Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för September 2009

- Sida 1 av 6

Vad de riktiga medierna kan lära av pladdret

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Redan för tre år sedan konstaterade Jan Guillou att bloggarna mest består av pladder. I vintras upprepade han sina åsikter om pladdret i en uppmärksammad krönika. I mars diskuterade undertecknad bloggarnas betydelse med just Jan Guillou i teveprogrammet Babel, där Guillou för varje gång ordet ”gammelmedia” användes tog ton och korrigerade till ”riktiga medier”. Han guillouade, helt enkelt.

I krönikan från i februari skriver Guillou visserligen att det finns ett fåtal bloggar som är seriösa, och han creddar också bloggbävningen i samband med FRA-omröstningen ifjol. Men så skriver han följande:

”Det finns ett enkelt skäl till att ni inte kan läsa sådan skit i Aftonbladet som dominerar nätvärlden. I en tidning håller man sig med vissa gammalmodiga principer, som att kontrollera fakta och hålla inne med förtal.”

Så varför väljer jag att ta upp den här gamla texten just nu, idag? Jo för att Jan Guillou hade fel. För att det precis i dagarna har visat sig att de gammalmodiga principerna inte alltid efterlevs, inte ens i de riktiga medierna. Att det händer att det finns bloggare som är betydligt bättre på att göra research, än det här landets samlade press.

För ett par veckor sedan blåstes nyheten upp att 750.000 pedofiler i detta nu är ute och jagar offer på nätet. Jag ska inte peka ut någon, alldeles för många medier publicerade uppgifterna. Utan att göra just den faktakoll som Jan Guillou hävdar är den som skiljer de riktiga medierna från bloggarna.

Däremot fanns det bloggare som gjorde det. Faktakoll. Några exempel: Sänd mina rötter regn, Joakim Jardenberg, och Oscar Swartz. Nu har Oscar fördjupat sig i siffrorna, och resultatet är långt bortom de siffror som publicerades i en rad svenska massmedier från början.

Vad vill jag säga med detta? Att gammelmedia suger? Att bloggarna håller på att ta över? Nej, inte alls. Det här är inte krig, det är inte två grupper som står mot varandra. Bloggare är inte en homogen grupp. Det är lika dumt att klumpa ihop Oscar Swartz med Kissie som att jämföra magasinet Filter med Slitz. Ändå borde de båda sistnämnda vara riktiga medier och de två förra bestå av mest pladder, enligt Guillou. I själva verket finns det nog större likheter mellan vissa bloggar och somliga nyhetssajter än mellan bloggare emellan.

Och istället för att om och om igen racka ner på bloggarna och kanske försöka ignorera dem borde alla riktiga medier lära av bloggarna. Visst, bloggarna har fått en tydligare roll också i traditionella medier, inte minst genom de chefredaktörsbloggar som poppar upp som svampar ur jorden. Att blogga är egentligen bara att skriva, fast med nya verktyg. Och rätt använt kan och kommer internet att utveckla och förbättra journalistiken och de ”riktiga medierna”. Men då krävs förutom nya verktyg faktakoll och gamla hederliga journalistiska arbetsmetoder, om medierna ska behålla sin trovärdighet när vi kliver in i framtiden.

Veckans bloggtema – Finanskrisen

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Den här veckan gör jag gemensam sak med Brunchrapporten i P3, som måndagen den 5 oktober gör en specialsändning på temat ”Den ekonomiska krisen”.

Läs mer här.

Alltså – har du något att berätta om den ekonomiska krisen, som du vill dela med dig till radiolyssnarna och Bloggvärldsbloggens läsare? Skriv!

Det finns också en Twitter hashtag för den som vill diskutera ämnet på Twitter. #P3ekonomi är det som gäller.

Sorgen blir lättare att bära när man har någon att dela den med

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag tror att alla bär på sorg i någon form. En del av oss har många sorger, andra få. Några är tyngre att bära, andra något lättare. Ibland är sorgen öppen, skoningslös. Andra gånger lågmäld, instängd, men likväl gör den ont. Ibland läker tiden. Andra gånger inte. Men jag tror att sorg förändras över tid. Ändrar skepnad, och kanske gör lite mindre ont, även om den aldrig försvinner helt.

Det är svårt att skriva om sorg. Vi får sällan lära oss att riktigt sätta ord på de starka känslor som sorgen innebär, och inte minst får vi lära oss att inte belasta andra med våra sorger. Vem har inte varit med om att träffa en bekant i sorg och inte finna orden? Vem har inte varit med om att kroppen minns fastän ord inte kan förklara?

Och vem har inte fått höra att det inte är okej att sörja? Att tårar inte leder någon vart, att man ska rycka upp sig, skaka av sig och gå vidare? Men även om ingen blir lycklig av att gräva ner sig i sin sorg tror jag att det är viktigt att våga möta den. Och som ni har gjort den här veckan – sätta ord på den.

Därför är jag full av beundran inför alla er som deltagit i veckans bloggtema och skrivit om sorg. Privat, utlämnande och modigt. Och era texter är viktiga, för jag tror att sorg blir enklare att leva med när man kan dela, och när man får ta del av andras tankar och känslor inför det svåra. Jag vet inte alls hur jag ska lyckas sammanfatta utan att det känns futtigt och förminskande, men jag gör ett försök:

Thérèse Nilsson har skrivit om sorg över andra, och om sorg som gick så långt att hon inte längre ville leva.

Karibien berättar om hur en mobiltelefon fick henne att börja förstå, det hon redan visste. Att hennes älskade valt döden. Att han inte fanns längre. I hennes inlägg finns länkar till äldre poster, som tillsammans ger en smärtsam inblick i sorgeprocessen.

A.M.O skriver om sorgen efter sin pappa.

Anna Widerberg har nyligen förlorat sin bäste vän. Och de senaste postningarna i hennes blogg är alla relaterade till det, bearbetning av hennes stora förlust.

Friskhetstecken sörjer att hon inte lyckats få barn. Men konstaterar att det är en sorg med inslag av hopp.

Deckarruth skriver:

Min största sorg går jag igenom just nu. På ett år har jag förlorat min mamma (cancer), pappa (stroke) och syster (självmord). Befinner mig just nu i en ond dröm känns det som. Högt blodtryck, depression och sömnproblem hör nu till min vardag. Sjukskriven på halvtid. Känns bra, får lite tid att läka, sörja och minnas. Mitt i allt detta har jag också varit tvungen att avliva tre katter, mamma och pappas katt (som jag haft sedan jag var 13 år) min egen katt (som jag haft i 15 år) och nu senast min systers katt, den stackarn var 21 år, vankade omkring ensam i hennes lägenhet, jamandes och vanskött. Hur hemskt det än låter så var det nästan lika jobbigt. Att avliva den där lilla stackaren, smal och orolig, hasade omkring i en missbrukares lägenhet. Usch det var tungt. I morgon fyller mamma år! Tänder ett ljus för henne och minns henne utan cancer och smärta.
Ta vara på varandra.

Tonårsmorsa bidrar med ett inlägg hon skrev förra året, när hennes dotter förlorade sin pappa.

Lissento skriver om sina sorger, och konstaterar också något viktigt – att man inte kan mäta sorg, inte tala om för någon annan vad som är okej att sörja eller ej.

David Gottlieb tar det ett steg längre – detta om att jämföra sorg. Om vems sorg som väger tyngst.

Nemo skriver om oförlöst sorg. Sorg som tystats ner, som inte fått komma ut.

Annami om den sorg man kan känna som förälder när ens barn har det jobbigt och svårt.

Sagoelin om sorgen efter sin pappa. Om att vilja ringa, om att vilja berätta. Önskan om en plats att gå till.

Mumarie saknar sin älskade farfar.

Karin Berg bidrar med en dikt hon skrivit:

Och känslan var som den från början
att man inte kunde ta på varandra
ändå så var det han som tog min hand
och började gå

vinden ven med oss på vägen
följde våra kroppar i följsam smekning
ändå var jag den som
slutade vandringen
som tog bort min hand

vinden tystnade i träden
hans ögon var sorgsna
i den tystnad som blev
och dimman slet honom
från mig

så fortsatte jag vandringen själv
till slutet av stigen
som var fylld av snår och buskar
med blodiga händer och blodig kropp
avslutade jag det
som påbörjats

aldrig mer detsamma

Mcsarcne skriver om sitt livs sorg. Som har mer med livet än döden att göra.

Också Steve Lando bidrar med en dikt.

Victoria var femton år när hon förlorade sin mamma.

Arhammar skriver om sin dotter Josefine. Om att lämna förlossningen utan att få ett barn med sig. Om ett barn som dog innan hon fick börja leva.

Gunilla är en av dem som använt bloggen för att bearbeta sin sorg. För att formulera den. Hennes son dog i en olycka för fyra år sedan.

Smäm om hur sorg kan vara grogrund för sådant som är vackert.

Victoria om sorg som inte känns när man är mitt i den, men slår en i uppvaknandet.

Henrika skriver om sorgen över ett barn hon valde att inte föda.

Trollhare skriver angeläget om sorgen över att han föddes som pojke i en flickas kropp.

Vargen nämner olika sorters sorg, men mest sorgen efter en fyrfota vän.

Lindström skriver om sorgen över förlorade drömmar – eller det där som inte blev som han trott.

Läs Jessica. Om Melissa, dottern som dog. Om ett hål i hjärtat.

Kristina var tretton när hennes bror dog. Hon skriver om overkligheten, och om den dubbla sorgen när föräldrarna mitt i sin förtvivlan glömde bort sina levande barn.

Någons mamma – någons dotter skriver om sorg över sin mammas fängelsestraff. Läs här och här.

Citronfjärilen använder sig av poesi när hon skriver om sorg.

Karin Friberg skriver om sin bror. Sorg över någon som lever. Den lille pojken.

Lotten skriver på det där viset som bara Lotten kan. Om sonens sorg när Michael Jacksson dog.

Wettexvärlden bidrar med en stark text om när hennes syster valde att ta sitt liv.

Och Ensamma pappan skriver – som bara han kan. Ett brev till sina barn. Om att vara föräldralös.

GöranSjälvkunskapsbloggen om att våga stanna i sin sorg.

Alabama minns.

Smulan kastar sig in i minnena och delar med sig av olika sorger hon bär på.

Annieellen känner sig osäker på vad som är sorg, egentligen, av alla känslor som virvlar.

Eva har letat i arkivet och funnit en post om sin livssorg.

Skatan sörjer sin vän Margith. På ett oväntat sätt.

Ulrica tänker högt om sin morfar, och om att sorg och glädje går hand i hand.

Sandra delar med sig ur sin bok Maskrosungen. Lästvång.

Jag låter Newyn avsluta sorgtemat med följande ord: ”Det är när jag fyller mitt liv med dagar, istället för fylla mina dagar med liv, som jag har sorg.”


Myter och sanningar om köpta journalister, censur och yttrandefrihet

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag har fått en del reaktioner på fredagens krönika. Och en hel del direkta frågor. Jag ska försöka att svara, men gör det här i en bloggpost för jag tycker att det här är viktigt, och kan beröra fler än dem som faktiskt läst min krönika och kommentarerna till den.

Signaturen ”argumentation” (som senare berättar att han heter Niklas Andersson) skriver följande:

”Men ibland fylls jag av tvivel. Ibland undrar jag hur bra det är att vem som helst kan säga sin mening och i teorin kan nå hela klotet inom loppet av några sekunder.” Men detta, Sofia, är ju även det farliga med medier som är ägda av exempelvis en Berlusconi, eller en Ted; ägaren av Fox News. Journalisten är bakbunden pga profiten från reklammakare.

Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om Berlusconi eller Fox News, jag uttalar mig om svenska medier, det är dem jag kan och har erfarenhet av och villkoren är inte likadana i hela världen. Men i Sverige är journalisten inte bakbunden av reklammakare. Man skiljer strängt på redaktion och annonsavdelningar på svenska tidningar, och journalisten ska överhuvudtaget inte påverkas av vem som köper annonser i tidningen.

Samma signatur fortsätter:

Men det är en liten grupp idioter, galningar, korkade rasister och kvinnofientliga bittra jävlar som för mycket väsen. Att föra ett sådant ovårdat påhopp på allmännheten tycker jag är att tala med oansvariga personer på samma nivå som dessa. Är inte detta aningen opassande för en sk. seriös skribent?

Såhär är det. Jag är krönikör. Som sådan har jag ett visst utrymme att uttrycka mig provokativt. Man kan tycka att det är bra eller dåligt, det bara är så. Däremot håller jag inte med om att jag hoppar på allmänheten. Jag uttalar mig om en mindre grupp personer som härjar i kommentarsfälten i de svenska medierna. Och tro mig – alla har inte alla hästar i stallet. Kommentarsfält i tidningar är inte till för att vem som helst ska ha rätt att sprida sina åsikter om vad som helst, de är inte till för personliga påhopp på namngivna personer och de är inte ett forum för bittra kommentarer som inte har med artikelämnet att göra. Det är exempelvis inte ovanligt att samma kommentar postas i anslutning till flera olika artiklar, som inte har ett dugg med varandra att göra.

Kommentarsmöjligheten är till för att kommentera och diskutera den skrivna artikeln, det ska inte ses som en allmän insändarsida för att skriva vad-som-helst.

Så får jag följande fråga:

Sofia, hur ser du på demokrati, vad är din vison? Sofia, anser du inte att ett ingrepp mot bloggossfären är odemokratiskt? Sofia, anser du inte att det har uppstått ett nytt och allvarligt hot mot journalistiken och mot demokratin? Inbäddade journalister, bakbundna journalister etc. Vilka är enligt dig sk. ”dårar”? Vi behöver även dårars synpunkter i en demokrati, för de talar om dels sanningen, dels vilka hot ett samhälle står inför.

Mitt svar är ganska enkelt och finns faktiskt med i krönikan. Jag tror stenhårt på demokrati och yttrandefrihet. Jag är definitivt emot ”ingrepp mot bloggosfären”. Vad gäller inbäddade och bakbundna journalister så har jag en del att säga, om hur situationen är idag för svenska journalister.

Ofta är det en enskild reporter/journalist som får klä skott för all kritik. ”Journalister” är opålitliga, ”Journalister” har ingen etik. ”Journalister” gör si och så. Vad som glöms bort här är att de flesta journalister är lönearbetare. Anställda. De har en arbetsgivare som talar om för dem vad de ska göra. och delvis hur de ska göra det. En enskild reporter kanske vill gräva djupare, fokusera på andra frågor, jobba med egna idéer men där finns ofta en chef och en tidning att fylla, och produktionskraven är höga.

En tidning har förutom journalisterna dessutom ägare och en styrelse. Ägarna är i Sverige i dagsläget några få, som äger de flesta medierna. Och ägarna vill ha pengar. Så finns en styrelse som ska försöka tillfredsställa ägarnas önskan om vinst. Sedan har vi ledningen på de enskilda tidningarna, som ofta består av en vd som håller i pengarna och en chefredaktör som håller i det redaktionella och är ytterst ansvarig för det som publiceras. Så har vi såklart läsarna.

Upplagorna minskar. Annonsörerna sviker tidningarna. Det är lågkonjunktur och dessutom står vi mitt i en revolution som förändrar människors medievanor. För att tillfresställa ägarna måste tidningarna spara pengar. Färre journalister ska göra mer och publiceras i fler kanaler. Och fortfarande finns en tidning att fylla. Varje dag ska sidorna fyllas med nyheter.

De enskilda journalisterna i Sverige är som jag ser det – och jag känner bra många – riktigt bra folk. De tar sina jobb på stort allvar och är seriösa. De vill berätta sannningen, och de vill vara relevanta. Och så kommer vi till det här med pengarna igen. Vad som faktiskt säljer. Vad som säljer går inte alltid hand i hand med vad som anses vara seriös och granskande journalistik. Ibland, men långt ifrån alltid. Svenska folket vill faktiskt gärna läsa om dokusåpor, till exempel.

Så journalisten som kanske valde jobbet för att göra det stora avslöjandet får en anställning och för att tillfredsställa ägarna, styrelsen, sin närmaste chef och sina läsare kanske jobbet handlar om att på en dag göra tre eller fler artiklar till tidningen, skriva några kortisar för webben, göra en radiointervju och så ringa och kolla några grejer som inget blir. Det finns sällan tid för att kolla upp de där osäkra grejerna, de som kräver tid. De som kostar pengar.

Utifrån de ovanstående förutsättningarna är jag stolt över att vara en del av en kår som faktiskt fortfarande lyckas göra så bra och seriös och fördjupande journalistik, så ofta, och av så pass hög kvalitet.

Men om ni tycker att en artikel om en kattunge som räddas ur ett träd är ointressant och att tidningen borde skriva om viktigare grejer – ge er inte på den stackars reportern nästa gång. Gå till högre ort och kräv bättre innehåll i tidningen ni läser.

För övrigt: Det förekommer försök att muta journalister. Oftast handlar det om relativt oskyldiga försök från företag som vill ha gratisreklam. De flesta journalister klarar att stå emot dessa mutförsök. En seriös journalist som är rädd om sitt jobb och sitt personliga varumärke vill inte riskera hela sin trovärdighet för tillfälliga förmåner. Det förekommer viss relativt harmlös vänskapskorruption. Det är svårt att vara totalt oberoende som journalist i ett litet land som Sverige. Jag vet inte vad som händer när de verkliga makthavarna badar bastu ihop, men vad jag vet är att en enskild reporter som är en bra story på spåren inte stoppas på grund av någon hemlig agenda. En bra story är en bra story.

Däremot är medieföretagen relativt dåliga på att granska varandra, och om detta har jag skrivit en del tidigare. Och jag tror att det är en bra sak att det nu finns en växande bloggosfär som granskar medierna.

”Kungen” skriver så här:

Det här är nytt för politiskt korrekta journalister som inte vågar skriva vad de verkligen tycker. Det finns en självcensur som är skrämmande i sverige. Nu så många andra tagit bladet från munnen och skriver det som svenskan folket vill höra o läsa. Då kommer det här dravlet om hets på nätet, vilket skämt. Äntligen säger jag bara, nu får vi veta sanningen tack vare nätet och inte de etablerade medierna som censurerar i mång o mycket.

Kungen specifierar inte riktigt vad han menar med vad som är nytt, men jag gissar att han menar internet och allas möjlighet att uttrycka sin åsikt. Det känns som om kommentaren var riktad mot medier i största allmähet och kanske inte mot min krönika, eftersom jag ju förespråkar just det som Kungen säger är så bra, nämligen allas möjlighet att berätta en historia och uttrycka en åsikt. Det finns journalister som är rädda för detta. Det finns medieföretag som är rädda för detta. Inte för att de är rädda för någon ”sanning” som plötsligt ska komma fram, mer för att de är rädda för konkurrens tror jag. Och för att de är rädda för att det ska spridas en massa desinformation som inte källkritiseras.

Jag föreläser ofta för journalister och då säger jag att det inte är något att vara rädd för. Och att lika snabbt som desinformation sprids på nätet, lika snabbt kan man döda ett falskt rykte. Jag tror att internet är bra för journalistiken. Det ställer högre krav på journalister men det borde ses som något bra som höjer kvaliteten på journalistiken.

Sen vad gäller journalister som är ”rädda för att uttrycka sin åsikt”. I journalistiken ingår att vara oberoende och objektiv. En journalist ska inte och får oftast inte säga sin åsikt. En journalist ska presentera fakta, inte åsikter. Det här håller på att förändras, och jag personligen hör till dem som förespråkar att journalister ska ha rätt vara mer subjektiva och ibland också uttrycka sina åsikter i högre grad än idag. Detta för att läsaren ska få en varudeklaration, och helt enkelt veta genom vilket filter en artikel är skriven.

Relaterat till detta skriver någon som kallar sig för Von_Tratt:

Ja det måste vara jobbigt att som ”journalist” inte ha ensamrätt på sanningen längre. Usch så odemokratiskt att även pöbeln får komma till tals! (När de lyckas passera censuren)

Antingen har han inte läst min krönika eller också vill han bara uttrycka en åsikt i största allmänhet. Vad gäller ordet censur så upprepar jag att yttrandefrihet är viktigt. Men att det inte är en enskild tidnings plikt eller skyldighet att vara forum för eller lämna plats åt allas åsikter. Det är alltså inte censur när en tidnings chefredaktör bestämmer att vissa saker inte ska publiceras, och det här hänger också ihop med cehfredaktörens personliga ansvar för det publicerade.

Mitt tips till den som tycker sig inte få komma till tals är att strarta en egen blogg. Det kan ingen förbjuda dig att göra, och där kan du skriva prcis vad du vill inom lagens råmärken. Såklart kan du bryta mot lagen också, om du är beredd att ta eventuella konsekvenser av det.

”Snartfarfar” är upprörd över att jag ska ha plockat bort hans kommentarer. Jag har ingen som helst möjlighet att moderera kommentarerna till Aftonbladets artiklar. Det är det andra som gör, och jag kan ärligt säga att jag inte har helt klart för mig hur modereringen går till. Oavsett så kan jag inte stå till svars för dylika publiceringsbeslut, sådana spörsmål är det Jan Helin och Lena Mellin som får stå för.

”eudemokrat” skriver:

Ständigt skäll på dessa Sverigedemokrater trots att de inte har någon politisk makt över invandringspolitiken. Skäll på alla andra länder som sedan länge för en invandringspolitik som Sverigedemokraterna eller hårdare. Det vågar inte Sofia mfl för då avslöjas det att att Sverige är ensamt och för en extrem invandringspolitik!

Jag vet inte hur personligt jag ska ta detta. Jag har inte skällt på Sverigedemokraterna. Jag konstaterade bara att i anslutning till artiklar om Sverigedemokraterna så dyker det ofta upp en del personer som skriver kommentarer som balanserar på en skör tråd när det gäller lagen, som inte sällan är fullständigt obegripliga, och som inte behöver ha någon direkt koppling till artikeln. Vad gäller invandringpolitik och sådant kan jag bra säga att min krönika inte handlade om det. Kanske en annan gång.

”DerGeist” skriver:

Det är precis det som är demokrati. Folk kan delta i debatten på lika villkor utan att först ”godkännas” av någon. Censur och politiskt spel föder konspirationsteorier hos folk då politiker inte talar klarspråk från början, det är inte den öppna nätdebattens fel att dessa frodas. Jag tror dock frestelsen att censurera är mycket vanlig hos alla människor om något känns obekvämt. Vad som känns obekvämt är subjektivt och varierar från individ. Det går alltså inte att ha några få som sitter och bestämmer över många vad som är lämpligt och olämpligt.

Och jag upprepar: En tidnings chefredaktör har ingen skydlighet att publicera vad som helst. Det är inte bara kommentarer som ”censureras” utan också tidningsartiklar, debattartiklar och krönikor skrivna av personer som både är anställda på tidningen, som är kända människor med makt och så vidare. Det är alltså inte så att det urval som görs handlar om vem som skriver, utan om det överhuvudtaget platsar i tidningen och om platsar just nu.

Igen: Om du har något viktigt att berätta och ingen tidning vill publicera din story – starta en blogg. Ingen hindrar dig.

Jag tycker att ”PelleBleking”s kommentar är intressant:

Sofias artikel är ett utmärkt exempel på debattklimatet i dagens Sverige. De som inte tycker som hon är idioter som inte förstått, sett ljuset, och inte upphöjts till journalister med rätt att skapa en helt egen verklighet som vi andra låga varelser bara har att förhålla oss till. Jag anser att ni om några gör skillnad på folk. Menar du Sofia att din hjärna bättre än min förmår analysera tillvaron? Näthatare? Vad är meningen med att kommentera positivt? Då jag vanligen sent om aftonen har ro att författa en kommentar är det kring sådant som berör mig. Jag vill då sprida min uppfattning om ämnet med förhoppning att någon läser det lika intresserat som jag läser vad andra skrivit.

Jag har inte sagt någonstans att de som inte tycker som jag är idioter. Jag säger dessutom att de som inte tycker som jag absolut ska publiceras och lyftas fram.

Jag vet att jag är duktig på att analysera min omgivning. Om din förmåga vet jag ingenting. Ordet näthatare använder inte jag. Det stod i rubriken. Det är sällan skribenten som rubriksätter sin text. Meningen med att kommentera positivt kan ju vara att alla mår bra av lite beröm eller en klapp på axeln då de gjort något bra, det är aldrig fel att sprida lite positiva vibbar. Därmot kan det vara svårt att bemöta positiva kommentarer. Det blir ju sällan en bra diskussion om nån skriver ”bra skrivet”, men syftet med att skriva behöver inte alltid vara att starta en diskussion.

Diohyllobothrium Latum skriver så här:

Om det är något en demokrati behöver, så är det väl missnöje och folk som orkar bry sig tillräckligt mycket för att klaga. Sen om vi behöver någon som Sofia, som sitter och filtrerar allt genom verkligheten så som hon uppfattar den, vet jag inte. Jag ser hellre allt som alla ”knäppgökar” och ”näthatare” skriver och bildar min egen personliga uppfattning om frågorna. Släpp fram alla eller lägg ner möjligheten att skriva kommentarer helt, tycker jag.

Och jag håller delvis med. Jag ser mig inte som en person som sitter och filtrerar allt. Vad menar du att jag filtrerar? Jag jobbar inte med att moderera kommentarer, det är ett tag sedan jag gjorde det. I så fall är det väl så att alla som skriver, alla journalister, alla bloggare, alla som kommenterar, skriver utifrån sin tolkning och sitt filter genom vilket de ser verkligheten. Vad gäller journalisternas roll som filter – alla har inte tid att sitta och söka information. Alla vill inte ens göra det. Väldigt många vill faktiskt att någon annan sorterar i det enorma informationsflödet och väljer ut det viktigaste och mest intressanta åt dem.

KLARTEXTEN tycker till:

Du kallar kommentatorerna för knäppgökar. Då är nog problemet att större delen av sveriges befolkning är knäppgökar! Varför förespråka censur i ena stycket och i nästa skriva ”för jag tror att konspiratörerna skulle bli utskrattade tillplattade och överbevisade om de fick mer plats i de stora medierna”! Snacka om bristande logik! Nej Miriam, faktum är att DU och Aftonbladet inte tål en fri debatt! Annars skulle ni våga ta den!

För det första heter jag inte Miriam. Det är ganska nonchalant att inte ens tilltala en person vid rätt namn när det står att läsa innantill där man är. Du verkar ha slarvat med innantill med resten också. För jag har inte förespråkat censur. Och därmed faller din tes om min bristande logik. Vad gäller Aftonbladets förmåga att ta en debatt hänvisar jag återigen till Jan Helin. Vad beträffar mig själv tycker jag faktiskt att jag hör till dem som är ganska bra på att just ta debatten.

KLARTEXTEN skriver mer och börjar jämföra mig med Hitler och nazisterna. Grejen är att eftersom KLARTEXTEN återigen kallar mig för Miriam som jag inte heter och dessutom blandar friskt mellan att tilltala mig/Aftonbladet avstår jag från att ytterligare bemöta. KLARTEXTEN får gärna förtydliga, och förklara vilka frågor det är som riktas mot Aftonbladet och vilka frågor som är riktade till mig personligen. Och då gärna tilltala mig med mitt rätta namn.

Slutligen är det ”argumentation” som skriver några kommentarer som jag inte riktigt förstår, och så avslutar han:

Någon måste ha förtalat piratpolare pär, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.’ De som inte tål ljuset är Säpo och de som försöker inskränka internet Sofia. De ska du lobba mot. Då älskar man demokrati. Och man drar sitt strå till stacken.

Kort svar: Jag lobbar mot FRA och Ipred. Jag kämpar för friheten på internet. Det har jag gjort länge och det kommer jag att fortsätta med. För att jag älskar demokrati. Och jag älskar internet.

Blogga om sorg

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Gensvaret har varit enormt för veckans bloggtema – sorg.

Många har skrivit, och texterna är nästan uteslutande djupt personliga, berörande och skrivna så att det inte går att ta in dem alla samtidigt. Jag får läsa i små portioner. Ni är fantastiska, verkligen, som delar med er på detta sätt!

Det slår mig också att det finns mängder av bloggar därute som fötts ur sorg. Bloggar som kommit till i djupaste sorg och stora livskriser, och som fungerat som terapi, som hjälp för skribenten att klara en dag till. Och inte minst för att den som bloggar om sin sorg via bloggen ofta träffar andra med liknande erfarenheter, andra som kommit lite längre i processen, eller som nyss råkat ut för det värsta som kan hända. Det ger bloggen en dimension som en dagbok aldrig kan få. Det är nog så att många katastrofer blir enklare att ta sig igenom om man vet att man inte är ensam.

Vill du också blogga och finnas med i sammanfattningen om sorg så har du idag på dig. I morgon samlar jag ihop alla inlägg, med näsdukarna till hands…

 

 

Åtta långa år för Dawit Isaak

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Idag är det åtta år sedan Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Åtta långa år.

Bild 26.png

Trots kampanjer, namninsamlingar, tysta diplomatiska insatser och hårt slit från engagerade människor som inte gett upp hoppet om att få ut honom sitter Dawit Isaak fortfarande inlåst, utan kontakt med sina anhöriga, utan att någon egentligen vet hur han mår.

Varför vi inte lyckats få ut honom är en viktig fråga. I svaret på den kanske lösningen finns?

SVT2 sänder ikväll ett förlängt Babel – en timme om Dawit Isaak. Uppdaterat: Det var visst en halvtimme som vanligt, vet ärligt talat inte varifrån jag fick uppgiften att det skulle vara en timme och inte kollade jag upp det heller – my bad.

Än en gång fokuserar vi på Dawit, och jag önskar, så innerligt, att vi nästa år ska få fira att han är fri istället för att lägga ett år till den orimliga fångenskapen.

Kategorier övrigt

Nedräkningen har börjat!

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Det är precis hundra dagar kvar av detta årtionde, om vi räknar med idag. Därmed har nedräkningen börjat på olika stället.

Bild 22.png

Nollnolltalet som listar decenniets hundra bästa låtar kör igång idag med låt nummer hundra på listan, som tagits fram genom att låta alla möjliga och omöjliga personer göra sina egna 100-listor. Här hittar ni min lista, och här har Pelle Sten satt ihop det bästa från sina favoritlistor.

Det ska bli väldigt spännande att se vilka låtar som hamnar tioitopp.

En helt annan nedräkning är den som Mindpark gör när de listar decenniets hundra viktigaste mediehändelser. Den listan är utan inbördes ordning och inleds idag med Martin Jönsson som skriver om mediernas ignorerande av sin publik.

Finns det fler nedräkningsbloggar där ute? Fler hundralistor? Let me know.

 

Följ bokmässan på nätet

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Idag invigs Bokmässan i Göteborg, nummer 25 i ordningen. Och aldrig har det varit enklare för oss som inte är där att ändå ha koll på vad som händer och faktiskt delta i en del av evenemangen.

Snabbast och enklast är att följa hashtagen #bokmassan på Twitter. På purfärska sajten Allt om bokmässan hittar man allt. Twitterström, bloggposter och artiklar om bokmässan, bilder och Bambusersändningar. Sajten är tänkt som guide åt besökarna men jag är övertygad om att där finns mycket att hämta även för oss som inte är på plats.

Om man inte vill eller hinner ha koll på precis allt kan man spana in den här bloggen av Jan Gradvall och Jessica Gedin. På bloggfronten kan jag också tänka mig att det kommer att hända grejer på Bokhora, Pocketblogg och En annan sida. Aftonbladet bloggar från bokmässan i Kulturbloggen. Lite nyfiken är jag också på bokmässans egen Jubileumsblogg.

En av nyheterna som lanseras på mässan är redan ute, det är Vulkans samarbete med 3, smsboken.se.

 

Är du beredd att betala för nyheter på nätet?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Mediebranschen krisar. Det blir allt svårare att dra in annonspengar, och folk är mindre och mindre benägna att betala för tidningen. Upplagorna sjunker, och fler och fler tar del av nyheter på internet. Utan att betala en spänn.

Detta trots att de som producerar nyheterna – journalisterna – fortfarande kostar pengar. För att inte tala om alla andra kostnader, inte minst för tekniken. (som skulle kunna vara betydligt billigare om medieföretagen vore mer öppensinnade och lite mer flexibla, men det är inte sällan skutor som är över 100 år gamla som ska vändas och det tar tid)

Just nu pågår en bloggstafett där mediefolk debatterar huruvida det är möjligt att ta betalt för nyheter på internet. Jag är skeptisk. På goda grunder. Egentligen har folk aldrig egentligen betalat för innehållet, journalistiken. Det man betalat för är service, man betalar för att få nyheterna tryckta på papper och hemburna till brevlådan. Därför tror jag att betalningsviljan på nätet är liten, eftersom man redan har betalat för distrubutionen, genom inköp av dator och sitt bredbandsabbonemang.

Vad säger du? Är du beredd att betala för nyheter på nätet? Hur mycket? För alla typer av nyheter eller bara vissa, och i så fall vilka?

Är du intresserad av debatten rekommenderar jag följande läsning:

Fredric Karén, SvD, som också är skeptisk.

Bo Hedin som listar för och nackdelar.

Charlotta Friborg, DN, om branschens Törnrosasömn.

Jocke Jardenberg, Mindpark, om att kasta pengar i sjön.

Micke Zackrisson, Veckans Affärer, om att skilja på äpplen och päron.

Fredrik Strömberg, SSBD, om att göra rätt investeringar.

Sida 1 av 6
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB