– I morgon tar tack och lov allt slut, sa en synbart sliten Pep Guardiola i går.
Barcelonas tränare har inte bara gått från nypensionerad lirare till silvergrå gentlemannatränare på ett par år, han ser faktiskt ut att ha gått rakt in i medelålder, trots att han bara är 40 fyllda. Han har ju haft rätt mycket att göra på jobbet de tre senaste åren. 

Frågan är om matchen i kväll är den då allt tar slut för José Mourinho också. Mou har haft världen emot sig förut (och domarna och Uefa, det har han ju per automatik, enligt Mou-logik) men han har samtidigt haft en förmåga att trollbinda sina spelare och skapa så tajta band med dem att man ibland undrar om de ingått äktenskap (tänk Zlatan Ibrahimovic, Didier Drogba och ett par till).
Cristiano Ronaldo är hans landsman, hans största stjärna och hans viktigaste byggsten i det Real Madrid han tog över efter Manuel Pellegrini i somras. Efter cupvinsten mot Barcelona för snart två veckor sedan sa CR7:
– Det är Mourinhos vinnarskalle som tagit oss hit.
Det var lätt att säga förstås eftersom det var Cristianos skalle som givit dem mål överhuvudtaget och några dagar senare var den beundrande tonen borta:
–  Om jag gillar att spela så här defensivt? Nej, det är klart jag inte gör, men jag får anpassa mig, sa Crille på ett så aggrofrustrerat sätt att jag inte hade släppt mina barn i närheten av honom. Och då har jag ändå inga.

Nästa match, förlusten mot Zaragoza, fick Crille se från läktaren och trots den intensiva kamerabevakningen (eller kanske just på grund av den) ägnade CR7 uppskattningsvis 20 minuter av varje halvlek åt att grovhångla med sitt matchsällskap, flickvännen Irina Shayk.
Hon är en pingla, så det är inga konstigheter, men budskapet han skickade till omvärlden kan ni ju räkna ut själva. Folk lackade ur. Tidningarna började skriva om en spricka utom räddning.

 Besame mucho.

Vart vill jag komma? Jo, att José Mourinho gjort sig ovän med hela Spanien är inga konstigheter, det var väntat och det måste Florentino Pérez ha kalkylerat med när han anställde honom. Att han gjort sig ovän med Jorge Valdano är väl lite värre, men det José Mourinho kan tappa jobbet på en sommar som denna är att han inte har sitt omklädningsrum med sig. I kväll har han en enormt viktig match att spela, för sin image, för sin framtid och för Real Madrids självbild som just nu är mycket grumlig.

Dessvärre är Mou the man avstängd och byggherrarna på Camp Nou har i veckan slitit hårt för att hitta en platslösning. Enligt Uefas stadgar (de som numer släpper igenom rasistiska påhopp och filmningar) får han inte sitta och ringa eller sms:a Aitor Karanka från sin plats på läktaren och av säkerhetsskäl vill Uefa ha honom inglasad och oåtkomlig för eventuella attacker från hemmapubliken.
Problemet med det? Det finns bara ett gäng sponsorbås bakom glas på Camp Nou och det här är inte matchen då någon av Barças sponsorer är sugna på att släppa sina stolar där. Framför allt inte till Mourinho, får man anta,
Nu skriver Marca att Mou i stället kan bli kvar på hotellet och kolla matchen därifrån, och därmed ostört skicka sms och ringa Aitor Karanka när han vill.
Annars kan jag meddela Mourinho att han kan få min plats på pressläktaren om han bjuder på bra Real-skvaller i paus. Jag kan sitta i trappan.

Det må stå 2–0 till Barcelona inför matchen, men vi ska ju spela i kväll också och jag tror att det kan bli ungefär hur kul som helst, nu när Real Madrid måste anfalla från minut ett. Om jorden tar slut i morgon, och det gör den alltid efter ett Clásico, så hoppas vi att den tar slut med en brakmatch i kväll.

Min morgon började annars med ett samtal klockan 05.50 från Gomorron Sverige-redaktionen på mitt andrahem SVT.
– Hej Johanna, vi har tyvärr inte plats för din medverkan i programmet som vi sa, eftersom vi nu fått tag på Carl Bildt efter mycket jagande.
– Okej, ingen fara, och tack så jävla mycket för att ni ringde och väckte mig för att tala om det, sa jag inte riktigt, men ni hajar.

Jag hann ju inte kolla programmet, men det gjorde kanske ni? Kom Carl Bildt med några vettiga synpunkter på hur José Mourinho ska hantera Pepes avstängning eller hur Pep Guardiola ska resonera om Andrés Iniesta ändå inte håller för 90 minuter? 

Man får tacka för det lilla. Det lilla, som i att Athletic Bilbao kan konsten att fixa skräckfilmsspänning i Barcelona när de har vägarna förbi, men att Barça är förbannat bra på det här med lyckliga slut när det är de som skriver manus. Och det tenderar ju att vara det på Camp Nou.

Hemmalaget gick ut och spelade luffarschack med Bilbao i kväll. Ett kryss här, ett till och kanske ett tredje i rad, men när den fjärde avgörande passningen skulle slås var baskerna ofta imponerande lugna, drog ner tempot några pulsslag och såg ut som att de aldrig gör annat än att spela fotboll på Camp Nou. Jag gillar’t.

Sen är han svårstoppad när när han vaknar till liv, den här nummer tio i Barcelona, det kan man inte protestera mot.

Bilbao har mött Barcelona fyra gånger den här säsongen. På två förluster och två oavgjorda resultat har de kammat noll poäng och lika mycket cupavancemang med sig.
Sett till matchen var Barça så klart värda att vinna. Sett till den poetiska rättvisan kanske Bilbao borde ha fått någon futtig poäng med sig någon endaste gång.

Är det ändå inte något lite skönt provocerande över lag som är så nöjda med oavgjort att deras ambitioner i andra halvlek sträcker sig till att titta upp, få ordning på läget och slå en lite lagom hög tjongboll helt utan adress upp på offensiv planhalva och tänka ”äh, där uppe är det ändå inget drag i kväll”? Jag tycker det. Jag är väl lite mätt på det motsatta kanske.

Barcelona bröt en småjobbig svit i kväll och kan fortsätta att titta ner några poäng i tabellen för att hitta Real Madrid.
Jag undrar om inte José Mourinho satte gazpachon i halsen från sin utpost några gånger i kväll.

Hoppsan hejsan. Det är fullt drag i den spanska huvudstaden just nu, det får man konstatera, och lever man på att skandalisera Real Madrids spelare, som någon i kommentatorsfältet uttryckte det (fortfarande en av de roligaste kommentarer jag fått) så är det bråda dagar.
Pedro León har inte haft särskilt mycket förtroende från sin mister Mou sedan han petades en gång i höstas och åkte hem till sin förre tränare i Getafe Michel och grät ut, om ni minns.
Fernando Gago har inte haft speciellt mycket med startelvan att göra alls under året och vi kan väl konstatera att det är fel killar som råkat i luven på varandra på träningen på Valdebebas.

Dagen till ära rider dessutom Osasunas anfallare Pandiani, känd som ”El Rifle”, ”Geväret”, vidare på svallvågorna från helgens seger över de vita och förklarar att Cristiano Ronaldo ”har en skruv lös”.

Tur för Pandiani själv att han i alla fall inte ser ut som någon som just rymt från Kumlaanstalten.

 Jag ska stirra ihjäl dig. Foto: Marca

Ni är några som undrar varför det pratas om kaos och bråk inom Real Madrid så mycket oftare än Barcelona.
Förklaringen är tudelad, skulle jag säga.

Efter Joan Laportas avgång i somras är Barcelona en klubb i så total harmoni som det går när man omsätter miljarder och har några av världens bästa spelare anställda. Det är klart att det gnälls och tvistas och tjafsas även i den katalanska klubben. I nuläget är Dani Alves kontraktssoppa en tärande historia för alla inblandade. Men efter Zlatan Ibrahimovics avsked, som var klubbens och Pep Guardiolas senaste öppna konflikt, så har det varit löjligt lugnt på ytan.
I Real Madrid finns en tränare som har ”polemik” som en del av sin arbetsbeskrivning och var José Mourinho än dyker upp ställs saker och ting förr eller senare på sin spets, allt annat vore en överraskning.

Men viktigare är kanske det faktum att Madridtidningarna, och då framför allt Marca, stryker Real Madrid mycket mindre medhårs än vad som är fallet med Barcelona och lokaltidningarna här.
På samma sätt som alla journalister i hela Spanien vet att Jorge Valdano och José Mourinho inte går ihop så vet de allra flesta i Barcelona att Joan Laporta och Pep Guardiola knappt kunde vistas i samma rum i slutet av förra säsongen. Men de katalanska tidningarna tycker generellt det är mysigare att skriva om Gerard Piqués 24-årsdag (grattis guapo!) än om saker som kan störa klubben och sätta a-lagets framgångshistoria på spel.
Det är åt helvete så klart, och det är sånt som gör att rapporteringen i resten av världen blir lidande.
Det tvingar framför allt journalisterna här att bedriva en sorts självcensur som är det mest frustrerande man kan jobba mot som nyhetsreporter och som egentligen inte hör hemma någonstans utanför Nordkorea.

Det om det. Vi har en halvljummen och en stekhet cupmatch att ta tag i i kväll. Om man ska tro Almerías tränare José Luís Oltra, så är det hans lags 0–5-underläge som är värt att spana in i kväll.
– Om det skulle bli aktuellt har vi övat på straffar inför matchen, förklarar Oltra för AS. 

Nu när vi låtit den nya världsordningen sjunka in är det hög tid att samla ihop smulorna från gårdagen.
Det finns många sätt att värdera mål rent estetiskt, men för egen del håller jag den nästintill barnförbjudna typen som Giuseppe Rossi bombade in på Espanyol i går ett av årets absolut snyggaste i la liga.
Rossi har en delikat bollbehandling och förstatouch, men ibland känner jag att han är lite för light för att riktigt hävda sig i de stora sammanhangen. Gårdagens pärla – not so very light.

Cornellà-El Prat fick skåda säsongens andra hemmaförlust i går, men det är en arena som andas framtidstro, hopp och en massa kärlek till sina spelare, på ett sånt där sammansvetsat sätt som bara ett lag som opererar i skuggan av en gigant kan göra. Los pericos jabbar upp en hemmastämning som Camp Nou, som tar in en sisådär 60 000 fler åskådare, inte kan mäta sig med. Faktiskt.

Som väntat tävlar spelare och ledare från Barcelona och Real Madrid om att hävda att ligan inte alls är avgjord i dag. Jag nöjer mig med att konstatera att några krav på José Mourinhos avhopp inte rests från någon instans av vikt i dag, jämfört med förra året då Real aldrig var mer än fem poäng bakom katalanerna under hela säsongen och att det ändå ropades på en ersättare till Manuel Pellegrini från senhöst och framåt.
Då hade han ”bara” förlorat ett ganska jämnt Clásico på Camp Nou med 1–0. Det säger väl något om tilltron till portugisen och, kanske ännu mer, något om att det inte finns några goda alternativ att ta till.

La liga är världens bästa mest ojämna liga. Visst, Premier League har sina big four, Bundesliga har just i år en fullkomlig superdominant i Borussia Dortmund, Serie A har Zlatan Ibrahimovic. Men ingen av dem lider just nu av samma förutsägbarhet som den spanska och det är ett problem som ekonomiska världskriser och likviditetsproblem inte kunnat rå på, om ni missförstår mig rätt. Det är, i ärlighetens namn, inte särskilt smickrande för någon och inte ens FC Barcelona vinner på sin överlägsenhet, även om tröjförsäljningen i Asien säkerligen går ganska bra just nu.

Som om detta inte vore nog skakas Real Madrid i dag av avslöjandet om hur lömska nordiska aktörer dammsuger klubben på unga talanger. Samtidigt kan man inte blunda för det uppenbara. Hade jag varit José, Raúl eller Javi hade jag också vägt in livskvalité och förströelse utanför fotbollen i valet av klubb.
Can’t really blame them, can you? 

 Jag går och fiskar.

Känns det inte lite oroväckande att Real Madrid har så svårt att scora en anfallare under vintertransferfönstret?
Klubben som är känd för att aldrig få ett nej har nu lagt in en stöt på halva Europas tillgängliga och icke tillgängliga strikers i något som mer och mer börjar likna en dejtingsåpa på tv.

Jag ger er: Spansk superklubb söker anfallsstjärna.
I dagens avsnitt får vi bekanta oss med Ruud Van Nistelrooy. Ruud och Real hade ett förhållande i fyra år baserat på ”många mål, mycket mys”, men när passionen klingade ut tog Ruud saken med jämnmod, satte sig på bänken och såg från första parkett hur Real strulade runt med nyförälskelser från Portugal, Frankrike och Brasilien.
Ruud höll huvudet högt, drog till en annan famn i en annan hamn och väntade ut Real. 
Och nu har Real ångrat sig, saknar tryggheten som Ruud garanterade och vill ha honom tillbaka.

Men Ruud är upptagen och Hamburg tänker inte släppa iväg honom till ett ex som hela tiden spökat i relationen bara för att vinden vänt.
”Älskling, det är inte vem som helst, det här är Real Madrid, det handlar bara om ett halvår, du måste låta mig gå” säger Ruud.
”Nein” säger Hamburg och här nånstans är vi alltså nu.

Jag skulle säkert också sura ur en aning om jag var boss i en halvstor Bundesligaklubb och min stora stjärna ville ta tjänstledigt ett halvår för att dra till Spanien, men om vi glömmer det för en stund; vilken fantastisk lösning det skulle kunna bli för Real, för Ruud och för la liga.

 Rebound time? Foto: Guardian

Barcelona laddade för morgondagens klubbfest, a.k.a Guldbollengalan Galore, på ett inte helt oävet sätt i La Coruña, där i alla fall två av guldgossarna själva fick visa varför de är nominerade.
Jag tycker ändå lite synd om Eric Abidal som av bara farten slog in sitt andra mål för klubben i går, men blev avblåst för offside.
I dag fick de ett kungligt mottagande på den öppna träningen på Mini Estadi bredvid Camp Nou och jag kan känna att om 15 000 människor hälsar en med applåder en vanlig dag på kontoret så är det kanske inte så svårt att vara bra på sitt jobb.

Frédéric Kanouté var bra på sitt jobb i går också.

Anyhoo, vi är ju i Madrid, där José Mourinho tvingas sätta Karim Benzema på ett hyfsat prov mot Villarreal, mest eftersom han inte har så många alternativ. På bänken sitter Kaká som ende anfallare och frågan är om Florentino Perez är disciplinerad nog att hålla i plånboken, eller om han ger efter för Mous inte så hemliga önskemål och handlar en striker i veckan som kommer.
Villarreal är i fin form, men för egen del tror jag att Marchena, Nilmar och Senna hade behövts för att den gula ubåten skulle kunna ställa till trubbel Real. 
Stämningen hos tabelltrean är ändå optimistisk. ”En bra dag för en liten överraskning” twittrar Gonzalo Rodríguez och mannen, kvinnan och hunden på gatan i Madrid tycks överens om att det kommer att bli åka av för de vita på Bernabéu i kväll.
Giuseppe Rossi är i fantastisk form och kommer till huvudstaden som klubbens mesta målgörare någonsin. Med sina två pärlor i spanska cupen i veckan gick han om Diego Forlán som tidigare hade rekordet när han hängde mål 60 och 61 i Villarreal.
Jag hängde ju själv loss lite med Rossi innan jul och pratade om gli azzurri, Sopranos och varför han blivit bättre på fotboll sedan hans pappa dog förra året.

Villarreal är en stor klubb i en liten skrud, och har typ samma bemanning på sin pressavdelning som en genomsnittlig allsvensk klubb, men det hindrade dem inte från att skicka årets roligaste julkort till sina supportar.

 O sole mio.

Real Madrid har en presstab på säkert 15 pers, men lyckades inte sätta ihop något mer spektakulärt än det här inför jul.
Upplys mig gärna om det är något jag missat, men tycks inte Cristiano Ronaldo ha en väldigt egen humor?

FC Barcelona ska strax ta steget till de lyckliga åttondelarnas massa, men först måste de tämja Djibril Cissé (:s skägg) med vänner i Aten.
Om Valencia gör vad de ska mot Bursaspor har vi snart tre spanska lag i Champions Leagues slutspel, men anar ni att väldigt lite i Barcelona handlar om CL just nu så anar ni rätt.

För folk som Xavi Hernández, som tillbringat hela fotbollskarriären på mammas gata (ni vet att hans mamma hotade med skilsmässa när Xavi övervägde att skriva på för Milan? Jag tror att det var Xavis pappa hon skulle lämna, men helt säker kan man aldrig vara när det kommer till latinska kvinnor och relationen till deras söner) är en seger över Real Madrid inte vad som helst.
Det är, om man ska tro Xavi, bättre än sex. Bättre än det bästa av sex också. Världsbäst, verkar det som.

Hojta om ni vill att jag översätter. Skärmdump: Mundo Deportivo

Fotbollsspanien har i dag skickat ut ett myller av olika budskap vad gäller Xabi Alonsos och Sergio Ramos äventyr i går och vad följderna blir.
Här är vi just nu: I stället för att ta med sig två gula kort in i åttondelsfinalen har de båda ett var med sig. Vilket i praktiken inte betyder något, eftersom de, om de undviker utvisning, kan dra på sig ett gult i varje åttondel utan skada. Till en eventuell kvartsfinal stryks korten ändå.
Om nu inte Uefa tar fram pekpinnen och straffar dem innan dess.

Spanska tidningar bekräftade i går den glada nyheten att Nestor Gorosito var klar att ta över tränarsysslan i Almería efter att Juanma Lillo lämnat.
Jag kände mig tvingad att avkräva Henok Goitom på ett omdöme av Gorosito via Twitter. Ja, inte som tränare, det är lite tidigt så klart, men som frisyrförebild.
Men Henok twittrade nyss tillbaka att Gorosito ännu inte dykt upp och att han kanske inte kommer alls. Och det verkar inte bara vara chefandet över laget som sköts lite provisoriskt i Almería just nu.

Det fina med att vi har ett Clásico runt hörnet är att gamla bekanta ansikten trillar in i strid ström här i Katalonien. Me likes.

Z

Real Madrid är i Amsterdam för att ta en poäng och gå vidare som gruppetta i Champions League med minsta möjliga åverkan på truppen, som trots allt har en klassiker att spela av om en knapp vecka.
Milan har långt gångna planer på att göra Galaxerna sälle har jag hört och allt annat än att de senare i turneringen får möta Barcelona, som landat i Aten för morgondagens övningar, ser jag som väldigt otippat.
Eller, det känns väldigt oibrahimovicskt i alla fall.

Om Zlatan har en tillfällig flört med italienska och svenska tidningar just nu så är tonläget i resten av Europa lite hårdare. 
”Har Ibrahimovic blivit mer ostyrig med åren, eller har han alltid varit galen?” frågade mig den franska fotbollsshowen Téléfoot häromdagen och förra veckan undrade l’Équipes veckomagasin om Ibrahimovic är ”en notorisk provokatör eller bara missförstådd?” under den snyggfranska ordleksrubriken ”Ibra – homme de l’art ou tête de lard?” – ungefär ”Ibra – konstnär eller tjockskalle?”.

Jag våndades lite över att att Mino Raiola skulle plocka upp l’Équipe Magazine hemma i Monaco i veckan, eftersom han eventuellt inte skulle sympatisera med mitt sätt att se på hans adept.
Sedan mejlade l’Équipes snubbe och bad om ursäkt över att mina citat inte fått plats i tidningen eftersom de ”hade så snålt om utrymme och redaktören tyckte att det vägde tyngre med Fabio Capellos åsikter om Ibrahimovic”.
It’s a hard knock life.
Hoppas att Mino inte har tv i alla fall.

Men. Det är ju Real Madrid vi ska prata om, och José Mourinho som i går bröt sin nästan två veckor långa silenzio stampa med orden:
– Det här är de bästa tolv dagarna jag haft sedan jag kom till klubben.
Mourinho hade ingen lust att prata om sin avstängning, men konstaterade med en bredsida att:
– För reklam får man betala och det finns människor nu som fått alldeles för mycket gratisreklam under lång tid.
Den hårda passningen nådde, enligt uppgift, hela vägen till Gijón där Manolo Preciado nu vårdas för en lårkaka i klubbens sjukstuga.

Mourinho har klart för sig att nästa veckas besök i Barcelona inte lär bli kvällen då han springer ärevarv inne påCamp Nou, men vad bryr sig väl Mou om det?

El Clásico spelas ju på måndag eftersom Katalonien håller parlamentsval på söndag. Valdeltagandet befaras bli historiskt lågt i Barcelona (men gissa om det hade stigit rejält med Barçaseger om matchen planerats in på lördagen i stället) vilket gör att mer eller mindre extrema småpartier får lättare att komma in.
Joan Laporta är en av dem som siktar på makten och trots den senaste tidens skandalösa avslöjanden visar opinionsundersökningar att det inte alls är omöjligt att Laporta klarar treprocentsspärren.
Kanske är det därför han valt att spinna vidare på skandaltemat.
Jag var ju inte hemma under slutspurten av den senaste valrörelsen i Sverige, men låt mig gissa att varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin fiskade röster med hjälp av en porrskådis i underkläder i propagandamaterialet.
Nu är ju Joan Laporta inte Fredde (och kanske ännu mindre Mona) och väjer därför inte för att engagera Maria Lapiedra, klä av henne, svepa in henne i en katalansk flagga och be henne åma sig lite framför Santiago Bernabéustadion. 

 Lapiedra president!

Frågor på det?

I dag får Barcelona uppsnackat besök från Vatikanstaten och Pope mobile kan mycket väl passera utanför mitt hus i detta nu. När jag klev utanför dörren i morse hade hela gatan spärrats av för Påvens ankomst och en styrka om kanske 150 poliser stod utplacerade med tre meters mellanrum i väntan på katolska kyrkans högste höns. Barcelonas gayrörelse å sin sida har lovat att hälsa Joseph Ratzinger med ett gigantiskt samkönat pusskalas.
Mycket att se med andra ord, och hade jag varit lite businessminded hade jag hyrt ut min balkong till timtaxa under dagen (fast då kanske jag inte kommer till himlen?).

För egen del har jag lämnat Påven på egen hand i Barcelona eftersom dagens riktiga begivenheter trots allt ju äger rum i huvudstaden.
FC Barcelona har också åkt till Madrid för att spela ut Getafe och agera uppvärmningsakt inför Madrid-derbyt i kväll.
Jag har redan spånat loss lite inför matchen som är det enda det pratas om i Madrid i dag.
Restaurang Almeriz till exempel har rätten Mourinho Bacalao på menyn (rakt översatt Mourinho-torsk, vilket kanske inte låter så lovande för Real-anhängarna, men men) och de vita kan inte nog påpeka hur jävla längesedan det var Atlético slog dem.
Det var år 1999 enligt vår gregorianska kalender, år 2752 sedan Rom grundades och år 4695 enligt den kinesiska tideräkningen, skriver Marca som av någon outgrundlig anledning glömt konsultera aztekernas och inkarikets årsräkning. Bakläxa.

Kicki Flores erkänner gärna att hjärtat slår lite extra hårt när hans gamla och nya lag möts, medan José Mourinho påstår att det är som vilken match som helst.
Jobbigast är det kanske för Sara Carbonero, som kommer från en riktig Atlético-familj, men har sin favoritspelare i Real Madrid.
Iker Casillas står ju i Reals mål i kväll, medan David De Gea vaktar motståndarnas. De Gea passar dessutom på att fylla 20 år i dag och blir därmed den femte spelaren genom tiderna som fyller år samtidigt som han spelar Madrid-derby.

Mer siffror? Alrightie:

* Cristiano Ronaldo gör i kväll sin 50:e match för Real Madrid
* Gör han mål blir det hans 200:e i karriären på professionell nivå
* Kun Agüero spelar sin 150:e match i la liga
* Om Diego Forlán går mållös av planen i kväll är det hans åttonde match i rad utan mål, nytt måltorkerekord för Forlán
* Gör han mål blir det hans sjätte på tretton matcher mot Real Madrid i karriären

    Fadern, sonen och the special one.

Z

Jag kan på rak arm komma på ett gäng anledningar varför jag inte skulle skriva kontrakt med Real Madrid efter att ha spelat för Barcelona.

Exempelvis:

 En svinig pakt.

Men FC Barcelona ville inte bara försäkra sig om att göra sig av med Zlatan Ibrahimovic till vrakpris utan dessutom vara helt hundra på att han inte skulle ställa till ännu mer trubbel för dem under den närmsta framtiden.
Anti-Madrid-klausulen, som den kallas i katalansk media, är ett ännu ganska osnyggt sätt att kapa banden med Ibra och ett bevis på att Barça inte riktigt har hela självfötroendearsenalen intakt på värvningsfronten (och det ska de verkligen inte heller). 
Säljer man å andra sidan en spelare till förra klubbens största rival i Italien så hajar man sannolikt att Zlatan inte skulle tveka att hoppa på José Mourinhos skuta och skapa oreda i Spanien en gång till.
What you do?
Då kan vi konstatera att ömhetsbetygelserna mellan Ibra och Mou på slutet varit ett klassiskt spel för gallerierna, en liten medieritual för två män som redan är bundna på varsitt håll och inte kan få varandra igen. Men en jobbflört sätter ju alltid lite extra glans på tillvaron.

Sport är en tidning med bra flyt just nu, det måste man säga (jag undrar lite vem på redaktionen som bjussat Sandro Rosell på middag och supit honom under bordet på El Bulli).
Veckans uppgifter om att Milan faktiskt inte är bundna att köpa ut Ibrahimovic efter säsongen fick hans agent Mino Raiola att, via mig, be tidningen dra till ett varmare ställe (varmare än Spanien alltså, han tyckte för övrigt att jag kunde göra det också om jag fortsatte ställa fler jobbiga frågor).
Man undrar ju vad Mino (allmänt känd som ”el napolitano loco” i Barcelona) tycker om att de här pikanta detaljerna kommer ut. 

I Barcelonatidningarna pratar man nu helt obehindrat om Zlatan-affären med ord som ’galenskap’, ’ruinerande’ och ’den överlägset sämsta övergången i klubbens historia’.
Frågan är om inte den nya styrelsen får en smula upprättelse hos medlemmarna när de i alla fall försäkrat sig om att det inte blir några Clásicon med en ursinnigt revanschsugen Ibrahimovic på andra planhalvan.

Sen är ju inte det här den typ av nyheter som lär få Barcelona att känna att de gjorde fel i somras.