Tänk att vi får somna med en poängs skillnad i la liga, även om tabellen är både lite halt och en aning lytt.
Vi var några som inte trodde det för några veckor sedan, och jag funderade på att tjura ett tag över min dåliga fingerspitzgefühl. Men jag väljer glädjen, för i morgon får jag åka på ett Madridderby som är så hett att det bränns. Aj.

José Mournihos mannar har ju det här fortfarande helt i egna händer, de möter dessutom ett Atlético Madrid som de inte förlorat mot i ett derby sedan Raúl González blev byxmyndig ungefär.
Tretton år nånting har gått sedan Madrassmakarna slog Real Madrid, de åkte ur ligan samma år, för så beter sig Atlético Madrid ofta, och vad talar då för att de ska ha en sportslig i morgon?
Inte alls särskilt mycket, men ändå några saker. Jag drar dem i morgon när vi ställt om fokus.

För just nu sitter vi ju kvar på ett regnruskigt Camp Nou där Carles Puyol inte ens behövde blöta håret på förhand för att hitta looken och där hans Barça håvat in en 4–0-seger mot ett tappert Getafe. En vanlig kväll på jobbet, men en trepoängare som sätter snuskigt mycket press på Real Madrid i morgon. 

– Spelarna måste le mindre och springa mer, sa Pep Guardiola inför den här matchen, där han av outgrundliga skäl surat ut rejält.
Kanske är han, som jag, lite bitter över att ha dömt ut Barcelona på ett så tidigt plan. Jag kan ändå känna att Guardiola har större skäl att inte ta just den prestigeförlusten så hårt.

Jag vill att vi säger grattis till Pedrito Rodríguez som var anfallaren i världens bästa elva som försvann. I kväll var han tillbaka på riktigt, när han drog in vad som måste vara en av de absolut svåraste nickvarianter som finns.

Den 22:a minuten fylldes av applåder på Campen i kväll, och enligt vad som sipprat ut från olika ”klubbkällor” så genomgår Eric Abidal sin levertransplantation just i detta nu. 

Don’t worry, BE PANIC!! Foto: Mundo Deportivo

Och eftersom både Getafe och Espanyol kammade noll poäng i kväll är kampen om den sista och sjunde spela-i-utlandet-platsen fortfarande vidöppen. Atlético Madrid har sin chans att rycka i morgon.

Oj så skoj vi ska ha det i huvudstaden, hörrni! 

Oj oj oj.
Om jag hör rätt nu så hör jag ett Santiago Bernabéu vissla ut sina lirare. Det borde de verkligen inte göra. Real Madrid – Valencia var en riktigt riktigt bra fotbollsmatch från början till slut.
– Den här matchen förtjänar ett mål, tyckte pappa på påskbesök.
– Icke, la liga mår bra av lite 0–0-matcher med intensitet ibland, tyckte hans dotter, a.k.a. Juanita.

Vi kan prata om Tino Costas heroiska 90 minuter i Madrid, vi kan prata om Iker Casillas räddningar och vi kan prata om Cristiano Ronaldos träkänningar bakom och bredvid Guaita i Valencias mål. Vi kan väl prata om det mesta egentligen, om prata är er grej, min grej är mest att konstatera att vi har en livs levande liga och det kan ingen ta ifrån oss. Ingen.

Jag fläkte eventuellt ut mig en aning för ett par veckor sedan och sa att den här ligan var vunnen för Real Madrid. Jag gjorde inte det för att jag sitter på några hemligheter som ni inte gör, mer än att jag tänker att tio poäng tio omgångar från slutet är ett nästintill ointagbart avstånd i la liga. Det är cirkus en poäng per omgång och det har jag svårt att se José Mourinho släppa ifrån sig. Eller hade.

Nu har vi den tabell vi förtjänar. Real Madrid måste ta poäng i el Clásico för att vara säkra på att ta hem den här titeln och det ska bli ett sant nöje att se dem komma till Camp Nou och spela för oavgjort om ett par veckor.

Valencia ändå. På väldigt många möten hade de tagit väldigt många nästansegrar och -poäng på Barça och Real, men i årets liga har de faktiskt ett kryss mot de båda och Unai Emerys gäng har alla skäl att tro på vidare liv i Europa League efter att ha skickat AZ Elm Alkmaar ur turneringen och möjligen också ha haft en fot med i avgörandet av la liga i år.

Och så några snabba.

Levantísimo. Vilket obeskrivligt fantastisk bonnagäng. Som Kalmar FF men med charm.
Osaunsa. Vilken jävulsk genomklappning. Har Andrés Fernández trillat ur the zen zone? 

José Manuel Pinto var snabb med att fota och klippa och klistra ihop några Twitter-meddelanden från Barcelonas lagmiddag hemma hos Eric Abidal, innan vad som ska vara dagen då han genomgår sin njurlevertransplantation.
Pinto hade missat att detta var hemlig information och tog bort sina meddelanden från det sociala nätverket ganska snabbt, men inte snabbt nog för att folk och fä och tidningar skulle fatta grejen.

Andra sidan är ni klara?

Jag är.
I ett Barcelona som fruktar väldigt lite, men som faktiskt fruktar sin förre nummer nio (eller förrförre om vi ska räkna in Bojan Krkic) en aning. Zlatan Ibrahimovics namn är på allas läppar här, och namnet står nu betydligt högre i kurs än under sommaren för snart två år sedan då mannen, kvinnan och hunden på gatan tyckte att den där besvärlige svensken kunde ta sitt pick och pack och lämna Katalonien en gång för alla.
Sejouren i Milan har påmint spanjorerna om att Zlatan kan spela fotboll, men FC Barcelona är också ett fotbollslag där allt annat än seger är ett abnormalitet i alla matcher man spelar. Ergo: det här kan bli en stjärnsmäll utöver det vanliga.

Så här säger Mundo Deportivo om kvällens startelvor, som presenteras i ett väldigt retrosnyggt typsnitt. Det känns som att man ska spela bridge eller nåt. Nåväl.

UPDATE: Enligt de allra senaste uppgifterna går Seydou Keita in och knycker Cesc Fàbregas plats. Och där fick vi i så fall Pep Guaridolas vanliga stormatchknall. Tackar.

Ni hörde hur som helst att Eric Abidal, som ska genomgå en levertransplantation när som helst, bett lagkamraterna att ta med Ibras tröja hem efter match. Abidal var en av dem som Zlatan kom bäst överens med under sin tid här, även om Abi en gång anförtrodde en kollega att ”Ibrahimovic är inte riktigt klok, han kan säga vad som helst, han är väldigt underhållande”.
Och så lämnade fransosen det här lilla vittnesmålet som på cirkus femton olika sätt visar varför en storspelare och en storklubb inte alltid är en bra match om mentaliteten dem emellan inte är densamma:

”Jo, en gång kom Ibra in i omklädningsrummet och ställde sig i mitten av alla och sa: ’Killar, det viktiga inom fotboll är inte att tjäna mycket pengar. Det viktiga är att tjäna mest pengar.’ Och så la han av ett brett flin. Det blev helt tyst där inne.”

 Cash is king.

Vi tackar Eric Abidal för den Z-märkta pärlan, önskar lycka till med ingreppet och säger ”forza!” och ”visca!” och, för all del, ”ge oss nu en sjuhelvetes match som vi sent ska glömma!”. 

Sanningens minut är här och José Mourinho måste göra ett val, som han skjutit upp ett tag nu.
Katten Karim eller El Pipita Higuaín, det är frågan det. För även om de två sett mer samspelta ut i år än tidigare har Mou bestämt sig för att bara starta med en av dem i el Clásico och hur han än väljer blir det en tjock smäll för en av dem.
Jag stod själv alldeles under hakan på Karim Benzema efter en match på Berra för kanske två år sedan då Higge hade ett guldläge att servera fransmannen bollen i friläge, men valde att gå på skott själv.
– Han passade mig inte. Det är sånt som händer, sa Karim i mixade zonen då och även om relationen dem emellan blivit betydligt bättre sedan säsongen då Karim skulle visa att han inte var ett felköp och Higuaín visa att han visst var det, så kan man inte blunda för att att de slåss om samma plats.

Jag tror ändå att det är Ben som blir ze man på lördag, i alla fall om jag tolkat Mourinho rätt på slutet.

En som inte tolkat honom rätt på slutet är Uefas tolk (lite av ett handikapp i det yrket kan man tycka) som gjorde sin egen direktöversättning av ett Mourinho-citat på presskonferensen inför matchen mot Ajax och fick mothugg av Mou.
– Nej, det där sa jag inte, förklarade Mou och stämningen blev genast lite osvensk.
Oklart varför Mourinho helt plötsligt inte tar frågor på engelska. Mannen är ett språkgeni även utanför den inte alltid så verbalt begåvade fotbollsvärlden och hans kometkarriär inom fotbollen har han (precis som undertecknad) mycket att tacka för sina språkkunskaper, eftersom han började som tolk åt Bobby Robson i FC Barcelona i en annan tid och ett annat liv.
Ännu roligare är incidenten om man betänker att José Mourinho där gjorde sig känd för att tolka Robson med lite väl stora utsvävningar från det exakt sagda. Till slut fick engelsmannen nog och satte Mou på att sköta mer fotbollsrelaterade sysslor, eftersom han märkt att den unge portugisen hade ett bra öga för den saken, och på den vägen blev han en av världens mest respekterade tränare. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. 

Mourinhos ögonsten Tito Vilanova var i går tillbaka på Barcelonas träning och fick en lång björnkram av Eric Abidal, som får tre extra dimensioner om man känner till de bådas sjukdomshistoria. Tidningen Sport bjullar i dag på en förstasida av närmast brittiskt rubriksnitt.

(Exakt här hade jag publicerat den om inte bloggverktyget hade känt att ”i dag är helt rätt dag att jävlas med Juanita”.)

Man vet el Clásico inte är långt borta när ännu en bläckfisk introduceras för den spanska fotbollspubliken. I år heter spådjuret Messi och så här tror han om matchen på lördag.

Egentligen inga större nyheter i Barças påstådda önskelista inför nästa säsong, Gareth Bale och Thiago Silva har varit på tapeten länge, det enda underliga är att man inte plockat in en mittback redan.
Men den senaste tidens utveckling visar också att Barcelona inte är den nostalgiska klubb man ibland kan få för sig.
Jag pratar om en kille som fick hela lagets, Spaniens och fotbollsvärldens uppmärksamhet och stöd så sent som i våras, när en tumör upptäcktes i hans lever. Jag pratar om Eric Abidal förstås, som gick ut hårt i kontraktsförhandlingarna med klubben och sa att han ville ha två års kontrakt eller inget alls med klubben.
Några månader senare tycks fransmannen ha ställt in sig på att acceptera en variant med ett års kontrakt och option på ett till, beroende på hur många matcher han får spela under första säsongen.
De senaste veckorna har det ändå varit tyst kring förhandlingarna, vilket tyder på att klubben möjligen också vill att 32-årige Abidal går ner i lön.
Sedan kom hans agent David Venditelli tillbaka med oförändrad styrka och kräver återigen ett kontrakt utan ”beroendevariabler”.
– Det handlar inte om pengar, utan om att visa ett erkännande och förtroende för Eric, säger Venditelli.

 
Show me the money…jag menar the confidence. Foto: Marca

Som tränare kan jag inte tänka mig något mer påfrestande än att förfoga över spelare vars framtid i klubben beror på hur man matchar dem. Ponera att Abidal i slutet av nästa vår gjort 19 matcher från start och har en upp till de 20 som ska garantera honom kontrakt även säsongen 12/13. Samtidigt får Pep instruktioner om att en ny kille är på ingång, vi kan väl kalla honom Gareth Bale, och att det vore bra om man fick ner löneutbetalningarna en aning säsongen därpå. Då måste han tvinga kvar Abi på bänken och det kommer att bli en ganska smutsig och ugly historia som den franske krigaren inte förtjänar. Och inte Guardiola heller.
Usch. 

Turerna kring Leo Messis (och Javier Mascheranos) hemresa från Sydamerika fortsätter, inte minst sedan det visat sig att Real Madrid flög hem Gonzalo Higuaín nästan ett dygn snabbare från landslagsuppdrag.
I dag översvämmas vi av grafik som visar varför Higge var hemma redan på onsdagen, medan Ludas landade först torsdag förmiddag och drog direkt till träningen i taxi.

Bonusinfo 1: Ludas lät Javier Mascherano betala taxiresan på 20 euro, berättar chauffören Carles Pinós i dag. Om det är ett tecken på ebb i kassan redan i mitten av månaden så borde kanske Messi ta hjälp av en ekonomisk rådgivare.

Bonusinfo 2: Jag har ju gnällt lite på Leo Messis mobilkamerahantering tidigare, men Carles Pinós berättar att bilden Ludas tog på honom och Mascherano var mycket bra, medan den Masche tog på Pinós och Messi var tagen ”i motljus och man ser nästan inte vem det är”.

Joan Piqué har förresten inte bara petat in Shakira i sin debutroman, han har dessutom tagit henne till sitt hjärta på ett sätt som jag finner ganska spektakulärt för en svärfar.
– Vi älskar Shakira lika mycket som vi älskar Gerard, sa Joan på gårdagens bokbaluns i Barcelona.

Hej och hå.

Det har varit ett landslagsuppehåll i bråkens och frustrationens tecken i Spanien.

Vicente Del Bosque har landat en tyst liten hämnd på mannen som kickade honom efter Real Madrids ligatitel 2003.
Eric Abidal har kvalat sig till EM fast han vet att Pep Guardiola kommer sura ur.
Bojan Krkic har gått all Ibra och häver ur sig ord om Pep Guardiola som jag trodde redan på tankestadiet hans barnasinne var var för ljust för.
Och dessutom har han fått reda på att han delar blodsband med Leo Messi.
De är femmänningar eller bryllingar eller vad ni vill kalla det. Jag kallar det en mindre sensation. Mindre, eftersom det hade varit roligare om någon av deras förstahandsföräldrar (säg pappor) hade strulat runt och de faktiskt varit halvbröder.
Roligare för oss alltså, kanske inte för fru Krkic och Messi.

Vicente Del Bosque är arg, Bojan Krkic ännu argare, men Borja Valero är argast av dem ALLA.

Ska vi utbringa en skål för en välmående och kärnfrisk la liga, så länge vi har en bra anledning?
Jag tycker det, jag har inte haft så här kul på länge på jobbet i alla fall, och det handlar inte om att jag avnjöt kvällens matcher till kickass-tapas och blaskig sommaröl i kollegors sällskap på en smockad fotbollsbar nere i strandkvarteret Barceloneta, för det vet ni att jag inte skulle göra när jag har er att tänka på.

Hur som haver. Real Madrid var en blek kopia av ingenting i kväll. Jag vet inte vad det handlar om, vad jag vet har man ungefär samma manskap som förra året, ungefär samma tränare och ungefär samma liga. Det är något annnat som spökar, låt mig återkomma när jag har mer kött på benen där.
Valencia lekte faktiskt bort Barcelonas inledande trebackslinje, Eric Abidal gav los Che lite hjälp på traven och Roberto Soldado var en oklippt tånagel från att ge hemmalaget ett övertag som Barcelona hade fått extremt svårt att äta upp.

Kort sagt: det var en fotbollskväll av internationellt snitt, där små nollar stora och stora sliter med halvstora och Atlético Madrid får islossning och bjuppar på en uppvisning i colombiansk waka waka och Marcelo Loco Bielsa skriver ett nytt kapitel i sin dödsruna och jag vet inte vad mer. Men det var mycket.

Vi håller nu tag i den här magiska la liga-kvällen där allt var möjligt ett kort tag till och i morgon åker vi till Sant Joan Despí och ser vad los culés gjort för omvärldsanalys av läget och sen tänker jag att nykomlingarna i gangstergänget Real Betis mycket väl kan gå och ta ledningen i Primeran i morgon.

Salud y besos!

Jag ska inte säga att man någonsin känner sig ensam som svensk i Barcelona. Men om Oscar Wendt skulle få för sig att komma hit och fylla upp Skövde-kvoten skulle jag självklart ta emot honom med öppna armar (och visa han allt jag kan).

Oscar själv reagerade som du och jag hade gjort om någon påstått att Barcelona var intresserade av oss. Han trodde inte det var sant.
– Det var en polare sms:ade och sa att han hade läst det. ”Troligt!” sa jag, men när han berättade att det kom från en spansk tidning så gick jag in själv och kollade på artikeln.
Vad tänkte du då?
– Jag tänker som varenda fotbollsspelare skulle göra i den sitsen. Klart att man blir glad. När jag såg att det ringde nu och det var ett +34-nummer…ja, jag visste ju att det var du, men jag tänkte ändå ”tänk om jag svarar nu och så är det Pep”. Men det var det inte, svarade Oscar och trodde att jag inte skulle höra hans bottenlösa besvikelse.

Årets bästa Buster-rykte hittills är faktiskt inte så långt borta som ni tror.
* Wendt sitter på ett utgående kontrakt och kan bli en billig lösning för en klubb med dålig cash flow.
* Han sitter på en vänsterfot och en offensiv anda som Pep Guardiola gillar, inga konstigheter.
* Barcelona har visserligen en vänsterback av världsklass, men Eric Abidal fyller 32 i år och pratar själv mest om att åka och spela golf i Qatar. Maxwell är inte direkt näste man att bli lagkapten i Barça.
* Dessutom är ju Oscar Wendt redan rätt tajt med Dani Alves. 

Kvällens stora drama är bara ett par timmar bort och ändå är det osäkert om de egentliga huvudpersonerna spelar.
Cesc Fabregas för att han är en smula skadad och Thierry Henry för att han inte längre är någon stabil startspelare i Barcelona.
Den här typen av matcher skapar ju alltid ett gäng heliga och ett gäng mindre heliga allianser och helt utan att det egentligen finns någon anledning ger sig Robert Pirès in i leken.
– Jag känner verkligen med Titi, som är en stor vän, men jag håller på Arsenal in i döden, säger Pirès till Marca med den logiska bildlösningen att fransmannen poserar halvt dold bakom Cesc Fabregas matchtröja.

 Tittut.

Ska vi prata lite fotboll också? Ja, Eric Abidal är tillbaka i truppen, men lär få svårt att krångla sig rakt in i startelvan det första han gör. Gerard Piqué och Xavi Hernandez ska vara i gång, medan Andy Iniesta har flera veckors rehabilitering framför sig.

Det här kan sluta hursomhelst känns det som, och då brukar ju Barcelona vinna.