Edward Blom, 42, svarar på veckans Sett, hört, läst.
Han är gastronom och skribent som precis kom ut med boken ”Allting gott och alldeles för mycket”.
Första jag läser på morgonen: Svenska Dagbladet (i perioder även DN). Därefter kollar jag flödena i Instagram, Twitter och Facebook i nämnd ordning. Ibland någon lokaltidning om den råkar ligga på köksbordet.
Lyssnar jag på i bilen: Har ingen bil, men när jag lånar någon så är det oftast P3 eller Radio Lidingö vid stadskörning. Vid landsvägskörning går det att lyssna på något mer krävande så då blir det P1, som egentligen är min favoritkanal.
Här surfar jag när jag borde jobba: Är egenföretagare och måste hinna med väldigt mycket jobb. Sociala medier naturligtvis, men det ser jag som en del av arbetet – samt massvis med research.
Skämmigt måste: Alltså något som anses penibelt men som jag ändå inte kan låta bli? Har märkt att en del tycker jag borde skämmas för att jag kastar mig över serierna i dagstidningarna (väljer aldrig Expressen sedan de tog bort seriesidan) och även gärna köper enklare serietidningar för att koppla av – fast det skäms jag absolut inte för själv.
Medieperson jag gillar: Jan-Öjvind Swahn.
Missar jag aldrig på tv: Melodifestivalen, valvakan, Kalle Ankas jul samt rapporteringen från Rom när det valts en ny påve.
Här får jag mina nyheter: Svenska Dagbladet, God morgon världen, Ekot, DN, aftonbladet.se, Der Spiegel, tyska tidningars hemsidor.
Sista jag gör innan jag somnar: Min hustru läser ofta högt ett eller två kapitel ur någon roman vi har som högläsningsbok. Det allra sista innan insomnandet är att jag ber aftonbön.

Karin Winther, 29, journalist och programledare, just nu för ”Von Svenssons kläder” i SVT.

Lyssnar jag på i bilen: Jag har ingen bil (mitt bidrag till miljön) men på bussen eller tunnelbanan lyssnar jag oftast på Sveriges Radios app. SOM jag älskar P1!

Följer jag på Twitter och Instagram: Jag skaffade twitter för att följa andra snarare än att skriva själv. Resultatet: jag har skrivit totalt två tweets, och öppnat appen lika många gånger. På Instagram följer jag mest mina polare, plus Lena Dunham, stjärnan från och skaparen av den briljanta tv-serien ”Girls”. Hon postar mest upp bilder på sig själv som trulig 10-åring.
Här surfar jag när jag borde jobba: Surfandet och jobbandet är två cirklar som överlappar varandra i mitt liv, men Huffington Post, Daily Beast och Facebook är frekvent förekommande sajter.
Skämmigt måste: Kanske inte ”skämmigt” per definition, men mot bättre vetande följer jag BBC:s dokumentärserie där Stephen Hawking förklarar universums funktioner och omfång, vilket ger mig kosmisk ångest på en episk skala.
Medieperson jag gillar: Ann Heberlein. Hennes förmåga att varva akademiska och filosofiska resonemang med vardagligt igennkänningsbara exempel gör henne både unik och välbehövlig.
Missar jag aldrig på tv: Just nu: den briljanta realityserien ”Kommunpampar” på SVT. Och så Babel.
Här får jag mina nyheter: Ekot och DN.
Veckans mediehöjdpunkt: Fredagar klockan 15, när ”Spanarna i P1” sänds.
Sista jag gör innan jag somnar: Pussar min kille godnatt. Han är journalist och författare så det borde väl också kvala in som mediekonsumtion?

Som debattredaktör är man ganska luttrad. Vi vet att vissa ämnen – invandring, genus, vissa utrikes konflikter – inte lämpar sig för fria kommentarer eftersom det då kommer alltför många inlägg som bryter mot våra regler, ibland mot lagen, och rätt ofta mot god ton.

Vi får en liten andel insändare som inte går att publicera. Ibland öppet rasistiska, ibland bara otrevliga, ibland misslyckat ”roliga”. Det är dock bara en liten rännil i det stora flöde av läsarkontakter vi har, våra läsare är i huvudsak trevliga och sakliga.

Men när det handlar om romer är det som att anständigheten lämnar rummet. Språket blir grovt, debatten rå. Mängden opublicerbara kommentarer och insändare blir fler.

I går startade vi en chatt, som vi avrundade innan vi hade tänkt då frågorna var få men kommentarerna var desto fler – tvärsäkra och i många fall över gränsen för hets mot folkgrupp.

Vi var faktiskt lite chockade.

Det är något att tänka på om någon säger att rasism skulle vara en historisk företeelse i Sverige. Vi vet att det inte är så, vi ser den tydligt i mejl och kommentarer.

Här kan ni läsa de debattinlägg vi hittills har publicerat om skånepolisens register:

Antiziganismen lever i Sverige av Jonas Bergström

Övervakning ett olyckligt normaltillstånd i Sverige av Anna Troberg

Nu måste förtroendet för polisen prioriteras av Maria Ferm

En kommission måste granska romregistret av Fredrik Malmberg

Mer intressant läsning: sommaren 2010 gjorde Aftonbladets Peter Kadhammar av serie om romer i Sverige. Läs den!

Utbildad rom ett undantag

”Hotellet har haft problem med sådana”

Hans skulder bara växer

Bara en av tio har jobb

Här tronar en hövding

Snälla, snälla bevisa inte vår tes i kommentarsfältet nedan.

Daniel Alling, 43, är Sveriges Radios Tysklandskorrespondent som just nu bevakar slutspurten i det tyska valet.

Första jag läser på morgonen: Stora tyska agendasättande Bild-Zeitung. Kollar snabbt av rubrikerna där och sen fortsätter jag till deras motsvarighet till Aktuellt, Tagesschaus hemsida.
Lyssnar jag på i bilen: I Tyskland på Deutschlandfunk. Som är motsvarigheten till SR:s P1. Väldigt torr radio, men mycket informativ.
Twittrar och Instagram jag följer: Twittrar följer jag de stor tyska medierna för att få en överblick över rubriker och utspel. Dessutom förstås även Merkels och Steinbrücks konton, särskilt nu i valtider.
Här surfar jag när jag borde jobba: På de svenska mediernas sportsidor för att hålla koll på mina favoritlag.
Skämmigt mediemåste: Egentligen inte skämmigt, men text – tv sidan 300 och 377.
Medieperson jag gillar: Min Tysklandskollega på DN, Jan Lewenhagen. Alltid påläst, trevlig och med ett imponerande driv.
Missar jag aldrig på tv: I Tyskland, nyheterna förstås, ofta i efterhand via play. Men inte heller genomgången av Bundesligaspelet på lördagskvällarna.
Här får jag mina nyheter: Via de stora tyska mediesajterna.
Veckans mediehöjdpunkt: Så här i valtider de tyska talkshowerna i TV som nästan alltid blir veritabla slakter, alla är nervösa och ingen låter någon prata till punkt.
Sista jag gör innan jag somnar: Chattar ofta med någon hemmavid, för att uppdatera och kolla av. Och lever man själv, som jag gör, så är det gött att få ett godnatt från någon viktig och nära person.

Fotnot: ”Sett hört läst”, där en aktuell person berättarom sina medievanor, har vi vanligtvis bara i tidningen, på fredagar. Men från och med i dag publicerar vi dem även här på vår blogg.

En fotoutställning om Förintelsen har skapat stort rabalder i Kinas huvudstad Peking. Tiotusentals kineser har hittills sett utställningen om Hitlers koncentrationsläger – som fram till nu varit i stort sett okända hos den kinesiska allmänheten. Fotografierna, föreställande förintelselägrens utmärglade kroppar och brinnande krematorier, har lämnat besökarna i ett tillstånd av chock.
– Många är skakade över att nazisterna skickade kvinnor och barn till gaskamrarna, säger kuratorn Li Zongyuan, enligt Süddeutsche Zeitung.

I Kina förknippar de flesta andra världskriget med den japanska arméns krigsförbrytelser och övergrepp mot den kinesiska befolkningen. Enligt Li Zongyuan finns fler än 200 muséer och monument som minner om japanernas illdåd, skriver Süddeutsche Zeitung. Kunskapen om att det fanns förintelseläger i Europa är däremot begränsad. Det ska utställningen ändra på, är tanken.

Även på andra håll i Asien finns tydliga tecken på att Nazitysklands brott inte är något som det pratas så värst mycket om. I den indiska staden Ahmedabad döpte den lokale entreprenören Rajesh Shah sin nyöppnade herrekipering till ”Hitler” för något år sedan.
– Jag trodde inte att det skulle bli så stort väsen. Det var först efter att butiken hade öppnat som jag fick veta att Hitler mördat sex miljoner människor, sa han då till AFP.

Skogen, malmen, älven – som norrlänning vet man ju mycket väl vad som utgör ryggraden i svensk ekonomi. Så det är klart att det är spännande att vi lite i skuggan av it-bubbla, mode-under och andra kreativa näringar gått och fått en gruvboom. Jobb, hurra!

Men helt okomplicerat är det förstås inte. Om andra, som renskötande samer till exempel, redan använder sig marken man vill exploatera. Eller turistföretag, som lever på att visa upp orörd vildmark. Och vad gör det med miljön? Hur många jobb ger det egentligen – och hur länge?

Möjligen är vi lite sena på bollen men vi vill i alla fall öppna upp debattsidan för texter som tar upp dessa frågor, hur olika perspektiv. Vi började med en text om samförstånd, bjässen LKAB skrev tillsammans med två samebyar och tre representanter för besöksnäringen om vikten av dialog och kompromissvilja. I dag hade vi debattörer aktiva bland annat i striden uppe i Kallak utanför Jokkmokk, om när dialog inte räcker – den tänkta gruvan klyver en samebys marker i två.

Vi har fler artiklar på lut men skriv du med! Vi läser allt med intresse! Mejla till debatt@aftonbladet.se.