Jag hör till dem som ofta använder demokratiargumentet för varför bloggen är så bra. Som predikar gräsrötternas möjlighet att komma till tals, och hävdar att hela internet är en demokratisk revolution.

Antalet bloggar i Sverige och världen växer så det knakar, och i takt med att bloggarna blir allt fler höjs också rösterna som försöker förminska bloggarnas betydelse.
Rösterna som hävdar att internet är en värld av pladder och skvaller, att den verkliga makten över ordet fortfarande ligger hos de ”riktiga medierna” för att det är först när något publiceras i ”riktiga medier” som det får ett verkligt genomslag.
Se bara på FRA. Och inte hjälpte det heller att bloggarna höjde sina röster, lagen klubbades ändå, om än något modifierad.

Men vad är egentligen demokrati? Annat än just möjligheten för vem som helst att uttrycka sin åsikt och rätt att rösta i allmänna val? Demokrati betyder ju inte att var och en får bestämma. Det betyder heller inte att den som lyckas göra sin röst hörd får som den vill.

För att en demokrati ska fungera är det viktigt att medborgarna har möjlighet att få information och fakta om hur saker och ting förhåller sig, för att utifrån det kunna göra sina val.
Denna information har aldrig varit hundra procent objektiv. Den kommer dels från de olika politiska partierna som självklart propagerar för och argumenterar så att man ska gilla just deras idéer, den kommer från vinklad statistik och den kommer från massmedia. Men massmedia har aldrig gett heltäckande information om sakernas tillstånd, det säger sig själv att det är ogörligt.
Yttrandefriheten och möjligheterna för den enskilde att påtala missförhållanden har mer eller mindre varit beroende av godtyckliga beslut på tidningsredaktioner.

I och med internet och möjligheten för vem som helst att publicera sin historia, sin åsikt, och dela med sig av sina erfarenheter, har inte massmedia längre makten över vilken information som når ut till folket.

Visst är det så att inte vem som helst når igenom bruset. Det finns alldeles för många bloggar, och fortfarande krävs att den som skriver kan formulera sig någorlunda, har väl underbyggda argument och dessutom kunskap om hur man marknadsför sig och sin blogg för att nå fler än de allra närmast sörjande.
Men demokrati är inte detsamma som att alla får samma plats. Det är att alla har samma grundläggande möjligheter att utifrån lika villkor göra sig hörda.

Ett exempel är Englas mamma och hennes blogg. Hon använder den för att ge sin bild av hur hon upplever rättsprocessen och allt runt omkring mordet på hennes dotter, istället för att ge den makten åt de ”riktiga medierna”, eller kanske snarare ”de sensationslystna medierna” som enligt henne misstolkade och knappast kunde föra hennes talan.
Hon är dyslektiker, knappast välformulerad, men om ett ämne är tillräckligt intressant eller publikvänligt spelar det ingen roll. Hon använde möjligheten att ge sin version och hon lyckades. Exemplet togs upp i Babel men klipptes tyvärr bort (om jag inte minns helt fel?). Guillous svar när PM Nilsson tog upp Englas mamma var något i still med att ”nu tar du ett exempel som inte ens jag kan argumentera emot”.

Bo Rotshstein menar att fler röster inte alls främjar demokratin, och spår att bloggarna kommer att gå samma väg som Stasi. En åsikt eller en berättelse från verkligheten är alltså mindre värd om den inte först granskats av en redaktör eller liknande.
Jag kan informera Rothstein om att den granskningen för länge sedan är i praktiken bortrationaliserad också i dagspressen. Ytterst få redaktioner har kvar korrekturläsningen, stressade nattredaktörer hinner inte annat än rätta uppenbara skrivfel i texter, om ens det, och mycket ofta skickas artiklar rakt ut på internet utan att någon annan än reportern bakom texten läst den.

I bloggvärlden går det dessutom till så att tack vare kommentarsfunktionen så rättas fel, inlägg uppdateras, och detsamma händer också på de etablerade mediernas sajter. Alla kan göra fel, men tack vare internet ges utmärkta möjligheter att rätta till dem, och samtidigt ge läsarna insyn i stegen på vägen.
Det är demokratiskt om något.
Annat var det när den tryckta tidningen var enda källan till nyheter, ett tryckt fel ändrades inte, annat än möjligen med en fåordig rättelse i en senare nummer av tidningen som läsaren kanske inte ens sett. En kommentar som hävdar att det skrivna är felaktigt behöver inte nödvändigtvis ha rätt, men tillsammans kan skribent och läsare räta ut frågetecken och få en så nära sanningen liggande slutversion som det bara är möjligt.

Det kallas även crowdsourcing, och Per Axbom har skrivit mycket bra om det här.

Demokrati handlar inte om den enskildes möjlighet att bestämma, utan om den enskildes möjlighet att känna sig delaktig i beslut.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gjorde häromnatten ett genidrag, då han tog upp ett par etiska spörsmål på Twitter. Precis som jag skriver på SSBD hade Helin kunnat fatta sina beslut utan hjälp eller råd från läsarna på Twitter. Så vad är då poängen? Jag tycker att IT-mamman sätter fingret på det här.

För en tid sedan skickade SVT ut ett pressmeddelande till ett gäng bloggare, som till en början såg ut att vara ett personligt mejl från Eva Hamilton. Ett meddelande som fick de enskilda bloggarna att känna sig viktiga, när just deras uppfattning efterfrågades av självaste tevechefen.
Tyvärr funkade det inte så bra då det snabbt visade sig att mejlet inte var personligt utan ett massutskick, men det säger en del om hur mycket det betyder för den enskilde att känna sig viktig och lyssnad på.

Det vi ogillar med diktaturer är just bristen på yttrandefrihet. Det handlar inte om att enskilda inte kan fatta stora beslut. Problemet är att enskilda inte får tala fritt ur hjärtat, att individer fängslas eller till och med avrättas för att de är av fel uppfattning.
Friheten att uttrycka sin mening eller berätta sin historia utan risk för repressalier är betydligt viktigare än makten att bestämma.

Därför är det inte konstigt att så många upprörs över Jonas Bergling blev av med sitt uppdrag hos EDB på grund av sina politiska värderingar. Och det fina med internet är att det går att påverka.
Om man idag googlar på EDB får man på första sidan i sökningen upp rubriken ”EDB sparkar folk för sina åsikter”. Observera att länken går till en blogg, inte till någon av de etablerade medierna. Det går inte längre för ett företag som EDB, eller för någon annan, att utöva åsiktsdiskriminering oemotsagd. Det är en framgång för demokratin.

Anders Mildner har skrivit mycket genomtänkt om hur det man kan uppfatta som ett onödigt brus på Twitter faktiskt kan göra skillnad, för den enskilde men även i större sammanhang.

Så är det ju. Oavsett Rothsteins spådomar med paralleller till Nazityskland och Stasi. Att fler får en möjlighet att göra sig hörda – och synliga – kan faktiskt inte skada.

Internationella kvinnodagen till trots är det helt andra ämnen som dominerar bloggvärlden idag. Jag konstaterar också att det är männen som står för dom i mitt tycke mest intressanta utspelen kring kvinnodagen.

Kanske mest uppmärksammad är Alexander Chamberland som i en debattartikel idag meddelar att han lämnar Miljöpartiet för FI, Feminististiskt initivativ. Jonas Morian kommenterar den i sitt ”kvinnodagssvep”. Det gör också Mikaela Mars, Veronica Svärd och Politikerbloggen.

En annan (fortfarande?) Miljöpartist som uppmärksammar dagen är Birger Schlaug, som skriver om att alla inte har tillgång till rent vatten. Han länkar vidare till Svenska Kyrkans fastekampanj, som samlar in pengar till vattenprojekt runt om i världen. (jag har startat en egen insamling för att samla in till en vattenpost, dock utan att koppla ihop den med kvinnodagen)

Merkaptan som jobbar åt Svenska Kyrkan, med kampanjen, har skrivit en fin postning där en kvinna står i centrum.

Fredric Karén har satt ihop en spellista till kvinnorna, naturligtvis med musik av kvinnor, dagen till ära.

Inspirerad av den här artikeln i GP tipsar jag slutligen om några bloggar av tjejer för tjejer, om it och teknik: Lilla Gumman, IT-tjej, Gadgetgirl och slutligen itmamman.

Ibland rusar tiden iväg. Jag har snart gjort min första vecka här på Bloggvärldsbloggen, och det har gått fort. Jag vill först och främst tacka för det fantastiska välkomnandet jag fått, både i kommentarer här i bloggen och i alla möjliga blogginlägg. Naturligtvis får jag lite prestationsångest också men jag hoppas kunna leva upp till era förväntningar.

Jag tänkte avrunda veckan med ett litet uppsamlingsheat. Det vill säga ett försök att samla ihop saker som hänt i bloggvärlden och på nätet som jag inte hunnit med att skriva om.

I måndags passerade Spotify gränsen på en miljon användare. Jag är en stor diggare av Spotify och kan inte annat än gratulera, och samtidigt beklaga det hack som orsakat att de senare i veckan gick ut med en uppmaning till användarna att byta lösenord.

I höstas blev det rabalder i bloggvärlden när professorn Bo Rothstein skrev en debattartikel i GP där han likställde bloggosfären med en kloakbrunn. Nu har han själv börjat blogga, även om han kallar bloggen för en ”hemsida” och meningarna är delade om huruvida den kan kallas blogg då den exempelvis inte tillåter kommentarer.

Den eminenta bloggen 365 saker du kan göra efterlyser efterföljare i fler svenska städer. Så här ser det ut i Malmö, och här är 365 saker i Jönköping. Varför inte haka på, och börja med att dokumentera ditt kvarter?

En nyhet som diskuterats hett under veckan är den om Jan Emanuel Johanssons ockerhyra.

Blogge Bloggelito skriver och menar att det Jan Emanuel gjort vare sig är olagligt eller omoraliskt, och menar att det enda problemet i det här fallet är hans partitillhörighet. Också Johan Ingerö skriver att Jan Emanuels enda brott är dubbelmoral, något som enligt Ingerö knappast är unikt bland politiker. Tomas förstår inte heller vad Jan Emanuel har gjort för fel, utom möjligen att ha dåligt affärssinne.

Andra är betydligt mindre förlåtande. Jonas skriver om sossens rätta ansikte. Merith Wager skräder inte orden när hon kallar Jan Emanuel för en girigbuk. Ingvar Thun skriver också läsvärt på bloggen Hemlös. Politikerbloggen har frossat i eländet i inlägg efter inlägg.

Vad Jan Emanuel själv tycker och tänker om det hela kan du läsa i hans egen blogg hos Norrtelje tidning.

Hon har kallats bloggmormor. Nu skiljer hon sig. Linda Skugge alltså. Den tidigare rabiata feministen som slutade vara feminist. Gudrun Schyman gör politik av Skugges skilsmässa, och Skugge hakar på. Mathias Knutsson är mycket upprörd över Schymans utspel. Adventskalendern påpekar att det är en myt att barn och karriär går att förena. Mer vänster i Uppsala ogillar Schymans tankar, men ännu mer ogillas Kristdemokraternas Charlie Weimers, föga förvånande kanske.

Pia är lite, men bara lite, skadeglad. Annalin refererar till Skugges tidigare uttrycka åsikter om äktenskapet, men vågar inte riktigt vara skadeglad. Samtidigt funderar hon över varför Skugges blogg innehåller så många ”låtsassomomdetregnarkommentarer” sedan nyheten om skilsmässan kommit ut.
Här måste jag faktiskt gå in och försvara Skugge. Även om hon är en känd bloggare, så har hon väl i princip aldrig bloggat särskilt om sitt privatliv, och om så vore, en skilsmässa är väldigt privat och inget jag begär att någon kändis ska behöva tala ut om i media, även om det i vissa fall kan kännas relevant och motiverat. Bloggkommentatorerna verkar tycka lite synd om Skugge, och arga på mannen i fråga. Precis som Annika Marklund.

Förra veckan hackades IFPI:s sajt av någon eller några som ville visa sitt stöd för The Pirate Bay i rättegången. Något som Peter Sunde tog avstånd ifrån. Natten till måndag var det dags igen, den här gången var det skivbolaget Bonnier Amigos sajt som hackades, och åter ber Sunde piratanhängarna att avhålla sig från dylika hyss.

I spåren av rättegången mot The Pirate Bay har det skrivits en hel del. Bland det bästa är denna artikel i Fokus skriven av Thomas Engström;

Marknadsföringslagstiftningen i EU och USA innehåller faktiskt ett sanningskrav på all reklam. Jag föreslår därför en fläskig grupptalan mot bolagen där alla vi stackars konsumenter som någon gång ogillat en film vi köpt, går samman och gråter och skriker och stämmer skiten ur fanskapen. »Det stååår ju här på baksidan att det skulle vara en jättebra film, en stark och berörande film, en fest för ögat, en film som skulle förändra ens liv … men så vaaar det inte det … det var en tråååkig och rääälig jävla film … jag tror jag börjar gråååta så tråkig var den …« Så hit med stålarna. Rätt ska vara rätt. Och när vi har lyckats krossa filmbolagen? Blir det inga fler filmer då? Jodå. Det råkar bara vara fel aktörer som sitter vid ratten just nu. Det är denna fettsvulst av urspårad gestapo-demens vi måste skära bort. När utrensningen är genomförd kan nya förmågor – väluppfostrade, artiga, trevliga förmågor – ta över marknadsföringen och rättighetsbevakningen. Men vad ska det gamla gardet göra då? Svaret är givet. Låt dem blir kontrakterade privatspanare åt FRA eller någon valfri skitdiktatur någonstans i världen. Där kommer deras tonläge och attityd röna större uppskattning.

Mats Odells miljonklipp engagerar också. Enligt Scaber Nestor bör Odell nu vara slut som politiker. Peter Andersson skriver att det är en skandal, Alla smutsiga detaljer skriver också och menar att ”till och med Bildt är klokare”.

Apropå gammelgäddan så har Farmor Gun, 71, skrivit mycket insiktsfullt och underfundigt, och ger mig och PM Nilsson en eloge för att vi ens satt kvar i studion. Per-Åke Olsson har också skrivit en mycket bra text utifrån programmet:

Men journalistkåren känner sig hotad. I alla tider har man vi inom skrået lagt mycket tid på att definiera vad god journalistik är och vilka etiska regler som man ska följa för att man ska få hålla på med journalistik. Nu har vi plötsligt fått en kanal där vem som helst kan uttrycka sig hur de vill utan att bry sig om våra regler. Dessutom börjar de där bloggarna ta våra läsare och annonspengar. Och vi viftar förskräckt med vår “det här är inte kvalitetsjournalistik” flagga och vill i smyg helst förpassa dem till evig tystnad. Tyvärr, det kommer inte att hända. Samtal tystar man inte. I alla fall inte i en demokrati. Och för att överleva bör vi försöka hitta vår roll i samtalet istället för att avfärda det som ointressant.

Läs också Badlands Hyena.

Navid har bloggat om svenska bloggare. En postning som inte sa så mycket, framförallt är det jävligt trist att rekommendera ett gäng bloggar utan att länka till dem. Navid uppmanar läsarna att googla.

Så jag gör det åt er. Här hittar ni Dumburken, en blogg om teve. Jag skulle nog hellre rekommendera Älskade dumburk, en bättre blogg om teve. Navid rekommenderar också Tjuvlyssnat, Saker som inspirerar, Keepin it real – jag hittar ingen sån, däremot Always keepin’ it real, en blogg jag har i min egen RSS, liksom Weird science. Så har vi Emma Grey Munthe och slutligen tycker Navid att vi ska läsa Hanneles paradis på Hisingen för att få en annan bild av bloggsverige.

Nu kanske det verkar som om jag har något emot Navid Modiri. Det har jag inte. Jag har redan rekommenderat hans 365saker i den här postningen, en blogg så bra att jag önskar att jag själv kommit på idén.

Sist: En fruktansvärt lång men underhållande text jag hittade på Newsmill,
I berömda bloggares skugga, en hyllning till bloggen.

Det är kul med språk, och jag kan i perioder gå igång som en riktig språkpolis. Det behöver inte tas på allt för stort allvar dock, att jag irriterar mig på att vissa inte kan skilja på de eller dem är inte allvarligare än att andra irriterar sig på folk som har strumpor i sandalerna eller liknande.

Jag brukar i varje fall irritera mig på människor som är så lata att de inte orkar skriva ut hela ord, som skriver lr istället för eller, eller oxå istället för också. Jag ogillar förkortningar i största allmänhet, och alla som skrivit för en tidning vet att förkortningar är mer eller mindre bannlysta i tidningstext, om det inte är väldigt vedertagna förkortningar på företagsnamn som SAS. Däremot bör man inte skriva iofs utan i och för sig.

Varför är detta ett sånt oskick då? För att läsflytet försvinner, och för att man inte ska räkna med att alla förstår ens förkortningar.

Jag kan ha viss förståelse för förkortningar ibland, när man har utrymmesbrist, som när man ska skriva ett sms eller en tweet på Twitter där man är begränsad till 140 tecken. Men också i sådana sammanhang bör förkortningar användas med försiktighet.

De flesta håller inte med mig. Hela internet svämmar över av förkortningar. Framförallt den yngre generationen har ett helt språk av förkortningar, som används flitigt i msn-chattar och även i dagligt tal.

Det är okej. Det är språkutveckling, och olika grupperingar av människor har alltid utvecklat egna ord och uttryck som förenar och som förstås internt. Men låt oss skilja på intern och offentlig kommunikation, för det är där, i den offentliga kommunikationen, som jag irriterar mig på språkslarvet.

I en blogg till exempel, som man vill ska läsas av fler än kretsen av de närmaste, bör man vara försiktig med slang och förkortningar, och i en längre löpande text finns ingen anledning att skriva ”Lol, den där clownen var kewl”.

Men det är ju jag som tycker det, och jag har inga illusioner om att någon ska lyssna och lyda. Även om det ju handlar om i vilken grad man vill bli läst och förstådd. Vill man ha många läsare och vill man att de ska förstå vad man skriver så kan det löna sig att använda ett språk som fler förstår.
Men som sagt – eftersom man inte kan stoppa utvecklingen försöker i varje fall jag att lära mig det nya språket.
Något som åklagaren Håkan Roswall också borde ha gjort innan han satte sig i rättssalen med The Pirate Bay-snubbarna.

Inför hovrättsförhandlingarna (knappast någon tvivlar väl på att målet kommer att gå vidare till hovrätten) rekommenderar jag Roswall och alla andra i rätten att läsa på, och idag ramlade jag över den här sidan som samlar internetslang och förkortningar och förklarar deras betydelse.

Mycket användbar och pedagogisk för den som blir förvirrad av text som innehåller förkortningar som ROTFFLMFAO, även om jag tycker att det krävs lite för många klick för att få tolkningen av ett enskilt ord.
Sidan innehåller (än så länge) så pass få uttryck att det borde räcka med att ha en sida per bokstav och få upp alla ord, så man slipper klicka på varje ord och backa tillbaks och ja ni fattar.
Så här ser det ut om man slår upp förkortningen YaRLY:

Jag vill inte bli en gammelgädda eller vara bakåtsträvande. Därför sväljer jag min irritation över slarvet och rekommenderar andra att göra detsamma. Nästa gång du dyker på ett uttryck eller en förkortning du inte känner igen – önska dig inte tillbaks i tiden – läs på istället!

Igår syntes jag i programmet Babel i SVT2. Medverkade gjorde också PM Nilsson från Newsmill och Jan Guillou. Ämnet var bloggar vs gammelmedia, även om Guillou mycket duktigt påpekade att det inte heter gammelmedia utan ”riktiga medier”. Jag har inte räknat hur många gånger ordet gammelmedia användes i programmet, nån annan kanske orkar räkna?

Foto: Benjamin Jónsson/SVT

Hur som helst, programmet bandades förra veckan, alltså innan DN:s artikel om FRA-upproret, annars hade nog det nämnts på något sätt. Nu uppehöll vi oss mest vid frågan om bloggarna bara är en samling pladder och skvaller eller om de faktiskt kan ha något att tillföra, och så förklarade PM Nilsson att papperstidningen är döende.

Ett exempel som togs upp i programmet var Magnus Ljungkvists avslöjande som fick Maria Borelius att lämna regeringen strax efter valet 2006. Något som Guillou avfärdade med att Ljungkvist var en ”aktivist som tipsade medierna”.
Å ena sidan är det ju så att nyheten inte skulle fått de konsekvenser den fått om inte de ”riktiga medierna” tagit upp det. Å andra sidan skulle det dröjt om inte Ljungkvist gjort det först och i det här fallet var det inte Ljungkvist som tipsade, det var faktiskt han som gjorde researchen och tog fram uppgifterna.
Att sedan hans blogg inte har lika många läsare som de stora drakarna förminskar inte på något sätt hans insats.

Daniel på Mindpark har skrivit bra om framtidens (nutidens) journalistik. Också Kjellberg har skrivit om programmet och kommenterar också både DN-debatten och Second Opinion.

Men bilda din egen uppfattning – se programmet här.

Det är mycket man inte hinner säga på knappa femton minuter. Det är desto mer man kommer på i efterhand att man borde ha sagt. Dessutom är delar av debatten bortklippta, vi pratade visst för länge.

Till exempel är Guillous kommentar till min sågning av hans krönika bortklippt. Men han sa att ”Det finns ju olika uppfattningar om vilka metoder man ska använda för att påverka.”

Sedan sa jag en bra sak tycker jag själv om hur unga läser bloggar i dag och att de kommer att fortsätta göra det i framtiden, fast då kanske en annan sorts bloggar än de modebloggar de läser idag. Jag nämnde att det finns nästan fyrahundratusen bloggar i Sverige (en siffra som är svårt att fastställa dock) och Guillou kommenterade ”FYRAHUNDRATUSEN? Fruktansvärt!”. Men det är alltså också bortklippt.

Det hade också varit kul att hinna diskutera innehållet i de riktiga medierna, allt pladder och skvaller och det låga förtroendekapital som inte minst kvällstidningarna har hos svenska folket. En annan gång kanske.

Innan programmet satt vi i en soffgrupp utanför studion och småpratade, jag, PM och Guillou. Fast jag sa inte så mycket. Guillou berättade att han precis varit på Systembolaget och hämtat 60 flaskor Chateau Guillou, att använda som husets vin. Jag och PM tyckte det var lite kul och då sa Guillou till PM att ”Du kan få en flaska, om du hänger med till bilen efter sändningen”. Jag fick ingen.

Jag kan också berätta att vi under intervjun med Amos Oz som inleder programmet satt i ett hörn av studion och lyssnade, och Guillou då flitigt kommenterade författarna i inslaget om vilka frågor de får. Bland annat fick jag veta att Brunner inte kan skriva poesi.

Annat att notera efter inspelningen i tevehuset: Tack god Gud för tevesmink! Jag lyckades ju se riktigt trevlig ut där i min fåtölj även om jag fått höra att jag låg i den. Själv tyckte jag att jag var lagom tillbakalutad och avslappnad…

Och så ett tips till den som eventuellt ska medverka i en tevedebatt; gå på toaletten innan programmet börjar. Om det var nervositet eller allt kaffe jag hinkat in mig innan vet jag inte, men jag var tvungen att springa iväg i den lilla pausen mellan Amos-intervjun och vår del i programmet. Kunde ha blivit jobbigt om det inte funnits tid till det.

Hör du till dem som använder musiktjänsten Spotify?
Har du haft kontot sen innan den 20 december i fjol?
I så fall – logga genast in och byt lösenord!

På Spotifybloggen kan man idag läsa att lösenorden kan vara på drift.
Om du använder samma lösenord till flera olika tjänster – byt överallt!

Uppdaterat: Här kan du läsa mer.

Igår skrev jag om hur man skriver för att bli läst, eller snarare, jag lät Abbes pappa förklara hur han tänker när han skriver sina fantastiska blogginlägg.

Fantomen skrev en bra kommentar, och menar att han tröttnar på bloggar som inte besvarar kommentarer:

Sen när det gäller att hålla kvar intresset hos de läsare man har, så är det viktigt att svara på de kommentarer man får. Jag strävar till att svara på alla, om inte annat så med ett ”Hmmm…”. Personligen så tröttnar jag direkt på en blogg där ens kommentarer inte besvaras.

Jag är helt enig med Fantomen, och tror att en av hemligheterna bakom mina egna bloggframgångar med mymlan är just att jag kommunicerar med läsarna, och svarar på kommentarer.

De allra flesta som läser en blogg skriver inga kommentarer, men de som bemödar sig att göra det vill också bli lästa, sedda och bemötta, precis som att vi som bloggar vill bli lästa och kommenterade.

Envägskommunikation är ganska trist i längden. Dialog, diskussion och debatt är ofta mycket mer givande, och vill man ha läsare i sin blogg och vill man att de ska komma tillbaks är ett bra knep att försöka skapa dialog. En bra debatt i sig kan också dra läsare till bloggen, jag har haft flera intressanta debatter i kommentarsfälten i min egen blogg och ofta fått höra att man läser bloggen lika mycket för kommentarerna som för mina postningar.

Abbes pappa skriver så här:

Jag är helt enig med Fantomen om det där med kommentarerna. Och det är också därför jag har dåligt samvete de perioder jag halkar efter med att svara på kommentarer och mejl.

En del bloggar har fler läsare än andra, och får också fler kommentarer. Det är inte svårt att svara alla om man får ett par tre kommentarer om dagen, däremot kan det bli arbetsamt om man får väldigt många kommentarer till varenda inlägg.

Det ska vara roligt att blogga. Man ska inte behöva ha dåligt samvete. Och har man liksom Abbes pappa en blogg som är flitigt kommenterad och svaren dessutom kräver en viss eftertanke så förstår nog läsarna ifall man inte alltid hinner med eller orkar svara på allt. Själv försöker jag att alltid svara på dem som skriver för första gången, och på raka frågor. Däremellan svarar jag i mån av tid. En kommentar som ”Bra skrivet” behöver inte alltid besvaras.

Dessutom är diskussionen inte alltid beroende av bloggägaren för att vara intressant. Ofta ges svar av en annan läsare, och jag tycker att det är jättekul när en diskussion lever av sig själv utan att jag behöver lägga mig i eller upprätthålla den. Även om jag i vissa fall går in och försöker styra upp när det spårar ur.

Ibland lyfter jag också upp särskilt läsvärda kommentarer som egna postningar, för att de förtjänar en läsekrets större än de som går in och läser i kommentarerna.

Det finns undantag. Kommentarer som man inte ens bör svara på. Det är de som skrivs av troll. Jag kommer att ta upp troll och hur man kan hantera dem i en senare postning.

Som svar på DN-granskningen av bloggbävningen kring FRA har nu Mikael Nilsson på bloggen MiNimaliteter dragit igång ett kul projekt:

Han uppmanar alla bloggare att skriva sin egen FRA-historia. Han har sedan tänkt samla alla berättelser om engagemanget i FRA-debatten som en liten ”PDF-bok”:

”Efter att DN misslyckats kapitalt med att beskriva vad som egentligen hände i FRA-debatten (trots sex månaders reseach…), så får vi väl rulla upp skjortärmarna och göra jobbet själva. Låt oss visa hur deltagarkulturen fungerar!

Vi vet ju vad som hände, det är ju bara ingen som har sammanställt det hela. Vem kan göra det bättre än vi själva? Ingen, gissar jag. Så, dags att skriva din egen FRA-historia!”

Jag ser fram emot ett fantastiskt stycke opinionshistoria.

Idag lanseras nyhetssajten Second Opinion.

I ett pressmeddelande skriver de så här:

”Inspirerat av wikipedia ska Second Opinion granska, komplettera och korrigera nyheter genom att samarbeta i nätverk. Vår vision är att höja kvaliteten på nyhetsflödet.”

Och på sajten förklaras vad en ”Second Opinion” är för något:

”En second opinion är en korrigering, komplettering eller fördjupning av en publicerad nyhet. En second opinion måste alltid referera till originalnyheten med en länk. En second opinion bidrar till mer kunskap och breddar det allmänna nyhetsflödet.”

En liknande sajt som funnits sedan i höstas är Newsmill, där vem som helst kan publicera en debattartikel, och tillföra nya ståndpunkter om aktuella ämnen. Många bloggare har publicerats på Newsmill, och de försöker också lyfta upp blogglänkar på sajten så att det ska löna sig att länka till deras artiklar.

Men där Newsmill tar upp vitt skilda ämnen och släpper debatten fri är Second Opinion mer inriktade på att faktiskt korrigera och kommentera sådant som skrivs i det som i bloggvärlden kallas gammelmedia.

På Second Opinion kan man registrera sig antingen som privatperson eller företag/organisation, och tycka till om nyhetsrapportering. Ibland skriver också Second Opinions redaktion, idag till exempel skriver Jannike Runqvist om Kina och dess brist på den demokrati som bland andra Second Opinion står för, apropå Carl Bildts besök där.

Second Opinion använder sig av Twinglytjänsten så att den som bloggar om en text på sajten får en blogglänk i anslutning till artikeln.

Detta är en förlängning av det jag skrev igår apropå DN och FRA-debatten – de etablerade medierna kan inte längre sätta agendan, de kan inte hårdvinkla nyheter och förvänta sig att det som skrivs ska uppfattas som den enda sanningen. I och med den kommunikationsrevoultion som internet skapat och möjligheten för alla att publicera sig snabbt och enkelt är det idag ingen – vare sig bloggare eller gammelmedia – som kan påstå eller hävda en sanning oemotsagd.

Det är bra. Bra för demokratin, bra för nyhetsförmedlingen och bra för journalistiken.

Jag skriver för att jag vill bli läst, och jag tror att de flesta bloggare har en önskan om att det skrivna ska läsas av någon. Det är ju liksom det som är den stora skillnaden mellan att blogga och att exempelvis skriva dagbok eller föra egna anteckningar.

Det finns flera hundra tusen bloggar i Sverige, bara på blogg.se registreras cirka 2000 nya bloggar om dagen enligt dem själva.

Så hur bär man sig åt för att få läsare, för att just den egna bloggen ska hitta en publik?
Det beror naturligtvis på vad man skriver om och vilken publik man vill ha.

En populär blogg är Heja Abbe, som skrivs av Abbes pappa. Han fick frågan om hur han burit sig åt för att skapa en omtyckt blogg som läses av många, och svarade så här;

”Jag är ju nybörjare på att skriva och tycker kanske därför att det är lite svårt att beskriva hur man gör. Men eftersom jag har jobbat med form i många år funderade jag på vilka paralleller som fanns till det, och jag tror att mitt sätt att skriva påminner lite om mitt sätt att fotografera. Jag tänker nog lite på samma sätt när jag skriver ett inlägg som när jag komponerar en bild.

En bild tagen varken nära eller långt ifrån med motivet i mitten blir till exempel inte speciellt spännande. Men om man kryper riktigt nära, och fotograferar någon detalj, blir det intressant. Eller om man tar en massa steg bakåt och får med mer av omgivningen så att motivet hamnar i ett större sammanhang, då händer något. Likaså om man beskär motivet på ett spännande sätt, eller fotar ur en udda vinkel. Det är då det blir intressanta bilder.

Och det här resonemanget går att överföra på en text. Berätta detaljer, måla ut och brodera kring någon del av det du vill förmedla. Sätt in det du vill säga i ett större sammanhang, eller välj en annorlunda infallsvinkel. En udda idé med inlägget. Det blir mer spännande då. En text som bara berättar exakt som det gick till utan varken mer eller mindre detaljer, sammanhang eller vinkling blir tråkigt att läsa. ”Idag var jag på jobbet, sedan hämtade jag barnen, lillebror var trött. Sedan åt vi middag och så somnade barnen. Ikväll ska jag se på Let’s Dance, det blir kul.” Okej, det var lite tillspetsat men det där blir i alla fall ingen inspirerande text att läsa.”

Läs hela svaret här.