Florentino Pérez har pyntat typ femhundra miljoner euro i spelarköp för sin klubb de senaste säsongerna (det är ungefär 40 tusen miljarder kronor) och man kan ju tycka att han borde få vara lite glad när Real Madrid betalar av på investeringen.
Men nej, det tycker inte spanska tidningar och tv-program, som i dag gör en stor sak av att Florentino firade ledningsmålet på Gerlandstadion i går.
De borde kanske rensa upp på egen pressläktare själva först, säger vän av journalistisk etik och ordning, men så här är läget i Spanien: klubbfolk ska vara señores och hålla på etiketten under match, murvlar får dansa krigsdans och kyssa bänkgrannen när det egna laget gör mål.
Nå, Florentinos dotter, Cuchi, blev lika förvånad som alla andra över pappans emotionella utspel i Lyon:
– Jag känner honom och när han lyfter händerna tänker han: ”herregud, vad gjorde jag just?”. Men alla omkring tyckte det var okej, i Europa brukar man fira mål även från hedersläktaren, och jag skickade ett sms till honom för att gratulera till den spontana reaktionen och han svarade med att skriva: ”Din pappa är mänsklig!”, berättar Cuchi för radiokanalen Cope.

 Varde mål.

Ska vi plocka ihop lite smulor från matchen också då?
* Lyon är ruggigt bekväma och roliga att se på Stade Gerland
* Karim Benzema skulle inte ha fått den bollen på mål på någon annan arena i världen
* Michel Bastos är förvillande lik Caster Semenya (så jag undrar hur han sluppit de häringa könstesterna hittills) 

Jag har en smygande känsla i kroppen av att l’OL kommer att göra saker väldigt spännande i returen på Bernabéu. Det här är laget som började bli bra i Europa när de slutade vara bra i Frankrike. Det är en märklig ekvation ändå.
Det som talar för Real Madrid i returen är, förutom det uppenbara bortamålet som kommer att smaka mumma, att de ju har José Mourinho som härförare.

Mourinho var inte mer upptagen i veckan än att han hann göra en intervju med Sky Sports, där han karaktärsmördade vännerna på den spanska östkusten (och här får jag nog be känsliga Barçaläsare att vara förberedda på obehagliga bilder som kan dyka upp i huvudet), genom att konstatera att:
– Barcelonas gyllene generation är på vippen att dö ut. Nu försöker de producera spelare som liknar Xavi och Puyol, men att klona inom fotbollen har aldrig gått, och även om du får fram en klon blir den alltid sämre än sin förlaga.

 De håller på att dö ut, if you know what I’m sayin’.

Och så hade han lite att säga om Pep Guardiola också, vad trodde ni?
– Han befinner sig i vad jag brukar kalla ”sin trädgård” och där mår han bra. Det går inte att jämföra det med att träna något annat lag på jorden. Pep är på stället där han föddes och är väldigt skyddad av den lokala pressen, förklarar Mou. 

– Jag ser hellre Arsenal på tv än möter dem på plan, sa Pep Guardiola inför kvällens möte på Emirates.

Ibland känns Barcelonas matcher i la liga som nån form av långdragna generalrepetitioner i väntan på mötena med the big boys. I kväll var jag spänd på att se hur mycket 8–0 mot Almería egentligen betyder när det är dags att snacka allvar.
Inte så jefla mycket, förklarade the Gunners pedagogiskt när tio minuter av matchen återstod och Peps pack var på väg att vaggas in i det sedvanliga segerruset.

 Now, this got messy. Foto: Reuters

Det var en rätt hård smäll för spanjackerna, som hade dubbelt så hög passningsprocent en bra bit in i matchen, men det var framför allt kvällens absolut bästa tänkbara resultat för att vi ska få en nervig upplösning i returmatchen. Arsenal åker ingenstans för att ”stänga matcher”, frågan är om de ens är kapabla att stänga dörren till sitt eget omklädningsrum, och hundratusen åskådare kommer att förvänta sig en galasittning på Camp Nou om tre veckor.

Barcelona brukar inte förlora utslagsmatcher på bortaplan särskilt ofta, men de brukar verkligen inte vinna dem heller. Inte sedan den 1 april 2008, då man utmanövrerade Schalke i Gelsenkirchen med 1–0 har katalanerna vunnit en CL-match efter gruppspelet på bortaplan och när de slog engelskt motstånd i fotbollens hemland senast pallar jag inte ens kolla upp, eftersom jag inte har något ob-tillägg på vardagskvällar, men det har runnit en del vatten under broarna sedan dess.

Nu missar Gerard Piqué returen på Camp Nou, Carles Puyol kommer eventuellt vara nyrehabiliterad och Gabi Militos uppsyn har faktiskt inte gjort någon annan än hans mamma glad på ganska länge.
Vem Pep ska kalla in som backup är jag osäker på, men jag tänker att det är lika bra att dra igång med intervallövningar och lira lite gårdsfotboll på kidsen på gatan de närmaste veckorna utifall att han vill begagna sig av mina tjänster den 8 mars (jag kommer utkräva ersättning för förlorad arbetsinkomst och möjligen ett påslag för att det är internationella kvinnodagen, för protokollet). 

Jag tänker att Víctor Valdés också ska ta snacket med sina stolpar, så att de bestämt vem som ansvarar för vilka luckor tills dess. 

Hoppsan hejsan. Det är fullt drag i den spanska huvudstaden just nu, det får man konstatera, och lever man på att skandalisera Real Madrids spelare, som någon i kommentatorsfältet uttryckte det (fortfarande en av de roligaste kommentarer jag fått) så är det bråda dagar.
Pedro León har inte haft särskilt mycket förtroende från sin mister Mou sedan han petades en gång i höstas och åkte hem till sin förre tränare i Getafe Michel och grät ut, om ni minns.
Fernando Gago har inte haft speciellt mycket med startelvan att göra alls under året och vi kan väl konstatera att det är fel killar som råkat i luven på varandra på träningen på Valdebebas.

Dagen till ära rider dessutom Osasunas anfallare Pandiani, känd som ”El Rifle”, ”Geväret”, vidare på svallvågorna från helgens seger över de vita och förklarar att Cristiano Ronaldo ”har en skruv lös”.

Tur för Pandiani själv att han i alla fall inte ser ut som någon som just rymt från Kumlaanstalten.

 Jag ska stirra ihjäl dig. Foto: Marca

Ni är några som undrar varför det pratas om kaos och bråk inom Real Madrid så mycket oftare än Barcelona.
Förklaringen är tudelad, skulle jag säga.

Efter Joan Laportas avgång i somras är Barcelona en klubb i så total harmoni som det går när man omsätter miljarder och har några av världens bästa spelare anställda. Det är klart att det gnälls och tvistas och tjafsas även i den katalanska klubben. I nuläget är Dani Alves kontraktssoppa en tärande historia för alla inblandade. Men efter Zlatan Ibrahimovics avsked, som var klubbens och Pep Guardiolas senaste öppna konflikt, så har det varit löjligt lugnt på ytan.
I Real Madrid finns en tränare som har ”polemik” som en del av sin arbetsbeskrivning och var José Mourinho än dyker upp ställs saker och ting förr eller senare på sin spets, allt annat vore en överraskning.

Men viktigare är kanske det faktum att Madridtidningarna, och då framför allt Marca, stryker Real Madrid mycket mindre medhårs än vad som är fallet med Barcelona och lokaltidningarna här.
På samma sätt som alla journalister i hela Spanien vet att Jorge Valdano och José Mourinho inte går ihop så vet de allra flesta i Barcelona att Joan Laporta och Pep Guardiola knappt kunde vistas i samma rum i slutet av förra säsongen. Men de katalanska tidningarna tycker generellt det är mysigare att skriva om Gerard Piqués 24-årsdag (grattis guapo!) än om saker som kan störa klubben och sätta a-lagets framgångshistoria på spel.
Det är åt helvete så klart, och det är sånt som gör att rapporteringen i resten av världen blir lidande.
Det tvingar framför allt journalisterna här att bedriva en sorts självcensur som är det mest frustrerande man kan jobba mot som nyhetsreporter och som egentligen inte hör hemma någonstans utanför Nordkorea.

Det om det. Vi har en halvljummen och en stekhet cupmatch att ta tag i i kväll. Om man ska tro Almerías tränare José Luís Oltra, så är det hans lags 0–5-underläge som är värt att spana in i kväll.
– Om det skulle bli aktuellt har vi övat på straffar inför matchen, förklarar Oltra för AS. 

Om man inte visste att el Clásico är en match som ska avgöras på en gräsplan över nittio minuter hade man lätt kunnat tro att det handlade om att rösta fram en vinnare.
Jag vet inte om det beror på att det är val i Katalonien i dag eller om hela Europa sitter fast i någon form av Idol-träsk, men dagens spanska tidningar känner ingen hejd på den här fronten.

Mundo Deportivo har till exempel konsulterat lite modefolk för att få fram vem av Mou och Pep som egentligen klär sig bäst. 
Dagens bomb: Josep Guardiola avgår med segern, med motiveringen att han gett det bortglömda plagget herrcardigan en revival.
Grattis Pep.

  
 
Men det här jämförelsesyndromet ger ju också Spaniens alla wags lite välförtjänt istid, en grupp människor som vi ger alldeles för lite uppmärksamhet på den här bloggen, det ska villigt erkännas.
Tidningen Sport har stolpat upp Real/Barça-spelarnas mest spektakulära brallisar och uppmanar helt enkelt sina läsare att gå in på hemsidan och rösta på vilket lag som har bäst kvinnlig fägring. 

Detta är alltså en redovisning av vad spansk press pysslar med dag innan match. Ni behöver absolut inte rösta i mitt kommentatorsfält (och, på förekommen anledning, det är inte jag på bilden med Gonzalo Higuaín).

Men om någon skulle trycka en pistolmynning mot min tinning och tvinga mig så hade min röst gått till Dorien Rose. Ibrahim Afellay har inte landat i Barcelona än, men man ser ju redan att hans flickvän kommer att röra runt lite i den snälla Barça-grtyan.
Bienvenida.

Och ja, Gerard Piqué är ju formellt sett inte ihop med Shakira, även om de två sägs ha bytt saliv ganska regelbundet sedan de lärde känna varandra i Sydafrika i somras.
Men det har inte inte hört från mig. 

Och för er som undrat: 38 minuter in i det här klippet kan ni höra mig prata Clásico i Catalunya Radio.

I väntan på el Superclásico har Barcelonas och Real Madrids småsyskon gjort upp i Madrid.
Det har hänt något med Espanyol i år och det står extra klart när de slår Atlético Madrid på bortaplan och en sån här pärla får avgöra matchen.
Osvaldo, snart i ett italienskt landslag nära, well, mig. 

Atlético Madrid har en del att ta tag i. Skicka Kicki Flores på en kurs i anger management exempelvis. Kicki säger att han fick utbrottet i slutet av matchen för att han ”inte gillar när de kommer till vår hemmaplan och skrattar åt oss”.
Jag skojar inte (och inte Kicki F heller vad det verkar).

Men om Osvaldos mål var snyggast i kväll så var Marcos Sennas hårdast och Santi Cazorlas märkligast. 

I morgon går vi till val i Katalonien och även om Barçasupportrarna har Joan Laporta att rösta på, så hävdar i skrivande stund 52 515 personer att Pep Guardiola skulle vara regionens bästa president.

 No, we can’t. We have a game to prepare.

Roligast blir det ändå när Barcelonatidningen Mundo Deportivo ska göra en så kallad objektiv bedömning av Leo Messi vs. Cristiano Ronaldo inför matchen.
Vem som tänker mest på laget, har mest utstrålning och är bästa lagkamraten och så. Behöver jag förtydliga att det är Leo Messi (9 av 10 i ”karisma” by the way) som bedöms i vänster kolumn?

 Bäst på pappret.

El Clásicos andra riktiga duell, den mellan tränarna, har ju pågått mer eller mindre sedan i somras. Filosofen passade i dag på att ändra morgondagens hålltider för träning och flyttade det planerade morgonpasset till eftermiddagen för att på så sätt hålla sin presskonferens efter José Mourinhos i Madrid.
Pep vill tydligen ha sista ordet inför match och smartade helt enkelt ut Mou när han möblerade om i schemat i dag.
Låt mig gissa att José sitter och filar på motdrag i detta nu.

 Inte utan min Mou. Foto: Sport

Ja, så har ju bläckfisken Paul tillfälligt återuppstått och sagt sitt om utgången av matchen.

Själv blev jag avkrävd på ett Clásico-resultat i direktsändning i spansk radio i dag.
– Öh, 2–2, hasplade jag ur mig.
– 2–0 till Barça säger Juanita alltså, fortsatte programledaren (på Catalunya Radio, det kan förklara felhörningen) och jag kände mig nödd att bryta in:
– Nej, jag tror på 2–2. Oavgjort. Om det går för sig.
– Ah, okej, absolut, sa programledaren och raderade mig gissningsvis i samma stund från listan över tänkbara framtida gäster i programmet.
Ibland kostar det att säga sanningen.

Nu är det hög tid för er att dra in sista helröret på krogen och för mig att sova min Clásicosömn och så vaknar vi glada och pigga i morgon bitti och laddar vidare. 
Skål. 

El Clásico-psykosen har redan kopplat Spanien i ett fast grepp och för egen del är jag vaksam på alla sjukdomssymptom. Ni vet, tvätthögar och räkningar som blir liggande ”till efter Matchen”, telefonsamtal till släkt och vänner som ”inte hinns med just nu” och Andrés Iniesta-besök i drömmarna (okej, just det är kanske inte isolerat bara till den här veckan).

Jag har bott i några fotbollsgalna städer i mitt liv, men även om London är ett mecka för fotbollsälskare, även om Lyon var fantastiskt under OL:s storhetstid och även om inget slår Rom inför Romderbyt så vågar jag påstå att det inte finns någon stad i Europa där man pratar så mycket fotboll som i Barcelona inför el Clásico.
Det finns helt enkelt ingen som inte bryr sig (jo, jag sprang på en katalansk snubbe på en bar för ett par veckor sedan som var tvungen att komma ut som fotbollsointresserad när jag berättade om mitt yrke, med tillägget ”men jag är heterosexuell”).

Hur som haver, det här är inte en match, det är en statsangelägenhet och det har Spaniens premiärminister José Luís Zapatero, som inte direkt är på toppen av sin popularitet just nu, tagit fasta på.
Zapatero är medlem i division tre-klubben León, men har annars Barça närmast hjärtat och tror att katalanerna vinner slaget med 4–2.

José Mourinho tror att José Mourinho vinner matchen och lagom till årets fajt har Mundo Deportivo lanserat en applikation för alla oss som gillar att lyssna på portugisens oneliners.
El Mourinhizador samlar Mou’s most memorable moments. Enjoy.

Samma tidning har låtit Joaquín Dosil, idrottspsykolog och professor på institutet med det mycket mediala namnet Departamento de Psicología Evolutiva y Comunicación de la Facultad de Ciencias de la Educación y del Deporte de la Universidad de Vigo (varsågoda att andas), ställa en diagnos över José och Pep Guardiola.
Enlig Dosil har vi att göra med två män som lämnar noll och nada åt slumpen och vars varje ordval är ytterst medvetet:
”Mourinho varken spelar teater eller fejkar. Han besitter den bästa strategin och utövar den i varje ögonblick” menar Dosil, som också är imponerad av Pep Guardiolas lite mer återhållna stil:
”Han är ett exempel på hur man kanaliserar känslorna i ett lag fullt med stjärnor” menar Dosil som utnämner Pep till en ”superhjärna”. Jo då.

 Hjärnornas krig.

Frågan är om den hjärnan är lite övergödd för tillfället. Peps pappa Valentí är i alla fall orolig för att hans son bara tänker på fotboll och bestämde sig för att följa med honom till Aten inför veckans Champions League-match mot Panathinaikos, där han bland annat hakade på ett gäng supportrar som laddade inför match med ett bildningsbesök på Parthenon.
– Jag tycker att det är lite oroväckande. Han borde hantera det bättre, han lever med Barça 24 timmar om dygnet, vilka beslut han ska fatta, han analyserar allt, varenda video… det kan inte vara bra för hälsan, säger Valentí till radiostationen Cope.

 Pappa-problem. Foto: FCBplanet.com 

Ni märkte att Juanma Lillo, Almerías tränare, fick foten bara en timme efter match i lördags kväll.
Man kan ju tänka att en genomsnittlig sportkommitté skulle vilja sova på saken, och kanske sitta ner och prata tänkbara efterträdare över en brioche och en kopp kaffe dagen därpå, innan man fattar sitt beslut. Men nej.
Jag ska låta det vara osagt om det var Lillos ömma omfamning av Pep Guardiola efter 0–8-förlusten som fick Almerias styrelse att säga ’basta’.

 Amor mio. Foto: Telecinco

Lillo och Guardiola har en lång historia ihop, men är det inte något alldeles särskilt känslomässigt över la ligas tränare just i dagarna?
När Espanyol tog sin imponerande sjätte hemmaseger i rad, vilket efter lite snabb huvudräkning innebär att de vunnit alla hemmamatcher i år, blev Mauricio Pochettino lite blödig och ville tacka livet och fansen och så.
– Supportarnas stöd är grunden i den här institutionen, det är hjärtat och lungorna. Det är ett vitalt organ, förklarade Pochettino så specifikt som hans anatomiska kunskaper tillät honom efter 3–0-triumfen mot Hércules på Cornellá-El Prat.

Och så vänslades han lite med Hércules míster Esteban Vigo. 

 ”Ni var bättre”. ”Nej, niii var bättre”. Foto: AS 

Om den här homo light-trenden i Spaniens tränarskrå är här för att stanna så har vi alltså något alldeles särskilt att vänta i el Clásico om en vecka.
Man ska kanske inte hoppas på för mycket, men en tungkyss mellan Pep och Mou ligger ju onekligen i luften.

Visst hade man på känn att upptakten till el Clásico skulle bli något alldeles extra med José Mourinho vid rodret. Möjligen trodde jag inte att hans utspel i förlängningen skulle sabotera mitt arbete.
I dag åkte jag ut till Barcelonas träningsanläggning för att intervjua en spelare. Halvvägs i taxin ringer Barcelonas pressperson Txemi:
– Tyvärr, det kan inte bli någon intervju. Pep har bestämt nya regler, inga individuella samtal med spelare tills vidare.
– Nya regler? Sedan när?
– Eh, sedan tjugo minuter.
– Men vad i… Varför?
– Det är för mycket oväsen just nu, tycker Pep.

Och så tar man ett titt på Marca och saker och ting faller på plats.

Mourinho martyren.

Efter portugisens vilda viftande åt alla håll på slutet har kritiken mot Real Madrids tränare tagit närmast bibliska mått. Tycker Madrid-tidningen Marca, alltså. 

Och så Oscars eminenta förklaring i kommentatorsfältet för alla som inte har en fil. mag. i konsthistoria:

Bör väl påpekas att det inte är Jesus den här gången utan Goya-målningen som bilden anspelar på (Los fusilamientos de la montaña del Príncipe Pío) är en symbol för det spanska (kastiljanska) motståndet mot Napoleon (det motstånd som gav oss ordet ”Guerilla”) under tidigt 1800-tal. Katalonerna var väl inte helt avogt inställda till Nappe utan var ganska ok med att införlivas i Frankrike – öppet sår det där nere på halvön…

Man måste säga att det är imponerande att avgå med segern i tävlingen Svenska Fotbollsgalans Huvudperson när man ställs mot lirare som Zlatan Ibrahimovic och Johan Cruijff (eller vad han nu heter i efternamn den här veckan). Framför allt när man inte är där.
Men Carmine Raiola är inte vilken lirare som helst och man börjar förstå vidden av vad han håller på att ställa till med när man väcks av ett samtal från en person inom FC Barcelona som vill att jag ger ”en kort resumé av vad som skrivits i svensk press” (jag gjorde vad varje lojal kollega hade gjort och spetsade till Expressens rubriker en aning och tonade ner våra egna, det här handlar om överlevnad).

Nu ska Barcelona stämma Mino, eller i alla fall försöka slippa betala ut hans lön, och helt plötsligt har Mino inte alls pratat skit om Pep Guardiola. Han har snarare önskat honom en trevlig helg på retreat.
Jag tror inte att Raiola är särskilt rädd för att Barcelona ska komma åt honom juridiskt, men att det gått upp för honom att han håller på att offra en annan adept, för övrigt Zlatans bästa polare, för konsten: 

Ring ring

– Hallå, Mino här.
– Hej Mino, det är Maxwell.
– Maxi! Hej pojken, hur är det?
– Jo, bra. Eller, nej, det blir lite jobbigt för mig när du säger att Pep ska dra åt helvete hela tiden. Jag är ju ganska nära en fast plats i Barças startelva, men det här med ”mentalsjukhus”, det stärker inte mina aktier.
– Du tänker så. Hm. Maxi, jag förstår vad du menar. Jag gör en pudel direkt.
– Pudel?
– Ja, egentligen menade jag inte ett mentalsjukhus, jag menade…ett spa! Det ska jag säga till spanska medier.
– Men Mino…tror du de köper det?
– Maxi, lugn nu, lita på mig, har du någonsin fått anledning att ångra att du gjort det?
– Nja…
– Precis. Träna på så hörs vi.

 Lugn, bara lugn. Foto: Inter

Jag har svårt att se hur man blandar ihop ordet ’balneario’ och ’hospital psiquiátrico’ eller, på engelska, ’spa’ och ’mental hospital’ när man han Raiola på tråden, men vad vet jag.

Kan Barcelona verkligen bryta ett kontrakt med en agent på grund av hans uttalanden om dess tränare då? Tveksamt, men de jag pratat med på morgonen verkar i alla fall lite hoppfulla om att klubbens jurister ska hitta någon klausul som får Raiola att tvingas hoppa av skutan lottlös. Om inte annat lär ju klubben ha köpt spelare av Mino för sista gången.

Annars är väl dagens nyhet att Dani Alves inte bara är en performer på planen, utan dessutom har spelat in en krigsfilm vid fjorton års ålder, med ett ganska övertygande resultat.

Spoiler alert: Dani Alves rollfigur i filmen La guerra de Canudos dör i slutet när han blir skjuten.

Kennedy Bakircioglü visade i går att han ställt in frisparkssiktet (två minuter in i klippet) i Santander, men vad hjälper det när Racing åkte ur cupen mot Cordoba i första omgången. Nu får Kennedy och Mackan Rosenberg, som är vana att spela Champions League och annat cupspel i parti och minut i sina gamla klubbar, väldigt mycket fritid under vintern.
Jag kan tipsa om en dagsutflykt för att äta skaldjur i La Coruña eller varför inte kvista över till Bilbao som ligger nästgårds och gå på Guggenheimmuseet när hösten faller på nordkusten?

Hur som. Det är ju ett gäng högprofillag som är kvar i cupspelet och två av dem kliver ut på respektive hemmaplan mot smålag i kväll. Jag pratar så klart om Real Zaragoza och Levante.
Nej, det gör jag inte, (gick ni på den?) jag pratar om Real Madrid och Barcelona eftersom det är de två lag jag generellt pratar om för tillfället.
Ja, och om Atlético Madrid så klart, som har en Diego Forlán ur målform, men ett övertag med fem mål på Universidad de las Palmas efter första mötet. Atlético hade förvisso en hyfsat svajig väg till cupfinalerna förra året, men 5–0 och hemmaplan tror jag inte ens los Colchoneros tappar.
Därmed inte sagt att jag tänker sätta några pengar på det.
Forláns måltorka kommer dessvärre hålla i sig i kväll eftersom han inte är med i truppen i kväll, men det hindrar ju honom inte från att ägna tiden åt annan välgörenhet. Att hjälpa sitt hemland med turisttillströmningen exempelvis.

Men nej, nu tappade jag tråden liten. Barcelona ska alltså gå ut och ställa in fotbollsskorna på plan och sen titta på när de spelar ut Ceuta på Camp Nou. Har de tänkt.
Real Madrid ska ut på Bernabéu och försöka komma därifrån med livet i behåll. 
José Mourinho har lågintenvishetsat mot Barça och Pep Guardiola hela hösten, men med ett Clásico runt hörnet har tonläget höjts en aning.
Tyvärr har han inte riktigt Barcelonas tränare med på tåget än så länge.
I veckan tyckte Mou att det är starkt av hans lag att vinna så mycket trots att man ”till skillnad från andra som oftast får avsluta matcherna med en mer på plan” inte har den typen av domslut med sig.
Pep fick frågan på presskonferens i helgen och svarade med en motfråga:
– Har Mourinho sagt att han menar Barcelona? Nej, men då så.

 No way, José! Foto: Viasat

Barcelonas motståndare har förvisso åkt på lite röda kort under hösten och gissa om katalanerna bara väntat på att få hugga tillbaka.
Och i helgen kom det då, när Gerard Piqué fick syna en lite väl enkel utvisning samtidigt som Xabi Alonso kom undan med handen på bollen i derbyt mot Atlético utan att domaren gjorde något.

Nio av 14 frågor till Piqué i dagens Mundo Deportivo handlar om huruvida domarna hjälper Real Madrid eller inte. Och Gerard Piqué är väl inte sämre än att han uppfyller sin del av det katalanska kontraktet
–  Mellan Madrid och oss är det en jätteskillnad. De har alltid fått mer hjälp. Det finns ett helt annat tryck i Madrid, allt är centrerat dit, det behövs inte ens sägas, det här är något alla vet, säger Piqué.

Gäsp, säger jag och rattar in Real Madrid – Real Murcia på tv:n innan jag springer bort till Camp Nou. 
Jag undrar om José Mourinho tänkt sig arkebusering vid mittcirkeln eller arsenik i vattenflaskorna vid förlust.