Något sen på bollen kanske, men det är helt medvetet och i stil med huvudpersonen själv på slutet, så konstaterar jag att Fernando Torres namn inte var ett av de 24 som Vicente Del Bosque plitade ner för landskampen mot Venezuela i veckan.
– Det är klart att det gör ont, men man måste vara rättvis, sa Del Bosque på sitt alltid lika uppriktiga och hederliga sätt och tog, helt riktigt, med i princip oprövade Roberto Soldado och gröngölingen Iker Muniain i stället.

Sergio Ramos skickade en hälsning till Torres och Raúl Albiol, som även han hamnade utanför truppen den här gången, och det värmde i alla fall lite i mitt frostiga murvelhjärta.

I de svåra stunderna minns nästan ingen, bara de som är på riktigt och äkta. En stor kram och upp med hakan Torres och Raúl Albiol.

El Niños senaste uttagningar i landslaget har noterats på barmhärtighetskontot, och Del Bosque valde rätt läge, några månader före EM, att ta in nytt blod. Han har en delikat uppgift framför sig i vår, Spanien behöver av sakernas tillstånd att döma spela in en ny striker till sommaren. Man kan inte utgå från att Torres ska hitta tillbaka till sitt 21-åriga jag eller chansa på att David Villa kommer tillbaka från benbrottet i tid och dessutom hittar storformen direkt.

TT:s Cleris kan vara lite lynnig på Twitter, men han lufsar i La Rojas hasor hela veckan i Málaga och lovar blogga göttiga grejer om VDB:s gäng som inte får plats i nyhetsflödet. Watch out.

I ligalunken spelar Levante och Espanyol kvällens sena match på Cornellà-El Prat och Barçafostrade Víctor Sánchez som lämnade Xerez för spel i Xamax (okej, han kanske var i Getafe däremellan, men det ger ju inte lika många poäng i Alfapet, eller vad nu den här moderna varianten som ni ungdomar spelar på nätet heter) är back in town. Tyvärr med en skada, men innan dess hade han hunnit skriva 3,5-årskontrakt med Los Pericos och erbjuda sin son gratis till lagets ungdomsakademi på köpet.

Barcelona själva tar sig an ett mycket spännande Atlético Madrid i morgon med en tränare som ännu inte sagt flaska om framtiden. Dani Alves tycker ändå att Pep Guardiola måste få fatta sitt eget beslut:
– Om Guardiola inte finns här i morgon (i morgon som ’i framtiden’ tror jag han menar) så är vi ändå honom tacksamma för alltid. När han kom hit hade han fortfarande hår, men det har vi sett till att han tappat, säger Alves.

Det är brassarnas dag i spansk fotboll, varken mer eller mindre.
Maxwell gör ett uppbrott med sin historia och hakar inte på Zlatan till Milan ett år i efterhand, utan styr skutan mot hårdsatsande PSG. Maxwells speltid i Barcelona har gått från lite till nada och om inget dyker upp på sluttampen har han dessutom lyckats lämna klubben under Mino Raiolas överinseende utan skandaler eller hard feelings vilket måste tolkas som ett inofficiellt rekord. Grattis.

Brasse nummer två i hetluften heter Neymar och var i Barcelona i går. För att spela in en reklamfilm för ett skoföretag förvisso, men det hindrar ju inte lokalpressen att spekulera i om det INTE ÄR ETT TECKEN ÄNDÅ.  

 Ring mig då så styr vi upp någe.

Om reklamsnutten för Nike blir ens hälften så bra som Neymars framträdande med radiopopidolen och hela Brasiliens (andra) it-kille Michel Télo häromsistens ska de vara nöjda. Okej, han har kanske lite bättre högerfot än gehör, men visst känner man direkt att den här killen skulle få kul med Dani Alves i Barças omklädningsrum?

Brasse nummer tre för dagen är son till den före detta playboyspelarennumerapolitikern Romario och vad tror ni att han heter egentligen? Va, jag hörde er inte?
Just det. Han heter Romarinho och spelar just nu en ungdomsturnering för sitt Vasco da Gama i Brasilien och gör, precis som farsgubben, ofta mål.
Men en brasse är ju inte en helt färdig brasse innan den där nödvändiga larger than life-attityden fått fäste och se där är Romarinho inte långt ifrån en fullfjädrad fotbollsspelare.
På frågan om Leo Messi är alla tiders bästa spelare svarar Romarinho, med all den auktoritet en 17-åring med en aningen jävig livssituation kan:
– Nej, ännu är han inte uppe på pappas nivå.

Pappa är å andra sidan inte riktigt uppe på Romarinhos nivå rent fysiskt.

 Vadå då, mamma är ju lång.

Men dagens i särklass mest lovande nyhet hittar vi ändå på Twitter.

Om Guti blir klar för la liga ska jag streaka tvärs över Camp Nou (Obs. kortsidan alltså, jag är ju inte galen) när Barcelona möter Real Madrid i cupen nästa vecka.

Men kvällens riktiga drabbning står i Sevilla, där Valencia ska hålla undan med 1–0 i bagaget och slå ut andaluserna ur Copa del Rey. På gästande lags bänk sitter en alltid lika hårt pressad Unai Emery, som tackade ja till jobbet i Valencia för fem år sedan cirkus, efter att Sevillas nuvarande tränare Marcelino tackat nej.
Marcelino sitter, om vi ska prata talangsåpalingo, löst inför kvällens drabbning och ett av veckans trending topics på Twitter är det föga smickrande #Marcelinoveteya, typ #Marcelinolämna.

Jag tänkte lägga locket på i några dagar och åka på lite okynnessemester i Istanbul. När jag bokade resan var ju Guti kvar i landet, nu får jag helt enkelt göra det bästa av situationen ändå.
Vadfårjagintemissadå?

Camp Nou reste sig unisont och hyllade Eric Abidal med applåder i matchens 22:a minut i kväll.
Då hade Dani Alves redan bombat in sitt snyggaste mål i år på Getafe.

Alves ligger i rätt svettiga kontraktsförhandlingar med Barcelona och ena veckan verkar lösningen vara nära för att veckan därpå hamna i ett nytt dödläge och snack om andra klubbar.
Tidningen Sport surrade med Alves förra veckan och presenterade teorin att Alves fru Dinora trivs så bra i Barcelona att klubbens direktörer är ganska lugna med att han inte kommer att lämna.
– Jag är ingen machosnubbe alls, hemma är det hon som bestämmer, men min fru åker med mig dit där jag jobbar. Hon trivdes väldigt bra i Sevilla också, svarade Alves och Barças direktörer fick återigen problem med nattsömnen.
Kvällens mål firade Alves med att peka på tatueringen tillägnad Dinora och förklarade efteråt i spansk tv:
– Det var för min fru, jag vill tillägna henne målet eftersom det är fars dag i dag.

Det är nu inte fars dag i Spanien förrän i morgon söndag, och det är kanske inte det enda som brister rent logiskt i Alves resonemang. Men vi gillar’t, det gör vi.

You’ll never walk alone, Dani. Foto: Fanpop.com

Alves är helt fundamental för Barcelonas höga offensiva defensiv, om ni hänger med mig, och det vore så klart en smäll av gigantiska mått om de inte lyckas lösa brassens papper till nästa säsong. Inte minst när halva den ordinarie backlinjen ligger på rehab eller leker waka waka på småtimmarna.
I kommentatorsfältet har jag uppmärksammat att många tycker att Gerard Piqué tappat lite i skärpa sedan han slog sig ner med Shakira. I Barcelona viskas det snarare om att den spansksvenska fotomodellen Malena Costa Sjögren har dåligt inflytande på renlevnadsmänniskan Carles Puyol och att det blivit mer party än pilates på slutet. Framför allt har det blivit väldigt mycket längre rehabiliteringstid än vad som först beräknades.
Har man levt ett vuxet liv som bestått av att dricka vatten, träna biceps och spela Playstation med Iván de la Peña på helgerna, så tycker jag nog att Carles ändå förtjänar lite kul.

Barcelona hade inga problem utan el capitán i kväll och segern mot Getafe såg så där kassaskåpssäker som den bara kunde, tills Getafe plötsligt fick ordet tre minuter från slutsignalen. 
Men detta var mest en prolog till kvällens riktiga happening i Spanien. Kasta ett öga för min räkning så springer jag ner i mixade zonen och knegar.

Ni behöver en Agüero/Maradona-duett att ladda upp med? Ja ja, jag är väl inte den som är den.

Hoppsan hejsan. Det är fullt drag i den spanska huvudstaden just nu, det får man konstatera, och lever man på att skandalisera Real Madrids spelare, som någon i kommentatorsfältet uttryckte det (fortfarande en av de roligaste kommentarer jag fått) så är det bråda dagar.
Pedro León har inte haft särskilt mycket förtroende från sin mister Mou sedan han petades en gång i höstas och åkte hem till sin förre tränare i Getafe Michel och grät ut, om ni minns.
Fernando Gago har inte haft speciellt mycket med startelvan att göra alls under året och vi kan väl konstatera att det är fel killar som råkat i luven på varandra på träningen på Valdebebas.

Dagen till ära rider dessutom Osasunas anfallare Pandiani, känd som ”El Rifle”, ”Geväret”, vidare på svallvågorna från helgens seger över de vita och förklarar att Cristiano Ronaldo ”har en skruv lös”.

Tur för Pandiani själv att han i alla fall inte ser ut som någon som just rymt från Kumlaanstalten.

 Jag ska stirra ihjäl dig. Foto: Marca

Ni är några som undrar varför det pratas om kaos och bråk inom Real Madrid så mycket oftare än Barcelona.
Förklaringen är tudelad, skulle jag säga.

Efter Joan Laportas avgång i somras är Barcelona en klubb i så total harmoni som det går när man omsätter miljarder och har några av världens bästa spelare anställda. Det är klart att det gnälls och tvistas och tjafsas även i den katalanska klubben. I nuläget är Dani Alves kontraktssoppa en tärande historia för alla inblandade. Men efter Zlatan Ibrahimovics avsked, som var klubbens och Pep Guardiolas senaste öppna konflikt, så har det varit löjligt lugnt på ytan.
I Real Madrid finns en tränare som har ”polemik” som en del av sin arbetsbeskrivning och var José Mourinho än dyker upp ställs saker och ting förr eller senare på sin spets, allt annat vore en överraskning.

Men viktigare är kanske det faktum att Madridtidningarna, och då framför allt Marca, stryker Real Madrid mycket mindre medhårs än vad som är fallet med Barcelona och lokaltidningarna här.
På samma sätt som alla journalister i hela Spanien vet att Jorge Valdano och José Mourinho inte går ihop så vet de allra flesta i Barcelona att Joan Laporta och Pep Guardiola knappt kunde vistas i samma rum i slutet av förra säsongen. Men de katalanska tidningarna tycker generellt det är mysigare att skriva om Gerard Piqués 24-årsdag (grattis guapo!) än om saker som kan störa klubben och sätta a-lagets framgångshistoria på spel.
Det är åt helvete så klart, och det är sånt som gör att rapporteringen i resten av världen blir lidande.
Det tvingar framför allt journalisterna här att bedriva en sorts självcensur som är det mest frustrerande man kan jobba mot som nyhetsreporter och som egentligen inte hör hemma någonstans utanför Nordkorea.

Det om det. Vi har en halvljummen och en stekhet cupmatch att ta tag i i kväll. Om man ska tro Almerías tränare José Luís Oltra, så är det hans lags 0–5-underläge som är värt att spana in i kväll.
– Om det skulle bli aktuellt har vi övat på straffar inför matchen, förklarar Oltra för AS. 

Det är svårt att ha några som helst invändningar mot vad Barça pysslar med just nu.
Å andra sidan är det lätt att glömma att de inledde säsongen med att hela tiden precis vinna med ett mål efter trehundra målchanser.
Jag är kanske inte lika Messi-frälst som resten av jordklotet, men om jag ska välja ett moment i kväll så ligger det här ganska bra till ändå.
Fast då hade ju Crille redan lagt ribban (och lagt bollen strax under den) på Romareda-stadion.
Och ni som är skeptiska till att Filosofen är en av världens bästa tränare fick lite vatten på er kvarn i kväll när Barcelonas mister talade ut om krossen:
– Jag behöver inte ens tala om vad de ska göra längre, förklarade Pep som fick se sitt Barça ha ett åttioprocentigt bollinnehav matchen igenom.

Jag har nu haft några timmar på mig att smälta Dani Alves supermålmiss i första halvlek och har fortfarande inte hittat något på samma nivå i minnesarkivet som slår den. Men Alves kunde leva med sin sumpning efter 5–0 och tog José Mourinhos imperialistiska skamgrepp med en klackspark.
– Han är för rolig. Det är ju tur för oss, eller nej, egentligen är det otur att en portugis upptäckte oss, vi ville inte bli upptäckta. Vi hade det jättebra och lugnt och så kom de. Men vi måste leva med att de upptäckte oss, det är inget att göra något åt nu, filosoferade Alves loss i mixade zonen efter match.

Barcelona har nu gjort 26 mål på de senaste fyra liga- och två CL-matcherna.
Det gränsar till oanständigt om ni frågar mig.

Man måste säga att det är imponerande att avgå med segern i tävlingen Svenska Fotbollsgalans Huvudperson när man ställs mot lirare som Zlatan Ibrahimovic och Johan Cruijff (eller vad han nu heter i efternamn den här veckan). Framför allt när man inte är där.
Men Carmine Raiola är inte vilken lirare som helst och man börjar förstå vidden av vad han håller på att ställa till med när man väcks av ett samtal från en person inom FC Barcelona som vill att jag ger ”en kort resumé av vad som skrivits i svensk press” (jag gjorde vad varje lojal kollega hade gjort och spetsade till Expressens rubriker en aning och tonade ner våra egna, det här handlar om överlevnad).

Nu ska Barcelona stämma Mino, eller i alla fall försöka slippa betala ut hans lön, och helt plötsligt har Mino inte alls pratat skit om Pep Guardiola. Han har snarare önskat honom en trevlig helg på retreat.
Jag tror inte att Raiola är särskilt rädd för att Barcelona ska komma åt honom juridiskt, men att det gått upp för honom att han håller på att offra en annan adept, för övrigt Zlatans bästa polare, för konsten: 

Ring ring

– Hallå, Mino här.
– Hej Mino, det är Maxwell.
– Maxi! Hej pojken, hur är det?
– Jo, bra. Eller, nej, det blir lite jobbigt för mig när du säger att Pep ska dra åt helvete hela tiden. Jag är ju ganska nära en fast plats i Barças startelva, men det här med ”mentalsjukhus”, det stärker inte mina aktier.
– Du tänker så. Hm. Maxi, jag förstår vad du menar. Jag gör en pudel direkt.
– Pudel?
– Ja, egentligen menade jag inte ett mentalsjukhus, jag menade…ett spa! Det ska jag säga till spanska medier.
– Men Mino…tror du de köper det?
– Maxi, lugn nu, lita på mig, har du någonsin fått anledning att ångra att du gjort det?
– Nja…
– Precis. Träna på så hörs vi.

 Lugn, bara lugn. Foto: Inter

Jag har svårt att se hur man blandar ihop ordet ’balneario’ och ’hospital psiquiátrico’ eller, på engelska, ’spa’ och ’mental hospital’ när man han Raiola på tråden, men vad vet jag.

Kan Barcelona verkligen bryta ett kontrakt med en agent på grund av hans uttalanden om dess tränare då? Tveksamt, men de jag pratat med på morgonen verkar i alla fall lite hoppfulla om att klubbens jurister ska hitta någon klausul som får Raiola att tvingas hoppa av skutan lottlös. Om inte annat lär ju klubben ha köpt spelare av Mino för sista gången.

Annars är väl dagens nyhet att Dani Alves inte bara är en performer på planen, utan dessutom har spelat in en krigsfilm vid fjorton års ålder, med ett ganska övertygande resultat.

Spoiler alert: Dani Alves rollfigur i filmen La guerra de Canudos dör i slutet när han blir skjuten.

Det här med att flytta matchdatum från lördag till söndag och söndag till lördag tillhör vanligheterna i Spanien. Bokar man in sig på en fotbollshelg i Barcelona eller Madrid får man helt enkelt se till att flyget går hem måndag morgon.
Nu har Spaniens styrande fotbollsskikt tänkt till och flyttat el Clásico från lördag den 27 november till måndagen den 29.
Det är väl ungefär det minst uppskattade beslut som fattats sedan man bestämde om rökförbud på spanska krogar och restauranger, en lag som går igenom nu i månadsskiftet (genomrökiga partykläder och stinkande örngott morgonen därpå – R.I.P.)
– Fotboll spelar man på helgerna. Så vill jag ha det som yrkesman. Det här är ju som att ta koffeinet ur kaffet, sa Victor Valdés till exempel om saken i dag.

Själv tänker jag att det här med ständiga matcher på helgerna skulle vara lite av avigsidorna med jobbet (det är ju det med mitt jobb i alla fall) men Victor har kanske ett väldigt bra ob-tillägg på lördag och söndag och då måste vi ju förstå honom. Plus att det är festligare med match på helg. Helt klart.

Men innan det är dags för Clásico ska Real Madrid hämta sig från cup-debaclet mot Real Murcia och visa Hércules i helgen att det var en tillfällighet. Problemet för Hércules är att de inte får använda sig av Royston Drenthe, som i sin utlåningsklausul från just Real har en paragraf som förbjuder honom att möta sin gamla klubb. Bryter han mot den kostar det klubben två miljoner euro, vilket i den moderna fotbollen ganska ofta är kaffepengar. 
– Jag får väl betala det själv i värsta fall, säger Drenthe enligt Marca.

 Allt ska man fixa själv. Foto: Marca

Barcelona tar emot Sevilla på lördag och Dani Alves är, som vanligt, i storform när han ställs mot sin gamla klubb. Alves brukar få lite skit för att filma, och i en intervju i Mundo Deportivo erkänner han att det inte stör honom alls.
– Jag gillar teater. I Brasilien följde jag det noga, inte minst när teaterskådespelarna gjorde tv-följetonger, säger Alves.
Dessutom har han fortsatt kontroll över musiken som spelas i Barcelonas omklädningsrum, även om Alves kanske inte skulle kunna droppa femton dj:s om man väckte honom mitt i natten.
– Nja, jag spelar lite olika musik. Det är en kompis som sätter ihop en bra och varierad lista på min Ipod, men när jag spelar upp dem står det bara ”låt 1”, ”låt 2″… Jag vet inte vem som sjunger, men det är glad musik i alla fall.

 Go och glad, kexchoklad. Foto: Mundo Deportivo

Vägen till en semifinal i Champions League kan vara lång och när FC Barcelona nu fått en mer bokstavlig upplevelse av saken verkar de vara ganska nöjda med bussresan till Milano trots allt.
– Vi hade jättekul, det var ett bra sätt att få hänga lite med lagkamraterna, säger Barças muntergök Dani Alves dan före dan.

Nu vet jag ioförsig inte vad som kan få Alves på dåligt humör. Efter matchen mot Espanyol där han fick rött kort och gick av planen till (delar av) publikens rasistiska ramsor (som jag fram till nu sluppit höra när jag rest på lagets bortamatcher) ställde han glatt upp i alla tv-intervjuer och deklarerade att ”det inte gjorde någonting”.
Det känns kanske inte helt sunt, men det är en annan diskussion.

Barça-lirarna har för övrigt döpt vulkanen på Island som sabbade flygförutsättningarna till Gudjohnsen. Jag är osäker på om det innebär att de saknar sin isländske förre lagkamrat eller inte.

Förutom att laget sov på Hotel Martínez i Cannes, där sviten blir din för en natt om du hostar upp 14 000 euro, gjorde man några pitstops längs vägen.

 En mosbricka med extra räksallad, s’il vous plaît. Foto: Sport

Den här matchen har redan spelats två gånger den här säsongen och ändå blir anekdoterna och dramaturgin bara bättre. De flesta börjar eller slutar (eller både och) med José Mourinho, som på frågan vilket lag han tänkte ställa upp svarade:
– Ska Messi spela på topp? Tar Maxwell Abidals plats? Spelar Keita på kanten eller centralt? Får Milito spela? Det här är en massa frågor som jag skulle vilja ha svar på. Men jag tror inte att Guardiola kommer att ringa mig för att berätta, eller säga det på presskonferensen.

Mourinho var ju själv Bobby Robsons wingman i Barcelona under en tid på nittiotalet (i själva verket var han Sir Bobbys tolk, men fick kicken när han upprepade gånger kastade in sina egna funderingar i stället för att översätta Robson ordagrant) och känner Pep G sedan han var en tvärhand hög ungefär.

Andrés Iniesta kan inte spela fotboll nu, men ligger inte på sofflocket och käkar chips för det. Tillsammans med hela den spansktalande världens artister samt Diego Forlán, Kaká, el Kün och Sergio Ramos har han spelat in en låt för att stötta jordbävningsoffren på Haiti. (Andy dyker upp 2.57 in i videon för er som, liksom jag, inte bryr er så mycket om de andra)