Här är han igen, Marcus Birro.

Den här veckan tänkte jag att vi skulle ha Jantelagen som tema.

Eller kanske snarare de föreställningar vi har om densamma, och hur den finns med i våra respektive liv.

Jag har inspirerats av Christinas bloggstafett, där hon uppmanar briljanta kvinnor att räkna upp sina mindre smickrande sidor, för att vi ska inse att ingen är perfekt, att alla har dåliga dagar och att ingen är så rakt igenom lyckad som det ibland ser ut på ytan. Christina har i sin tur inspirerats av Karin, och jag har med viss tvekan svarat på deras uppmaning.

Men eftersom jag inte är så förtjust i jante, eftersom jag redan är duktig på att rada upp mina fel och brister och därför nästan blir blind för det jag kan, eftersom jag ibland är en slav under jante och van att mötas av argument ur jantelagen när jag någon gång säger något fint om mig själv bestämde jag mig för att göra en motlista.

Och nu uppmanar jag dig, just dig, att skriva om jante utifrån ditt alldeles eget perspektiv. Du kan filosofera fritt kring Jantelagen, alternativt skriva en egen lista, på dina dåliga sidor. Eller utmana Jantes lärljungar och skryt!

Här är Jantelagen:

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Har ni läst bloggen om Honungspojken?

Den handlar om Hugo, som föddes med en mycket liten hjärna. Det är Hugos mamma som skriver den. Men eftersom det varit pappatema i Bloggvärldsbloggen denna vecka har hon lyckats övertala Hugos pappa att skriva ett gästinlägg.

Det är en postning som jag tycker att alla ska läsa. Alla mammor och pappor och alla andra. Om stor kärlek, om sorg, och om att vara förälder till ett barn som ska dö före en själv.

Minns du Isabella Lund?

Hon fick utmärkelsen Årets politiska blogg 2007.

Sedan tystnade hon. Slutade skriva, slutade blogga. Jag och många med mig har undrat var hon tog vägen, vad som hände. Uppenbarligen har inget hänt, för idag kan vi läsa om henne i Aftonbladet. Känns fint att hon lever och verkar fortfarande, även om det är lite trist att hon inte bloggar längre.

Jag är överväldigad över allas era pappainlägg! Ni skriver så bra, och jag blir berörd av i stort sett varje inlägg på det här temat. På olika sätt. Men främst känner jag det där gnaget. Den där sorgen. Över att min pappa aldrig riktigt var den där pappan jag hade önskat att han var. Som när jag läser Kristinas postning om sin fantastiske pappa. Och Christina om sin pappa som verkar vara precis den pappan jag hade velat ha – den där store starke som tar hand om och beskyddar. Eller när jag läser Wettexvärlden, om saknaden efter sin pappa. Då saknar jag att jag inte riktigt kan sakna min pappa, den personen han var. Att jag bara saknar ”en pappa”.

CP-mamman har skrivit en fantastisk post om sin pappa och musiken. Min pappa hade musikerdrömmar, och jag har träffat flera av hans gamla elever (han var musiklärare) som berättar om hur han introducerade dem till riktigt bra musik. Själv fick jag inte lyssna på något som inte hade en kristen underton, eller som enligt min pappa var ”rumsrent”.

Annieellen skriver om sin motsägelsefulla relation till sin pappa. Om en pappa som i grunden var fantastisk men inte riktigt levde upp till papparollen, om jag inte helt missförstår henne. En som tar sin papparoll på stort allvar och med bravur som det verkar för oss som får följa med är Abbes pappa, som skrivit en kort men lysande postning om att växa in i faderskapet, och om sina fina lärare.

Chribba berättar om sin pappa, rakt och osentimentalt. Alabama har en helt annan ton i ett brev till sin pappa, ett brev som – hittills – aldrig postats. Johan skriver inspirerad av Snowracer, om sorg.

Och läs för bövelsen Nilsfredrik. Om en pappa som tog sitt liv. Om Gud, om skuld. (Fredrik – jag tror att jag kände din pappa när jag var barn, och dig. Kan det stämma?)

Manne har skrivit om ett speciellt möte, ett möte med den pappa som dog.

Charlotte om sin pappa, en sådan pappa som alltid ställt upp även när han inte riktigt förstått. Jerrys pappa var mer lik min. En pappa som inte riktigt räckte hela vägen. Loba skriver utlämnande om starkt om en pappa som för henne är död. Mia har aldrig träffat sin pappa. Lindalou har skrivit starkt och förlåtande – medan du söp.

David Gottlieb har skrivit en mycket bra och lång post om att han är en bra pappa. Trollhare har skrivit en fantastiskt post också, om att pappa är en titel man måste förtjäna. Smulan är lite inne på temat när hon skriver om att vem som helst kan göra barn men att alla inte klarar av att vara förälder. Karibien skriver om svek, och om beteenden som går i arv.

Johnny skriver ömsint om sin älskade pappa. Em om drömmen att någon en dag ska kalla hennes älskade för pappa. Wrecklesseric om att vara ensamstående pappa. Lilla O har skrivit om En riktig pappa. Eva har alldeles nyss förlorat sin pappa.

Sandra skriver. Frågar sig om hon hade kunnat göra annorlunda. Minns sin pappa med kärlek.

Och söta rara ni. Läs Schmut.

Sist vill jag tacka er alla, för att ni delar med er, för att ni vågar vara så personliga, så utlämnande. Tack för att ni låter mig och andra ta del av era tankar och erfarenheter.

Ikväll är sista chansen att blogga på temat Pappa om du vill vara med i morgondagens sammanfattning. Vet att många funderat men haft svårt att få ur sig texterna. Vet också att jag varit strulig med sammanfattningarna men äntligen börjar jag få ordning på kalendern efter sommaren och om inget extremt oförutsett inträffat ska sammanfattningarna komma på söndagen samma vecka temat utlysts.

I den ständigt pågående diskussionen om integritet på nätet, framförs ofta det inte helt ointressanta påpekandet att de som skriker högst mot FRA, Ipred och dylikt inte sällan är samma personer som själva är duktiga på att publicera sig själva, sina liv, tankar och bilder på nätet.

Min förklaring till detta är lika kort som enkel: Det är stor skillnad på vad man själv väljer att dela med sig av och på att bli övervakad och spionerad på av statliga myndigheter eller privatpersoner.

Om jag väljer att skriva ett mail eller privat meddelande så beror det antagligen på att det skrivna inte är för vem som helst. Om jag däremot bloggar gör jag det fullt medveten om att vem som helst i hela världen när som helst kan få tillgång till det jag skrivit.

Därför är det här, även om Emanuel är rolig, inte helt okomplicerat. Christer Öst protesterar mot att hans hus ska kunna beses i Google Streetview. Han vill inte att Google ska fotografera hans hus. Samtidigt ställer han upp och låter sig själv fotograferas tillsammans med huset. Skillnaden är att han väljer själv att posera för lokaltidningen, och där skrivs inte heller på vilken gatuadress hans hus finns. Däremot kanske Christer Öst inte är helt insatt i hur internet fungerar, och därför gör detta omedveten om att bilden på honom själv och huset redan är tillgänglig för alla internetmedborgare i hela världen…

Hur tänker du? Vad är du beredd att dela med dig av och var? Är Googles fotografering att jämställa med övervakning och spionering? Är det okej att ditt hus kan beses av vem som helst i hela världen?

Enligt Passagens redaktionsblogg har Marcus Birro bestämt sig för att börja blogga igen, just på Passagen.

Detta på grund av andra bloggare på Passagen som bestämt sig för att bevisa för Birro att det finns fina platser på nätet, där kärleken är större än hatet, mobbningen, det där andra.

Först: Jag välkomnar Birro tillbaks till arenan. Jag gillade hans bloggande.

Men. Internet är öppet för alla. Det går liksom inte att stänga in sig. Birro är Birro och de läsare han haft förr lär hitta till Passagen också. Precis som att de som bloggar på Passagen läser den här bloggen, eller bloggar som skrivs på helt andra ställen.

Det är jättefint att det finns de som bloggar på Passagen som upplever att det är kärleksfullt och vänligt där. Men jag tror att det har mer att göra med vilka de är och vad de skriver om, än om plattformen i sig. Eller faktiskt nästan bara. Jag har bloggat på Passagen och det var så fantastiskt skönt när jag flyttade därifrån till wordpress.com för av någon anledning stannade de flesta trollen kvar på Passagen. Jag vet inte vad det beror på, men jag vidhåller att andelen hat/kärlek man möts av när man bloggar beror mer på den egna bloggen än plattformen man bloggar hos.

Jag ser i varje fall fram emot att få läsa Birros blogg igen, bara den dyker upp, jag hittade ingen länk från Passagen…

Uppdaterat: Kjellberg har skrivit bra om Birros nystart på Passagen.

Den här bloggen är något alldeles extra.

Det är en blogg som man kan dra åt mungiporna åt, samtidigt som det är blodigt allvar, och en protest mot regimen i Iran och behandlingen av alla de personer som riskerar dödsstraff för att de helt enkelt använt sina mänskliga rättigheter i kampen för demokrati.

Kinga Sandén skriver mer här, och på Youtube finns fler videos att se.

Och här finns krönikan.