Apropå Sveriges Radios policy för sociala medier som uppmärksammats senast veckan så har Bokmalen skrivit två postningar som jag tycker är bra. Den första är om att vara anställd i Public Service, och hennes syn på policyn utifrån det. Den andra handlar om hur en anställd på Västerbottensnytt uppmärksammats i Västerbottenskuriren efter ett statusmeddelande på Facebook.

Men jag håller inte helt med om att det inte blivit någon debatt. Det har skrivits en massa bloggposter, några krönikor i Journalisten, och det har kommenterats friskt inte minst i anslutning till den bloggpost där jag publicerade hela policyn förra fredagen. I dagens Medierna diskuterades frågan och bland annat jag kommenterade.

Däremot är det fortfarande en diskussion som förs mest i branschen. Jag är rätt nyfiken på vad radiolyssnarna och tevetittarna tycker. De som inte själva är i branschen. Vilka krav kan ställas på en medarbetare i Public Service? Bör de ha rätt att skämta till det i sin Facebookstatus, ska de få blogga och tycka till om mediefrågor, eller ska de alltid, även privat, vara objektiva, neutrala och inte uttrycka sina åsikter? Hur påverkar medarbetarnas personliga göranden trovärdigheten för medieföretagen?

 

 

I helgen träffade jag en del släkt, bland annat ett kusinbarn som läser juridik och vi kom att tala om språk, och juridikspråk kontra journalistens.

I juridiken är det väldigt exakt, det får inte finnas utrymme för feltolkning eller missförstånd. Det var kusinbarnets argument för att språket är så invecklat och stundvis fullständigt obegripligt. Eller så är det egentligen inte obegripligt, men ibland kan det kräva en hel del tankearbete för att förstå och tolka en text skriven av en jurist.

I journalistiken ska det vara sant och relevant, däremot behöver det inte vara så exakt att det ej kan missförstås. Journalistiken har samtidigt som uppdrag att göra svåra och krångliga saker begripliga och paketerade så att det ska gå att ta till sig utan allt för stor ansträngning. Men alltid på ett begränsat antal tecken, och ska man ta på hängslen och livrem gällande sanning och eventuellt utrymme för feltolkning så kan man behöva fler ord…

Jurister beskriver och journalister förenklar. Ibland blir det lite väl enkelt eftersom verkligheten oftast är mer komplicerad att förklara än vad som ryms i en artikel på 1200 tecken.

Nu vill Juridikbloggen försöka rätta till missförstånden som uppstår då icke juridiskt kompetenta journalister förenklar, och förklara juridiken på ett någorlunda lättbegripligt sätt, sätta den i sammanhang och analysera konsekvenser. Den vill låta juridiken tala till punkt.

Än så länge finns bara två inlägg, en programförklaring och så en text utifrån gårdagens nyhet att hovrättsförhandlingarna i The Pirate Bay-målet skjuts upp, med rubriken ”Rättegången som politisk taktik”.

Det ska bli spännande att se vilket genomslag juridikbloggen får, skribenterna är inte precis några duvungar. Bland dem kan nämnas Sten Heckscher, Mark Klamberg och John Billing.

Idag i just detta nu lanseras nya tjänsten Twingly Channels. (Uppdaterat:Det verkar som om lanseringen skjutits upp en timme, till klockan 9.00)

Det är en tjänst som ska göra det lättare att ha koll på vad som händer, och dela med sig av sina favoriter till andra.

Kanske som ersättning för din gamla RSS-läsare eller för dig som inte använder RSS ett sätt att faktiskt börja ha koll på flödena utan att behöva klicka runt på var och varenda sajt.

Den fungerar så att man följer olika kanaler, och skapar egna, baserat på sina intressen. Exempelvis har jag varit med och skapat en kanal som ska ha koll på den svenska mediedebatten, den heter Medier och journalistik och drivs i samarbete mellan SSBD och Mindpark. Vi har valt ut de som vi tycker är de viktigaste bloggarna och nyhetssajterna som skriver om medier och journalistik, och den som följer kanalen kommer att få en bra sammanfattning av debatten. Channels fungerar så att de mest relevanta artiklarna prioriteras upp och syns överst, och det är läsarna som avgör vad som är viktigast, genom inlänkar, retweets på Twitter och gillande.

Vem som helst kan skapa en egen kanal och den kan handla om vad som helst från hästar till kullager, även om jag tveksam till om den senare.

Vill du testa Twingly Channels? Jag har trettio invites, först till kvarn gäller! Gå till twingly.com och använd ”BLOGGVARLDEN” som invitekod. Och dom gick åt. Mycket snabbare än smör i sol.

Andra som skrivit om Twingly Channels:

What’s Next, som har intervjuat Twinglys vd och grundare Martin Källström, Lilla Gumman, Jerry Silfwer och här har Twinglys Anton Johansson skrivit om företaget Twinglys bakgrund.

Redan för tre år sedan konstaterade Jan Guillou att bloggarna mest består av pladder. I vintras upprepade han sina åsikter om pladdret i en uppmärksammad krönika. I mars diskuterade undertecknad bloggarnas betydelse med just Jan Guillou i teveprogrammet Babel, där Guillou för varje gång ordet ”gammelmedia” användes tog ton och korrigerade till ”riktiga medier”. Han guillouade, helt enkelt.

I krönikan från i februari skriver Guillou visserligen att det finns ett fåtal bloggar som är seriösa, och han creddar också bloggbävningen i samband med FRA-omröstningen ifjol. Men så skriver han följande:

”Det finns ett enkelt skäl till att ni inte kan läsa sådan skit i Aftonbladet som dominerar nätvärlden. I en tidning håller man sig med vissa gammalmodiga principer, som att kontrollera fakta och hålla inne med förtal.”

Så varför väljer jag att ta upp den här gamla texten just nu, idag? Jo för att Jan Guillou hade fel. För att det precis i dagarna har visat sig att de gammalmodiga principerna inte alltid efterlevs, inte ens i de riktiga medierna. Att det händer att det finns bloggare som är betydligt bättre på att göra research, än det här landets samlade press.

För ett par veckor sedan blåstes nyheten upp att 750.000 pedofiler i detta nu är ute och jagar offer på nätet. Jag ska inte peka ut någon, alldeles för många medier publicerade uppgifterna. Utan att göra just den faktakoll som Jan Guillou hävdar är den som skiljer de riktiga medierna från bloggarna.

Däremot fanns det bloggare som gjorde det. Faktakoll. Några exempel: Sänd mina rötter regn, Joakim Jardenberg, och Oscar Swartz. Nu har Oscar fördjupat sig i siffrorna, och resultatet är långt bortom de siffror som publicerades i en rad svenska massmedier från början.

Vad vill jag säga med detta? Att gammelmedia suger? Att bloggarna håller på att ta över? Nej, inte alls. Det här är inte krig, det är inte två grupper som står mot varandra. Bloggare är inte en homogen grupp. Det är lika dumt att klumpa ihop Oscar Swartz med Kissie som att jämföra magasinet Filter med Slitz. Ändå borde de båda sistnämnda vara riktiga medier och de två förra bestå av mest pladder, enligt Guillou. I själva verket finns det nog större likheter mellan vissa bloggar och somliga nyhetssajter än mellan bloggare emellan.

Och istället för att om och om igen racka ner på bloggarna och kanske försöka ignorera dem borde alla riktiga medier lära av bloggarna. Visst, bloggarna har fått en tydligare roll också i traditionella medier, inte minst genom de chefredaktörsbloggar som poppar upp som svampar ur jorden. Att blogga är egentligen bara att skriva, fast med nya verktyg. Och rätt använt kan och kommer internet att utveckla och förbättra journalistiken och de ”riktiga medierna”. Men då krävs förutom nya verktyg faktakoll och gamla hederliga journalistiska arbetsmetoder, om medierna ska behålla sin trovärdighet när vi kliver in i framtiden.

Jag har fått en del reaktioner på fredagens krönika. Och en hel del direkta frågor. Jag ska försöka att svara, men gör det här i en bloggpost för jag tycker att det här är viktigt, och kan beröra fler än dem som faktiskt läst min krönika och kommentarerna till den.

Signaturen ”argumentation” (som senare berättar att han heter Niklas Andersson) skriver följande:

”Men ibland fylls jag av tvivel. Ibland undrar jag hur bra det är att vem som helst kan säga sin mening och i teorin kan nå hela klotet inom loppet av några sekunder.” Men detta, Sofia, är ju även det farliga med medier som är ägda av exempelvis en Berlusconi, eller en Ted; ägaren av Fox News. Journalisten är bakbunden pga profiten från reklammakare.

Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om Berlusconi eller Fox News, jag uttalar mig om svenska medier, det är dem jag kan och har erfarenhet av och villkoren är inte likadana i hela världen. Men i Sverige är journalisten inte bakbunden av reklammakare. Man skiljer strängt på redaktion och annonsavdelningar på svenska tidningar, och journalisten ska överhuvudtaget inte påverkas av vem som köper annonser i tidningen.

Samma signatur fortsätter:

Men det är en liten grupp idioter, galningar, korkade rasister och kvinnofientliga bittra jävlar som för mycket väsen. Att föra ett sådant ovårdat påhopp på allmännheten tycker jag är att tala med oansvariga personer på samma nivå som dessa. Är inte detta aningen opassande för en sk. seriös skribent?

Såhär är det. Jag är krönikör. Som sådan har jag ett visst utrymme att uttrycka mig provokativt. Man kan tycka att det är bra eller dåligt, det bara är så. Däremot håller jag inte med om att jag hoppar på allmänheten. Jag uttalar mig om en mindre grupp personer som härjar i kommentarsfälten i de svenska medierna. Och tro mig – alla har inte alla hästar i stallet. Kommentarsfält i tidningar är inte till för att vem som helst ska ha rätt att sprida sina åsikter om vad som helst, de är inte till för personliga påhopp på namngivna personer och de är inte ett forum för bittra kommentarer som inte har med artikelämnet att göra. Det är exempelvis inte ovanligt att samma kommentar postas i anslutning till flera olika artiklar, som inte har ett dugg med varandra att göra.

Kommentarsmöjligheten är till för att kommentera och diskutera den skrivna artikeln, det ska inte ses som en allmän insändarsida för att skriva vad-som-helst.

Så får jag följande fråga:

Sofia, hur ser du på demokrati, vad är din vison? Sofia, anser du inte att ett ingrepp mot bloggossfären är odemokratiskt? Sofia, anser du inte att det har uppstått ett nytt och allvarligt hot mot journalistiken och mot demokratin? Inbäddade journalister, bakbundna journalister etc. Vilka är enligt dig sk. ”dårar”? Vi behöver även dårars synpunkter i en demokrati, för de talar om dels sanningen, dels vilka hot ett samhälle står inför.

Mitt svar är ganska enkelt och finns faktiskt med i krönikan. Jag tror stenhårt på demokrati och yttrandefrihet. Jag är definitivt emot ”ingrepp mot bloggosfären”. Vad gäller inbäddade och bakbundna journalister så har jag en del att säga, om hur situationen är idag för svenska journalister.

Ofta är det en enskild reporter/journalist som får klä skott för all kritik. ”Journalister” är opålitliga, ”Journalister” har ingen etik. ”Journalister” gör si och så. Vad som glöms bort här är att de flesta journalister är lönearbetare. Anställda. De har en arbetsgivare som talar om för dem vad de ska göra. och delvis hur de ska göra det. En enskild reporter kanske vill gräva djupare, fokusera på andra frågor, jobba med egna idéer men där finns ofta en chef och en tidning att fylla, och produktionskraven är höga.

En tidning har förutom journalisterna dessutom ägare och en styrelse. Ägarna är i Sverige i dagsläget några få, som äger de flesta medierna. Och ägarna vill ha pengar. Så finns en styrelse som ska försöka tillfredsställa ägarnas önskan om vinst. Sedan har vi ledningen på de enskilda tidningarna, som ofta består av en vd som håller i pengarna och en chefredaktör som håller i det redaktionella och är ytterst ansvarig för det som publiceras. Så har vi såklart läsarna.

Upplagorna minskar. Annonsörerna sviker tidningarna. Det är lågkonjunktur och dessutom står vi mitt i en revolution som förändrar människors medievanor. För att tillfresställa ägarna måste tidningarna spara pengar. Färre journalister ska göra mer och publiceras i fler kanaler. Och fortfarande finns en tidning att fylla. Varje dag ska sidorna fyllas med nyheter.

De enskilda journalisterna i Sverige är som jag ser det – och jag känner bra många – riktigt bra folk. De tar sina jobb på stort allvar och är seriösa. De vill berätta sannningen, och de vill vara relevanta. Och så kommer vi till det här med pengarna igen. Vad som faktiskt säljer. Vad som säljer går inte alltid hand i hand med vad som anses vara seriös och granskande journalistik. Ibland, men långt ifrån alltid. Svenska folket vill faktiskt gärna läsa om dokusåpor, till exempel.

Så journalisten som kanske valde jobbet för att göra det stora avslöjandet får en anställning och för att tillfredsställa ägarna, styrelsen, sin närmaste chef och sina läsare kanske jobbet handlar om att på en dag göra tre eller fler artiklar till tidningen, skriva några kortisar för webben, göra en radiointervju och så ringa och kolla några grejer som inget blir. Det finns sällan tid för att kolla upp de där osäkra grejerna, de som kräver tid. De som kostar pengar.

Utifrån de ovanstående förutsättningarna är jag stolt över att vara en del av en kår som faktiskt fortfarande lyckas göra så bra och seriös och fördjupande journalistik, så ofta, och av så pass hög kvalitet.

Men om ni tycker att en artikel om en kattunge som räddas ur ett träd är ointressant och att tidningen borde skriva om viktigare grejer – ge er inte på den stackars reportern nästa gång. Gå till högre ort och kräv bättre innehåll i tidningen ni läser.

För övrigt: Det förekommer försök att muta journalister. Oftast handlar det om relativt oskyldiga försök från företag som vill ha gratisreklam. De flesta journalister klarar att stå emot dessa mutförsök. En seriös journalist som är rädd om sitt jobb och sitt personliga varumärke vill inte riskera hela sin trovärdighet för tillfälliga förmåner. Det förekommer viss relativt harmlös vänskapskorruption. Det är svårt att vara totalt oberoende som journalist i ett litet land som Sverige. Jag vet inte vad som händer när de verkliga makthavarna badar bastu ihop, men vad jag vet är att en enskild reporter som är en bra story på spåren inte stoppas på grund av någon hemlig agenda. En bra story är en bra story.

Däremot är medieföretagen relativt dåliga på att granska varandra, och om detta har jag skrivit en del tidigare. Och jag tror att det är en bra sak att det nu finns en växande bloggosfär som granskar medierna.

”Kungen” skriver så här:

Det här är nytt för politiskt korrekta journalister som inte vågar skriva vad de verkligen tycker. Det finns en självcensur som är skrämmande i sverige. Nu så många andra tagit bladet från munnen och skriver det som svenskan folket vill höra o läsa. Då kommer det här dravlet om hets på nätet, vilket skämt. Äntligen säger jag bara, nu får vi veta sanningen tack vare nätet och inte de etablerade medierna som censurerar i mång o mycket.

Kungen specifierar inte riktigt vad han menar med vad som är nytt, men jag gissar att han menar internet och allas möjlighet att uttrycka sin åsikt. Det känns som om kommentaren var riktad mot medier i största allmähet och kanske inte mot min krönika, eftersom jag ju förespråkar just det som Kungen säger är så bra, nämligen allas möjlighet att berätta en historia och uttrycka en åsikt. Det finns journalister som är rädda för detta. Det finns medieföretag som är rädda för detta. Inte för att de är rädda för någon ”sanning” som plötsligt ska komma fram, mer för att de är rädda för konkurrens tror jag. Och för att de är rädda för att det ska spridas en massa desinformation som inte källkritiseras.

Jag föreläser ofta för journalister och då säger jag att det inte är något att vara rädd för. Och att lika snabbt som desinformation sprids på nätet, lika snabbt kan man döda ett falskt rykte. Jag tror att internet är bra för journalistiken. Det ställer högre krav på journalister men det borde ses som något bra som höjer kvaliteten på journalistiken.

Sen vad gäller journalister som är ”rädda för att uttrycka sin åsikt”. I journalistiken ingår att vara oberoende och objektiv. En journalist ska inte och får oftast inte säga sin åsikt. En journalist ska presentera fakta, inte åsikter. Det här håller på att förändras, och jag personligen hör till dem som förespråkar att journalister ska ha rätt vara mer subjektiva och ibland också uttrycka sina åsikter i högre grad än idag. Detta för att läsaren ska få en varudeklaration, och helt enkelt veta genom vilket filter en artikel är skriven.

Relaterat till detta skriver någon som kallar sig för Von_Tratt:

Ja det måste vara jobbigt att som ”journalist” inte ha ensamrätt på sanningen längre. Usch så odemokratiskt att även pöbeln får komma till tals! (När de lyckas passera censuren)

Antingen har han inte läst min krönika eller också vill han bara uttrycka en åsikt i största allmänhet. Vad gäller ordet censur så upprepar jag att yttrandefrihet är viktigt. Men att det inte är en enskild tidnings plikt eller skyldighet att vara forum för eller lämna plats åt allas åsikter. Det är alltså inte censur när en tidnings chefredaktör bestämmer att vissa saker inte ska publiceras, och det här hänger också ihop med cehfredaktörens personliga ansvar för det publicerade.

Mitt tips till den som tycker sig inte få komma till tals är att strarta en egen blogg. Det kan ingen förbjuda dig att göra, och där kan du skriva prcis vad du vill inom lagens råmärken. Såklart kan du bryta mot lagen också, om du är beredd att ta eventuella konsekvenser av det.

”Snartfarfar” är upprörd över att jag ska ha plockat bort hans kommentarer. Jag har ingen som helst möjlighet att moderera kommentarerna till Aftonbladets artiklar. Det är det andra som gör, och jag kan ärligt säga att jag inte har helt klart för mig hur modereringen går till. Oavsett så kan jag inte stå till svars för dylika publiceringsbeslut, sådana spörsmål är det Jan Helin och Lena Mellin som får stå för.

”eudemokrat” skriver:

Ständigt skäll på dessa Sverigedemokrater trots att de inte har någon politisk makt över invandringspolitiken. Skäll på alla andra länder som sedan länge för en invandringspolitik som Sverigedemokraterna eller hårdare. Det vågar inte Sofia mfl för då avslöjas det att att Sverige är ensamt och för en extrem invandringspolitik!

Jag vet inte hur personligt jag ska ta detta. Jag har inte skällt på Sverigedemokraterna. Jag konstaterade bara att i anslutning till artiklar om Sverigedemokraterna så dyker det ofta upp en del personer som skriver kommentarer som balanserar på en skör tråd när det gäller lagen, som inte sällan är fullständigt obegripliga, och som inte behöver ha någon direkt koppling till artikeln. Vad gäller invandringpolitik och sådant kan jag bra säga att min krönika inte handlade om det. Kanske en annan gång.

”DerGeist” skriver:

Det är precis det som är demokrati. Folk kan delta i debatten på lika villkor utan att först ”godkännas” av någon. Censur och politiskt spel föder konspirationsteorier hos folk då politiker inte talar klarspråk från början, det är inte den öppna nätdebattens fel att dessa frodas. Jag tror dock frestelsen att censurera är mycket vanlig hos alla människor om något känns obekvämt. Vad som känns obekvämt är subjektivt och varierar från individ. Det går alltså inte att ha några få som sitter och bestämmer över många vad som är lämpligt och olämpligt.

Och jag upprepar: En tidnings chefredaktör har ingen skydlighet att publicera vad som helst. Det är inte bara kommentarer som ”censureras” utan också tidningsartiklar, debattartiklar och krönikor skrivna av personer som både är anställda på tidningen, som är kända människor med makt och så vidare. Det är alltså inte så att det urval som görs handlar om vem som skriver, utan om det överhuvudtaget platsar i tidningen och om platsar just nu.

Igen: Om du har något viktigt att berätta och ingen tidning vill publicera din story – starta en blogg. Ingen hindrar dig.

Jag tycker att ”PelleBleking”s kommentar är intressant:

Sofias artikel är ett utmärkt exempel på debattklimatet i dagens Sverige. De som inte tycker som hon är idioter som inte förstått, sett ljuset, och inte upphöjts till journalister med rätt att skapa en helt egen verklighet som vi andra låga varelser bara har att förhålla oss till. Jag anser att ni om några gör skillnad på folk. Menar du Sofia att din hjärna bättre än min förmår analysera tillvaron? Näthatare? Vad är meningen med att kommentera positivt? Då jag vanligen sent om aftonen har ro att författa en kommentar är det kring sådant som berör mig. Jag vill då sprida min uppfattning om ämnet med förhoppning att någon läser det lika intresserat som jag läser vad andra skrivit.

Jag har inte sagt någonstans att de som inte tycker som jag är idioter. Jag säger dessutom att de som inte tycker som jag absolut ska publiceras och lyftas fram.

Jag vet att jag är duktig på att analysera min omgivning. Om din förmåga vet jag ingenting. Ordet näthatare använder inte jag. Det stod i rubriken. Det är sällan skribenten som rubriksätter sin text. Meningen med att kommentera positivt kan ju vara att alla mår bra av lite beröm eller en klapp på axeln då de gjort något bra, det är aldrig fel att sprida lite positiva vibbar. Därmot kan det vara svårt att bemöta positiva kommentarer. Det blir ju sällan en bra diskussion om nån skriver ”bra skrivet”, men syftet med att skriva behöver inte alltid vara att starta en diskussion.

Diohyllobothrium Latum skriver så här:

Om det är något en demokrati behöver, så är det väl missnöje och folk som orkar bry sig tillräckligt mycket för att klaga. Sen om vi behöver någon som Sofia, som sitter och filtrerar allt genom verkligheten så som hon uppfattar den, vet jag inte. Jag ser hellre allt som alla ”knäppgökar” och ”näthatare” skriver och bildar min egen personliga uppfattning om frågorna. Släpp fram alla eller lägg ner möjligheten att skriva kommentarer helt, tycker jag.

Och jag håller delvis med. Jag ser mig inte som en person som sitter och filtrerar allt. Vad menar du att jag filtrerar? Jag jobbar inte med att moderera kommentarer, det är ett tag sedan jag gjorde det. I så fall är det väl så att alla som skriver, alla journalister, alla bloggare, alla som kommenterar, skriver utifrån sin tolkning och sitt filter genom vilket de ser verkligheten. Vad gäller journalisternas roll som filter – alla har inte tid att sitta och söka information. Alla vill inte ens göra det. Väldigt många vill faktiskt att någon annan sorterar i det enorma informationsflödet och väljer ut det viktigaste och mest intressanta åt dem.

KLARTEXTEN tycker till:

Du kallar kommentatorerna för knäppgökar. Då är nog problemet att större delen av sveriges befolkning är knäppgökar! Varför förespråka censur i ena stycket och i nästa skriva ”för jag tror att konspiratörerna skulle bli utskrattade tillplattade och överbevisade om de fick mer plats i de stora medierna”! Snacka om bristande logik! Nej Miriam, faktum är att DU och Aftonbladet inte tål en fri debatt! Annars skulle ni våga ta den!

För det första heter jag inte Miriam. Det är ganska nonchalant att inte ens tilltala en person vid rätt namn när det står att läsa innantill där man är. Du verkar ha slarvat med innantill med resten också. För jag har inte förespråkat censur. Och därmed faller din tes om min bristande logik. Vad gäller Aftonbladets förmåga att ta en debatt hänvisar jag återigen till Jan Helin. Vad beträffar mig själv tycker jag faktiskt att jag hör till dem som är ganska bra på att just ta debatten.

KLARTEXTEN skriver mer och börjar jämföra mig med Hitler och nazisterna. Grejen är att eftersom KLARTEXTEN återigen kallar mig för Miriam som jag inte heter och dessutom blandar friskt mellan att tilltala mig/Aftonbladet avstår jag från att ytterligare bemöta. KLARTEXTEN får gärna förtydliga, och förklara vilka frågor det är som riktas mot Aftonbladet och vilka frågor som är riktade till mig personligen. Och då gärna tilltala mig med mitt rätta namn.

Slutligen är det ”argumentation” som skriver några kommentarer som jag inte riktigt förstår, och så avslutar han:

Någon måste ha förtalat piratpolare pär, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.’ De som inte tål ljuset är Säpo och de som försöker inskränka internet Sofia. De ska du lobba mot. Då älskar man demokrati. Och man drar sitt strå till stacken.

Kort svar: Jag lobbar mot FRA och Ipred. Jag kämpar för friheten på internet. Det har jag gjort länge och det kommer jag att fortsätta med. För att jag älskar demokrati. Och jag älskar internet.

Mediebranschen krisar. Det blir allt svårare att dra in annonspengar, och folk är mindre och mindre benägna att betala för tidningen. Upplagorna sjunker, och fler och fler tar del av nyheter på internet. Utan att betala en spänn.

Detta trots att de som producerar nyheterna – journalisterna – fortfarande kostar pengar. För att inte tala om alla andra kostnader, inte minst för tekniken. (som skulle kunna vara betydligt billigare om medieföretagen vore mer öppensinnade och lite mer flexibla, men det är inte sällan skutor som är över 100 år gamla som ska vändas och det tar tid)

Just nu pågår en bloggstafett där mediefolk debatterar huruvida det är möjligt att ta betalt för nyheter på internet. Jag är skeptisk. På goda grunder. Egentligen har folk aldrig egentligen betalat för innehållet, journalistiken. Det man betalat för är service, man betalar för att få nyheterna tryckta på papper och hemburna till brevlådan. Därför tror jag att betalningsviljan på nätet är liten, eftersom man redan har betalat för distrubutionen, genom inköp av dator och sitt bredbandsabbonemang.

Vad säger du? Är du beredd att betala för nyheter på nätet? Hur mycket? För alla typer av nyheter eller bara vissa, och i så fall vilka?

Är du intresserad av debatten rekommenderar jag följande läsning:

Fredric Karén, SvD, som också är skeptisk.

Bo Hedin som listar för och nackdelar.

Charlotta Friborg, DN, om branschens Törnrosasömn.

Jocke Jardenberg, Mindpark, om att kasta pengar i sjön.

Micke Zackrisson, Veckans Affärer, om att skilja på äpplen och päron.

Fredrik Strömberg, SSBD, om att göra rätt investeringar.

Den här debattartikeln om ateism har diskuterats flitigt idag. En som kommenterar är Anna Serner som berättar hur en debattråd raderats på humanisternas hemsida. (missa inte kommentarerna till Serners inlägg) Apropå de konfirmationsläger som humanisterna arrangerar – här berättar Björk om det läger hon var på förra sommaren.

Stina Lundberg Dabrowski har skrivit en debattartikel om Public Service i det nya medielandskapet, och jag tycker att hon har sina poänger. Jag har själv funderat på om det kanske är Public Service som är framtiden för den ”riktiga journalistiken”. Vassa Eggen kommenterar, liksom Stefan Stenudd som går till hård attack mot SVT. Jag tycker det är lite väl hårt. Själv tittar jag sällan på teve, men när jag gör det är det oftast på SVT. Och när jag lyssnar på radio så är det på SR.

En till som gillar Public Service är Andreas Ekström som idag publicerar den här hyllningen till SVT Text.

Om du har tråkigt och lider av bloggtorka kan du alltid härma Malin och svara på 60 frågor om dig själv.

Det här klippet är rätt kul.

Kanske inte lika kul när man får veta att det är en del i en reklamkampanj för ett försäkringsbolag, men det var kul så länge det varade.

Staffan Erfors, Expressenjournalisten som fick sparken sedan det avslöjats att han har något diffust samröre med Hells Angelspresidenten Thomas Möller, har startat en blogg och ger där sin version av det inträffade.

Så kan det gå när man lägger ut familjefoton på internet.

Hanna Fridéns bror Johan Fridén bloggar sedan en kort tid. Häromdagen ritade han mensbilder för att inte vara sämre än sin syster.

Via Stationsvakt hittar jag den här ganska roliga artikeln i Metro som handlar om bloggspråk, och som också har betygssatt tre bloggar utifrån språkbehandlingen.

Det här var väldigt bra skrivet om Birro.

Och nej Emanuel, det är inte bara du som tycker att det här var galet kul, jag skulle nog associerat likadant…

När Blogge Bloggelito igår skrev sin postning ”Du sköna tidningsdöd” visste han inte att tajmingen inte kunde varit bättre, mot bakgrunden att en reporter från Expressen ungefär samtidigt lyckades göra den stora blunder som idag tvingat chefredaktören Thomas Mattson att pudla i sin blogg.

Ganska säkert är att Expressen idag önskar att de inte tryckt nyheten på papper – det som annars i gammelmedia anses vara den allra mest trovärdiga formen av nyhetsförmedling. Tänk tanken att papperstidningen inte funnits, då hade felet med stor sannolikhet rättats till så pass snabbt att det inte varit en lika stor skandal som det nu blivit. Samtidigt som nog en tacksamhetens tanke skänks internet som trots allt gett Expressen möjlighet att relativt snabbt rätta till och be om ursäkt, även om den tryckta tidningen redan var ute i ställen.

Samtidigt vill jag påpeka att det kunde hänt på vlilken redaktion som helst. Precis som Blogge Bloggelito skriver – den tunga grävande journalistiken är det inte många som ägnar sig åt, redaktioner slimmas och till och med ett barn förstår att det också påverkar produkten, som i det här fallet är nyheter.

Frågan är om de ivrigaste internetmotsåndarna har förmågan att se detta, fördelarna med snabbheten på nätet. För nu har vi väl ändå fått bevisat att de filter som ska förhindra dylika incidenter inte alltid fungerar? Det filter som exempelvis gammelgäddan Jan Guillou hänvisade till i den här krönikan. (som jag för övrigt kommenterat här)

Eller om de i likhet med Inger Jalakas kommer att fortsätta att hävda att internet är en farlig plats där pedofiler härjar och det är någon slags vardagsmat med bilder på mördade barn?

Pontus Schultz har skrivit mycket bra idag;

Vi befinner oss i ett skifte som möjliggörs av tekniken, men som är en beteendeförändring med betydligt större konsekvenser än tekniska. Det handlar om att öppenhet och digitalisering förskjuter makten från organisationer till individer, oavsett om de är kunder, anställda, samarbetspartners, medborgare eller aktieägare. Vi måste anpassa oss till en transparent värld, där alla kan jämföra oss med konkurrenter, jämföra våra ord med våra handlingar och välja bort oss med några enkla klick, för att inte tala om den kraft och makt de kan utveckla genom att ta sitt nätverk med sig. Den maktförskjutningen kommer att förändra våra affärer i grunden, vilket industri vi än befinner oss i.

Självklart är personer som har sin försörjning från nyhetsbranschen rädda. Det är en revolution och ingen vet vad den resulterar i. Men istället för att stoppa huvudet i sanden och försöka förneka att det händer är det verkligen läge för alla mediehus och enskilda journalister att ställa sig frågan hur den nya tekniken kan användas på ett bra sätt, och hitta nya vägar att förmedla den seriösa journalistiken. Kanske görs det bäst genom att satsa på den, och inte på den buskagejournalistik som medborgarna och nyhetskonsumenterna blir alltmer kritiskt inställd till, och som dessutom i den stora brådskan resulterar i tabbar som Expressens idag?

 

Storhelg till trots har det varit livat på Twitter.
Framförallt är det två saker som diskuterats. Eller kanske tre, om vi ska räkna med vädret, som verkar har varit i närheten av sommar i halva Sverige, om än inte i Norrland.
De andra två är en gammal kommentarstråd på Nöjesguiden och så den här artikeln i DN, som gör gällande att folk är ointresserade av att läsa politiska bloggar.

Jag skulle gärna länka till artikeln och kommentarerna i Nöjesguiden också, om det inte vore så att alltihop försvann någon gång under gårdagen.

Här finns några skärmdumpar dock. Skärmdumpar som visar hur Margret Atladottir, numera chefredaktör för Nöjesguiden, sätter nivån i kommentarsfältet värre än i någon sandlåda jag har sett.

Det är en gammal artikel, publicerad någon gång i fjol.
En högst medioker recension av en teveserie, som avslutas med orden ”den berör. På ett bra sätt.” Någon påpekar i en kommentar att recensionen är meningslös, och ställer frågan varför den berör Atladottir.
Hon svarar med att utbrista att läsaren som skrivit kommentaren är en tönt.
Illa. Mycket illa. Men det slutar inte där.
Hon fortsätter att vräka ur sig otrevligheter på en mycket låg nivå. Exempelvis kallar hon helt utan anledning en av läsarna för ”kvinnohatare” och så ger hon sig på en person som skrivit hennes namn fel och menar att det är ett tecken på ointelligens att inte kunna stava.

Jag vet inte hur denna tråd kom att aktualiseras just i helgen, men den har diskuterats flitigt och folk är såklart upprörda.
Upprörda därför att hon är just chefredaktör, upprörda över hennes sätt att uppföra sig mot sina läsare och häpna över det faktum att hon sitter på den position hon gör. Under helgen har så fler personer kommenterat i den gamla tråden, flera av dem sänker sig till samma nivå som Atladottir. Som skriver en ursäkt. Men först efter att ha postat och hunnit radera ett blogginlägg som talar emot ursäkten.

Hon har alltså gjort bort sig rejält, och försöker att flera månader senare rätta till felet genom att göra ännu mer fel.

Silverfisken tycker att hon ska avgå. Det var hans omedelbara reaktion.
Senare backar han, och skriver att det är mycket vi inte känner till.

Detta var jag inne på i min egen blogg också. Att Margret kan tänkas ha sina skäl. Jag har lagt ut texten om att vara ung och mötas av näthat, och ger några tips på hur det kan bemötas.

Jag är häpen över Nöjesguidens sätt att hantera det hela.
Men jag är – faktiskt – nästan lika förvånad över många andras svartvita seende och ovilja att se saken ur fler än ett perspektiv.
Över bristande benägenhet att förlåta och överse.
Är det verkligen så att ingen av alla dessa människor någon gång gjort bort sig rejält? Har ingen gjort misstag som de senare ångrat? Är det inte så att det ligger i mänsklighetens natur att trampa snett ibland, och genom snedseglingarna också växa och utvecklas som människor?
Så fungerar jag.

Och så försöker jag se på andra. Som människor – vare sig de är chefredaktörer eller inte.
Att vara chefredaktör ställer såklart en del krav på en person som inte alla behöver klara av att leva upp till. Och lever man inte upp till de kraven sitter man kanske på fel stol. 

Men om Mona Sahlin kan komma tillbaks och inte bara komma tillbaks, utan till och med bli partiledare, trots sina snedsteg, så är det väl inte mer än rätt att också Margret Atladottir som inte har ens i närheten lika stort ansvar som en partiledare för ett av Sveriges största politiska partier, också ges en andra chans?

Den andra frågan då, den om politikerbloggarna, som DN tog upp.
Den har väckt i mitt tyckte oproportionerliga reaktioner. Det talas om att DN målar upp politikernas bloggande som ett fiasko, det rasas mot DN:s okunnighet om bloggvärlden och det har bloggats oväntat mycket med tanke på att det varit storhelg.

Själv läste jag artikeln och konstaterade att den var rätt så intetsägande. Uppenbarligen har någon på DN suttit och räknat.
Först räknat bloggar, och sedan räknat kommentarer i dem. Baserat på detta har man skrivit en artikel som gör gällande att riksdagsledamöternas bloggar inte intresserar allmänheten. Vilket är en alldeles korrekt slutsats. Varken mer eller mindre.
Även om den dras på felaktiga grunder, då antalet kommentarer inte säger så mycket om huruvida en blogg är läst eller anses intressant för läsaren.
I artikeln får dessutom ett antal personer ge olika ganska vettiga förklaringar till varför det ser ut som det gör.

Bloggarnas reaktioner framstår i mina ögon som en storm i ett vattenglas.
Men det är ju så det är. Är man själv insatt i ett ämne blir man upprörd när man inser att medierna skriver halvslarviga artiklar som är långt ifrån heltäckande och som inte ger hela den korrekta bilden.
Men det händer dagligen. Många gånger, i alla tidningar.
Vilket det i och för sig kan finnas anledning att uppröras över.
Jag vill bara påpeka att denna typ av slarv inte bara förekommer när man ska skriva om bloggvärlden eller internet.

Betydligt mer anmärkningsvärt än DN-artikeln är det faktum att Rapport gjorde ett inslag som baserades helt och hållet på texten i DN.
Detta trots att de ringt runt och talat med flera personer som gav ett annat perspektiv på innehållet i texten.

Så till själva sakfrågan, den om bristande intresse för politikernas bloggar.
Svensson har skrivit bra om att det visst finns intresse för dem.
Ulrika Ingemarsdotter som intervjuas i DN-artikeln har bloggat här.
Och Beatrice skriver en lysande text om att prata med anslagstavlor.

Ingen tänker eller tror väl att bloggarna helt ska över mediernas roll.
Syftet med en politikblogg ska kanske inte vara att nå hela Sveriges befolkning, utan att bloggaren gör sig tillgänglig för sina väljare, och för ett samtal med dem som vill delta.
Precis som både Emanuel och Beatrice påpekar, är bloggen mer att jämföra med ett torgmöte än med ett teveprogram som når miljoner tittare.

Sigge säger ett par bra saker i den här artikeln i SvD. Liksom Jessica i den här artikeln.

Nu tittar solen fram här. Det kanske blir sommar i Norrland också, i år igen.

Den här postningen är tidigare publicerad här, men efter önskemål postar jag också här, även om jag som princip är lite emot dubbelpostningar. Men ingen regel utan undantag eller hur det är man säger. Postningen kan sägas vara en uppföljning/fortsättning på detta.

Många journalister saknar de riktiga publicisterna.
Medieföretagen (läs:tidningarna) ägs oftast inte längre av idealister med en publicistisk tanke, utan av vinstdrivande koncerner utan högre tankar om det skrivna ordet.

Samma journalister är ofta väldigt skeptiska mot nätet, mot att publiceras elektroniskt, och räds svamlet och smörjan i bloggvärlden.

Men.

Hur kom det sig att tidningarna började tryckas från början? Var det inte så att i och med att tryckpressen kom och möjligheten att trycka och sprida budskap till fler, såg idealisterna, politikerna och folkrörelserna en möjlighet att sprida sina budskap, och agera informatörer och folkbildare?
Det var givetvis de idealister som hade pengar, eller de rörelser och organisationer som hade det, som kunde finansiera tidningstryckandet till att börja med.
Det var från början inte särskilt utbildade journalister som skrev i tidningarna. Det var människor som drevs av en vilja att berätta sanningen, eller sin bild av sanningen. Människor som ville sprida information och nyheter till flera. Människor som ville förändra.

Nu finns internet. Och möjligheter för idealister med politiska, religiösa eller andra åsikter och budskap att sprida dem. Inga ekonomiska resurser krävs.
Vilka är det som tar chansen? Vilka är det som driver de största bloggarna vid sidan av modebloggarna?
Jo. Politiker, eller människor med politiska åsikter. Människor som har ett budskap, idealister som använder sig av det demokratiska verktyget internet för att sprida dem till fler. För att upplysa, informera och folkbilda.

Ser ni inte vad som håller på att hända? Vad som håller på att bevisas?
Precis det som journalisterna alltid hävdat – nämligen att en tidning inte kan drivas endast i ekonomiskt syfte om den inte har en publicistisk idé eller tanke. Det visar sig nu. Tidningarna krisar.

Det har med internet att göra. Det har med ändrade medievanor att göra. Det har att göra med ekonomiska omständigheter. Det har att göra med tankar på miljön.
Men mest av allt har det att göra med att pressen har spelat ut sin roll som demokratiskt verktyg och folkbildare.
Skvaller och simpel nöjesjournalistik, snuttifierade notiser och gårdagens nyheter är inte vad folk vill ha. Det är inte heller vad journalister vill producera.
Journalister vill förändra, demokratisera, upplysa och informera. Avslöja sanningar och rätta till fel.

Det är precis det många bloggare gör idag.
Det är därför de så så småningom kommer att slå ut de traditionella medierna om inte de traditionella medierna tänker om.

Det är en ny tid.
Nya verktyg.
Men fortfarande samma sak som när tryckpressen kom.
Den möjliggjorde spridande av ord till flera. De som hade chansen att använda den möjligheten tog den. Precis som människor idag tar chansen att sprida sina ord, sina kunskaper och sina åsikter till flera – genom internet.

Det är väl ändå något mycket bra?
Eller borde tryckpressarna ha stängts in och bara upplåtits åt personer med rätt utbildning och åsikter?
Borde bara utbildade människor få skriva böcker?
Ska man måsta ha licens för att publicera sig på nätet, eller ska vi underskatta mediekonsumenterna och deras förmåga att själva välja vilken typ av material de vill ta del av? Ska det verkligen styras uppifrån?

Varenda journalist som drivs av någon slags ideal och vilja att förändra, att avslöja sanningar och folkbilda, borde omfamna, välkomna och börja att fullt ut använda sig av nätets alla möjligheter att göra just detta. Hur demokratiskt som helst.
Inte några få pengastinna personer eller organisationer förunnat.