Vykort från en italiensk sommar

av Jennifer Wegerup

Carissima Kristina,

EM slutade för min del med Zlatan-intervjun  i Toulouse och semestern började sen med att se Italien mot Spanien, i Rom. En av dessa ”notti magiche”, magiska nätter. En lägenhet full med folk, en balkong ut mot Roms sammetsnatt, italienska flaggor, ett buffébord, skålande och tutande och sång när Italien slagit ut den spanska jätten med hög svansföring.

Från Rom gick vårt tåg sen mot Florens, staden där jag först lärde mig älska Italien och sen vidare till Puglia, Apulien, långt i söder, och så några dagar åter i Rom, som avslutning. Blå dagar med himmel och hav, med barnen och andra som jag älskar och uppskattar. Italiens bittra uttåg mot Tyskland som du beskrivit så bra, jag såg det på en gammal amfiteater och sände live på Skype åt Aftonbladet tv, fångade publikens hopp och förtvivlan.

Så fint det var att se också dig, de där brännande heta dagarna i Rom och så sorgligt sen, mitt i allt, att tvingas rapportera om tågkraschen i det Puglia mina flickor och jag just lämnat. Hur 23 människor miste livet för att man arbetade med ett 60 år gammalt system och de EU-pengar som skulle använts till att bygga dubbelspår misstänks delvis ha gått till annat och bygget försenats. Denna korruption, detta maktmissbruk…

Nå, trots alla södra Italiens brister måste jag säga att jag förälskade mig i Puglia, där jag mest varit på jobb förut, i Bari och Lecce. Havet, maten, skönheten, folket. Vi bodde i Vieste på den här pärlan, Hotel Melograni, som jag blivit tipsad om och gärna vill delge andra. Den sorts ställe där även stressade själar som våra till sist finner ro.

http://www.imelograni.it/

Om kvällarna vandrade vi upp till gamla stan, tände ett ljus i domkyrkan, köpte sjöstjärnor av snäckbarnen, de italienska barn som gick runt och sålde havets skatter, omöjliga att säga nej till. Vi hittade också en favoritrestaurang ”Guarda che luna” (Titta vilken måne).

Ett omöjligt namn på svenska men på smeksam italienska något helt annat. Där åt vi med Viestes vackraste vy nedanför oss, högt över havet. Ögonfröjd och balsam för själen.

Nu är jag mitt i den svenska sommaren och laddar för OS i Rio de Janeiro och försöker, även om det är svårt, att inte ta åt mig allt för mycket av allt ont som händer i världen just nu. Strandpromenaden i Nice…Hur många gånger har jag och mannen i mitt liv gått där, jobbat där, känt livet i oss där? Det kommer så nära. Alla barnen, all denna ondska, denna oförsonlighet? Vad kommer att hända med oss, med Europa?

Sköt om dig, njut av din vila, vet att du också äntligen är vid havet, il mare.

Ti abbraccio forte,

Jenny

IMG_5593

Notte magiche, en av alla dessa kvällar i Rom.

IMG_5628

Middag with a view i Florens.

IMG_5802

Arla morgonstund vid vår pool på Hotel Melograni i Visste. Badmössetvång även här. Minns ditt underbara inlägg om badmössor. Ja, även jag ser ut som en stor smurf i min. Men barnen var söta…

IMG_5891

Domen i Viestes vackraste, äldsta gränder.

IMG_5905

Vackra Viesta, bella Italia.

IMG_6007

Goda vänner kom och bodde på vårt hotell några dagar och vi åkte på middag till Peschici en kväll, till en trabucco, de klassiska fiskeställena i Puglia, som du säkert varit på, där de fiskar från land. Delizioso.

IMG_6087

Blå blå vindar och vatten. Vår hotellstrand i Visste, ett inkast från poolen.

IMG_6199

Puglias kristallvatten.

IMG_6160

Vägen ovanifrån, via slottet, ner till domen.

IMG_6069

Suditalia.

IMG_6096

Vi sa arrivederci till Hotel Melograni och åkte mot Rom igen.

13615224_10153914346054087_6071242499708963818_n

Alltid lika kul att se dig bella!

IMG_6328

Och självklart blev det pizzakväll ute på landet utanför Rom, tradition, fjärde året i rad med gänget från tv-kontoret. Synd att du var upptagen, next time.

IMG_6307

Italien på sitt allra, allra bästa med nära och kära.

IMG_6308

La pizza! Vedugn i trädgården är ju aldrig fel.

IMG_6313

Buona notte och grazie, vattenmelon och digestivo, under en italiensk måne.

Att förlora en kvartsfinal och vinna ett folk

av Kristina Kappelin

Carissima Jenny,

så vaknar man och världen känns lite fattigare. Det är förstås idiotiskt att tänka så om fotboll, när allting runt omkring oss verkar rasa samman av långt allvarligare skäl. Men det är ju just därför man klamrar sig fast vid ett landslag och en fotbollsturnering. För att slippa tänka på de 83 döda i Bagdad, de 20 som blev ihjälskjutna på en restaurang i Dacca, på de som omkom på flygplatsen i Istanbul och på alla dem vi inte har en aning om, som dagligen dukar under i en djupt orättvis, våldsam värld. Dagens La Repubblica sätter sakerna i perspektiv. Nio italienare bland offren i Dacca. Längst ner ”Oräkneliga straffar, Tyskland slår ut Italien”.

tidning

 

I går kväll grät de allihop i TV, Buffon, Barzagli, Bonucci, och jag på min soffa. Ingen kommer att minnas oss, sade dem. Vi ville så mycket och vi har kämpat så hårt. Vi hade ett projekt, men allt kommer att glömmas bort.

 

Den enormt stora skillnaden mellan detta landslag och alla dem som legat mellan VM 2006 och EM 2016 är beslutsamheten. För första gången på tio år har vi sett en uppställning azzurri som verkligen, klart och tydligt, ville något stort. Här finns inte en ensam, starkt lysande fixstjärna med undantag för den otrolige Buffon. Här finns en grupp av förhållandevis svaga personligheter som den förtrollande argsinta Antonio Conte har lyckats smälta samman till en övertygande helhet. Som använde vilja och fysisk form där talangen saknades, som aldrig lät första halvlek gå utan att något hände (som ju italienarna nästan alltid gör), som fortsatte att anfalla till sista svettdroppen. Vi (för jag känner mig som italienare nu) tog belgarna med storm och slog spanjorerna. Båda var på pappret långt bättre. Vi höll tyskarna stången in i det sista. Hur mycket den fysiska och psykiska tröttheten till slut spelade in, visar de otroliga straffmissarna på både sidor. Tyvärr blev det en för många och den råkade vara italiensk. Någon måste förlora, för att en annan ska vinna. Det hade lika gärna kunnat bli tvärtom.

 

Men gli azzurri kommer hem som hjältar, för ingenting är så svårt som att förlora med flaggan i topp. De förlorade en kvartsfinal, men vann ett helt folks hjärtan och andras respekt. Det var ett nytt Italien som sken igenom i detta EM, hårt arbetande, målmedvetet och med en enorm vilja. Ingen furbizia, ingen ettmålochbackahem-mentalitet. Contes värsta huvudvärk var mittfältet. Men vem kan matcha Bonucci, Barzagli och Chiellini? Florenzi? Eder? Vem hade någonsin trott att Emanuele Giaccherini skulle kliva rakt in i våra hjärtan och stanna där?

FullSizeRender

Den plågsamma frågan är vad som händer nu. Conte går till Chelsea och Giampiero Ventura tar över som förbundskapten. Han är i alla avseenden en utmärkt person, men han är inte Antonio Conte. Jag tror att Contes taktiska geni och vilda raseri är två mycket viktiga ingredienser i det vi sett ske på de franska arenorna där italienarna har spelat. Det blir inte lätt för Ventura att upprätthålla den energi och högspänning som Conte har förmedlat. Två år till med mannen med fotbollsvärldens värsta humör och Italien hade varit på god väg till VM-final i Ryssland.

Nu gäller det framförallt att fortsätta på den inslagna vägen, att fortsätta kämpa för att blir ihågkommen, inte bortglömd. Italiens insats i går är som en krona som lyser på en sliten gammal husvägg.

krona på sliten husvägg

 

Själv är jag ganska däckad av värmen och lite ledsen, men det går ju över. Nu vill jag se Island och Wales i final. Tänker på dig och din härliga badsemester på andra sidan halvön. Har du det bra? Äter du gott? Saknar dig.

Stor kram och Forza Azzurri! Sempre

Kappelinoo

 

PS till alla underbara följare på Twitter. Tack för att ni finns!

 

Kategorier Italien

Azurblå dagar, azurblå drömmar

av Jennifer Wegerup

Kristina, bella, jag vet att du sitter och skriver bok för fullt, så jag ska inte störa med ett långt brev. Jag är hemma nu igen, i Sverige som du vet, och tänkte ge dig och alla våra läsare att fång bilder från EM.

Just som jag börjat komma in i det italienska lägret fullt ut igen och bli en i gänget på nytt, på allvar, med presschefer och förbundsfolk och nya kollegor, var det dags att åka hem. Som bestämt gjorde jag bara de två första matcherna, efter Sveriges möte med Italien var det tid för mig att vända norrut. Nu väntar svensk midsommar, sen vänder jag söderut igen, till Rom, Florens och sen havet i Puglia.

Det svider alltid lite i hjärtat när svenska landslaget spelar illa, trots att jag verkligen inte hyst vare förhoppningar eller förväntan. Vi får hoppas att Gli Azzurri går långt istället, så att jag och de kära kan njuta tv-matcher mitt i italiensk yra. Vad tycker du om spelet hittills? Precis som jag varnat för under våren kom italienarna underskattade till EM. Med Conte som tränare kan allt hända, dio mio, man behöver inte alltid älska honom men vilken taktiker, vilken ledare.

Den karisman saknar Sverige och inte heller Zlatan har varit någon ledfyr i detta mästerskap, hittills. Jag mötte honom efter bittre 0-1 mot Italien och det kändes som han redan börjat släckta ljusen och ställa upp stolarna på borden, snart redo att lämna EM-festen.

Nåväl, under har skett förr, i övermorgon väntar Belgien och för mig nu, sängen.

Jag borde skriva något om terrorplanerna mot EM och det onda, onda som hänt i Orlando. Men jag stänger mina fönster mot den ljusa sommarnatten och försöker sova och drömma istället, azurblå drömmar.

God natt Kristina, magica du, din röst saknas bland tv-profilerna från Frankrike,

JenniferIMG_5071

Bra vakter på Stade de Lyon.

IMG_5117

Em-premiär och italienarna visade att de är ett lag, en grupp, mer än någonsin.

IMG_5018

Så synd att du inte är här och kan spela med mig.

IMG_5128

Ja, du vet. Säga vad man vill om italienare men det här med mat kan de.

IMG_5124

Alltid så bra; pratar, ställer upp, skapar inga problem där inga problem finns. Daniele De Rossi när jag mötte honom.

IMG_5158

Mediaset, Sky, Rai, det blev en och annan intervju dessa dagar.

IMG_5068

På väg genom Frankrike. Lyon, Montpellier, Lyon, Montpellier, Toulouse…Mitt i tågstrejken.

IMG_5134

En av kvällarna blev jag inbjuden på Azzurri-mingel och tacka nej kan man ju inte. Skämt åsido, bästa sättet att skapa kontakter är mellan skål och vägg, som du vet.

IMG_5145

Konsert med Enrico Ruggeri, många tänkvärd texter på vackraste språket.

IMG_5181

Presscentret i Toulouse, i väntan på Matchen med stort m.

IMG_5235

vi var alla besvikna efter förlusten mot Italien, så sent mål, så bittert. Zlatan gav nästan inga intervjuer men stannade hos mig (mi vedi?) och många ville vara med och leka. Sen kom Chiellini, Éder, Buffon och Barzagli. En bra kväll på jobbet innan jag tackade för mig och sa Au Revoir France.

Nu: tv-soffan, det bästa med att åka hem, alla matcher man hinner se! Ciao bella.

 

 

På väg genom Frankrike, för friheten

av Jennifer Wegerup

Kristina, ma belle, bon soir.

Nu är jag i Frankrike, på ett TGV-tåg mot Montpellier. Utanför susar vallmoprydda sädesfält förbi medan vi lämnar Lyon bakom oss. Jag har rest i 11 timmar men det är bara två kvar. Min ackreditering hann jag hämta ut just före stängning på stadion i Lyon. Sen blev det två långa timmar på stationen, de strejkar ju så lägligt fransmännen, så mitt första tåg var inställt…

Men jag gick till PAUL, favoritbageri-fiket som finns överallt, även i Paris. Där var vi alltid, när vi var ute på jobb med TVZ, mitt team och jag, för snabb högklassig energi mellan jobben, det är annat än ledsna kalla svenska kioskmackor det. Nu hade PAUL prytts med EM-flaggor och små kakgubbar som spelade fotboll. Förväntan fyller den varma, nästan klibbiga luften här i södra Frankrike.

Men oron finns där också. På stationen patrullerade överallt både poliser och militärer med fullt synliga kpister i händerna. Avskräckande för de som vill ont, en trygghet för oss andra men också en påminnelse om att Frankrike är ett land i undantagstillstånd. Men böjer man sig, låter vi rädslan vinna? Nej. I min resväska har jag ett första hjälpen-kit som redaktionen skickat med alla och i mitt hjärta döttrarnas ”var rädd om dig mamma”. Men vi ska vara här och försvara vårt sätt att leva, vårt öppna samhälle.

Utanför Lyons station sitter en minnesplakett, över Marius Vivier Merle som dog för Frankrike den 26 maj 1944, när järnvägen vid Lyon bombades. En motståndsman bland alla de som dog för friheten, den som alltid måste försvaras, om och om igen.

Dessa små möten, med medmänniskor, det som mest av allt utgör ett mästerskap, trots korruption, divor, mutor och annat som solkar fotbollen. Som nu, när jag i stressen klev på tåget i fel ände och kämpade mig fram, svettande och ”excusez-moiande” med min stora, blytunga resväska, mot min vagn. Då kom en ung pojke och hans pappa, sög tag i alla mina väskor och bar dem åt mig, utan att vilja ha något annat för det än ett merci och mitt leende.

Det påminde mig om en tågluff 1993, 21 år ung, fattig och ensam (väninnorna åkte på charter till Kreta, men jag ville se Europas städer) åkte i Frankrike på väg mot Genève, mötte Christophe, 21 år han med, som frågade om jag vill sova hos hans familj en natt för att spara pengar. ”Hmmm”, tänkte jag, som man gör, som kvinna. Men han försäkrade att hans mamma skulle möta på stationen, han var på väg hem från studier i Strasbourg. ”Vill hon verkligen ha en främmande gäst hem då?”, undrade jag. ”Ja då”, försäkrade han. Och så blev det. Kvällen tillbringades i deras trädgård där vi åt fondue med hela hans familj och sjöng (jag falskt som alltid),de  bäddade åt mig i gästrummet så artigt, dagen efter fick jag croissanter och kaffe på sängkanten och Christophe visade mig Genève, allt utan att begära något i gengäld. Vi brevväxlade ett tag, sen bleknade vi bort ur varandras sinnen. Men mötet lärde mig, och jag har ofta upplevt det igen genom åren, att våga lita på folk, utan att vara dumdristig. Och att det är bra att resa ensam ibland, ja, du vet om någon.

Vissa journalister har fått förhållningsorder att inte åka tåg alls, men jag sitter här och ser Frankrike genom fönstret och tänker så bra som jag bara gör på tåg. Det känns som ett ögonblick bort då jag var på EM 2012, det senaste, i Polen-Ukraina. Så nära, så långt ifrån. Donetsk, den nya Uefa-flygplatsen där jag köpte dockor till barnen, då ännu så små. Den finns inte mer, utplånad av kriget, förintad, liksom så många människor. Och fotbollssouvenirerna och matchprogrammen jag tog hem till pappa. Nu finns inte heller han med oss längre, han som skulle äskat denna mästerskapssommar, hissat den svenska flaggan före match, sett allt han kunde och spelat in resten. 2012…. Den sommaren flyttade Zlatan till Paris, nu är hans tid där över. Barnen som gått från små till skolflickor. Skilsmässan. Min nye amore som fanns där som tröst. Mamma som var nära döden men klarade sig. Jobbet. Möten. Besvikelser och glädje, ofta den lilla, i vardagen. Livet på fyra år och mellan två EM.

Nu ska jag läsa vidare i Elena Ferrantes bok, fick just en rapport från kollegorna som redan är på plats i Montpellier, inga breaking news där. Så glad jag är, har sagt det förr, att vi inte i Sverige rangordnar ”snyggaste spelarfruarna”, apropå italienska kollegor. Blir så trött när jag ser sajterna från Italien och så fruarna då, med behagen i vädret. Tacka vet jag Kim Källströms inställning till kvinnor och hans begåvade fru, läs  i Simons fina krönika:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/bank/article22975723.ab

Berätta, jag får en del rapporter från Rom, om vädret och fotbollsförväntningarna, men vill höra det från din glödande penna också!

Nu åker vi vidare, genom Frankrike, på EM-resan,

Je t’embrasse.

Jennifer

PS: Du får lite bonusmaterial här, jag kunde inte lägga ut bloggen på tåget, så nu är jag framme på mitt hotell, mitt i stan. När Payet gjorde 2-1 för en stund sen stod jag på min franska balkong, andades in den mättade tunga luften, smuttade på en kall öl och pustade ut efter 13 timmars färd, när den kollektiva glädjeutandningen kom, vid målet. Från torget strax intill utbröt glädjeyra. Och i hotellbaren har ett gäng tjejer möhippa med Whitney Houston-tema. En stor röst, ett sorgligt slut. Och jag, I wanna dance with somebody. Men jag får nöja mig med att duscha och sova som en liten fransk gris. I morgon väntar Italiens pk och mycket jobb. Bonne nuit.

IMG_4955

Så här glad blev jag över att få min ackreditering.

IMG_4966

Kicking it på PAUL.

IMG_0003

Det är det här det handlar om. Att vissa värden måste försvaras om och om igen. Och allt blod som spillts för att uppnå vår frihet, jämställdhet och upplysning.

IMG_4974

Bon soir Montpellier.

Nu drar italienarna och jag på EM

av Jennifer Wegerup

Kristina!

Skämskudde på för mig… Jag har ingen annan ursäkt för mitt ytterst sena svar än att ”det har gått i ett”, som min kära gamla nonna, mormor, brukade säga. Denna sommar, med både EM och OS att förbereda och så min senaste bok som precis kommit ut. Mitt i allt har jag också varit med som gäst i paneldebatt på Landsbygdsriksdagen som hölls i fina Visby detta år, allt arrangerat av Hela Sverige Ska Leva. Mycket givande och jag utsågs, tro det eller ej, till bästa talare, mitt bland alla höga herrar. Det får vi skåla för, det med! Och allt jag vet att du håller på med.

Men, som sagt, fullt upp är det och lägg därtill allt det privata som ska rattas och helst också njutas. Varför är det alltid som mest, den tid på året då man egentligen bara sitta rakt upp och ner och fånga dagen, andas in försommarkvällen?

Nå, vi sågs ju nyss, i Rom, så fin den var vår kväll, du och jag och vår gamle gemensamme tv-vapendragare, på Bar Tartaruga och Piazza Margana. Och att sen åka hem, bak på vespan, genom Rom-natten…

Vad säger du nu, om den säsong som gått och det EM som väntar? Jag åker på fredag till Frankrike, till Montpellier, där Gli Azzurri har sin bas. Det var längesen ett italienskt lag såg så svagt ut på pappret. Tänk EM 2004 i Portugal, då jag också hängde med de azurblå grabbarna. Vilket lag. Buffon, Cannavaro, Nesta, Zambrotta, Pirlo, Gattuso, Totti, Del Piero och Vieri…och fler därtill. Annat är det nu och med mittfältet så åderlåtet lär det bli tufft för Italien, i alla fall mot de bättre lagen. Inte minst PSG-juvelen Marco Verratti, som jag sett så mycket de senaste åren i Paris, kommer att saknas svårt. Italien har ju inte heller några riktiga måltjuvar, Pippo Inzaghi-stilen är ett minne blott… Bara Juve-backlinjen och good old Gigi Buffon ser starka ut.

Men, men, men…Vi vet hur det är med Italien och mästerskap. Man har också demontränare Antonio Conte som vet hur han ska driva dessa unga, löpstarka gossar framför sig.

Jag gör bara Italiens matcher i EM, sen styr jag hem, hämtar mina små blondiner, och så ses vi igen, på semester i Rom och sen kanske söderut med, vid havet i Puglia.

Sänder dig många tankar, från ett lummigt, somrigt Sverige, samt ett fång vykort, tanti baci, bella du,

Jenny

IMG_4241

Ståuppa ska fixas, inför italienska cupfinalen, till EM-inslag.

IMG_4246Olimpico! Coppa Italia, Juventus-Milan, arma Milan, så nära, så långt ifrån. Mina rödsvarta vänner på presskontoret var helt sänkta efter förlusten.

IMG_4261

Har du läst Elena Ferrantes fantastiska romansvit som är så i ropet nu? Jag köpte ettan på svenska, tvåan på Arlanda på engelska, sen var jag tvungen att köpa trean i Rom och nu ska jag få tag på fyran med. Kan inte vänta på att de översätts. Ingen vet ju vem som gömmer sig bakom pseudonymen men böckerna är fantastiska i sin lågande energi och målande bild av Napoli och två väninnors liv och smärtsamma vänskap.

IMG_4209

Roma, amore mio.

IMG_4213

Hittade en ny liten piazza, dit jag ska ta dig, Piazza di Montevecchio, ett guldkorn.

IMG_4120Middag med Marco Nosotti på Sky, Monica från Mediaset och andra kollegor, i Florens, under landslagssamlingen. Mycket matnyttigt skvaller.

IMG_4104

Det gäller att hitta rätt på Coverciano.

IMG_4108

Italiens landslag har allt stöd man kan behöva.

IMG_4077

På väg ut på intervju, Trastevere.

IMG_4059

Lite mer Italien-porr.

IMG_4102 (1)

Italia. Träning, Conte var på glatt humör och lät oss vara med hela träningen, inte bara första kvarten, som det brukas.

IMG_3984

Milano, ett intensivt dygn. Middag med källa, här på Rosso di Brera, besök på Gazzettans redaktion och lite annat minglande med Milano-kontakterna.

IMG_4008 (1)

På väg tillbaka till kontoret, från lunch. Bara så där.

IMG_4173

Piazzan…Vilken kväll vi hade, denna ljuva bella notte, stärkande för både själ och kropp. Och knopp, dessa samtal.

Ti bacio ancora, ciao.

Totti är för fotbollen vad påven är för kyrkan

av Kristina Kappelin

Carissima,

Jag skäms etc etc. Ledsen att det skulle ta sån tid etc etc. Förlåt att jag alltid svarar så sent o s v.

Så där har jag hållit på sedan jag var tio år och hade en brevvän i Trelleborg som jag bara träffade på somrarna. Att åka till Malmö från Trelleborg under hösten och vintern var alldeles för långt och komplicerat, så det blev aldrig av. Världen har lyckligtvis förändrats en del sedan dess, men jag fortsätter att leva kvar i ”att jag kan svara i morgon” helt oavsett vilken sorts post det handlar om.

Hoppas du har det bra. Bortsett från att jag har haft dåligt samvete för dig, har jag haft det gentemot alla Sveriges romanisti, eftersom jag inte på något sätt har kommenterat allas vår kaptens otroliga bragd mot Torino häromkvällen.

Vi satt alltså hemma och surade och såg att Roma låg under med 1-0 mot Torino.

”Typiskt en sådan match som Roma förlorar”, sade jag, som var på dåligt humör.

”Instämmer”, sade min man.

När Martinez gjorde Toros andra mål kom vi överens om Roma är ”un casino”. Oavgjort.

Jag gick alltså ut i köket för att diska och hörde ett vrål utifrån.

”Mål?”, frågade jag hoppfullt.

”Nej, Totti kom just in”.

Det är bara några minuter kvar att spela innan förlängning. Och nu händer undret. I denna korta tidsrymd gör världens bästa capitano två mål. Spalletti försöker krympa ihop till en liten liten boll och rulla ut i plankanten utan att någon märker det. Men det går inte. Det är som en gudomlig rättvisa har sänkt sig över arenan. Totti har talat. Ingen vet hur det går när säsongen är slut. Men NU vet alla att Totti är oslagbar, större än stor,  kolossal, omåttlig.

Stadion är i delirium.

Hela mitt kvarter gungar.

Han är helt sanslös, Totti.

Jag tänker vilken tur jag har haft och har, att ha fått träffa denna makalösa spelare, att ha följt honom genom dessa romerska år och att det inte är slut ännu. Tränarna kommer och går, men Totti består. Er Pupone är för fotbollen vad Pavarotti var för operan och vad påve Franciskus är för den katolska kyrkan. Det bor två levande legender i min stad och båda heter Francesco. Det är fantastiskt och det gör mig glad och stolt.

i parken

Nu väntar vi förstås med enorm spänning på måndagens sammandrabbning med Napoli, som verkligen är matchen med stort M för båda lagen. Här står slaget om andraplatsen. Jag säger inte mer, och skriver inte mer för att Rom har gjort mig skrockfull.

I övrigt rullar livet vidare, obönhörligt. Varje morgon går jag en lång promenad genom staden. Våren är på god väg och det är så vackert att jag blir gråtfärdig.

Just nu pågår en nordisk filmfestival i Casa del Cinema i Villa Borghese.

film

Jag såg Mika Kaurismäkis film om drottning Kristina, The Girl King, häromkvällen tillsammans med en entusiastisk publik. I filmens slut rider hon mot Rom och jag gick ut i den milda kvällen och spatserade nerför Via Veneto på vägen hem. Det ljuva livet är ett minne blott. Ett tjugotal uttråkade rika pensionärer var utspridda på barerna och restaurangerna. Synd, för det är en perfekt partygata eftersom den är så bred och luftig. Hoppas någon snart blåser liv i den igen.

Du och jag kanske? Må väl och kom snart till Rom så vi kan ut och fira! Bartaruga är tillbaka på ny adress!

barta

Baci e abbracci

Kristina

 

 

 

 

I Italien, med blickarna mot EM

av Jennifer Wegerup

Cara Kristina,

en god, fin inledning på påsken önskar jag dig härifrån Stadio Friuli i Udine. Jag kom hit i går eftermiddag, just som kvällssolen målade alpernas snötäckta toppar i guld. Antonio Conte kom mörkhåriga och ljusögda, stiliga som två bossar i mörka Italien-kostymer, allvarstyngda i ögonblicket.

Ännu ett terrordåd kastar sin skugga över oss och fotbollen har aldrig varit viktigare – och oviktigare – som jag skriver här:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article22503019.ab

Det här italienska landslaget är, som du vet, rätt svagt och ungt orutinerat om man jämför med äldre mer stjärnspäckade versioner. Men Conte pratar om sammanhållningen i gruppen och vi vet ju att Italien, om än inte i VM senast, ofta överträffar sig självt i mästerskapen.

Kvällens match mot Spanien är tyvärr dock än så länge ett sömnpiller som heter duga… Insigne gjorde mål nyss men det har varit händelsefattigt. Då har det varit mer drag kring  de senaste Zlatan-ryktena i dag: Napoli. Jag sa det i en intervju med Mediaset Premium i tisdags kväll att ska Ibra återvända till Italien, då ser jag bara Napoli som ett seriöst alternativ, för att det vore något nytt, att gå i Maradonas fotspår. Jag tror dock mer på Premier League. Nå, den som lever får se.

Vi kom till Udine från Coverciano där du säkert jobbat många gånger genom åren. Det italienska landslagets vackra bas i Florens. Tänk, sommaren 1989 var jag där, under Mondialgoal, det skol-VM i fotboll då jag blott 17 år ung, förälskade mig i Italien. En kväll var vi bjudna på middag på Coverciano, under månen och pinjerna.

Nu fick vi nöja oss med presskonferens och träning och det var gott nog, att få träffa spelare och ledare och inte minst alla kollegor igen. Värma upp gamla kontakter och odla nya, inför det EM som väntar.

Här ser du ett av våra jobb från Coverciano, artikel och tv-inslag:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/herrlandslaget/article22491006.ab

Du då, står du vid Via Crucis i Rom i morgon? Mina kollegor är där nu och förbereder morgondagens tv-sändningar för RAI och oron för nya terrordåd, mot kristendomens symboler, oroar, förstås.

Jag ska inte säga att jag inte rädd. I morgon skulle jag flugit hem via Bryssel. Vi är i krig, så ser jag det. Men rädslan får inte vinna. En kliché men likväl sanning.

I fjol skrev vi till varandra om det lysande korset på himlen och flammande påskbål. Dit går mina tankar också nu och min vilja och tro är större än någonsin.

Buona pasqua bella du,

Jenny

IMG_2795

Casa Azzurri, Italiens bas i Coverciano.

IMG_2824

Direktsändning med Mediaset Premium.

IMG_2801

When in Florence är ju Cantucci och Vin Santo ett måste.

IMG_2907

Italien-Spanien. Med en tyst minut först.

IMG_2767

Madonnan i Coverciano fick vara med i Sportbladet Tv.

IMG_2889

Udine, bella du. Mitt första besök i den norditalienska svala skönheten.

IMG_2863

Om du kommer till Udine och inte varit där redan, gå på Alla Vedova. ”Hos änkan” får du smältande San Daniele-skinka och traktens bästa viner, allt i en miljö och med en familjär service som är Italien på sitt allra, allra bästa.

Baci.

Från Milano till Rotterdam

av Jennifer Wegerup

Cara Kristina,

sänder en tankens mimosa-kvist till dig, så här dagen efter Internationella Kvinnodagen. Visst kan det kännas fint att få de gula vårblommorna och lyckönskningar, som det är i Italien, den 8 mars. Och visst är det bra varje gång jämställdhetsfrågor lyfts. Men det bästa vore förstås om vi inte behövde en dag för kvinnor, om lika villkor vore självklart.

En manlig bekant klagade för övrigt på kvinnodagen, att det var orättvist, varpå hans rappa fru smällde till med, på 0,1 sekund: ”Vaddå, gnäll inte, resten av året är ju varje dag Internationella Mansdagen”.

Jag skriver till dig från mitt hotellrum i Rotterdam, beläget rakt över en kanal, så att jag skulle kunna öppna mitt fönster och plumsa i om 1. Det inte var 3 grader ute och isvindar och 2. Jag vore lika våghalsig som i yngre dagar. Nöjer mig med att titta ut mot siluetten av skyskrapor och giraffliknande lyftkranar och se båtarna komma och gå.

I kväll är det Holland-Sverige, damlandslaget i fotboll, och ett OS står på spel. Sverige har som du nog sett vunnit sina två första matcher och har ett fint utgångsläge. Man kan kosta på sig oavgjort, men vid förlust är drömmen om Rio de Janeiro och OS-spel över.

Det enda jag beklagar med att vara här är att jag missar Chelsea-PSG. Var på plats i fjol och även 2014, i London där jag varit korrespondent i flera omgångar. Älskar den staden och sen är det ju tredje gången gillt i kväll, kan gå hur som helst. Är inte alls säker på att PSG går vidare.

Jag landade i går kväll i Rotterdam och på en av de mest charmiga sportbarer jag varit på ”Panenka”, såg jag sen Roma-Real Madrid och åt ”bitterballen”. En slags friterade ostbollar som vi alla tyckte var goda och allt annat än bittra. Däremot måste det kännas bittert för capitano Totti, eller vad tror du? Utslagna ur Champions League och det lär väl ha varit hans sista CL-match. Inbytt när allt var över. Alla ska vi till sist blekna bort och få stiga åt sidan.

Om detta, livet och mitt möte med en nyutsläppt fånge i Milano handlar min senaste nyhetskolumn:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article22342085.ab

Milano ja…Åkte ju dit efter Turin och Rom. Min Italien-vecka var fullspäckad med möten med kollegor och fotbollsfolk, oerhört intensivt men mycket givande, inför EM och transfersommaren. Var uppe på Gazzettans redaktion, fikade i Brera med Milan-kontakt, åt middag på Torre de Pisa med en annan av mina bästa källor med mera med mera. Och, inte minst, så var jag tillbaka på San Siro.

Snart fyra år har gått sen Zlatan slutade. Det kändes som i går, den sista matchen där, och ändå inte. Regn, vardag, lördagskväll i ligan, seger mot Turin med 34.000 på läktarna. Vemod var den känsla som sköljde in i mig,  vemod och minnen. Milan må vara på väg tillbaka men man är ännu världar bort från scudetto-våren 2011.

Det försöker jag också förklara för alla italienska kollegor, med Milan-fokus, som vill tro att Zlatan kanske, kanske återvänder i sommar. Det gör han inte. Hans fokus nu är framåt. Jag utesluter inte helt en återkomst till Italien. Men definitivt till dagens Milan.

Det var en kärlekshistoria som tog slut i förtid, den mellan Ibra och rossoneri. Men den är över, fyra år har gått och allt är annorlunda.

Nu ska jag trotsa vindarna och gå ut och utforska Rotterdam.

Vet att det regnar i Rom i dag, sänder baci och abbracci,

Jennifer

PS. Du får ett fång vykort, lite Rotterdam och lite Italien-porr på sitt bästa.

IMG_2048

Girs Just Wanna Have Fun! Power!

IMG_2054

Buon giorno Roma.

IMG_2064

Lunch på kontoret.

IMG_2091

Arrivederci Roma.

IMG_2100

Freccia Rossa genom Italien, med senaste sportnytt tillika gottigott skvaller om Totti och Ilary.

IMG_2112

Cara San Siro.

IMG_2127 (1)

Ciao bella.

IMG_2104

Milano mia.

IMG_2314

Rottedam, room with a view.

IMG_2318

Mums.

 

IMG_2326

Rotterdam by night.

Heja Sverige nu, ödesmatch i kväll.

 

Totti, capitano, gladiator, härförare

av Jennifer Wegerup

Carissima du,

Tottopoli!

Eller vad ska man säga om Rom just nu, här i stormens öga kring Totti-affären? Du, som kan både il capitano och Roma likt få andra, skrev så målande och stillsamt lågande om det, häromdagen:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article22321201.ab?teaser=true

Kärlek och kunskap i ljuv förening, då blir journalistiken som bäst. Det gör alltid ont att se gamla hjältar åldras. Det är ingen nyhet att italienarna är bättre än vi på att vårda både minnena och de tidigare storheterna, även när de passerat zenit. Men, som du skriver, någonstans springer tiden i från en också, någon gång måste man acceptera att de där åren mellan 25 och 40 gick så svindlande fot. När man precis började få grepp om allt hade nerförsbacken börjat. För en fotbollsspelare är det ju verkligen så, eftersom kroppen till sist sviker.

Pippo Inzaghis smärta, varje gång jag pratade med honom om karriärens slut, gick nästan att ta på. Det enda han ville var att spela fotboll i all evighet, amen. Så känns det lite med Totti också.

Hur som helst, jag hoppas att det löser sig till det bästa, för honom, för Roma. Den särställning han haft i en modern storklubb är ju unik. Jag minns när jag i november i fjol, som jag då skrev om, var på Trigoria, i hans eget rum där. Med honom själv som gladiator i papp och alla minnen på väggarna. Jag aldrig sett något liknande någon annanstans, ja det ska vara Maradona i Napoli då.

Som en kolumnist skrev i la Repubblica så speglar ju Tottis situation  på ett sätt både Italiens storhet och problem. Förmågan att vårda och hylla det förgångna i dessa slit -och släng-tider men också den stundvisa oförmågan att gå vidare, modernisera, ta farväl, se framåt.

Nå, jag kommer alltid att minnas guldåren med Totti, scudetton 2001, rivaliteten mellan honom och Alessandro Nesta, då den sistnämnde ännu spelade i Lazio. Så nära och så långt ifrån–. Jag minns hur jag hamnade i en glödande flod av Roma-fans en kväll efter en viktig ligaseger och en man omfamnade en liten hund med Totti-tröja. ”Totti per Tutti”. Alltid.

Well, några som är bra på att vårda sina traditioner men ändå vara Italiens modernaste klubb är Juventus. Jag kom i går eftermiddag från Turin, reste söderut från Alpernas sluttning ner mot det andra Italien och kom i den sammetslena skymningen till Roma Termini. Bärande med mig minnet av en stor match under fullmånen, mot Bayern. Juve kommer inte att klara att vända det här, men jag hoppas jag får fel. Vem vill inte se ett italienskt lag kvar i CL? Och, hur som helst, respekt för den vändningen, bianconeris förmåga att resa sig och komma igen.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/

Nu ska jag flänga vidare till nästa möte, nästa kontakt. Vi ses snart, buona serata,

Jennifer

IMG_9788

Det allra heligaste. Exklusivt besök i Tottis eget rum på Trigoria. Capitano och gladiatore. Sempre, vad som än händer.

IMG_2011

Hjälteinsats? Kanske inte. Men en hjältemodig upphämtning.

IMG_1983

Mellis i Turin.

IMG_2033

Och här i ditt Rom blommar fruktträden utanför tv-kontoret. Det blir vår igen och vapenvila råder mellan Spalletti och Totti. Det ordnar sig. Eller, som en god vän säger: ”Livet ordnar sig ändå aldrig så det är ingen idé att oroa sig”.

 

Un caffè da Jennifer

av Jennifer Wegerup

Carissima du,

så lätt du tar mig vid handen, ner i din tv-soffa med lite god Barolo i glasen och San Remo-festivalen på tv. Det är bara att läsa och le, åt hur målande du beskriver spektaklet. Som ju sannerligen inte vi svenskar ska slå ner på med tanke på den Mello-hysteri som inträder varje år i februari. Som småbarnsmor kommer man inte heller undan, det är bara att gilla läget och varför inte? Jag har alltid trott på att man ska konsumera all slags kultur och på mitt nattduksbord trängs alltifrån Boye till Bamse.

Skillnaden mellan San Remo och Mello är väl annars den gamla vanliga mellan svensk och italiensk tv: alla mer eller mindre avklädda kvinnor med konstgjord påfyllning i väl valda kroppsdelar, som agerar kuttersmycken i RAI, Sky och Mediaset men som vore omöjliga här hemma i mellanmjölkens land. Årets pingla i San Remo, Madalina Ghenea, är ju onekligen något att bita i.

Så till gubbarna i Pooh! Nu ska du få höra Kristina; senast jag bodde i Milano, då Zlatan spelade i Milan, var det en annan gubbe, i ordets mest positiva bemärkelse, en plirande levnadskonstnär, som introducerade Pooh för mig, en caféägare, när han fick höra vad jag hette. På med en gammal cd bakom bardisken, fram med kaffe och en grappa och så spelade han ”Un caffè da Jennifer” för mig, en av deras klassiska låtar, från en annan tid, ett annat Italien.

”En kaffe hos Jennifer”, om ett café som inte finns längre, om en kvinna som älskade men som nu är borta. Av olika skäl har den sången kommit att betyda mycket för mig och personer i min närhet. Texten, tonläget, havet, den gamla muren där kafét en gång stod.

Italienskan är verkligen ett vackert språk, smekande sensuellt, som gjort för att sjunga på och älska till.

Apropå sjunga, jag förflyttar mig till ditt andra ämne i brevet: Juventus-Napoli. Jag skrev om matchen här:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article22261151.ab

Din analys delar jag helt, Juventus blir svårstoppade men kan krokna. Dock har jag svårt att se det, jag tror att det är autostrada mot scudetton för dem nu. Få se om Napoli håller sig på benen och inte tappar taget. Som ett visst Inter gjort. Madonna Mia! Presstystnad, extra samling med laget och total storm i nerazzuri efter förlusten mot Fiorentina. Nu är det upp till bevis för den gode Roberto Mancini…

Desto roligare att se Milan ha lite medvind igen, även om jag tillbringat en god del av dagen med att dementera att Zlatan är på väg tillbaka dit. Vi lär inte se Ibra i Milano igen, han vill vidare, mot nya mål. Men vilken form han är i! Måtte den vara över EM…

Nästa vecka bär mina vägar äntligen mot Italien bella, som du vet. Då får det bli un caffè con Jennifer och mer därtill.

Här i norr återvänder sakta ljuset och kvällarna blir allt längre och vårligt vemodsblå.

Tanti baci,

Jennifer

PS. Spanska trappan ser ut att bli fin, liksom Fontana di Trevi. Såg att en engelsk manlig supporter badat naken på Piazza Navona förresten, tv-klipp på Repubblica.it. Men han gjorde inte lika stor succé som La Ekberg…

 

Sida 1 av 11
  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB