaren. Han sjunger att när han: “heard a song that made some sense out of the world, everything I ever lost now has been returned”.

”Det jag tänker berätta nu är någonting som är rätt konstigt”, säger han senare i the Green Room. ”Idag är vi här i vackra och soliga Kalifornien för att presentera vårt nya album som handlar om min familj, vad som hände under mina tonår och den första tiden med U2. Jag insåg just att det idag också är 40 år sedan min mamma dog. Hon dog under min pappas begravningsceremoni. Jag var bara 14”.

Det stora inflytande som förlusten av hans mamma har haft hörs också tydligt på en av låtarna på albumet – ’Iris (Hold Me Close)’. Iris var också hans mammas namn. ”Jag har väldigt få minnen av min mamma” säger han, ”men de jag har finns i låten”.

För att betona detta ställer han sig upp och börjar sjunga på låten: “’Iris standing in the hall, she tells me I can do it all”.

”Sedan sjunger jag den här typiska mor-till-son-raden där hon säger till mig ’You’ll be the death of me’. Men det var inte jag. Jag var inte ’the death of her’”.

Bono tror att mödrar överlag är en viktig del av hur rockmusiker fungerar. ”Mamman är otroligt viktig för rockmusiken. Välj en framstående sångare så får du en person som förlorat sin mamma i unga dar – Paul McCartney, John Lennon. Lyssna på när Lennon sjunger om sin mamma, lyssna på när Eminem sjunger om sin mamma. Jag var arg och sörjde min mor, och fick utlopp för mina känslor genom musiken. Och det får jag fortfarande”.

Utanför finns Amerika, men på insidan av det här fönsterlösa rummet har Bono försvunnit in i sina minnen och är tillbaka på ungdomens gator i Dublin. Här finns något som man kanske inte kan föreställa sig när det kommer till Bono: han är besatt av körsbärsträd.

”Mina grannar, på Cedarwood Road i Dublin, hade det vackraste körsbärsträd du kan tänka dig. Det kändes som den största lyxen”, säger han. På låten ’Cedarwood Road’ sjunger han, ”That cherry blossom tree was a gateway to the sun”.

”Men dåliga saker hände också”, berättar han.

”När jag började gräva i det förflutna dök en hel del skit upp. Det finns en låt på albumet som heter ’Raised by Wolves’. Under mina tonår tog jag varje fredag bussen från skolan in till centrum för att besöka en särskild skivaffär. Men en fredag hade jag cyklat till skolan istället och tog därför inte heller bussen efter skolan. Klockan 17.30 den fredagen, då jag alltid brukade befinna mig i skivaffären, ägde det värsta illdådet i konflikten i Nordirland rum, precis runt hörnet från den skivaffären, och där 33 personer dödades av en bilbomb”.

Genom att besöka sitt förflutna på albumet, försöker Bono också att förstå hur U2:s nutid och framtid ser ut.

”Jimmy Iovine [föredetta producent till U2] sa någonting till mig som var svårt att ta in. Han sa: ’Bono, du befinner dig långt ifrån där du lever’. Jag vet exakt vad han menade när han sade så. Det var riktigt pinsamt för mig att höra det. Det är den verkliga orsaken till varför vi återvände till platsen där allt började – Dublin. Detta för att fråga oss själva varför vi en gång började med allt det här och vad det betyder för oss nu”.

Det är dags att avsluta det här. En tyngd har lyfts från Bonos axlar idag när det försenade albumet äntligen är ute. Men som alltid när det kommer till Bono, så finns det en vändning i historien. ”Det tog så lång tid då vi inte bara spelade in ett album, utan två stycken”, säger han. ”Det finns ett ’systeralbum’ till Songs Of Innocence. Songs of Experience kommer att släppas väldigt snart. Jag vet att jag har sagt så förut – men det kommer det”.

Han bekräftar också att nästa stora U2-turné kommer att påbörjas i april 2015 och att den kommer vara “fräsch och annorlunda”. Under vår intervju har han gått igenom hela spektrat av känslor – lättnad, glädje, stolthet, sorg, ånger och sårbarhet – men passionen är tillbaka och han är redo att kämpa igen. Han lyfter fram ett citat från den irländska författaren Samuel Beckett som går så här: “Perhaps my best years are gone – but I wouldn’t want them back. Not with the fire in me now.”

Som vanligt får han också sista ordet: “Vi är tillbaka, vi är glada. Ett andra album är färdigt att släppas och vi har en turné som börjar snart. Du förstår, att vara med i U2 är som att vara med i ett prästämbete. Det finns bara en väg ut – och det är i en kista”.

Bryan Boyd

Brian Boyd är en irländsk musikjournalist som vanligtvis skriver för Irish Times.

Inom jazzkretsar vet de flesta vem Rigmor Gustafsson är. Med sin sköna röst och en utstrålning få förunnad har hon kommit att bli en av landets mest framgångsrika vokalister inom genren. När vi ringer upp befinner sig Rigmor ute på en miniturné – vid sidan av de större spelningarna blir det många små gig, ofta i duo- eller trioformat.

– Det blir en mix av olika spelningar just nu. Men det jag ser fram emot mest i höst är självklart öppningskonserten på Stockholm Jazz Festival där jag spelar med orkestern från nya skivan!, säger Rigmor.

För en månad sedan släppte Rigmor sitt nya album When You Make Me Smile som hon spelat in tillsammans med Dalasinfoniettan. Drömmen om att göra ett album med en stråkorkester hade funnits länge men blev först verklighet då medproducenten och låtskrivaren Ollie Olsson hörde av sig och var intresserad av att göra något liknande.

– Ollie är en väldigt entusiastisk person, och det var ett lockande och roligt projekt. Vi började skriva låtar, och sedan kom Dalasinfoniettan snabbt in i bilden, berättar Rigmor.

Inspelningsprocessen tog sin början, men samtidigt fick Rigmor problem med sitt skivbolag då hennes kontrakt precis hade löpt ut. Detta ledde till att en stor del av arbetet med albumet föll på henne själv.

– Det var helt enkelt mycket som blev mitt jobb, kanske mer än vad jag egentligen hade velat. Samtidigt har jag svårt att släppa kontrollen också. Det är inte som att jag har mixat någon skiva direkt, men jag är väldigt petig när det kommer till detaljer gällande sound och ljud. Men det är tur att det inte bara var jag som drog i spakarna, för då hade vi aldrig blivit klara, berättar Rigmor med ett skratt.

Tillsammans med Ollie Olsson och Tomas Bäcklund har Rigmor skrivit sex av låtarna på albumet. Förutom detta innehåller plattan ett par covers, samt duetten ”Let It Go” som Rigmor gör tillsammans med självaste Eagle Eye Cherry.

– Den låten är skriven av Ollie. Vi pratade om vem jag skulle göra den tillsammans med och kom direkt att tänka på Eagle Eye. Han tackade ja på en gång, vilket var otroligt kul, säger Rigmor.

Många recensenter har pekat på att det nya albumet går mer mot popmusiken, medan det klassiska jazzsoundet fått stå tillbaka lite. Men detta är inte något som Rigmor själv ser som något negativt.

– Nu har jag gjort den här plattan och den låter så här. Jag satsade väldigt mycket på melodierna, samtidigt som det inte fick kännas klyschigt. För mig är inte genre så viktigt, och jag bryr mig inte heller så mycket om vad folk tycker och tänker.

Hur nästa album kommer låta är dock inte Rigmor helt säker på. Efter det hårda arbetet med When You Make Me Smile var sångerskan ett tag tveksam till om det överhuvudtaget skulle komma att bli fler plattor.

– Man inser hur mycket jobb det är. Trots att jag har agenter i såväl Tyskland som Sverige så känns det som att det bara blir mer och mer jobb hela tiden. Först tänkte jag ”shit, undrar om det här blir det sista man gör?”, men nu när plattan äntligen är ute har jag faktiskt börjat fundera på vad jag ska göra härnäst. Det blir nog fler album.

Rigmor menar att hon fortfarande har ett stort intresse för musiken i sig, och att hon aldrig tröttnar på att sjunga eller skriva låtar. Men arbetet runt omkring tar mycket tid, och är också något som helt enkelt inte intresserar henne.

– Häromdagen träffade jag en person som jobbar med PR som sa ”åh, vad jag älskar media”. Det förstår jag bara inte! Jag tycker att sociala medier är jättetråkigt. Flera av mina kollegor tycker att det är superkul att sitta och uppdatera hemsidor och Facebook, men jag har aldrig fastnat för det där.

Sedan Rigmor började jobba professionellt med musik har också mycket inom branschen förändrats, och hon beskriver dagens musikindustri som hård och skoningslös. Det som för 10 år sedan var en hoppfull och positiv miljö att verka i har idag utvecklats till en allt dystrare verklighet.

– Det är svårt att få konserter, och omöjligt att sälja skivor – det är en hård väg att gå om man vill lyckas idag. Jazzklubbarna har väldigt lite pengar, och många jobbar ideellt. Samtidigt kan man väl säga att ordet ”jazz” i sig blivit mer etablerat. Människor är mer öppna för det och det finns en större bredd. Så det är både positivt och negativt kan man väl säga, säger Rigmor.

Under hösten väntar förutom spelningen på Stockholm Jazz Festival mer turnerande, bland annat i Tyskland. En stor del av Rigmors tid spenderas ute på vägarna, vilket har varit hennes vardag i många år. Att resa i jobbet är något som hon alltid har tyckt om, men under de senaste åren har Rigmor hittat en hobby som allt mer fått henne att längta hem.

– Jag har börjat rida, och gör det mycket mer regelbundet nuförtiden. Det har fått mig att inse att jag faktiskt vill försöka vara hemma mer. Men samtidigt – varje gång jag står där på Arlanda är det också en härlig känsla!

Rigmor Gustafsson och Dalasinfoniettan öppnar Stockholm Jazz Festival den 10 oktober på Kulturhuset Stadsteatern.

Att våga satsa på en musikkarriär har på många sätt blivit ännu svårare i dagens hårda musikklimat. Men ibland krävs det bara lite mod för att hela världen ska öppna sina armar. Så var fallet för den unga norska sångerskan Emilie Nicolas, vars debutalbum ”Like I´m a Warrior” släpps idag.

– Man kan nog säga att jag har haft många chanser att få ut min musik. Men förut var jag helt enkelt för rädd. För rädd för att misslyckas, berättar Emilie när vi ringer upp henne.

Det var efter att hennes vän, som idag också är producent och trummis för Emilies band, laddat upp några av sångerskans låtar på internet som saker började hända. Men själv visste Emilie ingenting.

– Jag hade aldrig vågat lägga upp låtarna själv, så det var nog tur att jag inte var medveten om det.

För ett år sedan befann sig Emilie i Trondheim för att studera jazz vid musikkonservatoriet – en tillvaro som enligt henne själv var ganska trist. Hon beskriver hur hon trots försöken att satsa på jazz ändå mest var intresserad av att skriva egna låtar. Samtidigt upplevde Emilie en känsla av att inte riktigt passa in och att inte bli sedd.

– Det fanns en lärare där som sa att jag var lat. Efter det blev jag riktigt arg. Jag var ganska ”blue” där ett tag, och det var också då jag skrev låten ”Fail” som finns med på plattan, berättar Emilie.

Men samtidigt började Emilies musik få ett eget liv på nätet. I samma veva plockade också den norska radion upp en av hennes låtar, ”Nobody Knows” till sin spellista. Plötsligt började flera stora skivbolag höra av sig till Emilie och var intresserade av att höra mer. Dessutom fick hon ett erbjudande om att spela in en cover på det norska rockbandet DumDum Boys låt ”Pstereo”, vilket kom att bli en vinstlott för Emilies karriär. Covern blev en stor hit i Norge och blev även nominerad till Årets Låt på norska P3 Gull-galan.

– Jag var inte förberedd på att den skulle bli en sådan stor låt. Även om jag tycker om den så är den kanske inte så representativ för mitt övriga sound riktigt. Men den öppnade självklart dörrar för mig, berättar Emilie.

De två efterföljande singlarna ”Grown Up” och ”Nobody Knows” fick båda mycket uppmärksamhet, och snart började arbetet med debutalbumet. Även om detta var något som Emilie själv sett fram emot, beskriver hon arbetet med plattan som hårt och mycket påfrestande.

– Jag och min medproducent jobbade extremt hårt med albumet, på ett sätt som kanske inte alltid var så hälsosamt. När man har suttit i studion i flera dygn utan ordentligt med sömn och mat blir man helt knäpp, säger Emilie och fortsätter:

– Detta i kombination med att både jag, min producent och mitt band är väldigt självkritiska kanske inte var jättebra. När alla tvivlar på om en låt är bra nog tar saker lång tid. Vi blev aldrig ovänner men det fanns helt klart stunder då alla kände sig osäkra.

Många har jämfört Emilie Nicolas sound med det från artister som Lykke Li och Björk, och visst vilar det en slags nordisk melankoli över ”Like I´m a Warrior”, men även en känsla av kamplusta. Titeln kommer från en av låtarna på albumet och handlar enligt Emilie om kontrasten mellan att vara stark och svag.

– Det är också något som varit i central punkt i mitt liv – det har varit en kamp liksom. Alla mina texter har en stor del av det här temat i sig.

Under året har Emilie stått på flera stora scener och bland annat spelat på Way Out West, norska P3 Gull och Øyafestivalen. Men trots att hon tycker om att spela live menar hon ändå att det finns aspekter av artistlivet som inte tilltalar henne fullt ut.

– Det känns väldigt konstigt att stå i centrum. Även om jag älskar att stå på scen och sjunga, så är jag inte helt bekväm med det heller. Det kan vara jobbigt att veta att folk känner till så mycket om en. Det är en speciell känsla.

Och hösten ser inte direkt ut att bli lugnare för Emilie Nicolas. Efter albumsläppet väntar en längre skandinavisk turné, samt promotion för utlandet. Det som började som en hobby har idag utvecklats till ett heltidsjobb med lite tid över till annat än musiken.

– Jag vet inte vad en vanlig dag är längre. Jag springer egentligen bara runt hela dagarna i olika möten och så där. Det är intensivt, men också väldigt roligt. Alla mina drömmar har för längesedan gått i uppfyllelse. Nu tar jag bara dagarna som de kommer.

Med sina sköna melankoliska stämma och sina edgiga rnb-låtar är det inte svårt att förstå varför Kwamie Liv så ofta jämförs med storheter som Lana Del Rey och M.I.A. Det unga stjärnskottet har på kort tid kommit att bli en av Danmarks mest hajpade artister, och ser nu ut att stå inför ett internationellt genombrott. Vi fick en pratstund med den Köpenhamns-baserade sångerskan.

Hur kommer det sig att du började skriva musik?

– Jag har alltid dragits till musiken på ett nästan instinktivt sätt, och jag skrev min första låt när jag var åtta år. Jag hade en dröm om låten, och när jag vaknade spelade jag in den på en liten inspelningsapparat – det var som att jag var rädd att den skulle försvinna annars. Efter det började jag spela in saker på den där apparaten allt oftare, både melodier och berättelser. När jag fyllde elva började jag spela gitarr vilket öppnade upp en helt ny värld av möjligheter.

När bestämde du dig för att jobba med musik mer professionellt?

– Jag tog nog det beslutet för länge sedan. Sedan har jag hela tiden rört mig längre mot målet, men det var i år som jag verkligen tog steget fullt ut då jag började ge ut min musik.

I augusti släppte du din debut-EP Lost in the Girl som bland annat innehåller den omtalade ”5 AM”. Kan du berätta lite mer om den låten?

– 5 AM kom till under en natt när jag och min producent BABY DUKA satt och jobbade. Vi hade egentligen inga planer på att skriva en ”seriös” låt, utan den bara kom till oss. Det är magiskt när musik liksom ”snubblar” över en så där. Den låten kommer alltid vara speciell för mig, och jag känner mig väldigt ödmjuk inför det faktum att folk lyssnar på låten och verkar tycka om den.

Texten beskriver svårigheterna med att hitta sin egen väg i livet. Är det något som du själv har fått kämpa med?

– Absolut. Det har funnits och finns fortfarande tillfällen då jag måste pusha mig själv genom allt ”oljud” för att kunna fortsätta vara fokuserad. Det är väldigt viktigt för mig att jag tar självsäkra och ärliga beslut som inte baseras på rädsla. För att kunna förverkliga våra drömmar och nå vår fulla potential, behöver vi oftast inte bara tackla ”oljudet” från utsidan utan även det som kommer från oss själva. Det är en ständigt pågående resa.

Många har jämfört dig med Lana Del Rey, The Weeknd och M.I.A. Hur känner du inför det?

– Lana Del Rey, men även M.I.A och The Weeknd är artister som på så många sätt har lyckats skapa något eget som också tilltalar och berör människor. Alla har starka personligheter och egna uttryck, och att bli jämförd med dem är bara en komplimang. Jag tror också att jämförelser är ett verktyg som vi människor ofta använder oss av för att förstå nya fenomen.

Jag tycker att det finns en slags sorgsen ton i din röst. Var kommer den ifrån tror du?

– Jag gillar att experimentera med min röst och att försöka använda den som ett instrument. Och jag försöker alltid utgå från det uttryck som känns ärligast för varje låt. Men så fort musiken finns ute får folk bilda sig en egen uppfattning om hur det låter.

Vad tycker du om den danska musikscenen just nu?

– Det händer mycket spännande på den danska musikscenen för tillfället. Och generellt sett så känns hela Skandinavien väldigt fräscht när det kommer till ny musik. Det är grymt att se att artister som Seinabo Sey, Mø och Mapei har fått stora genombrott på en internationell nivå. För mig känns det helt rätt att ha Köpenhamn som min bas just nu, även på ett kreativt plan.

Hur ser din vardag ut för tillfället?

– Sena kvällar och nätter, skrivande, inspelningar, resor och skypande.

Vad händer framöver?

– Mer musik.

Tricky, med den säreget mörka rösten, fick sin första framgångar då han sjöng med Massive Attack. Hans första soloalbum Maxinquaye (döpt efter hans mamma Maxine Qauye) blev en stor succé, och fick efter det stämpeln som ”grundaren av trip-hop”. Men Tricky bestämde sig för att inte leva upp till någon annans förväntningar och gjorde några vitt spridda album, med allt ifrån rock till reggae. På den senaste plattan, False Idols,  rörde sig soundet tillbaka mot det på Maxinquaye, vilket uppskattades av kritiker och fans. Bara 16 månader efter kommer nu Trickys nya platta vilken döpts efter artistens riktiga namn – Adrian Thaws. Vi fick en pratstund med Adrian själv.

Du verkar vara en artist som inte är rädd för att testa på nya saker och byta sound. Reflekterar detta på något sätt hur du är som person?

– Jag är nog bara inte särskilt bra på att repetera saker. Vi kan ta mitt första album Maxinquaye som exempel. Hade jag brytt mig om pengar och kändisskap hade det smartaste varit att göra en uppföljare med samma sound. Men jag känner mig lyckligt lottad som har den kreativa motivationen att testa på nya saker. Jag är som en svamp – jag suger åt mig allt som händer i min omgivning. Men jag förstod inte det förrän folk berättade för mig att mina album lika gärna skulle kunna komma från helt olika artister.

Din musik känns som att den är omringad av ett slags mörker. Vart kommer det ifrån?

– Det har nog till stor del att göra med min uppväxt. Redan i tidiga år blev jag vittne till mycket våld. Jag växte upp med min farmor, som var väldigt sjuk. Jag minns att hon brukade sitta och läsa upp dödsannonser från tidningen, och så sa hon: ”du måste började ta hand om dig själv, för jag kommer inte vara här för alltid”. Så jag tror att jag fått en stor del av mitt mörker från henne. Hon påverkade mig mycket.

Det har bara gått 16 månader sedan False Idols släpptes – hur kommer det sig att den nya plattan kommer redan nu?

– Det har till stor del med att göra att jag nyligen bytte skivbolag. Det är precis som att jobba med min gamla manager Chris Blackwell igen. Jag har frihet att skapa precis vad jag vill. Om jag skulle säga: ”Horst, jag har ett nytt album, det är helt klart!” så skulle han bara svara: ”Okej va bra, då hittar vi ett releasedatum”. Dom litar på mig, och det är en stor fördel med att jobba med ett mindre bolag istället för med en ”major”. Dom tänker inte på hur mycket man tjänar – det är ”music first, business second”.

På tal om det nya albumet – kan du berätta lite om den imponerande listan av gästartister på plattan? 

– Oh yes! Först och främst är det Mykki Blanco – en helt galen kille! Han är inte rädd för att vara sig själv om man säger så, vilket jag verkligen beundrar. Sedan gästar också Blue Daisy. Jag skulle spela på ett ställe och träffade den här ungen som skulle värma upp för mig. Vi klickade direkt så jag bjöd in honom till studion. Min dotter Mazy är också med på plattan (under namnet Silver Tongue. Red.anm). Jag lyssnade på hennes musik och blev helt kär i en av hennes låtar, så jag frågade i fall jag fick ha med den på albumet. Det är egentligen hennes egen låt, jag har inte gjort om den! Francesca Belmonte är ännu en artist som är med – hon har en helt otrolig röst! Och så är det Tirzah, som jag upptäckte tack vare min dotter. Hon ringde mig en dag och sa: ”Pappa, det finns en tjej som du verkligen måste kolla upp! Du måste jobba med henne innan hon blir för känd!”

Tycker du att det är svårt att sticka ut som artist idag?

– Ja, men det är inte omöjligt. När människor tänker på framgång idag så tänker de på topplistor och försäljningssiffror. Det har blivit ett affärsmässigt spel där musikindustrin förvandlats till ett slags läkemedelsföretag. Det är precis som att ha tio olika sorters smärtlindrande. De fungerar likadant, men har olika namn. Det finns inte mycket mod inom musikvärlden idag, det är nästan som att unga artister är för rädda för att misslyckas. De tänker att framgång är lika med att sälja skivor, när framgång för mig istället betyder att ha möjligheten att kunna göra ett album! Börjar man tänka på försäljningssiffror kommer man förmodligen aldrig våga testa på någonting nytt, utan istället repetera det som kända människor gör och producera musik utifrån vad man tror att folk vill höra.

Din låt ”My Palestine Girl” har aktualiserats i och med händelserna i Gaza. Du måste ha skrivit låten för minst ett år sedan, men nu är den mer relevant än någonsin…

– När jag skrev låten, för ett och ett halvt år sedan, fick jag en tanke: jag föreställde mig ett par som bråkar där killen är svartsjuk för att hans tjej flirtar med andra män. Jag menar, alla de här små sakerna som är sådana bagateller. Så började jag tänka på hur det skulle vara om min flickvän kom från Gaza. Det skulle betyda att det fanns så mycket större saker att oroa sig för. Om hon inte svarade i telefonen när jag ringde skulle det kunna innebära att hon dött. Det är vad jag kallar äkta problem! Det är också en anledning till varför jag vill ligga på en indie-label – jag kan säga vad jag vill utan att mitt management stoppar mig för att de är oroliga över hur detta kommer påverka mina försäljningssiffror.

Ariana Grande är utan tvekan vår nästa stora popdiva. Under våren och fram till att albumet My Everything nu släppts har den 21-åriga sångerskan visat på en obeveklig kraft. Hon har lyckats kamma hem flera stora musikpriser samt satt hela fyra listettor – däribland multi-platina-singeln ”Problem” (feat. Iggy Azalea). Tillsammans med Jessie J och Nicki Minaj fick hon även äran att öppna årets MTV Video Music Awards.

Den multibegåvade Grande blev först känd som skådespelare, där man både kunde se henne på scenen samt i flera Nickelodeon-program. Det var först förra året hon debuterade som sångerska med albumet Yours Truly. Hennes R&B-doftande pop har element av funk och dansmusik, men får sitt tydliga signalement av Grandes knivskarpa sopran-röst, som ofta har kommit att jämföras med Mariah Careys. Grande har även själv sagt att Carey varit en av hennes största musikaliska förebilder.

Inom loppet av ett och ett halvt år har Ariana Grande snabbt utvecklats från att vara en charmig tonårsskådis till att bli en fullskalig popdrottning. Härifrån kan vi bara drömma om hur långt den unga sångfågeln kommer nå.

Kan du berätta om ditt nya album, My Everything?

– Jag känner mig väldigt exalterad över det. Jag har jobbat otroligt hårt och självklart betyder den här plattan mycket för mig då jag verkligen gett allt av mig själv här. Det är sårbart att släppa musik eftersom den rymmer en så stor del av dig själv, om du förstår hur jag menar? Musiken är en direkt reflektion av det man själv gått igenom, varför det blir väldigt personligt. Men albumet betyder jättemycket för mig och jag är så glad över att folk äntligen får höra det, det är kul! Jag tycker att albumet är vackert och jag tror att många kan känna igen sig i låtarna. Jag älskar den här plattan mycket mer än min förra, vilket är rätt intressant – jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle säga det.

Din andra singel, ”Break Free” (feat. Zedd), är i mitt tycke en av albumets starkaste låtar. Den skiljer sig också något från de andra låtarna när det kommer till sound. Håller du med om det?

– Tja, den låten var redan klar och Max spelade upp den för mig och sa ”Jag vet inte om det här är någonting som du egentligen är intresserad av då det inte är ditt sound, men jag vill att du ska lyssna på den, ha ett öppet sinne och se om du vill försöka”. Sen spelade han upp den och jag kunde inte kontrollera mig – jag var så exalterad! Dock var jag lite nervös eftersom jag inte brukar sjunga på det sättet riktigt. Jag fick placera min röst lite mer ”framåt” eftersom den är mycket ”dansigare” än mitt vanliga sound. Men jag älskade att göra någonting nytt och jag är väldigt nöjd med resultatet.

Musikvideon till ”Break Free” känns också unik. Var kom inspirationen till videon ifrån?

– Videon till ”Break Free” är inspirerad av många olika saker, men mest av allt av Barbarella, Star Wars och Star Trek. Du vet, allt som har med retro, vintage- och space age-filmer att göra. Vi tänkte mycket på och inspirerades av hur man genom dessa filmer trodde att framtiden skulle se ut. Jag ville också göra det eftersom att både jag och min mamma är stora sci-fi- och vetenskapsnördar. Vi är helt besatta, och älskar allting som har med rymden, astrologi och universum att göra. Det var kul att kunna förmedla det intresset genom videon.

Din singel ”Problem” har blivit ett globalt fenomen som slagit de flesta rekord. Hur ser du på låtens framgångar?

– Jag är självklart väldigt tacksam för det. Den låten satte liksom en ny nivå för mig själv, och har motiverat mig att jobba ännu hårdare och att utmana mig själv mer för varje nytt projekt. Det känns helt fantastiskt, och jag har mina fans att tacka för allting. Jag måste nog säga att jag har den mest dedikerade skaran av fans. Dom har varit så stöttande. Nu hoppas jag bara att jag kan fortsätta göra det jag älskar och att människor kommer fortsätta tycka om det.

Hur var det att samarbeta med Iggy Azalea?

– ”Problem” är en låt som skriker av girl power. Det är en väldigt stark låt. Den är väldigt självsäker, och Iggy personifierar allt det här på ett så bra sätt. Därför var jag väldigt exalterad att få jobba med henne då jag visste att hon skulle göra det så himla bra – vilket hon också gjorde.

Ditt avskalade framförande av ”Problem” på MTV var otroligt vackert, och visade verkligen prov på din begåvning som sångerska. Berätta om det!

– Det var riktigt roligt, och det är alltid kul att göra en avskalad version av en låt som vanligtvis är så otrolig poppig.

På en av låtarna på albumet – ”Love Me Harder”, gästas du av The Weeknd. Berätta om den!

– “Love Me Harder” är en speciell låt för mig. Från början trodde jag inte alls att den skulle funka för mig, och att jag skulle komma att tycka om den så mycket som jag gör. Jag kände ungefär likadant som med ”Problem”, men sedan kom jag in i den och när jag började sjunga på den kände jag plötsligt hur allting stämde.

Nu kommer du ge dig ut på längre turné med albumet. Är du peppad?

– Jaa, verkligen! Jag är så exalterad över den här turnén och att jag får chansen att träffa mina fans. Jag gjorde en miniturné med mitt förra album men jag tror inte att den går att jämföra med hur detta kommer vara, så jag är riktigt riktigt peppad!

Ryan Pinkard

<iframe src=”//embedded.wimpmusic.com/embedded/?type=a&id=33531469&theme=light&bt=wb-dark&l=sv-se&c=se&tv=utm_source%3Daftonbladet%26utm_medium%3Dembplayer%26utm_content%3Dplaymusic%26utm_campaign%3Dna%26utm_banner%3Dna&sp=%2Fwweb%2Fiwannarock%2Fandroll%2F&views=a,l,b” height=”350″ frameborder=”0″ allowTransparency=”true”></iframe>

Från och med idag kan du förhandslyssna på Blonde Redheads nya album Barragán i WiMP. I samband med detta fick vår reporter Ryan Pinkard också en intervju med bandmedlemmen Kazu Makino, som du kan läsa nedan: 

Blonde Redhead bildades 1993 och tog sitt namn från en låt av Arto Lindsays kortlivade band DNA. Från att inledningsvis ha varit en kvartett, har bandet från 1995 och framåt bestått av de italienska-kanadensiska tvillingbröderna Amedeo och Simone Pace samt av Kazu Makino.

Bandet befinner sig ständigt i ett tillstånd av förändring, där deras tidiga musik hamnade i skuggan av deras intresse för post-no wave- konst, medan deras stora genombrott kom med 2004 års livliga Misery Is A Butterfly. Deras nionde album, Barragán, fortsätter i den evolutionära traditionen. Producerad och konstruerad av Drew Brown (Beck, Radiohead), är det här det mest avskalade album Blonde Redhead någonsin har gjort. Här förlitar man sig på att de vridande ljuden från analoga synthar och trumrytmerna från Simone Pace ska bära Makino och Amadeos distinkta röster.

Blonde Redhead har aldrig gjort skivor för berömmelsen eller pengarnas skull. De gör musik för att de helt enkelt måste.

R: Ert nya album heter Barragán. Vad betyder titeln?

K: Jag gillar hur det ser ut och låter. Luis Barragán var en mexikansk arkitekt. Vi var på turné i Mexico City, och min flickvän frågade mig: ”Vill du gå se Louis Barragán hus?”. Vi spelade den natten och jag ville verkligen inte gå, men när vi är tillsammans är det hon som bestämmer – så vi gick. Vi promenerade runt hela staden för att komma dit, och hela den dagen upprepade hon ”Barragán, Barragán Barragán”. Jag älskade att höra det.

När vi kom dit hade jag inga förväntningar. Men jag tyckte att det var så vackert – linjerna, formerna och färgerna. Det påminde mig om ett stall som jag alltid har älskat. Jag insåg att vem som än hade designat det stallet måste ha varit influerad av Barragán. Jag älskar också att hans stil är väldigt ”japans”, med trätrappor och enkla möbler. Det tilltalade mig. För den här skivan ville jag hitta ett symboliskt namn som inte betyder någonting.

R: I jämförelse med era tidigare album känns Barragán som ett mer nedtonat, personligt och sensuellt album. Håller du med om den bedömningen? 

K: Jag instämmer. Det låter ganska personligt och lite obehagligt. Det är nästan för personligt för mig. Men det är alltid så här för mig. Det kan vara obehagligt att höra ditt eget arbete. Men det låter som vi ville ha det.

R: Du har varit med i samma band i över 20 år. Vad har förändrats under den tiden, och vad är detsamma som förut? 

K: Det känns inte som vi har varit med så länge. Och det känns inte som att vi vet mer den här gången än vad vi gjorde förut. Det är inte som vi har jämnat ut alla veck direkt. Vi har fortfarande grundläggande problem, friktioner som band. Att göra en platta är fortfarande svårt. Trots att det gått över 20 år är det fortfarande inte lätt, men det har blivit lite lättare.

R: Vad motiverar dig till att göra musik? Vad inspirerar dig som konstnär? Vad tycker du är utmanande? 

K: Att skriva vacker musik är den största utmaningen. Men det är också hela poängen. Motivationen kommer från att vara omgiven av så mycket skönhet varje dag. Viljan att göra något som aldrig dör, behovet av att göra något vackert i gengäld känns som en skyldighet. Du försöker ge tillbaka vad du får.

R: Som en HiFi-musiktjänst har vi en övertygelse om att musiken förtjänar att höras i optimal kvalitet. Som konstnär, vad betyder ljudkvalitet för dig? Vad spelar det för roll hur musiken blir hörd? 

K: Som musiker riskerar du och offrar allt för att spela in ett album. Det finns inga plug-ins (digitalt producerad instrumentering) här – vi gick ännu längre för att kunna spela in allt på analog utrustning. Känslan blir så mycket djupare än om vi hade spelat in med dålig utrustning. Det är mer organiskt, det är på riktigt, och det händer bara en gång.

R: Finns det någon skiva eller artist – ny eller gammal – som du beundrar i fråga om sound?

K: Åh, det finns många, många människor, och i olika genrer. Jag älskar hur Caribou låter. Broadcast låter alltid fantastiskt. Jag tror att Conan Mockasin gjorde hans senaste album i en källare och det låter fortfarande bra. Och naturligtvis My Bloody Valentine – de är så lugnande.

R: Ni ska snart på en lång turné med den nya plattan. Du är känd för din intensitet, och för att låta musiken tala för sig själv. Hur ser du på din relation till scenen och publiken? 

K: Det är helt annorlunda från när man spelar in. Du går in i en annan dimension. Ur mitt perspektiv, är jag inte där för att underhålla – det handlar om handlingen att spela musiken live. Det är en prestation, och det är så viktigt eftersom det bara händer en gång.

R: Det är lätt att förstå att du har en bakgrund inom konsten… 

K: Det är en unik upplevelse att bevittna när musik skapas, både som artist och som åskådare. När man som band går upp på scenen, är det tomt. Det finns inga ljud, ingen bakgrund, inga distraktioner. Det är en tom duk, och sakta börjar du väva samman hela världen med ljud. Det kan vara kraftfull, men det är också skrämmande. Ibland tänker jag att jag inte kan inte göra det, det känns omöjligt.

R: Efter jordbävningen och tsunamin i Japan 2011, satte du ihop We Are The Works In Progress, för att stödja återuppbyggnads-insatserna. Vad är din bedömning av Japans återhämtning, och vad betydde katastrofen för dig? 

K: Jag vet inte hur det ser ut med den dagliga återuppbyggnaden, och jag tycker att det är omöjligt att veta exakt hur stor omfattningen av problemet är. Det är mycket, mycket skrämmande att något så stort kan inträffa. Plötsligt betyder inte någonting något längre, och då är allt du gör helt obetydligt. Som ett resultat av händelsen försöker man bli mer medveten och bromsa effekterna. Jag hoppas att vi kommer att se tillbaka på detta som en vändpunkt i vår historia.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

Hon är en av Sveriges mest hajpade kvinnliga artister just nu, även om det tog ett tag för henne att hitta sin egen plats i musikbranschen. WiMP-redaktionen fick en liten pratstund med Marlene innan hennes hyllade gig på årets Way Out West. 

Om jag har förstått det rätt så skrev du mycket för andra förut. Vilka var det, och var det annorlunda musik från den du gör idag?

– Ja, alltså det var mest sådan här europeisk skit, haha. Alexandra Burke till exempel. Och Sebjak, fast han är inte skit förstås. Men det gjorde jag mest för att jag ville komma igång och skriva, då jag aldrig hade gjort det förut.

Hur kommer det sig att du tog steget ut och blev artist själv?

– För att jag hittade vad jag vill göra och det kändes som rätt tid. Jag väntade på det ögonblicket. Först krigade jag runt själv, åkte till London bara för att man ”skulle det” och så. Men det blev aldrig bra, och jag hittade inte min grej. Sedan träffade jag Josefina (också känd som artisten Ji Nilsson, red. anm) som jag började jobba med. Vi delade samma referenser och det funkade verkligen hur bra som helst. Då började jag känna ett större lugn – det kändes rätt.

Men ni har aldrig funderat på att skapa en duo?

– Nej inte direkt. Vi är nog båda soloartister, även om vi älskar att jobba tillsammans.

Jag tycker att du har en cool stil, och det känns som att kläder är viktigt för dig. Har det alltid varit så?

– Jag har alltid varit intresserad av kläder, även om det säkert varit många misslyckade försök under åren, haha. Då körde man bara men i efterhand fattar man att det inte var en själv liksom.

Finns det något du aldrig skulle ta på dig?

– Typ en söt, prickig 50-tals-klänning. Dock hade jag ju det för 7 år sedan!

Har du någon du ser upp till inom musiken?

– I så fall är det nog FKA Twigs. Hon är ju ett paket av coolness typ. Hon har verkligen ett uttryck som fastnar.

Nu går det bra för dig med musiken. Men skulle du kunna tänka dig att byta bana?

– Det enda jag har lovat mig själv är att testa det här. Men sedan vet man inte om man kommer gå in i väggen någonstans på vägen. Skulle jag börja bli olycklig av musiken så lägger jag ner. Livet är för kort liksom. Men musiken kommer nog alltid hänga med.

Har du någon otippad hobby?

– Oj, jag vet inte. Vad är en hobby numera liksom? Jag gillar att sy och fika, men annars är ju musik min hobby. Förut ville jag bli kostymör men det blev inget.

Hur gör man för att våga förvandla sin hobby till ett jobb? 

– Jag har alltid valt den osäkra vägen, även om det inte alltid varit ”det smartaste valet”. När jag inte haft pengar så har jag hellre åkt till Italien och plockat oliver, för då har man ändå haft det mer nice än om man bara går omkring  hemma. Jag kommer nog mycket från det tänket, att jag hellre satsar på något som verkar kul även om man inte vet ifall det kommer leda nånstans. Det är samma sak med musiken, vi får se hur det går.