Enligt Guardian.co.uk överger unga mellan 15 och 24 år Facebook. Jag är inte expert på tonåringar på något vis, och inte heller har jag någon totalkoll över internetstatistik, men jag tror att det här handlar om mer än siffror och specifika tjänster. Jag tror heller inte att det är något som gammelmedia behöver göra nån stor affär av. De unga är sociala på nätet och kommer att vara det också i fortsättningen, men strukturerna är så lösa och flytande att det blir förvirrande för vuxna digitala invandrare som gärna vill sätta namn på saker och bygga murar.

Jag tror också att unga i en viss ålder generellt använder andra vägar att kommunicera. Att unga som söker sin identitet, grupptillhörighet och kanske också gärna har en viss grad av hemligheter, åtminstone för vuxenvärlden inte gärna hänger på Facebook är i ljuset av det inte så konstigt. Däremot, precis som Simon säger till Wendela – de hoppar inte av. Däremot går de gärna in i andra rum än sina föräldrar när de umgås med sina vänner. Rum så som Bilddagboken eller den egna bloggen.

Jag måste också säga att jag aldrig sett Facebook som ett ungdomshak, även om det skapades för studenter. Ända sedan Facebook slog igenom stort i Sverige under hösten 2007 har det för mig varit en plats för vuxna, även om somliga applikationer känns som skapade för barn. Något som inte alls hindrar vuxna människor från att i timmar leka Mafia War och kasta fiktiva snöbollar på varandra, saker som mina egna barn inte alls förstår poängen med.

Sedan finns en annan sak att påpeka när det gäller sociala medier, och det är att det inte handlar om de enskilda plattformarna. Det handlar om nya vägar att kommunicera, och uppgifterna om att de unga inte hänger på nätverkssajter ska inte tolkas som att de överger internet, eller sociala medier. Men unga är till skillnad från oss vuxna digitala infödingar, de har ett helt annat nätspråk och rör sig mer hemtamt och självklart mellan olika plattformar och använder dem på sätt som de ofta inte själva kan sätta ord på eftersom de är så naturliga för dem.

Att unga inte finns på Twitter har för vissa varit ett argument för att Twitter inte är ”framtiden”. Gustav Holmström har skrivit en väldigt bra och upplysande text om tonåringars medievanor, där han förklarar sina vänners inställning till Twitter och Facebook. Men ingenting är statiskt, på nätet kan det gå fort. Så sent som igår twittrade Gustav att det håller på att förändras och att hans jämnåriga vänner nu strömmar till Facebook.

Karin har gjort en intervju med en trettonåring i sin närhet, som kanske reder ut det hela lite till.

Här finns ännu en text som lite grann tar död på ryktet att de unga flyr sociala nätverk, det handlar mer om de olika behov vi fyller genom nätverken, som givetvis inte är desamma om man är en 45-årig teknikintresserad etablerad yrkesmänniska som om man är en 14-årig modeintresserad tjej vars liv kretsar kring egot och de närmaste vännerna.

Mina egna barn som är 13, 15 och 18 förstår sig inte alls på Twitter. De har Facebookkonton men är inte särskilt aktiva, däremot bygger de upp nätverk och addar vänner och släktingar, så som mormor. För de äldre strömmar till Facebook. Och bara det faktum att Facebook är så mainstream kan vara en annan förklaring till att många tonåringar söker sig annorstädes, eftersom de gärna vill vara egna, utveckla sin egna personlighet och subkulturer, under åtminstone en period.

Facebook är här för att stanna ett tag till, och jag gillar det jag ser. Nämligen att ”alla” finns där. Mina barn, min mamma och mina kusiner, blandat med kollegor, barndomskompisar och barnens kompisar. Kanske kan Facebook litegrann sudda ut en del trista generationsklyftor och åldersfixering som jag tycker är stundvis extrem i landet lagom.

Och ändå, trots att jag gillar att blanda generationer så tror jag inte att det bara är de unga som vill ha hemlisar för sina föräldrar, jag ser det inte som odelat positivt att mina barn kan följa varje steg jag själv tar på nätet. Som tur är är de mindre intresserade av mina förehavanden än jag är av deras…

Den här veckan vill jag ha era tankar om tid. Och ni behöver inte låsa fast er vid mina reflektioner eller frågeställningar, har du en egen ingång på ämnet som jag inte alls berör – skriv! Jag bara resonerar lite för att om möjligt ge inspiration eller få igång tankar.

”Lev som om varje dag vore den sista”

”Fånga dagen”

”Lev i nuet”

Sådana klyschor som vi alla har hört och inser att det finns en sanning bakom, men hur på verkar det vår vardag? Kan vi ta till oss? Går de överhuvudtaget ihop med vårt klockstyrda västerländska samhälle?

Jag är exempelvis en sådan person som älskar att sova länge. Som har svårt att stiga upp tidigt på morgonen. Enligt vissa anses det är det närmaste omoraliskt, trots att jag kanske suttit uppe och jobbat hårt till fyra eller fem på morgonen innan. Varför är det bättre att vara vaken klockan sju på morgonen än tre på natten, vem har bestämt det? Det är väl ändå bra länge sen vi fick elektricitet och jag är inte bonde så jag har inga kor som väntar i ottan.

Varför är så många så stressade? Har det med tid att göra? Tid är ju som Jerry skriver här det mest demokratiska som finns, alla har lika mycket hela tiden. (tills man dör då iofs) Frågan är vad man väljer att göra av den, hur man prioriterar. Själv gillar jag Jardenbergs tes om att det inte finns arbetstid och ledig tid, bara rolig eller tråkig tid. Ändå har jag hittills aldrig lyckats få ihop det där livspusslet, jag hinner aldrig.

När Bodil Jönssons omtalade bok ”Tio tankar om tid” kom ut läste jag den ivrigt och jag gillade och försökte ta till mig åtminstone en sak, som jag minns fortfarande men ändå inte lyckas leva upp till. Nämligen om närvaro. Att vara här och nu. Att inte tänka på vad som hände igår eller sitta med tankarna i nästa möte, utan att fokusera på det som är här. Jag försöker fortfarande leva efter det, men då tappar jag lätt fokus.

Vad har du för förhållande till tid? Är en timme lika lång alltid eller går tiden fortare när man har roligt?

Skriv och länka hit, och/eller droppa en länk i kommentarsfältet. Ni har hela veckan på er.

De olika bloggteman jag annonserat här har alla varit väldigt populära och entusiasmerande, många har hakat på och bloggat, om mammor och sprit och fördomar, bland annat. Sex däremot har inte gett samma gensvar. Det är lite intressant utifrån aspekten att sex säljer, och att sex skulle vara det vi tänker på mest hela tiden.

Men visst – många har ändå skrivit om sex, och vi börjar med Martin som ifrågasätter sexpartners som troféer, alltså det där med att skriva listor och betygssätta sina sexpartners. Jag håller med om delar av hans ifrågasättande, men inte helheten, som är lite väl moraliserande för min smak. Det där med antal sexpartners till exempel. Är man singel i låt säga 10 år och har en sexpartner i månaden så blir det 120 stycken. Det är inte så himla konstigt i min värld, och nej – jag tror inte att det måste vara något fel på en person som kommer upp i de siffrorna. Om man dessutom gillar exempelvis gruppsex så behöver man ju inte ha sex varje månad utan kanske bara var tredje eller var fjärde för att komma upp i summan om 120 partners på tio år. Om vi nu ska göra matematik av sex, vilket jag kan tycka är lite halvtrist.

Chi är kluven inför synen på sex i vårt samhälle. Och även här anar jag en moraliserande ton när porr kommer på tal, men jag tror att den handlar mer om fostran och norm än om en genomtänkt åsikt. Eller så vill jag bara tro det.

Alla behöver läsa Trollhare.

Gunilla skriver om just att sex säljer, och förfasar sig över alla tonårstjejer som viker ut sig på nätet. Jag kan delvis hålla med.

Alabama ger oss rätt så mycket sex, både berättelser om egna upplevelser men också resonerande, som här om porr. Inte det minsta politiskt, mer recenserande och utifrån den egna upplevelsen om olika sorters pornografi.

Ida tycker till, bland annat om det faktum att en man fortfarande får credd om han har många partners medan en kvinna anses lösaktig och billig om hon har detsamma.

Skatan skriver om sexintresset och hur det varierar under olika faser av livet.

Rävjägarn ger oss några sexiga stycken ur Agnes von Krusenstjernas von Phalen-svit.

Sjubarnsmamman skriver om hur sex för henne är mycket privat, och inget man bloggar om eller har med någon man inte älskar. Men avslutar med att det viktigaste är att respektera att alla inte tänker lika eller har samma syn på saken. Något som Annieellen utvecklar i sin post om sex och tabun. Listoplisto skriver tankeväckande om normer och hur de skiljer sig mellan i hennes exempel Sverige och USA. Sandbarnet skriver och jämför Sverige och Spanien.

Göran skriver en postning där han väver ihop sex med döden.

Telluselle skriver om skillnader eller kanske snarare likheter mellan mäns och kvinnors sexlust, och har stenkoll på hur hon fungerar sexuellt i olika faser av menscykeln. Helt nytt för mig om jag ska vara ärlig. Ingrid tycker tvärtemot Telluselle att skillnaderna mellan män och kvinnors sexualitet är tydliga. (här vill jag också ge en eloge till er äldre kvinnor som inte vanligtvis vare sig skriver eller talar om sex som faktiskt gjort det i samband med detta bloggtema, tack särskilt för era tankar!)

Jessika funderar över hur upplysta ungdomarna är egentligen, när det kommer till sex. Och Maggie saknar mellanmjölken, läget mitt emellan den totala frigjordheten i teorin och de tabun som fortfarande finns kring sex. Leopardia tar upp könsskillnader och lite om hur de skildras i Veckorevyn.

KajsaLisa bjuder på erotisk novell som börjar med en picknick.

Lokesson skriver om lust, med rubriken Mer sex åt folket, som en uppföljning till ett inlägg om sterilisering.

Nemo skriver en lång postning där han bland annat tar upp skillnaden för honom mellan sex och kärlek. Han klipper också in ett utdrag från sin kommande bok Anfäkta som jag rekommenderar er att läsa apropå mitt tidigare bloggtema om alkohol. Sen kan jag inte undanhålla er det fina beröm han ger mig och Bloggvärldsbloggen;

Tidigare postningar bland Mymlans ämnen är ; Böcker, Gud, Mamma, Alkohol, Fördomar . Samtliga har haft oerhört många intressanta och fördjupande bloggningar och Mymlans sammanställningar och egna reflektioner gör mig visare. Det känns så. När jag får andra perspektiv kan mina fördomar luckras upp och fastlåsta rigiditeter kan öppnas.

Steve Lando skriver poesi.

William har skrivit en postning om hur han ser på passionssex som en gammal kär vän som flyttat utomlands.

Lady Ahmer skriver om barns sexualitet om huruvida man ska uppmuntra till pill på könsorgan och eventuellt säga åt barnen att tvätta händerna efteråt.

Malla skämtar till det.

Sist: Ni måste läsa Niklas Hellgrens postning om Världens tråkigaste sex;

Som ni förstår är tantrasex det ultimata heterosexet, vilket gör det ännu mer motbjudande i mina ögon. Det är Ulf Lundell-versionen av att knulla, kallad Älskog. Jag har i alla fall ytterst svårt att frammana bilden av två kåta bögar som masserar varandra till tonerna av Enya, om de inte är djupt störda. Men kanske har jag fel. Och kanske har Ulla-Karin och Katrin låtit yoni och yoni svalka varandra i familjens radhus i Stuvsta med stor platt tomt, men då – och bara då – blir jag frestad att fråga vem som är mannen i förhållandet, detta för att veta vem jag ska undvika i fortsättningen. Nä, jag vet inte, jag. Jag vet bara att tantrasex är allt som jag aldrig har drömt om, och skulle någon man närma sig mig med ett fånleende, en flaska tistelolja och en didgeridoo, skulle jag ta fram min elektriska brödsåg. Sen får han ha hur snygga underarmar som helst.

Senare idag presenterar jag denna veckas bloggtema – missa inte det!

Uppdaterat: Elker har skrivit ner sina reflektioner efter att ha läst denna sammanfattning. Rekommenderad läsning!

En bloggpost som väckt en del uppmärksamhet under helgen är denna, där Niclas Strandh gör sig lustig över några modebloggerskor.

Jag är inte den som vanligtvis blir särskilt upprörd över näthat och bloggmobbning, jag har skrivit om det på Newsmill tidigare i sommar och står fast vid att det är bättre att fokusera på dem som tycker om än på dem som vill en illa eller är elaka. Jag tycker också att man ska ha rätt att kritisera unga tjejer, även om de är unga tjejer, och jag har själv gjort det.

Dessutom skrattade jag mycket åt klippen i postningen. Ibland är elakhet väldigt roligt. Lyteskomik är ofta fantastiskt kul, jag erkänner att jag tycker det.

Men är roligt en ursäkt för att kanske såra? Är rubriken ”bloggmobbning” så avväpnande att läsarna bortser ifrån vad det hela går ut på? Och från att skratta och kanske visa en kompis något som är roligt till att som blogg-guru offentligt häckla tonårstjejer som ändå vet att använda tekniken och med största sannolikhet kommer att fortsätta göra det i ”ädlare syften” då de blir äldre, tycker åtminstone jag att det är ett ganska stort steg. Det tycker också Tea.

Det är lite som om jag som förälder skulle skriva gulliga anekdoter om saker som mina barn säger, som andra vuxna kan skratta åt men som skulle vara utlämnande och pinsamt för barnen. Det har jag säkert också gjort vid tillfälle, framförallt har jag säkert berättat såna för barnen pinsamma saker för mina vänner.

Var går gränsen mellan lyteskomik och satir, och att vara elak för att göra sig rolig på någon annans bekostnad? Är det skillnad på att göra det i en liten krets och på att ”mobba” offentligt?

Oavsett de här tjejernas framförande, språk eller mognad så är de ett gäng väldigt ambitiösa brudar med talang och förmåga att hitta sin publik, och jag blir inte som vissa skriver i kommentarerna rädd för framtiden, eftersom de är lika lite representativa för alla unga i Sverige som de är för bloggosfären. Dessutom är jag inte helt säker på att jag skulle vilja att de videofilmer jag gjorde ihop med mina kompisar när jag var tonåring hade spridits på nätet. Då skulle de definitivt ha häcklats och jag skulle ansetts vara en bimbo big time, jag lovar.

Uppdatering: Julia Skott har också skrivit. Mycket klokt och bra.

Jag säger bara: Crister Fuglesang.

Den här veckan tänkte jag att vi skulle snacka sex i bloggvärlden.

Du kanske tycker att det snackas för mycket? Eller för lite? Eller fokuseras på fel saker? Är samhället översexualiserat? Är sex överskattat? Borde sex vara privat eller är det något religiöst påhitt som borde utrotas? Är det naturliga egentligen att vi ligger var som helst och hur som helst med den vi känner för att göra det med? Hur skiljer sig manlig och kvinnlig sexualitet? Eller är det ingen skillnad?

Jag har ingen aning om vad just du tänker eller tycker, men jag skulle tycka att det vore väldigt intressant att få reda på det.

Skriv i din egen blogg, länka hit/droppa en länk i kommentarsfältet. Glöm inte att ge mig en direktlänk till postningen, en länk till bloggens förstasida hjälper mig inte mycket när jag ska sammanställa.

Kort och gott, några läsvärda grejer jag ramlat över på nätet:

Därför tänker jag inte vaccinera mig – Anna Toss skriver om svininfluensan. Om immunförsvar, om nackdelarna med vaccinering och om att skydda sig från smitta.

Tid – Jerry Silfwer skriver om tiden, om att använda den och välja själv. Och om bristande förståelse hos omvärlden. Stor igenkänning även om jag inte är alls lika effektiv som Jerry och behöver massor av göraingentingtid och ställtid. Och när jag ändå var inne på alfahanne.se hittade jag Jerrys Spotifylistor. Rekommenderas för dig som behöver lite nytt (eller gammalt) i sjysta blandningar.

Jag fastnar ofta i musiklyssnade, snöar in på saker och har svårt att hitta nya riktigt bra grejer. Därför älskar jag sånt här. Jan Gradvall som har dokumenterat bra smak listar årets hittills bästa album.

Jacob Dahlin charmar Boy George – Älskade Dumburk har rotat i arkivet, igen.

Man ska inte fildela, ska det vara så svårt att fatta?! – Josh tipsar om strålande satir.

Erik Laakso tar över stafettpinnen från muminmuggar.se och erbjuder Laakso-rabatt på femton procent för er som missade mymlanrabatten under juli månad. Erik har också skrivit en postning om snus och hur det kan bli mer miljövänligt. Sommartorka kanske. Eller också bara bra.

Är du också rädd för tjejen i reklamen? Har du missat Facebookgruppen för er som behöver tala ut om detta?

För den debattsugne rekommenderar jag den här postningen om hur man ska benämna en tjejs könsorgan. (och om en vuxen mans kön kan kallas snopp) Karin föreslår slida, själv håller jag på sköte.

Sen så tycker jag att Elin har skrivit en fin kärleksförklaring till sin mamma.

Jag bokmärker ofta bloggar jag ramlar över, för att tipsa om dem vid något lämpligt tillfälle. Två av dem som funnits på min tipslista ett tag har den senaste veckan korsat mina vägar på det underligaste sätt och därför känner jag att jag inte längre kan undanhålla er dem.

Den första är Tillägnat min moder. Bara avataren gör bloggen värd ett besök eller två.

Men den är välskriven, underfundig och förtjänar att läsas av många andra orsaker än avataren.

Den andra bloggen har faktiskt också en underbar avatar.

Bloggen heter Faschings eskapader och jag tror att han särskilt vill att ni ska läsa hans inlägg om Cheesecake.

Och som vanligt – jag tar gärna emot tips på bloggar som förtjänar mer uppmärksamhet än de får.

Diskussionen om döden på nätet och digitala testamenten verkar angelägen och viktig för många, som hakat på och kommenterar.

Alla är inte eniga, somliga vill radera alla spår och andra tycker det är självklart att finnas kvar på nätet också efter döden.

Jag håller med Josh när han skriver att det vore synd om diskussionerna upphör bara för att han inte finns kvar och kan delta. Däremot ställer jag mig liksom han tvivlande till att skapa ”minnessajter” där de döda glorifieras. Gunilla som började blogga när hennes son dog tänker lite tvärtom – hon uppskattar mycket de minnessidor som skapas i efterhand.

Maleandro menar att det vore skillnad om han vore något ”stort” som hade viktig kunskap att lämna efter sig. JN föredrar att hans avlidna vänner finns kvar på nätet.

Scaber Nestor skrev helt enkelt sitt eget digitala testamente i bloggen, och han kör en mellanvariant. Han vill att bloggen ska finnas kvar men att kommentarsfunktionen ska stängas. Den som vill skriva minnesord eller dylikt får starta en Facebookgrupp eller liknande istället. Han resonerar också kring Alter Ego och hennes nerstängda blogg, som han liksom jag saknar. Tonårsmorsa berättar att Alter Ego ville att bloggen skulle ligga kvar, men att den stängdes ner på grund av missförstånd kring obetald räkning till webbhotellet, vilket gör det hela ännu sorgligare på något sätt.

Pysan som lever med döden knackande på axeln har skrivit. Hennes man vet precis vad som ska göras den dagen hon dör, och hon vill att bloggen ska finnas kvar medan övriga nätkonton raderas.

Det jag tycker är allra intressantast med den här diskussionen är våra olika sätt att se på sorg, och förhålla oss till döden i allmänhet. Det finns en tydlig skillnad mellan dem som har behov av att uttrycka och dela sorg och dem som tycker att det är något väldigt privat. Jag får känslan av att den yngre generationen är mer för kollektiva sorgeyttringar medan de äldre håller döden mer privat.

Somliga tycker att när man är död är man död och därmed borta, medan andra tilltalas av tanken på att leva kvar i någon form, i andras minne. En del ser sin egen bortgång som något för de anhöriga att bestämma över medan andra är bestämda med den egna viljan.

Erfarenheten säger mig att det ändå är bra att uttrycka en egen vilja eftersom de anhöriga ofta inte är helt överens om hur saker ska gå till, och det sista jag själv vill är att min död ska skapa konflikter och oenighet bland mina efterlevande…

Jag kan ändå hålla med om att en sån sak som webwill är lite onödig, det borde vara minst lika effektivt att skriva en lista på sina konton med lösenord, som uppdateras vid behov och förvaras där andra viktiga papper finns. Det borde ingå i begravningsbyråns service att ta hand om den delen också ifall det skulle kännas jobbigt för anhöriga att gå in i mailkonton och annat.

Fortsätt gärna diskutera, och om du inte redan gjort det – skriv ditt eget digitala testamente. Även om du är ung och frisk idag är det alldeles säkert att inte ens du är odödlig.