Det här med sociala medier. Jag har sagt det förr. Och jag säger det igen: Har man inte en bra produkt/tjänst att sälja eller kan stå för sin verksamhet, då kan man skippa de sociala medierna. Eller känna sig skräckslagen inför dem.

ComHem är ett lysande exempel på det. Ett företag som ligger i botten när det gäller Svenskt kvalitetsindex. De anlitar en utomstående PR-person för att twittra. För att ha en närvaro i sociala medier och ge ett trevligt intryck. Tyvärr räcker inte det. Det är jävligt illa, om ni frågar mig. För denne utomstående person har inget som helst mandat att lösa kundernas eventuella problem. Han kan svara trevligt på allmänna frågor.

För att sociala medier ska fungera måste man vara transparent och kunna stå för sin produkt eller tjänst. Man måste visa ett engagemang och i de sociala medierna är det munmotmunmetoden som gäller. Har man något bra att sälja kommer folk att berätta om det. Har man något dåligt att sälja kommer folk definitivt att berätta om det.

Jag har haft en hel del problem med ComHem. Idag tappade jag tålamodet. Och Twitter svämmas över, av kommentarer, hejarop, berättelser om ComHem #fail.

I min blogg får jag kommentarer och länkar till fler ComHemhistorier. Söker man på ComHem på Knuff.se får man en hel del träffar och det är inte mycket ros om man säger så.

De sociala medierna är i det här fallet en fiende till ComHem, men det är inte de sociala mediernas fel, utan beror helt och hållet på att ComHem är ett företag som säljer dåliga tjänster till höga priser och skriver avtal som det verkar omöjligt att ta sig ur. Det beror på att ComHem behandlar sina kunder illa när de klagar och ber om support.

Och då hjälper det inte att anställa en stackars twittrare som inte har mandat att hjälpa eller ens ge kunderna relevanta svar på frågor.

Men det ska bli väldigt intressant att se vad som händer. Han är ju också ComHems öron på Twitter och har idag fångat upp kritik och fört den vidare. Jag blev uppringd av ComHems pressansvariga under kvällen och hon lovade återkomma i morgon. Jag ser fram emot det. Och att få pengarna tillbaka för hemtelefonen som varit obrukbar sedan i somras.

Ikväll (torsdag) kommer för övrigt Plus i SVT att handla om ComHem och de ska ha någon därifrån i studion. Här kan du vara med och påverka vilka frågor Sverker ska ställa.

Uppdaterat: Nils Holmlöv har skrivit en bra artikel i Dagens Media om ComHem och deras agerande i sociala medier. Och sätter fingret på det att dubbla budskap inte funkar på nätet – man kommer att avslöjas direkt.

Jag fick en fråga från en frågeställare som vill vara anonym:

Även om ingen kommenterat fredagens krönika på Aftonbladet.se så har den fått massvis av kommentarer. På Twitter.

De flesta kommentarerna är berömmande, många tycker att alla politiker borde läsa den, andra begränsar sig till partiledarna, men här vill jag skjuta in att alla politiker är inte partiledare. Alla politiker sitter inte i riksdagen. Och Twitter en utmärkt kanal för hobbypolitiker, kommunalpolitiker, sådana som kandiderar till riksdagen för första gången. Att det sedan vore bra om alla partiledare fanns där är en annan femma.

Och vad gäller just partiledarna – flera ifrågasätter hur de ska ha tid. Och Martin Hansson tar det ett steg till och menar att det till och med skulle kunna vara kontraproduktivt att försöka bygga relationer på Twitter om man inte har tid att följa upp och svara alla.

Jag tror att de flesta twittrare har full förståelse för att exempelvis Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin inte har tid att sitta och tramsa på Twitter. Att de inte hinner kommentera så mycket av det andra säger och inte heller svara på alla kommentarer. Man behöver inte vara partiledare för att inte hinna med att bemöta allt som sägs om/till en på Twitter.

Jag hör inte heller till dem som tycker att man måste följa alla tillbaks. Om jag väljer att följa Mona Sahlin så har jag full förståelse för att hon väljer att inte ha mitt trams och slams i sitt flöde. Det finns visserligen bra sätt att filtrera sina flöden så att man bara ser det man vill se, men redan där blir det en liten form av överkurs och att skapa dessa filter kan i sig vara en tröskel som känns jobbig att ta sig över.

Mitt förslag till hur en partiledare (eller för den delen annan strängt upptagen person) som vill använda Twitter för att skapa relationer och konversera med folk ska göra är följande:

Skapa ett twitterkonto. Börja följ andra intressanta personer. Intressanta för dig. Partiledarna borde till exempel ha koll på varandras twittrande, andra politiker, och ledarskribenter till exempel. Twittra ett par gånger om dagen. Jag ser ingen poäng med att ständigt uppdatera, och förstår inte de som ber om ursäkt för att de varit borta ett tag från Twitter. Har man inget att säga är det lika bra att vara tyst.

Twittrandet kan bestå av enkel information om stundande eller avverkade möten, gärna med någon lite personlig kuriosa. Twittra också gärna länkar till egna debattartiklar, bloggposter och ibland till andras artiklar och bloggposter med liten kommentar. Jag vet att också partiledare läser tidningar på nätet och när man ändå är i farten är det inte svårt att skicka ut en länk på Twitter. Det tar inte särskilt mycket tid i anspråk, men ger mig som följer twittrandet en chans att få inblick i vad min partiledare har för sig och engagerar sig i idag.

Kommentera och bemöt gärna andra i flödet, häromkvällen pågick en spännande diskussion på Twitter mellan Göran Hägglund och Gudrun Schyman, och jag vet att den typen av samtal kan vara givande för både dem som för det och för oss som ser på och har möjlighet att lägga oss i.

Och om andra lägger sig i – man behöver inte svara på allmänna kommentarer, hejarop och åsikter. Däremot – om någon ställer en rak fråga eller hårt kritiserar en – då bör man svara.

Man behöver inte vara partiledare för att ha ont om tid. Men rätt använt sparar de sociala medierna tid, och Twitter är ett bra sätt för en själv att få en bra överblick av vad som diskuteras just nu. Det är en snabb väg till kontakt på ens egna villkor, och för mig har det rationaliserat bort en hel del både telefonsamtal och mejl som tar betydligt mer tid i anspråk.

Är man upptagen och inte har tid att kolla Twitter dygnet runt – det kan räcka att gå in en stund eller ett par om dagen för att se vilken respons man fått och bemöta den. Det går också alldeles utmärkt att skicka sina egna tweets från mobilen.

Jag köper helt enkelt inte tidsargumentet.

Att sedan Twitter kanske inte är den bästa kanalen om man som Mona vill sprida propaganda eller nå de stora massorna – det är en annan sak. Men allt oftare ser vi både nyheter och offentlig debatt ha sitt ursprung i och utvecklas på Twitter, så det är faktiskt bara korkat av politiker att inte vara med på den arenan.

Några politiker som inte är partiledare som jag rekommenderar er att följa för att de deltar i konversationen är Lilith Svensson (KD), Kent Persson (M), Mary X Jensen (M) och Peter Andersson (S). Dem kan man följa oavsett egen partitillhörighet, om man är intresserad av politik och vill få svar på frågor.

Tipsa gärna om fler politiker att följa i kommentarerna!

I dagens krönika skriver jag om twittrande politiker. Om att twittra om frukost och banaliteter. Om Mona Sahin och ”vanligt folk”.

Läs den här.

Jag rekommenderar också Per Torbergers lilla korrigering här, angående de 140 tecknen. Han har så himla rätt.

Idag befinner jag mig här, på Dispruptive Media-konferensen om realtidswebben. Jag kommer att sitta med i en paneldiskussion om Twitter.

Den som inte är på plats kan ändå följa konferensen i realtid, dels via Twitter på hashtagen #realconf eller också via livestreamvideo.

Har du ingen koll på Twitter? Slå på teven nu och spana in Nyhetsmorgon, där pågår twitterskola hela morgonen, och jag kommer nog att delta från tåget på väg till Stockholm. Hashtagen för Nyhetsmorgon är #nymo.

Här kan du följa mig på Twitter.

Jag har inga ord nu. Så jag låter andra tycka till om riksdagens beslut att behålla FRA-lagen, om än med några ändringar. Här kan du själv läsa vad folk twittrar om FRA, jag har skärmdumpat några av de första reaktionerna:

Uppdatering: Läs Anders Mildner, En sorglig dag.

Danitra ställde frågorna:

”Hur följer du bloggar? Vilken RSS-läsare använder du?”

Mina svar:

Jag följer bloggar på lite olika sätt. En del läser jag när de kommenterar hos mig. Andra följer jag via deras uppdateringar på Twitter. Missar jag någon uppdatering där läser jag ikapp när jag väl är där inne. Och så självklart RSS. Jag använder Google Reader.

För den som inte vet är RSS ett sätt att prenumerera på en blogg (eller annan sajt), så att man slipper klicka sig in i bloggen om och om igen för att se om den uppdaterats. När det postas något nytt på den sajt man följer kan man helt enkelt läsa det direkt i sin Google Reader, istället för att klicka runt.

Jag använder dessutom en plugin för Firefox som heter Better GReader, som gör att man kan läsa hela poster, även då RSS-flödena är kapade. Många nyhetssajter gör så, och exempelvis blogg.se har det som default, att man bara kan läsa rubrik och några rader av texten. Med Better GReader ser man hela texten, bilder, kommentarer, ja till och med eventuella annonser. Man kan också klicka på länkar i texten utan att lämna sin läsare.

Google Reader är enkel att komma igång med, och har fina funktioner som att man kan dela bra grejer, kommentera och även följa andra och se vad de gillar och delar med sig av.

Mina delade objekt kan man hitta här.

Här en liten film om RSS för dig som fortfarande inte fattar nånting:

Har du också en fråga till mig, om bloggande, Twitter, internet eller annat relaterat? Ställ din fråga som en kommentar, så kommer svaret upp som en bloggpost när du minst anar det!

Idag i just detta nu lanseras nya tjänsten Twingly Channels. (Uppdaterat:Det verkar som om lanseringen skjutits upp en timme, till klockan 9.00)

Det är en tjänst som ska göra det lättare att ha koll på vad som händer, och dela med sig av sina favoriter till andra.

Kanske som ersättning för din gamla RSS-läsare eller för dig som inte använder RSS ett sätt att faktiskt börja ha koll på flödena utan att behöva klicka runt på var och varenda sajt.

Den fungerar så att man följer olika kanaler, och skapar egna, baserat på sina intressen. Exempelvis har jag varit med och skapat en kanal som ska ha koll på den svenska mediedebatten, den heter Medier och journalistik och drivs i samarbete mellan SSBD och Mindpark. Vi har valt ut de som vi tycker är de viktigaste bloggarna och nyhetssajterna som skriver om medier och journalistik, och den som följer kanalen kommer att få en bra sammanfattning av debatten. Channels fungerar så att de mest relevanta artiklarna prioriteras upp och syns överst, och det är läsarna som avgör vad som är viktigast, genom inlänkar, retweets på Twitter och gillande.

Vem som helst kan skapa en egen kanal och den kan handla om vad som helst från hästar till kullager, även om jag tveksam till om den senare.

Vill du testa Twingly Channels? Jag har trettio invites, först till kvarn gäller! Gå till twingly.com och använd ”BLOGGVARLDEN” som invitekod. Och dom gick åt. Mycket snabbare än smör i sol.

Andra som skrivit om Twingly Channels:

What’s Next, som har intervjuat Twinglys vd och grundare Martin Källström, Lilla Gumman, Jerry Silfwer och här har Twinglys Anton Johansson skrivit om företaget Twinglys bakgrund.

Jag är sjuk. Sådär jättesjuk så det är jättesynd om mig. Nästan som om jag vore man. Jag har läst en massa idag men lyckas inte riktigt få ordning på tankarna när jag ska skriva ner saker så det blir inga vettiga analyser alls, men jag vill ändå dela med mig av några grejer:

Blogge Bloggelito lägger ner. Jag hör inte till dem som tror på bloggdöden, inte än, inte i år och inte nästa år heller. Att alla inte orkar eller känner för att byta plattform är inget konstigt som tyder på några större strukturförändringar den närmaste tiden. Däremot är det tråkigt att Blogge raderar hela bloggen. Även om han inte vill skriva mer vore det kul att kunna gå tillbaka och läsa, vissa av hans saker är rent historiska, som exempelvis myntandet av ordet bloggbävning som nu inte längre går att att länka till.

Har kikat på den nya rödgröna bloggen också.

Det är för tidigt att recensera den. Initiativet är bra, men tyvärr verkar det som om partiledarna Lars Ohly, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tänkt använda bloggen som megafon, jag ser inte till några reaktioner på de kommentarer de fått och det är lite trist. Å andra sidan är jag inte förvånad. I somras träffade jag Mona Sahlin och gjorde en spontan intervju med henne om hennes twittrande. Hon förklarade att det inte gick att få ut budskapet med så få tecken. Jag undrar om det inte finns någon i hennes och de andra partiledarnas närhet som kan förklara för dem att det handlar om att bygga relationer och trovärdighet, om att lyssna och konversera, och inte om att pumpa ut propaganda? Gudrun Schyman har förstått det. Liksom Göran Hägglund.

Alex Schulman har gett sig in i jämställdhetsdebatten. Älskade Dumburk har förmodligen rätt när hon antar att han spelar dum, läs hennes lysande postning när hon förklarar varför språket är viktigt. Läs också kommentarerna där hon utvecklar ytterligare. Kommentarerna hos Alex gör mig lite rädd, däremot.

Lite relaterat till det här med jämställdhet är Sten Magnussons postning om kvinnor. Grovt generaliserande och skulle kunna få mig att gå igång och säga emot på flera punkter, men jag orkar inte. Det finns säkert andra som gör det?

Uppdaterat: Andra som bloggat om Blogges försvinnande från blogghimlen är Mickey, Opassande, Stationsvakt, Kjellberg, Loke och Bea.

Yeah, nu blev jag lite glad.

Äntligen finns en dela-flik i slutet av varje bloggpost här på Aftonbladet blogg. En sådan man klickar på för att enkelt dela med sig av postningar man gillar, till Facebook, Twitter, eller varför inte Pusha, som igår lanserade en ny uppdaterad version.

Om du gillar ett inlägg och vill dela med dig till dina vänner är det alltså bara att klicka och skicka till din Facebookprofil eller någon annan av de tjänster som syns i menyn. Bra va?