Det är CL-kväll, det känns i luften, och femtio mil sydväst om mig befinner sig Simon le Bank för att se om Kim Källström och de andra ska göra vad de ganska ofta gör; ta poäng mot Real Madrid.
Ni vet att de här lagen är gamla vänner och av de senaste åtta mötena mellan de franska giganterna och deras spanska dito har Real Madrid bara vunnit ett.
Men. Det var det senaste, det var i våras, och det räckte för att skicka Lyon ut ur turneringen. Ergo: Real Madrid kommer stärkta till matchen.

– Alltså, det är lite trist att möta dem jämt, det hade varit kul med något annat lag, smågnällde Cristiano Ronaldo tidigare i höstas.

För en gångs skull är han inte huvudfigur inför mötet. Det är Gonzalo Higuaín, Karim Benzema och en kille som heter José Mourinho, som coachar sin hundrade europamatch i kväll och måste bestämma vem han ska ställa ut längst fram i Reals anfall.
Att bänka en Higuaín i sitt livs form vore förstås lite vansinnigt och Mourinho öppnar själv lite smått för att spela de båda anfallarna tillsammans.
Jag skulle ljuga om jag påstod att ryktena om relationen mellan fransmannen och argentinaren brukar beskrivas med orden ”god kemi”.

Men dagens bomb i Spanien är en annan. Om ryktet om höstens Clásicoclash stämmer har ligan tagit ett stort, symboliskt steg från den inhemska publiken till den lukrativa asiatiska och därifrån undrar jag om det finns någon återvändo.
Att de europeiska ligorna flörtar med öst är ingen nyhet, Serie A spelade supercupfinalen i Kina i somras, en växande skara stora och halvstora klubbar i Spanien och England ägs av shejker och asiatiska affärsmän och så gott som alla stora lag i Europa hälsar på i (eller hälsar till i alla fall) Mittens rike då och då. 
Men när ligan i år presenterade den nya speltiden 12.00 var det med ett löfte om att Barcelona och Real Madrid inte skulle ”drabbas”.
Trodde man.

Spanjorerna har gått man ur huse sedan i maj, då den omfattande 15 maj-rörelsen tog sin början, och krävt ett slut på regeringens sparpaket, på sänkta löner, på politikernas korruption och på den tendentiösa pressen som sitter i knät på både politiska partier, industrumagnater och, för den delen, fotbollsklubbar. 
I ett svårt krisdrabbat Spanien finns i princip inga pengar längre att hämta. Att få hundratals kineser att slå på tv:n på bästa sändningstid innebär intäkter i storleksordningen ”snuskigt höga”. Det är en enkel ekvation, men den är inte lättare att smälta för det.

Att kalla beslutet att spela el Clásico mitt på dagen, två timmar innan spanjorerna börjat planera sin lunch, för ett svek mot den spanska fotbollspubliken är kanske att ta i. Men det är en ekonomisktpolitiskt beslut som flyttar fotbollen ännu ett steg bort från kärnsupportrarna, från dem som får det här landet att andas och leva fotboll.
Att representanter för ligan beskriver 12-matcherna som ”idealiska för barnfamiljer” kommer att lämna en mycket bitter eftersmak hos en fotbollspublik som redan känner sig skapligt alienerad från sina hjältar på planen.
(Innan Förening för en sund barnuppfostran protesterar vill jag föra till protokollet att ni säkert har en poäng, men om det spanska ligaförbundet LFP skulle ha era telningar i åtanke vill jag ställa motfrågan: Och barnen i Japan då?)

För egen del tänkte jag börja smygstarta med att ställa om min dygnsrytm redan nu, i händelsen att jag behöver infinna mig på Bernabéustadion klockan 11.30 den 11 december och jag är nog inte ensam om det.

Husmorstips out there?

När vi sammanfattar fotbollshelgen i Spanien tycker jag vi låter Marcas Leifby-live-kille med det stabila namnet Delfín Melero sköta snacket:

”Det Levante gör har slutat att överraska. Det Juan Ignacio Martínez lag gör är inget mirakel, det är det verkliga livet och det visade de mot Málaga. Det här laget är kapabla att göra vad som helst. De kommer att flyga till månen om någon ber dem göra det.”

Melero fick kanske lite väl mycket feeling när han skulle summera Levante – Málaga i dag, det här gänget kommer inte ha något med ligasgern att göra i maj nästa år, och jag har svårt att se ett svårt krisdrabbat Spanien lansera ett månlandningsprogram nu när till och med USA lämnar rymden, men att något hänt sedan Valencias lillebror tog kollektiv ton i vintras står klart.

Real Madrid har i alla fall sitt galaxprogram på rätt spår och en Gonzalo Higuaín som gör det han är bäst på igen; gå på mål utan att tänka.
Som om hattrickfesten inte räckte har Real-supportrarna fått ännu ett skäl att älska argentinaren, sedan AS letat upp ett gammalt tv-klipp där en tioårig El Pepita säger att han hoppas spela i klubben när han blir stor.

 Vit i själ och hjärta. Foto: AS

– Deras första mål dödade oss. Det andra tog slut på våra krafter, säger Betis illustra tränare Pepe Mel som laddade inför mötet med Real Madrid med att lansera sin debutroman El Mentiroso (”Lögnaren” auf Schwedisch) inför ett ganska imponerande medieuppbåd.
Pepe Mel försäkrar att titeln inte har något med Betis förre president Manuel Ruiz de Lopera att göra, utan förklarar lite ödmjukt att boken handlar om ”arkeologi, historia och ett mysterium där en antikvitetssamlande miljonär kommer över några stulna manuskrift som leder till problem hela vägen in i Vatikanstaten”.
En helt unik intrig, med andra ord. 
Det är oklart om Tom Hanks eller Antonio Banderas ska spela huvudrollen i filmversionen.

Jag har kommit över en pdf-fil med det första kapitlet av boken, om någon känner sig manad.

– Skrivandet är en krävande process där man tvingas stå naken och blottad inför läsaren, säger Pepe Mel som hållit på med sitt första mästerverk i fyra år, och inte planerar någon bok om fotboll än på ett tag:
– Det får bli när jag inte längre jobbar i den här världen, eftersom jag kommer att få många fiender på köpet.

Barcelona gjorde vad de skulle mot Racing Santander och Víctor Valdés har inte släppt in ett mål på 427 minuter men Peps (medicinska) pack har ändå ett och annat att tänka på inför hösten. Gerard Piqués skada innebär att Carles Puyol återigen får klara sig utan sin närmste wingman i ett par veckor. Vi sänder honom en tanke tycker jag, eftersom han dessutom nyligen blivit dumpad av Malena Costa Sjöberg (a.k.a. ”Puyols pök” i kommentatorsfältet) och snart inte har några wingmen kvar.

Journalist på katalansk radiostation:
– Hej Pep, jag undrar vad du tycker om att Spaniens landslag på många sätt kopierat Barcelonas sätt att spela och om Vicente Del Bosque lärt mycket av dig?

Pep Guardiola:
– Skulle Vicente ha lärt av mig? Det är ju löjligt, han är ju…han har ju mindre hår än mig höll jag på att säga, men det stämmer ju tyvärr inte, men han är äldre och mycket mer erfaren.

 Bold. Foto: Mundo Deportivo

Det har varit ett landslagsuppehåll i bråkens och frustrationens tecken i Spanien.

Vicente Del Bosque har landat en tyst liten hämnd på mannen som kickade honom efter Real Madrids ligatitel 2003.
Eric Abidal har kvalat sig till EM fast han vet att Pep Guardiola kommer sura ur.
Bojan Krkic har gått all Ibra och häver ur sig ord om Pep Guardiola som jag trodde redan på tankestadiet hans barnasinne var var för ljust för.
Och dessutom har han fått reda på att han delar blodsband med Leo Messi.
De är femmänningar eller bryllingar eller vad ni vill kalla det. Jag kallar det en mindre sensation. Mindre, eftersom det hade varit roligare om någon av deras förstahandsföräldrar (säg pappor) hade strulat runt och de faktiskt varit halvbröder.
Roligare för oss alltså, kanske inte för fru Krkic och Messi.

Vicente Del Bosque är arg, Bojan Krkic ännu argare, men Borja Valero är argast av dem ALLA.

Ni noterade att de har det lite långtråkigt i Italien under landslagsuppehållet. Jag noterar att ingen endaste spansk tidning har tagit upp Ibratråden den här gången, och det brukar de vara ganska snabba med att göra – om det ligger någonstans på rätt sida om rimlighetens gräns.
Kanske för att alla friska människor utanför AC Milans innersta cirkel inser att ”släpp fem – få en”-idén om att Real Madrid skulle få Zlatan Ibrahimovic mot att släppa Lassana Diarra, Sami Khedira, Ricardo Carvalho, Kaká plus en av Karim Benzema och Gonzalo Higuian till Milan skulle vara det mest oansvariga beslut som fattats av en institution i en västvärldsdemokrati sedan Stockholms skönhetsråd valde in E-type i sin styrelse för några år sedan.

Kaká har inte alltid varit José Mourinhos största älskling och inte Ben ze man heller, men de är några av klubbens största värvningar någonsin och att en 30-årig Zlatan Ibrahimovic, som börjar tröttna på fotboll, skulle fylla fem hål i Real Madrids omklädningsrum, varav tre direkt i startelvan, måste ändå klassas som ett av årets löjligaste sillyrykten. Alternativt har Corriere dello sport skickat en av sina reportrar på studiebesök på Nordkoreas nyhetsbyrå, men jag ser inte riktigt vem som vinner något på det här propagandakriget.
Så då är det väl Mino Raiola som vanligt.

Jag kan möjligen sträcka mig till att Mourinho har sagt sig villig att dumpa en, maximalt två, av ovanstående namn för att få Ibra till den spanska huvudstaden. Basta.

Så vi går vidare med våra liv i stället.

Cristiano Ronaldo (som kuriöst nog inte var med bland namnen ovan, lite snålt får man säga) är i full fart med att ta Portugal till EM, i morgon krävs bara ett oavgjort resultat mot Danmark (han kan ju prata med Mattias Jonson om hur man löser den biten) för att portugiserna ska bli gruppetta och helt EM-klara.
Trots det har Crille det tufft med bortasupportrarna, och efter att Cyperns publik busvisslat honom och ropat ”Leo Messi” så fort Ronaldo rörde bollen i fredagens match, sätter han ner foten med besked:
– Folk som ropar är inte riktigt normala. Jag kan inte hålla på och bry mig om sånt. Alla som gillar fotboll gillar att se Cristiano Ronaldo, säger Cristiano Ronaldo om Cristiano Ronaldo.

Ni minns att Real Madrids ess blev tagen på sängen när han ombads prata om Mario Götze häromdagen. Nu är det läge att läsa på Ronnie, för snart kan killen spela bredvid dig.

Och så får känsliga Real-supportrar blunda en stund för klubbens ena husorgan, Madridtidningen AS, har tagit fram siffror som gör gällande att Barcelona gått om Real Madrid som landets mest populära fotbollslag. Real Madrid har samtidigt befäst positionen som Spaniens minst omtyckta gäng. Mest hatade, även kallat.
Det är 1 400 fotbollssuportrar runtom på arenorna i Spanien som plockat ut sina tre favvolag och sina tre ofavvolag och läsningen är faktiskt rätt spännande på sina håll.
Villarreal har presterat topp fem-placeringar och fina europaresultat flera år på 00-talet och får ändå inte riktigt fäste hos den spanska fotbollspubliken, där bara en ynka procent uppger att man gillar den gula ubåten bäst. 

Tidningen Sport tar tillfället i akt att lansera lite välbehövliga likasombäruppdateringar på den spanska sportfronten. Jag har egentligen inga invändningar, men jag tänker att någon på redaktionen vet saker om Fernando Llorentes anatomi som i alla fall jag inte känner till.

I morgon ska jag byta 28 grader Barcelona mot ett jagvetinteriktigthurkallt Råsunda och se till att Hamrén och hans vänner sparkar stjärt med Holland så att vi får lite kul i sommar.

La liga-lirarna ger sig snart ut på lite olika gräsmattor runtom i Europa för att spela EM-kval och de allra flesta är redan klara för sommarens äventyr i Polen och Ukraina.
Mesut Özils Tyskland har en sedvanligt tysk resultatrad hittills i kvalet med 24 poäng på åtta matcher, men det hindrar ju inte att det lär bli lite livat när Der Rabe springer ut på Türk Telekom Arena i Istanbul.
Det finns ju många anledningar att gilla Özil utöver det faktum att han är tysk (även om det är den största anledningen).
Till exempel att han ägnar fritiden åt att gå på museum, teater och loppmarknad i Madrid.

Mesut Özil förärades för övrigt med det fantastiska Bambi Award 2010, för ”ett lyckat exempel på snabb integration i det tyska samhället” (lite oklart varför, eftersom han är född i Gelsenkirchen, kan jag tycka). Med den här utvecklingen utmanar han mig snart om liknande utmärkelser i Spanien.

 
Ett vykort för två euro, tre för fem?

Snabb lathund för ickespanskspråkiga:

Cristiano Ronaldo träffas bäst på restaurang. Han gillar Madrid eftersom ”folk här påminner mycket om portugiserna” (något han kommer få ganska få spanjorer att ställa upp på, men ändån).
Sami Khedira rattar runt i sin bil på jakt mot nya platser att upptäcka, ofta på väg till byn Chinchón.
Marcelo har bott flera år i Madrid och tycker fortfarande att überturistsajterna Plaza Mayor, Puerta del Sol och Palacio Real är bäst.
Kaká går på zoo med sina barn.
Karim Benzema gillar ”det som de här kallar tapas”.
Ángel di María hänger i creddiga La Latina, eftersom ”det påminner om Rosario i Argentina där jag kommer ifrån”.
Xabi Alonso gillar att handla, äta gott och gå på bio.

Det här med att gå runt som en vanlig man på Spaniens gator är inte det lättaste för la liga-stjärnorna. Förra vecka firade vi Mercè i Barcelona, en högtid till stadens skyddshelgons ära, och just då tyckte Leo Messi, som bor på behörigt avstånd från centrum i förorten Castelldefels, att det var ett bra läge att se vad som hände på La Rambla. När folkmobben, där Spanien-bekantingen Olof Peronius ingick, fick syn på argentinaren i sin vita Audi var loppet, så att säga, kört för Messi. Efter att åskådare knackat på rutorna, satt sig på motorhuven och levt rövare med Leos bil ska han enligt uppgifter smått omtumlad ha kunnat ta sig hem för att aldrig besöka Barcelona downtown igen.

Nej, nu tar vi och trashar det här finska partyt, tycker ni inte? 

Vi hann inte höras efter söndagens begivenheter på Cornellà-El Prat, eftersom jag dök ner och lyssnade på en ganska sansad José Mourinho, som ändå på frågan vad han lärt sig av den lilla formsvacka Real Madrid befunnit sig i svarade:
– Ingenting. Fotboll är fotboll. Män är män. Men det visste jag redan.

Jag vet exakt vad han menar, både vad det gäller fotboll och män, och fick hålla mig för munnen för att inte be honom om en längre utläggning i ämnet. I stället hann en radiojournalist före med en fråga på katalanska som fick Mou the man att höja lite ointresserat på ögonbrynet och säga:
– Kan du ta om det där på spanska?

Jag blir alltid lite politiskt konspiratorisk när hemmagänget pratar sitt eget språk med övriga tränare. José Mourinho har visserligen tränat i Barcelona, men eftersom han påstod att han tappat all sin spanska efter de åren (vilket han förvisso uppenbarligen inte hade) så verkar det här med att gå på på katalanska mest vara en provokation. Såna kan elda upp Mourinho. Det kan bli bra journalistik. Men Mou faller inte i andras fällor, han gillrar sina egna.
Och nu har ju Mou lite annat hängande över sig. Jag undrar mest vad som hände med Pedro Leóns munkavle.

I dag kom domen för the post supercup events och Madridtränaren stängs av i två matcher medan Pito Vilanova får nöja sig med en. Dessutom får Mourinho och Vilanova båda betala 600 euro i böter, men vad värre är måste Real Madrid och Barcelona punga upp tunga 180 respektive 90 euro ur egen ficka för eländet. Och det i ett Spanien i rejäl ekonomisk gungning.

Francesc Satorra har fått 3 500 fans på Facebook i olika grupper för sitt stenansikte, men innan ni stämmer in i fler hyllningskörer till Barças pressnisse kan jag berätta att han är ungefär den truligaste av samtliga i klubbens mediestab att få hjälp av om man inte följer ramarna.
Jag ger er en autentisk återgivning av ett samtal mellan mig och Andrés Iniesta för cirkus ett år sedan, kanske två:

Juanita: Hej Andrés.
Andrés: Hej Juanita (sa han inte, men ”hej” är sant).
Francesc Satorra: Andrés måste gå nu.
Juanita: Kan jag bara få be dig ställa en fråga till min kamera, det är till ett webbtv-program vi gör.
Francesc Satorra: Du behöver inte Andrés.
Andrés: Det är okej.
Juanita: En fråga till studion om vem som är i la ligas bäste spelare.
Francesc: Bara om du vill Andrés.
Andrés: Hej, vem är enligt dig den bäste spanske spelare i la liga?
Francesc: Suck.
Robert Laul (senare): Han ändrar på frågan till ”spanske” för att Leo Messi och Cristiano Ronaldo ska gå bort!

En liten konversation som i all enkelhet säger ganska mycket om hur Juanita, Andrés Iniesta, Francesc Satorra och Robert Laul ser på våra yrkesroller. Och på vilken sida man ska jobba för att få bli kult.

1. Levante
2. Málaga
3. Valencia
4. Real Betis

Det är en ganska spännande livehaltande tabell vi har att göra med i Spanien i dag innan de största elefanterna klivit ut på Molinón respektive Cornellà-El Prat för att eventuellt får ordning på saken.
Málaga vände underläge två gånger om mot Getafe och Manuel Pellegrini tycks ha fått fin ordning på sitt oljelag i år. Han tycks däremot inte alls ha kommit över entledigandet från Real Madrid förra året och i en intervju med El Mundo berättar den chilenske tränaren att han kände sig ”maktlös” i klubben.
– Det fanns en uttalad tanke om att jag skulle spela med de stora namnen och när jag inte ville det, utan hade en egen idé, så började klubben frysa ut mig. Det har aldrig varit meningen att den som tränar Real Madrid ska ha någon auktoritet, säger Pellegrini, något han kanske ska ringa José Mourinho och diskutera innan han ristar fast det i sten.

Mou och hans mannar står för kvällens finbesök i Barcelona och klockan tio i kväll sitter jag på Cornellà-El Prat lika säkert som påven sover på rygg och Dolly Parton har en kul hatt, eller hur det nu är man säger.
Sedan jag gick åt Mourinho för hans klädkaos häromsistens har han annars gett mig svar på tal två gånger om.

Det är annars två Mou rejects som fixat två av omgångens snyggaste mål hittills, Pedro Leóns pärla mot Málaga är något man kan skrämma små barn med. Sergio Canales gjorde det första och enda i går mot Granada, men det är ju ett domaringripande vi verkligen kommer att minnas från den matchen.

Dagens viktigaste resultat dundrade Fernando Llorente in i det baskiska derbyt i morse, då jag och stora delar av Spanien i övrigt fortfarande inte gnuggat morgongruset ur ögonen. Jag säger inte att 22-matcher är idealiska, men det här med att dra i gång matchdagen klockan 12 på förmiddagen – jag är skeptisk.
Okej, Iñigo Martinez Berrids kvittering var kanske det fetaste jag sett på länge, men tre poäng för lejonen från Bilbao innebär att Marcelo Bielsas liv blir lite lättare igen och det är det viktigaste för stunden.

David Villa möter sitt gamla gäng på nordkusten med fem mål på de senaste fem matcherna i bagaget och mot just Sporting Gijón har Villa ett track record på ett mål per match i snitt, ett ”kannibaliskt facit” tycker Mundo Deportivo. Det har varit 33 grader varmt i Gijón i dag, så vi får vara glada om samtliga 22 kommer av planen med hälsan i behåll i kväll. Mål får bli en bonus.

Bland hans lagkamrater hoppas Carles Puyol och Gerard Piqué vara fit for fight i kväll. Piqué kom ju in i matchen redan mot Atlético, men fick ändå bita bänk hela matchen mot Bate Borisov senast, och lyssnar man på elaka tungor med goda klubbkontakter handlar det om en mildare markering från Pep Guardiolas sida, eftersom Barças tränare inte är helt nöjd med hur Piqué skött sin rehabilitering.
Att Cesc, Puyi och Piqué är en liten treenighet har knappast undgått någon som följer dem på Twitter. I verkliga livet har Fábregas slått sig ner i en våning i Barcelonas finkvarter Zona Alta, inte alls långt ifrån Puyols lya och Piquiras nyköpta jättelägenhet (som på Piqués initiativ för övrigt har ett stort flipperspel i tamburen, där gäster måste kasta i ett mynt och spela en omgång innan de är välkomna in).
De tre musketörerna kallar själva området för Bermudatriangeln, något som allt mer börjar kännas som en ganska träffande beskrivning eftersom de tre inte varit skadefria samtidigt någon gång hittills under säsongen. Och det ser ut att fortsätta så.

Men nu får ni ursäkta mig ett tag, vi har ett prestigemöte mellan Atlético Madrid och Sevilla i gång som jag också måste ägna lite uppmärksamhet.

Athletic Bilbao har ett prestigederby mot Real Sociedad i sina helgplaner, och de kan göra det med en lättnadens suck efter segern mot det franska skrytbygget PSG i kväll. Fransmän är för övrigt inte så särskilt bra på skrytbyggen, med några få undantag, men i ligan har parisarna gått bra hittills, till skillnad från baskerna som bara har lycka i Europa hittills.
Det kommer att teoretiseras kring vad det beror på, Bilbao brukar hävda sig med styrka och fysik, vilket de är ganska ensamma om i la liga, men jag tänker att vi inte sett nothin’ yet av vad Marcelo Bielsa kan ställa till med. Men vi har ju fått ta del av hans professorsutläggningar redan nu och det tröttnar man aldrig på.
– Det faktum att vi vann matchen kommer att effektuera en förbättring av vårt självförtroende men det gäller bara i teorin (no shit, min anm.), säger Bielsa själv efter matchen som ger honom precis det andrum han behöver.

Bilbao blev stökigt runt och efter matchen, där 250 ultras tros ha funnits på plats och där nio stycken i skrivande stund haffats av polis, enligt AS. Fotbollsvåldet är ett ganska perifert problem i Spanien, det blir man påmind om ibland.

Ett likblekt Atlético Madrid mäktade bara med oavgjort mot Rennes, efter en sen kvittering av Juanfran, men är tack vare segern mot Celtic för två veckor sedan med i rejset i alla fall. 

Om jag tidigare lagt ihop pusselbitarna som gör att Neymar skulle passa i la liga så kom det slutgiltiga beskedet i dag. På frågan om Cristiano Ronaldos uttalande häromdagen säger brassen.
– Cristiano har stil; men jag är snygg.

Det nya snygg. Foto: Marca

Välkommen precis när du vill, guapo.

Till Real Madrid till exempel, där spelarna i dag rider ut för José Mourinho och både Xabi Alonso och Álvaro Arbeloa hävdar att stämningen i omklädningsrummet är bra och att några bråk inte finns. Då tar vi med oss det tills nästa osams-rykte börjar florera, tycker jag.

Och så har Silvio Berlusconi fått lite vind i seglen efter Zlatan Ibrahimovics insats mot Pilsnerlaget och säger nu att Milan är ett bättre lag än Barça (som för övrigt slog till med 5–0 för trettonde gången under Josep Guardiolas ledning i går) och kommer att vinna hela Champions League. Och då är det väl så.

Där uppe är vi.

Men inget av ovanstående spelar ju någon som helst roll om ni inte sett Gutis nya avatar på Twitter.

Living the Guuti life.

Real Madrid gjorde en löjligt avslappnad superinsats mot ett Ajax som förvisso inte längre är vad det varit och får Villarreal svårt att hänga med till åttondelsspelet i Champions League så är Mou och mannarna i princip redan där.

Barcelona ska snart möta Bate i Minsk. Jag kommer aldrig sluta småflina åt det. ”Bate” alltså, det kallades minst en kille i varje klass på fordonsprogrammet på min tid som gymnasist.
Osäkert om Barça får anledning att skratta, de har åkt på stryk av ryskättade lag förut, men de brukar heta Rubin Kazan och bjuda katalanerna på minusgrader på sina hemmamatcher. Det tror jag inte blir fallet i kväll.

Så här sa Pep Guardiola i går om relationen med Sandro Rosell, men minuter senare gick de ut och iscensatte det här lilla kram- och skrattkalaset inför Vitrysslands alla samlade kameramän.

Kvällens stora clash inträffar annars på Mestalla om en timme och den handlar om en ledare, en gunstlings återkomst och en bild.
Och precis noll procents bitterhet från något håll.

Nu ska jag ut och fröjdas i den milda CL-kvällen. Vi lär höras vad det lider.