Nejdå, jag har inte ändrat mig sedan jag skrev min postning om anonyma kommentarer. Däremot vill jag utveckla litegrann, utifrån Anders Emretssons post om varför han är emot anonyma kommentarer.

Jag är också emot anonyma kommentarer, generellt. Jag är för att tillåta dem, men om jag skulle ge ett personligt råd till vem som än vill kommentera så är det att inte göra det anonymt. För att en anonym kommentar utan tydlig avsändare blir mindre tagen på allvar, för att det ofta upplevs som fegt att inte stå för det man säger med namn och kontaktuppgifter.

Men hur definierar vi en anonym kommentar?

Jo – en anonym kommentar är en kommentar skriven av någon som inte lämnar något spår efter sig, i form av kontaktuppgifter eller länk till egen sajt och så vidare… Även om man skriver under med ett namn, som ”Anna Nilsson” räknas kommentaren som anonym om det inte finns någon mejladress eller länk som lämnar ytterligare information om denna Anna Nilsson.

Om jag däremot skriver som mymlan och länkar till min blogg, lämnar en mailadress eller länk till min twitterprofil – då är jag inte anonym.

Och jag säger det igen – inte minst när det gäller nyhetssajter tycker jag att det ska vara möjligt för alla att kommentera. Även om man inte har en egen blogg eller twitterprofil eller googlekonto. Många som utnyttjar möjligheten att kommentera anonymt skriver faktiskt under med ett namn, även om namnet Anna Nilsson i sig inte säger något. Om däremot Anna Nilsson är en återkommande kommentator som skriver ofta och i samma anda – då blir hon mindre anonym. Och jag tycker att hon ska ha rätt att kommentera på det sättet.

De som däremot kallar sig för ”anonym” ”läsare” eller ”trollet”, och inte sällan växlar mellan flera olika liknande alias, dem är jag riktigt trött på. Men ändå. Somliga hävdar att det är det skrivna och inte avsändaren som ska spela roll. Jag håller med, men bara till viss del. Därför att (lite beroende på vad som avhandlas såklart) vi tolkar visst det vi läser efter vem avsändaren är, hur gärna vi än önskar att vi kunde bortse från det. Vi lägger in vårt eget filter som skapas när vi lär känna en människa. Vi vet vad personen skrivit tidigare, vad han eller hon tycker i andra frågor eller hur den uttalat sig i ämnet tidigare, och vi litar också mer på vissa, mindre på somliga, beroende på deras tidigare record.

I andra fall är det orden som är väsentliga oavsett avsändare. Det kanske till och med är så att de fyller en bättre funktion om vi inte känner avsändaren, för att en känd skribent skulle skugga budskapet. Och av en anledningen kan jag också förstå att vissa kända skribenter i undantagsfall väljer att skriva anonymt, för att deras text inte ska tolkas utifrån gamla meriter. Detta gäller dock inte när en person bara är ute efter att smutskasta eller jävlas med någon.

Emretsson trycker hårt på tesen att det uppstår en ojämlikhet i debatten, mellan dem som är anonyma och de som inte är det. Han har helt rätt i det, men det är ojämlikhet till fördel för dem som står för vilka de är, och om anonymitet är frivliigt är det väl upp till var och en att sätta sig i den mindre trovärdiga situationen?

Så vad ville jag ha sagt med detta egentligen? Jo. Att anonyma kommentarer bör tillåtas, men att stå för det man skriver bör uppmuntras. Inte minst för ens egen skull, om man vill bli tagen på allvar, är det såklart bäst att inte smussla med sin identitet.

Det är något nästan lite rörande över Socialstyrelsens rekommendationer. Minns ni när man skulle äta åtta skivor bröd om dagen? Eller som i filmen ovan – när alla fick lära sig kostcirkeln och jag har starka minnen av hur jag suttit och räknat ut hur många delar av kostcirkeln jag fått i mig vid de olika målen och sammanlagt under dagen.

Nu vimlar det av dieter långt från Kostcirkeln och Matpyramiden, och ändå räknar vi kalorier som aldrig förr. Vi fylls från barnsben med information och råd om hur kroppen ska tas omhand, både vad gäller det vi stoppar i oss och hur vi sedan använder kroppen. Ibland går det överstyr och ätstörningar är nästan en folksjukdom, åtminstone bland unga kvinnor och tonårstjejer.

Jag tror att många tappar förmågan att känna efter själva. Att vi försöker göra rätt, får ångest när vi gör fel, får veta att det vi trodde var rätt ändå är fel enligt någon ny forskning och till slut vet vi varken ut eller in, och vi har manipulerat sönder våra kroppar så vi inte längre känner ordentligt vad vi behöver och mår bra av.

Hur ser du på din kropp? Har du bantat? Tänker du på vad du stoppar i dig? Tränar du? Hur ser du på andras kroppar? Vad är egentligen idealet? Och hur mycket bryr dig egentligen? När jag var ung var idealet stora bröst. Jättestora helst. Jag hade stora och önskade mig små. Jag kunde inte alls förstå hur någon frivilligt kunde operera in främmande ämnen i kroppen för att få stora bröst. Nu har jag hört att det är omodernt med stora bröst. Och det är ju lika galet det. Bröst är bröst och så länge de funkar och är friska borde vi vara nöjda med dem. Varför är så många kvinnor missnöjda med sina kroppar? Är män lika missnöjda kanske?

Jag vill att ni ska blogga om kroppen den här veckan. Gör ämnet till ert. Ni behöver inte svara på mina frågor, eller ens relatera till något jag skrivit, bara det på något sätt handlar om kroppen. Sprid ordet, det är roligt om många skriver så att vi får flera olika perspektiv. Länka hit och droppa en länk till inlägget i kommentarsfältet. Och lämna en direktlänk till inlägget, inte till första sidan i din blogg.

Till helgen sammanfattar jag, ser fram emot det!

Uppdatering: Apropå åtta skivor bröd om dagen – fick den här länken av Åke Forsmark, om bakgrunden till kampanjen om dessa brödskivor. Intressant, och helt nytt för mig.

Joakim Jardenberg skrev i torsdags en post om anonyma kommentarer, och ställde frågan till sina läsare om de är för eller emot. Han har fått fantastisk respons, och jag rekommenderar er att läsa de kommentarer som skrivits till postningen.

Själv så är jag definitivt för anonyma kommentarer. Men. Ingenting är alldeles svartvitt, och jag ska försöka argumentera för varför jag tycker som jag gör.

För det första: Jockes fråga och hans tänk baserades på de kommentarer han får i bloggarna Jardenberg unedited och på Mindpark. Han menar att de anonyma kommentarer som skrivs där sällan eller aldrig tillför något, samtidigt som de inte är anonyma utifrån det starkaste argumentet för anonymitet. Det handlar alltså om allas rätt att uttrycka en åsikt eller tanke utan att vara rädd för eventuella repressalier. Det är säkert så. I båda nämnda bloggar finns nog egentligen ingen anledning att inte tillåta anonyma kommentarer, med tanke på dem som läser och kommenterar, som är personer som utan att de är tvungna oftast använder sina fullständiga namn.

Men jag tror att Jocke också är ute efter en diskussion om ifall man ska tillåta anonyma kommentarer på exempelvis nyhetssajter.

Kommentarer till texter förekommer numer både på nyhetssajter, i gammelmedia, på bloggar och på diverse organisationer och företagssajter. Jag har full förståelse för att många, både privata bloggare och företag vill ha någon slags höjd i debatten. Och Joakim har rätt i att anonyma kommentatorer sällan tillför något av värde, snarare skrämmer de bort seriösa debattörer. Jag har skrivit en krönika på temat, och en uppföljande postning här.

Men. Nu är det så att jag tror att det går att hålla höjd även utan registreringstvång eller krav på att den som skriver ska behöva uppge in identitet. Jag tror att man om man tar också trollen på allvar och inte sänker sig till deras nivå, om man bemöter dem utifrån tanken på att det även bakom den anonyme skribenten finns en människa som kommenterar av en anledning, och söker kontakt, så kommer det att märkas i de kommentarer man får.

Den som blir sedd och tagen på allvar slutar oftast att jävlas. För visst är det så att de flesta som kommenterar anonymt är folk som av en eller annan anledning bara vill vara elaka och inte vågar stå för sina elakheter. Dessutom – vem är väl jag att avgöra i vilket syfte eller varför någon annan skriver en kommentar? Jag kan tycka att den är hur dum som helst men jag tycker inte att jag har rätt att göra mig till domare över andras tyckande. Jag kan ha missförstått, och mitt sätt att tänka behöver inte vara det rätta sättet även om jag såklart tycker att mitt sätt är rätt. Men just därför är det viktigt att låta andra som inte är som jag göra sina röster hörda.

Framförallt tycker jag att det är viktigt att de som är dumma inte ska få förstöra för det fåtal som faktiskt behöver få skriva anonymt utan syfte att vara elak eller dum. Det är helt enkelt priset man får betala för friheten och önskan om att alla ska känna sig välkomna och sedda.

Det finns andra rent praktiska skäl att tillåta anonyma kommentarer. Jag har i min blogg en trogen läsare som säger sig inte ha någon mailadress. Han har läst i många år och kommenterat, i samma anonyma nick hela tiden, men ändå – med registreringstvång eller tvång om att lämna fungerande mejl eller så hade han varit utesluten från de samtal som pågår och som jag uppskattar så mycket.

Dessutom är det en tröskel att ta sig över, att måsta logga in någonstans, att tvingas fylla i för långa formulär innan man skriver en kommentar, och det kan vara minst lika dödande för en debatt som troll. Här har Jocke en poäng i att det nu finns verktyg så som Disqus som förenklar den processen.

Om de anonyma kommenterarna ställer till för mycket, är otrevliga och skrämmer bort övriga – ja då kan de plockas bort i efterhand. Nu brukar jag inte göra det heller, däremot brukar jag efter ett tag ignorera sådana som skriver upprepat elaka kommentarer till synes utan vilja att resonera eller lyssna.Men de får finnas kvar. Och till det har jag också ett bra argument. Nämligen det att om man börjar plocka bort och moderera så uppstår oftast konspirationsteorier om varför. Och om man som vissa bloggare klagar och gnäller på anonyma kommentarer, som är bortplockade, så kan det komma och bita en i röven sen, när ord står mot ord gällande vem som sagt vad.

Om andra är dumma mot mig i min blogg tjänar jag inget på att inte publicera deras kommentarer. Bättre att de finns där till allas beskådan. Det handlar också om min egen trovärdighet, eller för den delen om vi talar gammelmedia. Inte minst för att många nyhetssajter av tradition modererat bort kommentarer som innehåller kritik mot den egna produkten.

Kan man stå för det man skriver behöver man inte vara rädd för anonyma påhopp, och de dumma ska inte få vinna. Det vill säga – de ska inte få omöjliggöra för dem som faktiskt har behov av att få säga sin mening utan att avslöja vilka de är.

Jag måste nog ha bättre argument mot anonyma kommentarer än de jag hittills hört innan jag är beredd att ändra uppfattning.

Om man får tro er som bloggat om veckans bloggtema så vimlar det av hjältar överallt. Sådana vardagshjältar, sådana som gör livet och vardagen lite mer uthärdlig. Det ger hopp om mänskligheten.

LissenTo skriver om sin hjälte, en vän hon beundrar. Alabamas hjälte hade kunnat vara jag, det var inget värst överdådig hjälteinsats han gjorde, men grejen är kanske just det. Vad som är en enkel match för någon är en hög tröskel att ta sig över för någon annan. EmmaSofia beskriver en hjälte av slaget jag skulle behöva. Kanske inte just nu, och kanske inte för min dator, men ändå. Nån slags handyman skulle lätt kvala in som hjälte hos mig.

VendettanBettan: Nej, trackbacks funkar inte som de ska, tyvärr. Så till din berättelse, som handlar om hjältar som räddar liv. Om civilkurage. De där som gör skillnad. Inger berättar om när hon själv var en hjälte och säger att hon kanske inte hade något val. Det kan vara så, att hon handlade på ren instinkt när hon slängde sig i vattnet, men jag är på riktigt inte helt säker på att jag hade vågat göra samma sak.

Charlotte berättar en historia om en man som följde sitt hjärta. Och jag förstår precis vad hon menar med hjältemodet i den berättelsen. Sådant mod som inte gör skillnad bara för honom själv, utan som faktiskt också kan inspirera andra. Karin Fribergs hjälte är en chef, Hasse Holmqvist. Som det låter på beskrivningen en sådan chef vi alla borde få ha, någon gång i livet, och lära av.

Åke Forsmark skriver om sin barndoms seriehjälte. När Diamantsplitter var liten var hennes pappa en själklara hjälten. Idag ser hon sig själv som sitt livs hjälte. Way to go! Annamaran är också sin egen hjälte, superhjälten Fattiglappen. Men det är hemligt, så säg det inte till nån! Smulan berättar om sin barndoms hjälte, en pudel, som inte egentligen fanns. Så man kan nog säga att Smulan också var sin egen hjälte, som fann på råd att stå ut, och överlvea det överjävliga.

Kidneybönan skriver om Johan Appelberg som donerade en njure åt en främling. True hero, om ni frågar mig. Jag skulle nog inte våga. Vara lite för egoistisk. Kanske om det gällde mitt barn, men bara ändå, bara sådär?

Henrika funderar över varför alla hennes hjältar är män. Eller kanske inte riktigt alla ändå. Men hennes fråga är intressant, och vad är egentligen skillnaden mellan en hjälte och en förebild? Danitra berättar hellre om barndomens hjältar, eftersom riktiga människor hur hjältemodiga de än är också gör idiotiska saker.

Abbes pappa skriver om sin hjälte. Som han ju skriver om typ varenda dag. För Abbe är en sann hjälte. Nu precis som då, för två år sedan alldeles efter sin hjärtoperation.

Trollhare hämtar sin hjälte från Aftonbladets Svenska Hjältar. Och berättar varför Camilla är en hjälte i hans ögon. Också em ser Camilla som en hjälte. Men hon har flera. Som hela Abbes familj, och Honungspojkens.

Annieellens hjälte är hennes mormor Vera. Gunillas hjälte är hennes dotter. Min med. Alltså, min hjälte som jag tänkt skriva om men inte hunnit med, är min egen dotter. Jag kanske borde skämmas som inte fått till något.

Fredric Kjellberg skriver om defintionen på ordet hjälte, som han tycker är lite urvattnat. Sussie däremot tycker att världen är full av hjältar, som till exempel maskrosbarnen, eller andra som kämpar på mot alla odds.

CP-mamman tipsar om en hjälte som knappast lämnar någon oberörd:

Dax.se ska utse Sveriges bästa bloggare som är 50+. Här kan du läsa mer om tävlingen och kanske nominera dig själv eller någon annan.

Tävlingen är indelad i fem olika kategorier, Personligt, Kultur/Fritid, Samhälle/Politik,
Övrigt samt Daxbloggare (bloggare på dax egen bloggportal), och vinnarna utses på en gala i Stockholm i mitten av november.

Här kan du se vilka som hittills nomierats. Fem finalister kommer att väljas ur varje kategori och sedan får läsarna rösta på sina favoriter.

Emilia skriver:

”Måste bara höra – borde jag veta vem du är? Alltså, finns det en form av Blogg-CV på dig. Bara nyfiken över din bakgrund för jag tycker du är grym på bloggandet i alla fall – du engagerar och lyfter fram och samlar ihop oss som gillar att skriva genom att komma med roliga teman – som ett ”arbete” fast på ideell basis för oss som skickar in – det är bra och ökar den kreativa lusten (minst sagt). Dessutom tackar jag för det här med Klimat-temat som du tipsade om, Blog Action Day, och jag har formulerat ur vilket perspektiv det ska ske…En sak till – jag länkade om den ekonomiska krisen på Brunchrapporten – bara en liten ändring där…!”

Mitt svar:

Först – tack för beröm! Jag försöker suga åt mig. Beträffande Brunchrapporten – jag gick helt på de obefintliga Twinglylänkarna på deras egen sajt i skrivande stund…

Och vad gäller mig och om man borde veta vem jag är – Nej! Det borde man inte. 🙂 Men det finns en blogg-CV. Jag har bloggat sedan 2005, först på Passagen, sedan började jag blogga på Wordpress 2007 och den bloggen lever fortfarande om än på halvfart, 2008 startade jag tillsammans med Niclas Strandh bloggen Same Same But Different som vann Daytonas bloggpris Yaba i kategorin Media, och sedan i mars i år skriver jag också här för Aftonbladet. Ett uppdrag som jag fick i samband med att jag var nominerad till Stora Bloggpriset 2008 i kategorin vardag. Förutom det har jag haft en del mer eller mindre anonyma bloggar och ibland gästbloggar jag på Dagens Spotifylista.

Har du också en fråga du vill ställa? Gör det här. Eller mejla till sofia.mirjamsdotter@aftonbladet.se.

Att ge Nobels fredspris till Barack Obama var bland det märkligaste hittills i fredsprisets historia, tycker jag. Och Ola Nordebro skriver bra om vad utnämningen innebär för Obama. Peter Högberg tycker precis tvärtom, att Nobelkommitén verkligen tyckt till.

Men de flesta upprörs. Peter Andersson som (liksom jag ska sägas) gillar Obama tycker det är märkligt och kanske chockerande. Anna Ek, Svenska Freds ordförande tycker att det är skamligt. Fredsaktivisten Cindy Sheehan ser det som ett slag i ansiktet på hela fredsrörelsen.

Obama är bra. Det är fantastiskt att han valdes till president, och jag som precis läst den utomordentliga boken Ett land i gryningen av Dennis Lehane kan inte låta bli att älska att en svart man är USA:s president mot bakgrund av synen på svarta för inte alls länge sedan. Han har ambitioner. Men ska man inte visa resultat i någon mer substantiell form innan man belönas med Nobelpriset? Det är liksom inte tanken som räknas. Eller hudfärgen.

David Nilsson sa det bäst, på Twitter.

Sugen på Google Wave? Eller hör du till dem som inte har en aning om vad det är ”alla” pratar om? Karin Friberg reder ut begreppen. Eller inte.

Per Åström har kollat Nobelpriseffekten, alltså hur antalet träffar för sökningen Herta Müller ökade under gårdagen efter att det tillkännagetts att hon fått Nobelpriset i litteratur. Och inte så lite heller.

Anders Mildner har skrivit en mycket bra kolumn om fackrörelsen i Sverige och deras uppenbara problem med demokrati. Och det är kanske talande att när Petra Jankov försöker samla flöden från fackliga bloggar på en sida så får hon inte ihop så många… Jag som trodde att facket var medlemmarnas.

Daniel Ek, grundaren av Spotify, har skrivit en lång och mycket läsvärd postning om företagets krokiga väg till dagens framgångar.

Apropå det här med nyheter, journalistik, ryktesspridning och annat. Någon som varit i Chako Paul City? Den norrländska staden som befolkas av endast lesbiska kvinnor.

Jag är otroligt ointresserad och okunnig om makeup och sånt. A lad insane har skrivit en rolig post om makeup för män. Lite relaterat skriver Pojkebloggen om mensskydd.

Någon kanske snappat nyheten om att en bloggerska polisanmälts av sin skola för att hon ska ha spridit allehanda förtal i sin blogg. Vad som verkar helt ha glömts bort är att bloggerskan tidigare i år polisanmälde att hon själv förföljts, och att skolan då valde att lägga locket på.

Sist vill jag säga att den som vill haka på veckans bloggtema om hjältar har hela dagen och natten på sig att skriva, och den som har frågor om bloggande eller internet kan ställa dem till mig här, eller mejla till sofia.mirjamsdotter@aftonbladet.se.

Ha en trevlig helg!

Den 14 oktober, alltså på tisdag, ska riksdagen rösta om att eventuellt riva upp FRA-lagen. Fortfarande finns en möjlighet att stoppa den. I morgon lördag hålls demonstrationer mot FRA-lagen i Stockholm, Göteborg, och Malmö. Har du möjlighet tycker jag att du ska vara med, och man behöver absolut inte vara Piratpartist för att protestera mot lagen.

För dig som inte riktigt förstått vad lagen handlar om – jag skrev i samband med fjolårets beslut i riksdagen. Jag skrev om att inte ha något att dölja, om vad som är skillnaden mellan statlig övervakning och vad man själv väljer att dela med sig av och till vem. Jag skrev också om hur lurad jag kände mig när Sveriges riksdag beslutade att införa lagen om övervakning av medborgarna.

För dig som vill ha koll fram till tisdag rekommenderar jag läsning av Rick Falkvinge och Opassande.

Annieellen undrar:

Jag har en fråga av ren nyfikenhet som egentligen handlar mer om ditt bloggande än om bloggvärlden i stort… hoppas att det ska gå bra att fråga i alla fall?

Det jag undrar är, hur kommer du på idéerna till de teman du varje vecka kör under Veckans bloggtema? Vart finner du din inspiration?

Jag svarar:

Idéerna får jag lite här och där. Ibland läser jag ett blogginlägg som inspirerar, som när temat var Jante. Oftast är det mer diffusa saker som får mig att komma på teman, och lite grann går de också i varann, det ena ger det andra kan man säga. Från tid till pengar, till exempel, eller mamma och pappa. Jag försöker också att ha ganska breda teman som nästan vem som helst kan relatera till på något sätt, för jag tycker det är kul om olika sorters bloggare skriver på sitt sätt om de teman jag utlyser.

Sen ska väl erkännas att de hänger ihop med mina intressen och saker som jag funderar på och gärna skriver om själv också, som alkohol eller sorg. Jag har också märkt att jag får mest respons på de ämnen jag själv brinner för, kan ju ha att göra med att jag är bättre på att skriva inspirerande uppmaningar i ämnen jag gillar själv, eller att vi alla är ganska lika och funderar på ungefär samma saker…

Hoppas du är nöjd med svaret. Och om någon annan vill veta mer om bloggar, internet och annat relaterat – tveka inte – ställ din fråga här.