Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för June 2009

- Sida 1 av 3

Veckans bloggtema – Mamma

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Någon föreslog att jag skulle ha moderskap som tema någon vecka. Efter en del tankearbete har jag bestämt mig för att det är ett alldeles ypperligt tema att skriva kring. Alla människor på hela jorden är ju födda av en kvinna, någon gång.

Det går att skriva om sin egen mamma, eller om någon annans, om sitt eget föräldraskap eller om moderskap i största allmänhet.

För inspiration går det att läsa om den här mamman som inte riktigt fixade det. Eller läs bloggar, av mammor, den här förhoppningsvis blivande mamman, den här som när som helst får barn nummer två, och mammor som förlorat sina barn, och om mamman som förlorats. Eller varför inte de här instruktionerna om hur man bör fira sin mamma en gång om året. Eller kanske detta, om tre moderlösa och nu också faderlösa barn.

Skriv hur långt eller kort som helst, eller lägg upp bilder, videos, spotifylistor… Blogga hur du vill, på temat Mamma. Från nu och en vecka framåt. Länka gärna hit eller droppa en länk i kommentarsfältet. Se då till att det är en direktlänk till inlägget, och inte bara till förstasidan i din blogg.

Sommar på Bloggvärldsbloggen

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Du kanske har märkt att det varit halvtyst här senaste veckan.

Det är för att det är sommar. Även mymlor som jag behöver ibland ta det lite lugnt och lukta på blommorna. Därför kommer Bloggvärldsbloggen att gå på halvfart från nu och ett par månader framöver.

Jag kommer inte att vara helt tyst. Ramlar jag över något viktigt, vettigt eller bara kul som jag vill tipsa om så kommer jag att göra det, men inte med samma frekvens som tidigare. Några veckosammanfattningar blir det tyvärr inte eftersom jag inte kommer att kunna ha den överblicken.

Veckans bloggtema var ett experiment jag kört i fyra veckor. Mycket lyckat – tack till alla som hakat på! Jag kommer att fortsätta med det under sommaren, fast på fredagarna. Det är alltså fredag-fredag som gäller för den som vill vara med, och sammanfattningarna gör jag när jag hinner…

Någon gång i augusti kommer Bloggvärldsbloggen att öka farten igen, fram till dess – ha en fin sommar, kika gärna in här under regniga dagar och fortsätt tipsa om sådant jag bör känna till.

 

Gud finns. Gud finns inte.

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Gud finns. Om inte annat i våra tankar. Förra veckans bloggtema handlade om Gud, och många har hakat på midsommarfirande till trots. Så många välskrivna, tänkvärda, roliga och mindre roliga blogginlägg har skrivits, här kommer en resumè av dem alla:

Först vill jag lyfta Andreas:

Låt mig direkt säga att jag tror på Jesus kärleksfilosofi. På samma sätt tror jag på Plura, Buddha, Nalle Puh och Kakmonstret. Men, också Abraham Lincoln som sa så här:

Det är inte antalet år i våra liv som räknas, utan livet i våra år.

Näst på tur är Ivana, med en postning om hur hon vägrar köpa hela paketet, om trångsynthet, fördomar och att låta var och en bli salig på sin tro. Ivanas Gud röker och svär.

Hultmans tänker ungefär likadant och har skrivit om att vara den man själv vill.

Eccehomo skriver om att skilja på tro och vetande, och om en viss avund gentemot dem som verkar så tvärsäkra på att Gud finns och är på ett visst sätt.

Margareth Osju ställer en fråga. Om du fick möjlighet att ändra på en sak i ditt förflutna, vad skulle du välja att ändra på?

 

Trollhare om att gå från kristen till kristen häxa och sedan till häxa.

Pysan skriver intressant, om uppmaningar hon får från kristna att söka sig till Gud för att bli frisk från sin cancer.

Sandbarnet beskriver Gud ungefär som jag skulle göra. Som något större än vi människor. Och avslutar med att ställa frågan om vad det är för skillnad på tro och religion. Också Gunilla beskriver ”sin” Gud som något större än oss själva.

Smulan beskriver en kluvenhet. Och ställer den frågan som jag tror de flesta med ett uns av tro någon gång ställt sig; var finns Gud när exempelvis ett barn dör? Vilket leder mig att ställa ytterligare en fråga: Är Gud god?

Göran Viren Sjögren skriver om att vara religiös utan att tillhöra en religion. Om begrepp som Gud, Ateism och Religion.

Pysan som sedan några år bor på Sicilien där katolicismen är stark ger sin bild av tro, och också Pysan känner sig lite avundsjuk på dem som har en tro, eller en Gud att hoppas på eller för den delen skylla på när något går snett.

Egoinas mamma har postat en kommentar som handlar om Jehovas vittnen. Och så menar hon att det är Gud som Gud. Själv så har jag inga problem med människors personliga tro, men jag har stora problem med Jehovas Vittnens manipulativa metoder och deras uteslutande av personer som inte gör rätt, samt skyddande av personer som gör fel. Allt för att Jehova är större än allt, större än lagen och lojaliteten till honom är och bör vara större än den till den egna familjen, sina barn och så vidare.

Petters Kukblogg; Om Gud – några lätta fakta. Och så ytterligare några fakta.

Hannah läser teologi och försöker sig på att förklara vad den kristna tron går ut på. Hon erbjuder sig också att utveckla resonemanget.

Birgitta skriver att Gud är missförstådd, och trycker som så många andra på individens frihet att forma sin egen tro.

Anders tror inte på Gud som det verkar. Och även han ställer sig frågan varför Gud hjälper vissa men inte andra. Catta är inne på samma linje.

Sjumilakliv tror på det goda i människan. Kanske är det just världens samlade godhet som är det vi kallar Gud? Och att ondska och annat inte har ett dugg med ”honom” att göra, att all skit som sker inte minst i religionens namn helt enkelt är det onda i människan, det vi kallar för Djävulen?

Ingrid funderar över om hon tror på Gud. Egentligen. Eller om det bara är för att hon lärt sig göra det och inte direkt frågat sig själv varför.

Max P skriver något om skinkhalvor och ska jag vara ärlig så fattar jag ingenting, men kanske någon annan gör det?

Åsiktskanonen berättar vem (eller kanske snarare vad) Gud är:

om Gud är det samma som att möta sitt barns blick för första gången, att se solen gå upp i sin älskades ögon, att bli frisk när man trodde att allt hopp var förlorat, att känna hur det värker i hjärtat av sorg eller glädje när man hör sin favoritlåt på radion, att få komma hem när man aldrig trodde att vägen skulle ta slut, att man får smaka något som är så gott att man inte kan beskriva det i ord, att känna värmen av solen strålar när man fryser som mest, att ärligt kunna älska sig själv för den man är – ja, då finns Gud – i allra högsta grad

Läs också WichBitchs beskrivning av Gud.

Kyrksyster tror på Gud, och finner tröst hos Gud. Rubank tror att alla människor tror.

Ettie skriver om barndomsminnen, om söndagsskola, tungotal och annat som hon valt att ta avstånd ifrån.

Fredric tror att var och en blir salig på sin tro.

Fredrik Jönsson tar upp religionsbegreppet och dess funktion som Opium för folket, och han använder det som nu händer i Iran som exempel.

Patrik Risell tror bestämt och menar att meningen med livet är att lära känna Gud. Han hänvisar inte till någon särskild bloggpost men hans blogg berör ämnet ofta. Också Blahonga bloggar ofta om tro men utifrån ett annat perspektiv då h*n inte är troende.

Christer Magister tycker att det är mer troligt att Gud inte finns än att han gör det. Och om Gud mot förmodan skulla finnas är han en dålig pedagog.

Annieellen kallar sig humanist, men rotar fram sina känslor för kyrkan, som är dubbla men övervägande positiva.

Göran skriver om sanningar, och ställer frågan om det finns relativa sanningar. Är inte sanningen alltid sann?

Rebecca skriver om Gud, som hon tror på. Och beskriver också vem Gud är:

Han är en del i varje soluppgång och solnedgång. En del i höstens
piskande regn, sommarens stekande sol och vinterns långsamma
snöande. En del i ett nyfötts barns första skrik och en gammal mans
sista suck. En del i varje steg och andetag, varje dag, varje minut, varje sekund.

Smäm tror på en Gud som gör det omöjliga möjligt. Också Tankestormar tror på Gud, och verkar lite trött på alla ”religiösa hjärtefrågor” som fötts av människor, inte av Gud.

Michaela skriver intressant om sekularisering ur ett genusperspektiv.

Emma Sofia har fotograferat söndagsmässan. Spana in!

Och läs för allt i världen En bokmal anfaller. Ledsen Gud, men jag tror inte på dig längre.

Andreas fick börja, och han får också avsluta;

Slutkläm: Min syn på kyrkan har inget att göra med att jag blev relegerad från söndagsskolan på grund av ekivokt språkbruk eller konflikten i barnkören där jag hotade med avhopp om jag inte fick sjunga solo.

Slutkläm II: Pratar vi fotboll är Torbjörn Nilsson Gud, och det är däremot en absolut sanning.

 

 

Twitter – nyhetskanalen för den som vill veta vad som händer i Iran

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Ingen säger egentligen emot. Inte ens de mest insnöade propagerarna för gammelmedia. De sociala medierna är bäst på nyhetsrapportering från Iran just nu. Men hur hittar man i djungeln av tweets, YouTube-klipp, foton och bloggar? Här kommer några tips på hur du enkelt kan få en överblick om läget i Iran, här och nu.

Koll på flödet: Twitter är den överlägset snabbaste och just nu viktigaste kanalen för information. Dels används den för att sprida viktig information till folk i Iran, dels är den viktig för att berätta för omvärlden vad som händer. Det som twittras från och om Iran taggas, alltså märks med olika sökord. Vanligast är #iranelection men det finns också taggar som #neda #iran och #gr88.

Ovanstående sökord uppdateras varje sekund, och det kan vara näst intill omöjligt att hänga med i flödet. Det sprids också en hel del rykten och disinformation. Här finns en bra guide i hur du undviker de värsta skojarna.

Några twittrare som är trovärdiga och som jag rekommenderar att ha koll på om man inte orkar följa hela flödet: StopAhmadi, iran09, persiankiwi. Oppositionsledaren Mousavi finns också på Twitter.

På Twitter sprids också länkar till de viktigaste klippen på YouTube, de mest relevanta bloggarna och nyhetsartiklarna och till bilderna på Flickr.

Här finns en Flickr-konto där man samlar bilder från Iran. Zebel45 lägger upp och samlar klipp på YouTube.

Bra bloggar: För sammanfattning och kommentar har både Huffington Post och The Guardian utmärkta livebloggar, som uppdateras så fort det händer något av intresse. De publicerar också filmklipp och bilder löpande.

Också den här livebloggen på The Atlantic är mycket bra.

Mashable har gjort en utmärkt tidslinje över händelserna så som de rapporterats i de sociala medierna. Mashable har också samlat tio av de viktigaste filmklippen på YouTube.

På svenska skriver Nima på Nordic Dervish. Han har också en bakgrund och kunskap som gör att han kan analysera och kommentera det som händer. Han har också vakna bloggläsare som hjälper till att ta reda på vilka rykten som stämmer och vilka bilder man kan lita på.

Revolutionary Road bloggar inifrån Iran, och han twittrar också. Läs också Uskowi of Iran.

Hur kan du hjälpa? Som åskådare av det som händer i Iran just nu är det lätt att känna sig maktlös. Men det finns en del att göra. Allra enklast är att färga sin Twitteravatar grön. Det är en enkel gest som inte gör någon större skillnad, men det är en markering och visar på ett ställningstagande för demokrati.Vill man sedan använda the ”green wall” som Twitterbakgrund kan man gå hit.

Bild 46.png

Jag har också förstått att många i Iran uppskattar gesten. Men det är i allra högsta grad frivilligt, och jag häpnar när jag hör att Jocke Jardenberg fått massvis av mejl från personer som ifrågasätter varför han inte gjort det. Man kan ge stöd i det tysta också. Nordic Dervish har skrivit en viktig postning om detta.

En annan enkel åtgärd är att byta land och tidszon i sina Twitterinställningar. Man anger helt enkelt att man bor i Iran och har tidszon GMT+3.30. Det gör det något svårare för iranska myndigheter att spåra dem som twittrar från Iran.

Att utöva påtryckningar är också förhållandevis enkelt. Amanda Brihed och Sjumilakliv har skrivit bra postningar med kontaktuppgifter till ambassader och UD.

Här finns en bra sida med forum och diskussioner och tips på hur du kan hjälpa. Bland annat behöver Iranierna proxyservrar för att kunna komma ut på nätet. Och här finns bra information och förklaringar till sådant som händer.

Man kan såklart också gå med i en grupp på Facebook för att visa stöd.

Sist men inte minst: Det som händer i Iran händer nu. Rapporteringen är ofta ögonblicklig. Svälj inte all information, vänta med att sprida vidare tills du fått den bekräftad från fler källor. Iranska myndigheter finns på Twitter, både för att söka efter folk och för att sprida desinformation. Tänk på att folket i Iran riskerar sina liv. Den som skickar vidare en tweet från en iranier uppmanas att först ta bort twitternamnet.

Allt för att skydda och hjälpa de iranier som står upp för sin yttrandefrihet och demokrati i sitt land.

Följ miljonerna på gatorna i Iran – live

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter
Bild 34.png

Miljontals människor är just nu ute på gatorna i Iran och protesterar mot resultatet i fredagens presidentval.

Skottlossning, en död och flera skadade rapporteras, och absolut bästa sättet att få senaste nytt är – Twitter. Via hashtagen #iranelection kommer rapporter varje sekund, från ögonvittnen. Det är den mest använda taggen på Twitter sedan flera dygn tillbaks.

Förutom ögonvittnesskildringar postas också länkar till filmer på Youtube och bilder på Flickr.

Det postas slagord och hejarop, och många som inte finns på plats skickar uppmuntran och mentalt stöd till demonstranterna på Twitter.

Om man inte orkar sortera i det ständigt uppdaterade flödet finns några twittrare som är extra bra att följa. StopAhmadi är en, iran09 en annan. Naturligtvis finns också oppositionsledaren Mousavi på Twitter.

Bild 40.png

Bloggen Revolutionary Road uppdateras flitigt med både text, filmklipp och bilder.

Daniel på Mindpark har skrivit om nyhetsrapporteringen i den sociala medierna.

För att följa händelserna på svenska – läs med fördel Nordic Dervish. Scaber Nestor bloggar också en del om Iran.

För lite bakgrund till det som händer rekommenderar jag läsning av dessa båda artiklar i Fokus.

Naturligtvis finns också en Facebookgrupp att gå med i för den som vill visa sitt stöd för oppositionen i Iran.

Uppdaterat: Naturligtvis ska man inte tro på allt som sägs. Många rykten florerar och desinformation sprids för att förvirra. Här kan du läsa om hur du undviker att gå på de största nitarna.

Veckans bloggtema – Gud

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Vem är Gud? Eller vad?

Finns han? Eller är Gud en hon? Finns det kanske massor av gudar?

Vad betyder Gud för dig?

Går det att tro utan att vara religiös?

Veckans bloggtema handlar om Gud, och det är du som bestämmer hur han (eller hon) kommer in i bilden.

Är det så att det blivit mer accepterat att tro, och att ateister idag blir mer ifrågasatta än tidigare?

Skriv, du har hela veckan på dig. Länka hit eller droppa en länk (Viktigt att det är en direktlänk till inlägget!) i kommentarsfältet så jag hittar din postning och kan ta med den i sammanfattningen i slutet av denna eller början av nästa vecka.

En som tjuvstartade redan igår, med att skriva detta fantastiska inlägg där hon förklarar att det finns en stor gråskala mellan att vara religiös och ateist, är Elin Grelsson. Håller du inte med henne? Skriv! Håller du med? Skriv!

Jag har också skrivit lite grann om mina tankar kring ämnet.

Här kan du läsa sammanfattningar om tidigare teman: Ålder, Fördomar, Alkohol.

Hänt i veckan

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Den här veckan har präglats av sorg och bestörtning. Vad är det som gör att två tonåringar kommer överens om att ta livet av en vän, och också faktiskt gör det? Hur kan det gå så långt?

Bild 23.png

I bloggen LLFU samlar Annika Marklund tankar kring mordet. Här finns Tess egen blogg, och här har hennes vänner startat en minnesblogg. Läs också Andreas fantastiska inlägg ”Såpbubblor”, och missa inte heller Fridah Jönssons krönika i Dalarnas Tidningar.

Tess är död och jag känner med hennes anhöriga, och med de båda misstänktas anhöriga. Och – faktiskt – med de misstänkta. De har slagit sönder inte bara Tess liv utan också sina egna.

Men livet går vidare, för oss andra. Jorden fortsätter att snurra.

För somliga är det tufft. Läs Social Outcast, om att känna sig nödgad att tigga pengar för att få ihop till hyran. Jag har kommenterat mer utförligt här.

Iran skakas av kravaller och upplopp efter valet i fredags, vill du hänga med i vad som händer hittar du bra länkar här. Här finns en wikipeidasida under uppbyggnad. Senaste nytt är att hundra oppositionspolitiker gripits det senaste dygnet.

Också i Sverige, närmare bestämt i Malmö, har det varit stökigt på gatorna. Svensson kommenterar.

Andreas Ekström tog häromkvällen (på Twitter, såklart) initiativ till en ny utmärkelse i mediebranschen, nämligen Årets Notis.

twitterlogga.png

Och apropå Twitter så har dess betydelse diskuterats under veckan. Här intressant statistik som visar att många twittrare aldrig twittrar. Oavsett det har ändå Twitter om än inte ensamt, utan tillsammans med andra sociala medier, stor betydelse för utvecklingen. Läs den här texten, How Twitter will change the way we live. Och denna, om att få sitt drömjobb tack vare Twitter.

Apropå utmärkelser – Ulrika Good drog tidigare i veckan igång ett SM i Ledindiss. Ett litet tilltag som fått oväntad uppmärksamhet.

Än en gång rycker Lars Gustafsson ut och förklarar och den här Guilloudissen måste läsas. Här finns krönikan som kommenteras.

Den här korta postningen från hemliga morsan behöver också läsas.

Färska siffror visar att sannolikheten att Piratpartiet lyckas ta sig in i riksdagen nästa år rätt så hög. Läs Oscar Swartz, om riksdagspartiet Piratpartiet. Moderaten Kent Persson har skrivit om hur hans eget parti kan lära sig av Piratpartiet för att locka väljare.

Om du tycker den här veckosammanfattningen känns tunn och tråkig – kolla gärna mina torsdagstips.

Sist, ett klipp som någon på twitter tipsade om igår, om jag inte minns fel var det Ulrika Good;

 

#iranelection – här och nu

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Iran skakas just nu av våldsamma kravaller i spåren efter fredagens presidentval då oppositionen är övertygad om att Mahmoud Ahmadinejad vunnit genom valfusk.

Sydsvenskans Kinga Sandén och Emma Larsson finns på plats och de rapporterar förutom i tidningen och på sydsvenskan.se också direkt på Twitter. På Twitter kan man följa händelseutvecklingen direkt via hashtaggen #iranelection där jag bland annat hittade de här alldeles färska bilderna.

I den här bloggen som uppdateras flitigt finns både videosnuttar och bilder från händelsernas centrum, och här kan du följa bloggaren på Twitter.

Också Huffington Post bevakar och uppdaterar ständigt, liksom den här sidan. Här finns en alldeles ny blogg med syfte att rapportera om det som händer efter valet. Ännu en blogg med massor av bilder från dagen.

Det händer här och nu, och världen ser på. Under dagen har flera uppgifter kommit om försök att stänga ner viktiga sidor på nätet för dem som befinner sig i Iran, och det har även varit stundvis problematiskt för dem som befinner sig där att nå ut till omvärlden.

 

Det är rent ut sagt för jävligt att folket i Iran inte kommer åt internet, men så länge mobilnätet fungerar kan de meddela sig med omvärlden, via Twitter.

Här en blogg med en intressant analys av valresultatet.

Det som just nu händer i Iran, och de möjligheter som trots allt finns för omvärlden att se rakt in, är om inget annat ett bevis för kraften, och vikten av ett fritt internet.

Uppdaterat: Scaber Nestor publicerar löpande vad som sägs om Iran i hans eget Twitterflöde. Fler bloggare sammanfattar bevakningen av händelserna i Iran via de sociala medierna.

 

Synden, ruset, skulden, glädjen, moralismen

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag har precis varit på Systembolaget och inhandlat den obligatoriska boxen vitt vin som hör hemma i kylen under årets varma månader. Och hela vägen dit, hela vägen hem och medan jag var där malde tankarna i mitt huvud. Tankarna på den här postningen, men kanske mer på alla fantastiska inlägg som skrivits denna vecka efter min uppmaning att blogga om alkohol.

Alkoholen som vi hatar att älska.

Alkoholen som väcker så många känslor. Denna kemikalie som det verkar vara så väldigt svårt att vara likgiltig inför, eller ha en på riktigt sund och avslappnad relation till. Många verkar också ha svårt att ta ställning. Det är som om de flesta gillar att dricka men samtidigt måste ursäkta sig och även om de starkt ogillar problemen som orsakas av alkohol försöker man ta sitt eget drickande med en klackspark.

Jag läser det ni har skrivit och det går upp för mig att svensken (även om ni som bloggat kanske inte är representativa) har ett väldigt komplicerat och dubbelt förhållande till alkohol. Inte minst jag själv har det. (Men det är skönt att se att det åtminstone för somliga är enkelt.)

Min pappa var gravt alkoholiserad. Han bokstavligen söp ihjäl sig. Ramlade ihop för att hans inälvor bara lade av, till följd av hårt supande i många år. Men jag växte inte upp med fylla och fester, långt därifrån. Min pappa var också Pingstvän. Djupt troende och extremt fundamentalistisk, varför hans drickande blev så mycket mer komplicerat än det hade behövt vara. Jag fick lära mig att det var syndigt att dricka alkohol.

Hemma hos mig förekom aldrig vare sig vin eller öl när vi hade middagsgäster. Inte hos mina föräldrars vänner heller, för alla var Pingstvänner. Tidigt fick jag en avog inställning till drickande, inte av hälsoskäl, inte för att människor blir jobbiga när de dricker, inte för att jag hade några egentligt dåliga erfarenheter. Det jag såg av alkohol under mina första år var a-lagare, och dem var det trots allt lite synd om och de skulle frälsas från alkoholen och helvetet.

Därför var det för mig en chockartad upplevelse att första gången finna min pappa medvetslöst berusad och nerkissad. Det var så chockartat att jag inte förstod att det var han.

Han låg där, men jag förstod inte att det var han, eftersom min pappa inte drack väl? Eftersom det var syndigt och min pappa så ofta moraliserade och dömde ut andras drickande, även sådan alldeles normal alkoholkonsumtion i sociala sammanhang. När jag väl förstod att det var han var jag alldeles övertygad om att han blivit tvingad, hotad, att något var fel, att han inte av egen fri vilja hade hällt i sin sådana mängder alkohol att han helt glömde bort ansvaret för mig som var tror jag nio och och min kompis som sov över hos mig. Och vi rymde. Tidigt en vintermorgon packade jag ihop mina dyrbaraste saker i en kasse och smet ut genom dörren med min kompis och tog oss hem till hennes föräldrar. Och jag var livrädd. Jag trodde att domedagen kommit, att någon inbrottstjuv hälsat på och slagit ner min pappa och sedan somnat i mina föräldrars säng.

Min mamma levde under många år för en enda sak. Att skydda mig och min syster från pappas drickande. Att han ända sedan jag föddes söp i perioder, kom hem dyngfull och pissade i garderoberna och söp bort vår lägenhet, att han skåpsöp och raserade familjens ekonomi visste jag inte. Förrän den där vinterdagen när mamma för första gången någonsin vågat lämna mig ensam hemma med pappa hemma en helg, och jag vaknade till misären för att inte mamma var där och städade undan den.

Från den dagen var jag mig inte lik, tror jag. Mina känselspröt växte och jag visste i magen när pappa planerade en fylla. Jag var orolig. Jag vaknade av gräl och jag var den som stängde av och försökte hålla stämningen uppe genom att alltid vara glad och snäll. Men jag var alltid lite rädd. Och orolig för mamma.

När dom äntligen skildes var jag femton år, och då slutade pappa vara periodare. Han blev a-lagare direkt. Söp bort sin firma, sitt hus och faktiskt sitt liv, på väldigt kort tid. Naturligtvis var det då mammas fel. Om hon inte hade lämnat honom skulle han inte ha supit, sa han. Så många gånger som han lovade. Så många gånger som han erkände att han hade alkoholproblem och skulle ta tag i dem. Alltid när han var onykter. För så fort han blev nykter förnekade han. Och moraliserade, över andras drickande.

Det var nog det värsta. Dubbelmoralen. Lögnerna, löftena. Och ingen såg, eller låtsades se. Vi var familjen som gick i kyrkan på söndagarna och pappa var präktig och frälst, men verkligheten bakom stängda dörrar var en annan.

Jag har därefter haft ett komplicerat förhållande till alkohol. Skräcken för att bli alkoholist finns där. Rädslan för att vara en av alla dem som lurar mig själv. Suget efter alkohol och försvaret jag tar till för att lindra det dåliga samvetet när jag dricker.

Jag vet alltid hur mycket jag dricker. Jag har koll. Jag har aldrig varit så berusad att jag haft minnesluckor eller gjort något riktigt riktigt dumt. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det kanske är ett tecken? Att ha behov av kontroll är ju inte sunt. Jag kan avstå från alkohol i långa perioder, utan att uppleva det som en uppoffring. Jag dricker inte när jag är ledsen eller deprimerad. Försvar. Om man inte dricker för att trösta sig är man väl ändå inte alkoholist? Om man dricker för att det är gott och trevligt med vänner är det väl ändå helt normalt?

Men bara att behöva tänka i sådana banor är osunt.

Jag är inte ensam om att ha detta förhållande till alkohol. Vi har alla olika skäl, olika erfarenheter, men nästan ingen av dem som skrivit på temat tycks ha en okomplicerad alldeles skuldfri relation till alkohol.

Johanna skriver om vuxnas dubbelmoral. Och påstår att det är av missunnsamhet föräldrar inte vill låta sina tonåringar dricka. Men snälla Johanna. det är inte missunnsamhet. Jag unnar mina barn bättre saker än att berusa sig, förlora kontrollen, hamna i situationer som går överstyr och utsätta sig för livsfara. En kropp som inte växt klart tål inte alkohol lika bra som en fullvuxen. Ju tidigare man börjar dricka desto större är riskerna. Det är fakta och handlar inte om moraliserande eller missunnsamhet. Det är lika lite dubbelmoral att vara förälder och dricka vin men förbjuda barnen att göra det, som det är att vara vuxen och köra bil och förbjuda barnen att göra det. Johanna kanske tycker att detta är bättre och mindre moraliserande?

Margareta har skrivit mer om just tonåringars drickande och föräldrarnas roll.

Läs gärna Johannas inlägg, och diskussionen mellan henne och Kurry i kommentarerna. Läs också det inlägg som Kurry skrivit. Hos Kurry men också hos fler av dem som skrivit ser jag tendenser att det blivit mer accepterat att ifrågasätta alkohol. Är det en begynnande trend, att nykterhet är coolt och tufft, även om många fortfarande måste försvara varför de inte dricker?

Bea skriver också om det – att man anses knepig om man inte dricker. De enda giltiga skälen tycks vara graviditet, bilkörning eller erkänd alkholism. 

Går det överhuvudtaget att ha en sund relation till alkohol?

Många som bloggat på temat har förklarat att det var svårt. Att de var tvungna att värka fram posterna, och att det tagit tid. Många har skrivit modigt, och samtidigt finns det där försvaret. Ursäkterna. Känslan av att man måste argumentera för varför man ändå gillar att ta ett glas kallt vitt vin på uteplatsen en sommarkväll, även om det inte längre är tabu att göra det även om det råkar vara tisdag. Men precis som att folk känner att de måste försvara att de dricker känner de som inte dricker att de måste försvara sig för att de avstår.

Hultmans är inte nykterist, men nästan. Hon är en av få som verkar ha en sund relation till sprit, samtidigt som det kanske beror på någon slags slump eller öde – att hon har en sjukdom som hindrar henne från att dricka. Men hon påtalar det fler har nämnt. Hur vuxna förändras, oftast negativt, även då de dricker små mängder. Och hur man som nykter åskådare ser det. Det sorgliga med det är att inte minst jag ibland dricker helt enkelt för att man blir så ensam och får så tråkigt när man är nykter bland berusade ärthjärnor.

Jag gillar alkohol. Ikväll ska jag njuta ett glas Rosé. Jag gillar smaken, känslan av lyx och jag gillar också ruset. Salongsberusningen. Men denna kärlek är belagd med skuld och den är ibland svår att försvara. Det känns inte okej att vara 36 år, vare sig kunna eller gilla att dansa men ändå efter några glas plötsligt finnas där på dansgolvet och uppföra sig som ett jävla pucko. Det är inte okej att vara 36 år och vakna med panik och snabbt rekapitulera kvällen för att försöka minnas vad man kläckt ur sig för dumheter. Ofta är det ingen fara, ibland säger jag till och med bra saker när jag är onykter, saker som behövde sägas och som jag nog aldrig skulle vågat om jag vore nykter. Men då kan man ju fråga sig om jag kanske borde ta itu med mig själv istället för att dricka alkohol.

Jag har haft förmånen att få tjuvläsa Nemos kommande bok, Anfäkta. En bok om att erkänna och ta första steget ur alkoholmissbruk. En bok jag rekommenderar. Tills den kommer får ni hålla tillgodo med detta utmärkta inlägg om alkoholism, sakligt och faktaspäckat, osentimentalt och sanningssägande.

Fler inlägg om alkohol: Göran Viren Sjögren. Om alkohol som maktmedel. Och lite till. Proletärpappan är inne lite på samma spår, fast olika.  Kristina, nykter alkoholist, som också nämner barnen, som är återkommande i många postningar. Egoinas mamma om det dubbla i att både älska ruset och hata förödelsen i dess spår. ADHD uppmärksammas koncentrerat skriver om alkohol i kombination med ADHD.

Björn Sennbrink om alkohol inför midsommarhelgen. Kristina af Knusselbo modigt och utlämnande om medberoende. Skatan om den förrädiska drogromantiken. Nattens Bibliotek har alkoholmissbruk som en egen kategori i sin blogg. Mycket tänkvärt där. Lena skriver kort om den irrationalitet berusade människor inte sällan visar upp. Gunilla länkar till en dikt.

Fredric Kjellberg har skrivit långt och personligt, om den tveeggade alkoholen. Angelica Karlsson har valt att visa den trevliga, festliga sidan. Missa inte heller Badlands Hyena, om alkoholism i Sovjetunionen och Ryssland.

Slutligen ett stort och varmt tack till alla er som tagit sig an detta komplicerade och uppenbarligen laddade ämne, som bjudit på er själva och vågat tänka och också formulera sådant som är svårt.

Uppdaterat: Och som av en händelse har Sydsvenskan precis publicerat detta reportage av Andreas Ekström om alkohol och dess många sidor. Missa inte heller Andreas bloggpost i ämnet.

Också DN satsar idag stort på ämnet alkohol, och har intervjuat Petra Nielsen och Micael Bindefeld, samt Thorsten Flinck.

Några bloggare har också skrivit uppföljande poster till detta inlägg, det är Hultmans, Anders Gabrielsson och Kent Persson, båda de senare om varför de väljer att inte dricka. Också Nattens bibliotek har skrivit och tar upp den känslomässiga omognaden hos dem med alkoholproblem. Frank har hakat på Johanna Sjödins resonemang om att unga dricker av samma skäl som äldre.

Pusha detta inlägg.

Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB