Lystring, spelare och supportrar till Barça: Fotbollsmatcher vinner man inte på bollinnehav. Aldrig. Inte nån gång. 
Det finns inga ”moraliska” segrare i den internationella fotbollen. Hundra skott på mål kan aldrig väga upp för ett mål i baken. 

Hade det varit så hade FC Barcelona inte förlorat en match sedan den här snubben tog båten från Holland till Spanien (vadådå, det finns ju massor med kanaler i Amsterdam, nån måste väl rinna ut i Medelhavet?) 1988 och började styra upp saker och ting.

I övrigt gjorde Barcelona förstås precis vad de kunde för att ta med sig ett bortamål hem till Katalonien. I kväll gick det inte, och utöver ett par träkänningar hade faktiskt inte Barcelona så där sinnessjukt många jättelägen. Man får ju inte det borta mot Chelsea. Didier Drogba däremot fick via någon sorts poetisk rättvisa bli hjälte mot laget som han troligtvis ville slå mest av alla i kväll.
Enligt de flesta tidningarna i Spanien borde Andrés Iniesta haft en straff när Tim Cahill ramlade ner honom i straffområdet, men kan ni historien så vet ni varför de inte ropar särskilt högt på den saken.

Kvällens bästa bad boy moment var ju ändå när John Terry först trampade på Carles Puyols hand och sedan kramade om den en gång till.

Nu har vi ett läge där båda returmatcherna lever vilt (ärad vare Gud i höjden) och där vi inte får bli förvånade om vi blir helt utan spansk inblandning i Champions League-finalen.

Men vad som än händer har vi ett helspanskt Clásico på lördag. Det kan bli sista gången Real och Barça möts i år. Med varsin CL-förlust i bagaget håller jag Barcelona som svag favorit i kraft av hemmaplan, men låt mig suga lite på mitt tips innan jag sväljer helt. 

Grattis mitt i oflytet till Alexis Sánchez som i dag blev förste chilenske spelare att spela en semifinal i Champions League. Hipp hipp hurra.

Och så en varning om det var någon på bloggen som bröt sig in i Real Madrids omklädningsrum på Allianz Arena i München i går och snodde Crille Ronaldos, Karim Benzema och Mesut Özils skor; den tyska polisen kammar just nu nätet på auktionssajter där dyrgriparna kan tänkas säljas.
Var diskreta.

Efter vad som känns som ett gigantiskt landslagsupphåll har la liga kickat i gång igen och Borja Valero har dragit in första målet på ett allt mer krisande Real Betis.
I Barcelona kliver en lite irriterad Josep Guardiola ut på Camp Nou med förhoppningen att äta upp lite avstånd till Real Madrid mot Zaragoza som inte vunnit på Camp Nou på 46 år.

På gårdagens presskonferens fick han så mycket frågor om Leo Messi att Pep tröttnade och började ställa frågor tillbaka till journalisterna.
– Vill ni inte att Leo ska spela, eller vad? Utan Leo har vi större chans att inte vinna, dundrade Guardiola lite lagom subtilt.

Messi startar i kväll, men David Villa, som gjort sin målmässigt sämsta säsongsinledning på fem år, börjar på bänken och snart pratar vi väl om Zlatan-faktorn i Barça igen.
Andrés Iniesta-faktorn ska aldrig underskattas och i kväll startar även Andy på bänken. Då har han ändå laddat för match med ett litet ”ååååh”-inlägg på Twitter.

Hej alla, har just kommit hem från att ha varit med Anna på Valerias simskola 🙂 !! Och nu… (hem, för er som inte såg länken som jag klippte bort)

Nu tänker ni att det här barnet är ju inte ett år gammalt, hon kan väl inte lära sig simma än?
Jag säger: det här är Andrés Iniestas unge, vad skulle inte vara möjligt?
Fast det kan ju röra sig om babysim så klart. Jag får kolla och återkomma i ämnet.

Spanska barcelonavänliga sajter har också gått lite bananas över en bild klubben publicerat från Pep Guardiolas kontor ute på träningsanläggningen, eftersom man får en inblick i vilka böcker och tidningar Guardiola läser. 
Det är en ganska väntad småpretentiös samling av ledarskapsböcker, lite katalansk lokalpropaganda, kreddiga romaner och en portugisisk bok om fotbollsfilosofi (på originalspråk, vad annars?).

Jag tycker det känns så där genuint, bilden kommer ändå från klubben själv och jag hade också röjt undan Se och Hör och senaste Dan Brown-deckaren från bordet innan jag blev förevigad för omvärlden om jag tränade Barcelona (och även om jag inte gjorde det).

Men vi är ju i Valencia i kväll, för det är här som omgångens, och en av hela säsongens, tänkta supermatch ska spelas av. Real Madrid har goda minnen från Mestalla. Det blev 6–3 i ligan förra året, innan man slog Barcelona här i Copa del Rey-finalen på övertid.
José Mourinho har fått ännu ett återbud från Fabio Coentrão, som i alla fall skulle sälla sig till Kaká och gänget i sjukstugan, men som dykt upp i startelvan på vissa fotbollssajter så här två timmar innan avspark.
Men framåt lär taktiken vara fastspikad, Mou ställer enligt alla förhandstips upp med sin Fantastiska Fyra där Cristiano Ronaldo och Gonzalo Higuaín flankerar Mesut Özil som nummer tio, medan Karim Katten Benzema ligger och lurar allra längst fram.
Roberto Soldado lär få göra Karims jobb framåt i Valencia med en hårt hajpad Jordi Alba på vänsterkanten och hjälp vad spänd jag är på att se vad det här laget kan styra upp mot ett Real i riktigt bra form.
Valencia stressade sönder Barcelona tidigare i höst och orkar de hålla det tempot i typ 60 minuter i kväll igen så har de Mourinhos mannar i sin ficka.
Unai Emery har aldrig riktigt lyckats tränga sig in under huden på sina supportrar, trots att han varit klubben trogen i många säsonger nu och lyckats hålla nivån strax under de två stora, men i kväll har han så klart läge att bli tillfälligt odödlig.

José Mourinho valde att skicka sitt andranamn Aitor Karanka på presskonferens i går, som han gör ibland när det är skarpt läge, eller när han bara vill bråka lite med journalisterna. Marca konstaterar att Karanka inte direkt drar fulla hus på Valdebebas, att internationell media lyser med sin frånvaro och att hans presskonferens var över på sex minuter i går. Mourinhos pågår i snitt 19 minuter, skriver tidningen.
Någon har alltså antingen

a) klockat alla Mou-konferenser i hopp om att dagen då denna fantastiska information är önskvärd skulle dyka upp

eller

b) ägnat sin arbetsdag i går åt att kolla igenom alla bandade pressisar med Mou och räkna ut det hela.

Jag vet inte vilken tanke som är mest kittlande. Och så drar de ner personal på spanska tidningar. Ofattbart.
Tabellettan inledde för övrigt dagen med att domarhetsa lite oskyldigt på sin hemsida, så där som man bara måste ibland.
I morgon är det val i Spanien och högerpartiet PP ser ut att gå mot en förkrossande jätteseger i ett land som hållit sig på vänsterkanten i ganska många år nu. Vad Reals framtidshopp José Callejón ska rösta på vet jag inte, men han har i alla fall kallats som en sorts valobservatör av sitt hemdistrikt utanför Granada, en sorts medborgarskyldighet i stil med juryplikt i USA, och får vackert sätta sig i ett flyg hem direkt efter matchen i kväll. 

”En bra förebild och god medborgare” skriver Iker Casillas om Spaniens högsta spelarfrisyr och laddar upp en bild där han och José låtsas lägga en röst i urnan. 

 
Vi tar den blå tröjan i morgon, okej? Foto: FB

– 30 procent av supportrarna tycker det är överspelat, 40 procent är upprörda över det han sagt om Pep Guardiola, övriga 30 procent tycker att Zlatan var en bra anfallare.

En kollega på Mundo Deportivo gjorde en empiriskexakt prognos över Zlatan Ibrahimovics välkomnande på Camp Nou i morgon, innan den tunga skadenyheten trillade ner i Italien i dag.
Nu får vi aldrig veta hur el barcelonismo skulle ta emot Ibra, men tror vi att det skulle röra sig om någon form av Figo-feber så tror vi fel. Zlatan gjorde en fullt godkänd säsong i Spanien, sedan började han bråka med sin tränare och sedan lämnade han Katalonien. Därefter har Barcelona haft fullt upp att vinna ligan, spela ut Manchester United i Champions League-finalen och bygga vidare på kom-så-kramas-vi-myten om sig själva. Det har blickats väldigt lite bakåt och levts väldigt mycket i nuet och även om Ibras icke-återkomst var ett av dagens samtalsämnen smällde Mark Van Bommels dito ännu högre.
Van Bommel gjorde saker med Andrés Iniesta i VM-finalen förra året som jag av princip inte länkar till, men väntar ni på busvisslingar på Camp Nou kan nog holländaren ändå fylla vårt Z-tomrum.

Efter Milans första presskommuniké som gjorde gällande att Zlatan lider av en ”lindrig muskelskada” gick konspirationsteoretikerna i Katalonien i spinn (de har en viss historiskt nedärvd vana vid den typen av resonemang, be mig inte utveckla det) och mitt spanska twitterflöde fylldes av mer än övertydliga spekulationer om att Ibrahimovic helt enkelt inte pallar trycket.
Jag vill ju tro att han gör det.
Jag vet å andra sidan att vissa jobbsituationer är så fulla av förväntningar och avgrundsdjupa fällor att man gärna lämnar jobbet till någon annan. Det är väl därför Simon le Bank sitter och skriver morgondagens tidningskrönika mitt emot mig.

Nämenförfan, nu tar vi ett chill pill, jag skojar bara.

Men Milans presstab tog sig samman, förklarade att Zlatans ljumsk/lårproblem var värre än befarat, och därefter finns inte särskilt mycket att tillägga. Zlatan Ibrahimovic saknas i morgon, han reste inte ens med till Barcelona, vilket man kan tycka vad man vill om, och när Max Allegri ställer ut Pato, Boateng och möjligen också Cassano på planen i morgon får han be en bön att Barcelonas dåliga form från Real Sociedad-mötet håller i sig.

Själv gör jag mitt yttersta för att inte känna mig, ja ni fattar.

Andrés Iniesta får be att benknäckarna står honom bi och att vi oavsett får en genomkörare av europeisk toppklass.

Ja, man vill bara glömma den här landskampshelgen (samtidigt som man kramar Oscar Wendt hårt och aldrig släpper taget) men det finns faktiskt andra öden än de svenska.
Primerapojkarna gjorde till exempel succé runt om i världen.
Främst för att Spanien plockade fram Andrés Iniesta ur skjortärmen, vände underläge och slog Chile i Schweiz. Det resultatet kändes rättvist (i alla fall ända tills jag googlade på ”Spanien slog Chile” och fick upp tunga texter om Sydamerikas historia, nu känner jag att det kanske vore Chiles tur att slå tillbaka, men så blev det alltså inte).
Däremot blev det lite småfult runt Andresito och i den frågan vet ni var ni har mig nånstans.
Jag tolererar det inte.

Stop being so bloody nosy. Foto: Marca

Cesc Fábregas vill en gång för alla sätta ner foten i dag och säger att det inte finns några Clásico-relaterade problem i la Rojas omklädningsrum. Jag säger inte att det inte stämmer, jag hoppas verkligen att Vicente del Bosque lyckats vädra ut alla latenta konflikter så att Real- och Barçafalangen inte längre har några oplockade gäss med varandra.
Jag säger däremot att det här gänget borde kunna hitta nyare saker att göra på landslagssamlingarna än att gå på schweizisk restaurang med varandra.
Och ändå:

Vin- och skumpa- och t-shirtsfrossa. Omelett! Foto: Twitter

I alla fulla fall. Cristiano Ronaldo åkte hem med två strutar mot Cypern och Leo Messi fick kaptensbindeln i matchen mot Venezuela och en stad uppkallad efter sig i Indien.
Hans kompis Kun har ju egentligen lämnat våra breddgrader och därmed också bloggens bevakningsområde i och med flykten från Madrid.
Men eftersom jag gjort mig rolig på hans bekostnad tidigare känner jag att det är hög tid för tröjupprättelse för Benjamins farsa.

Alla vill veta var du köpt din tröja. Foto: Líder Deportes

CR9 visade Real Madrid-fansen i går att de har ungefär en miljard anledningar att älska honom.
Trots att det inte borde vara möjligt med den perversa summan är Cristiano Ronaldo årets bästa spanska transfer i förhållande till vad han kostade. Han har varit Manuel Pellegrinis viktigaste spelare över hela året och om Marängerna mirakulöst skulle ta hem ligan i år så tror jag att de kommer resa en byst över portugisen på Florentino Perez kontor redan i sommar.

Kaká har ju inte direkt tagit upp kampen med CR9, men ändå kommit i gång någorlunda på slutet. I går fick han gå av i andra halvlek, men efter brassens mål förra veckan mot Zaragoza twittrade hans fagra fru Caroline Celico iväg med ett ganska väntat budskap:
”Min fine man gjorde äntligen mål. Det här var värt väntan, Gud är god trots allt!”
Kaká själv verkar vara måttligt road över Carolines skills med sociala medier och sa på en presskonferens i veckan:
– Jag ska säga till henne att lägga ner det där.
Så blev det inte, att döma av inläggsfrekvensen hos Celico som befinner sig i New York och i går använde sin Twitter för att efterlysa resultatet mellan Real Madrid och Osasuna.
Gud hörde bön igen. 

Andrés Iniesta såg inte heller Reals match i går, utan berättar för Marca att han i stället kollade på en film ”av lika låg kvalitet”. Jag undrar vad som får Andy att komma med så starka utspel. Var det för mycket våld? För mycket naket?

 Svårimponerad. Foto: Facebook

Vägen till en semifinal i Champions League kan vara lång och när FC Barcelona nu fått en mer bokstavlig upplevelse av saken verkar de vara ganska nöjda med bussresan till Milano trots allt.
– Vi hade jättekul, det var ett bra sätt att få hänga lite med lagkamraterna, säger Barças muntergök Dani Alves dan före dan.

Nu vet jag ioförsig inte vad som kan få Alves på dåligt humör. Efter matchen mot Espanyol där han fick rött kort och gick av planen till (delar av) publikens rasistiska ramsor (som jag fram till nu sluppit höra när jag rest på lagets bortamatcher) ställde han glatt upp i alla tv-intervjuer och deklarerade att ”det inte gjorde någonting”.
Det känns kanske inte helt sunt, men det är en annan diskussion.

Barça-lirarna har för övrigt döpt vulkanen på Island som sabbade flygförutsättningarna till Gudjohnsen. Jag är osäker på om det innebär att de saknar sin isländske förre lagkamrat eller inte.

Förutom att laget sov på Hotel Martínez i Cannes, där sviten blir din för en natt om du hostar upp 14 000 euro, gjorde man några pitstops längs vägen.

 En mosbricka med extra räksallad, s’il vous plaît. Foto: Sport

Den här matchen har redan spelats två gånger den här säsongen och ändå blir anekdoterna och dramaturgin bara bättre. De flesta börjar eller slutar (eller både och) med José Mourinho, som på frågan vilket lag han tänkte ställa upp svarade:
– Ska Messi spela på topp? Tar Maxwell Abidals plats? Spelar Keita på kanten eller centralt? Får Milito spela? Det här är en massa frågor som jag skulle vilja ha svar på. Men jag tror inte att Guardiola kommer att ringa mig för att berätta, eller säga det på presskonferensen.

Mourinho var ju själv Bobby Robsons wingman i Barcelona under en tid på nittiotalet (i själva verket var han Sir Bobbys tolk, men fick kicken när han upprepade gånger kastade in sina egna funderingar i stället för att översätta Robson ordagrant) och känner Pep G sedan han var en tvärhand hög ungefär.

Andrés Iniesta kan inte spela fotboll nu, men ligger inte på sofflocket och käkar chips för det. Tillsammans med hela den spansktalande världens artister samt Diego Forlán, Kaká, el Kün och Sergio Ramos har han spelat in en låt för att stötta jordbävningsoffren på Haiti. (Andy dyker upp 2.57 in i videon för er som, liksom jag, inte bryr er så mycket om de andra)

Och så här såg Andrés Iniesta matchen i går.

Polotröjan!
Hundarna!
Kuddöverdragen!

Kvällens stora drama är bara ett par timmar bort och ändå är det osäkert om de egentliga huvudpersonerna spelar.
Cesc Fabregas för att han är en smula skadad och Thierry Henry för att han inte längre är någon stabil startspelare i Barcelona.
Den här typen av matcher skapar ju alltid ett gäng heliga och ett gäng mindre heliga allianser och helt utan att det egentligen finns någon anledning ger sig Robert Pirès in i leken.
– Jag känner verkligen med Titi, som är en stor vän, men jag håller på Arsenal in i döden, säger Pirès till Marca med den logiska bildlösningen att fransmannen poserar halvt dold bakom Cesc Fabregas matchtröja.

 Tittut.

Ska vi prata lite fotboll också? Ja, Eric Abidal är tillbaka i truppen, men lär få svårt att krångla sig rakt in i startelvan det första han gör. Gerard Piqué och Xavi Hernandez ska vara i gång, medan Andy Iniesta har flera veckors rehabilitering framför sig.

Det här kan sluta hursomhelst känns det som, och då brukar ju Barcelona vinna. 

Ni såg att även Xavi till slut föll för grupptrycket och drog på sig en skada i veckan. Det har spekulerats i kommentatorsfältet om vem som lägger muskelförtvinande medel i vattenflaskorna på Barçaträningarna, men för Xavis skull kan vi i alla fall glädjas åt att det var en fotbollsskada som fällde honom den här gången.
Så har det inte alltid varit om man ska tro hans självbiografi.
Under Louis van Gaals styre i slutet på nittiotalet gick han först sönder under en spontan judosession med Bolo Zenden, något som Xavi listigt vände till ”jag har trillat i duschen” när han undersöktes av klubbläkarna.
Några månader senare kom Xavi hem hungrig från en bortamatch (jag gissar att det handlar om fotboll) på småtimmarna och råkade famlandes i mörkret fälla ett vattenglas rakt på foten som fick sys med sju stygn.
– Du skadar dig under väldigt konstiga omständigheter, aldrig på planen. Det här har du råkat ut för när du var ute och dansade disko, bestämde van Gaal.

Spanska tidningar svämmar ju inte över av den hårda OS-bevakningen, men vissa saker går så klart rakt igenom mediebruset även här nere. Svenskar som både åker skidor, skjuter skarpt och tycker att dopade idrottsmän ska belönas med ’en rejäl pungspark’ alternativt dödsstraff tillhör den kategorin. 

 Very Ferry tales. Skärmdump från Marca.

En fråga som spelarna i Real Madrid och Barcelona får brottas med allt oftare är ”vinna Champions League eller ligan?”. Man får säga att vår vän Andrés Iniesta sätter en ganska effektiv punkt för den diskussionen i Mundo Deportivo i dag.
– Det är som att säga ”din fru eller din mamma?”. Det går inte att välja, säger Andy. 

Barcelonas backlinje börjar likna en sån här slå-i-dörrar-och-trilla-på-bananskal-fars som ges på friluftsteatrar i södra Sverige sommartid. Nu har alltså Eric Abidal också gått sönder och det i två månader och helt plötsligt har mannen med Barcelonas mesta träsmak, Maxwell, inte bara en, utan två vägar in i startelvan. 
Nu lär han väl få ta just Abidals plats på vänsterkanten mot Atlético på söndag, men faktum är att brassen gjorde säsongens bästa insats hittills på högerbacken i helgen som gick.

Barcelona förlade förra tisdagens träning i Reus, för att även fansen som inte bor i Barcelona skulle få en chans att se laget, och experimentet föll så väl ut att det var dags i dag igen.
Så här såg det ut när Andrés Iniesta förevigade ankomsten till samhället och de väntande supporterskarorna i dag.
Nu är ju Andy Barças klart flitigaste Facebook-uppdaterare, men han är inte ensam om att använda nätverket.
Både Carles Puyol och Leo Messi använder Facebook privat, och är mer än lovligt svåra att spåra ner, men med våld, vaselin och viktiga vänner går ju som bekant allt. 

Puyol är medlem i sju olika intressegrupper som tar ställning mot djurplågeri, samt ’Jag skulle vilja stanna i duschen i över en timme på vintern’, gruppen ’Duscha varmt’ och ’Dusch/bada i par’.
Carles näst största intresse efter att spela fotboll tycks vara att duscha. 
Vi gratulerar honom till att han verkar få göra både och varje dag.
Dessutom är han ett fan av Elena Isinbajeva, Espanyols ikon Iván de la Peña och Dalai Lama. En klockren trio om ni frågar mig.
Ja, och så är ju el Capità medlem i gruppen ’Jag somnar när någon pillar mig i håret’ också.

Leo Messi är lite mer sparsmakad i sina åtaganden, men har han i alla fall valt sin profilbild med omsorg. Jag känner att ni måste se den.

 Nä alltså, vad kan en bildtext tillföra?

Och nej, han är inte kompis med Zlatan.