Under min kvällspromenad stannade jag för en stund och tittade på Häckens juniorer som mötte Västra Frölundas dito. För ett ögonblick drömde jag mig dit då jag själv sprang där i samma ålder, i samma gul-svarta tröja.

Jag tänkte på ett program jag såg med Deepak Chopra. Han pratade om att lyssna på de saker som vi verkligen älskar att hålla på med. Du vet sådär att man förlorar sig i tid och rum. Istället för att lyssna på och utveckla de sidorna har vi en tendens att göra tvärtom, att lägga undan det och jobba på det vi inte är så bra på. Det som vi inte heller finner någon glädje i.

Han tog ett exempel där sonen i en familj är en jättetalang i tennis, men inte så bra på matte. Då får han dra ner på tennisträningen och öva mer på matten. Kanske anställer man en extralärare för att hjälpa honom med det. Istället för att anställa en tennistränare som gör honom så duktig i det han älskar att syssla med, så kan han sedan anställa någon som sköter ekonomin och siffrorna. Något som den personen antagligen finner stor glädje i att arbeta med.

Jag tänkte direkt på Björn Borg. Vad hade det blivit av honom om hans föräldrar sagt att han skulle lägga av med det där fåniga dunkandet mot garageporten och komma in och räkna bråk istället?

För mig var det fotbollen som fick mig att känna så. Och jag fick också pröva mina vingar där, trots att jag var duktig i skolan. Mina gymnasiebetyg var totalt värdelösa. Men det går att reparera sedan, jag har hunnit få ihop två högskoleutbildningar efter det. Åren som fotbollsspelare skulle jag aldrig vilja ha ogjorda.

Två andra saker har fått mig att komma i kontakt med den där känslan. Dels när jag utbildade mig inom hypnosterapi, men framförallt när jag skriver. Då kan tid och rum försvinna, gränser suddas ut och bli obetydliga.

På senare tid också när min dotter spelar fotboll. Eftersom jag är tränare är jag extremt engagerad, och tiden från domaren blåser igång tills matchen är slut är någon slags dimma utan riktigt klara gränser.

Hur gör du, lyssnar du på vad dina känslor tycker du ska syssla med? Eller går du runt och önskar att du gjorde något annat? Och vad får dig att glömma verkligheten för en timma eller två?

Tänk så här: En människa som är hel är fylld inifrån och står stadigt på marken. En människa som fått lära sig att hon bara är bra när hon presterar något, blir så lätt när hon upplever att bekräftelsen uteblir att hon flyger iväg. Hon flyger iväg med ångesten och rädslan som ständigt säger till henne att ”du duger inte.” Medan hennes motsats vet att hon är lika viktig och värdefull oavsett om hon når upp till omgivningens högt ställda krav och förväntningar eller inte.

Fundera på skillnaden att växa upp som du gjorde, där du bara fick uppmärksamhet när du gjorde något bra, när framsteg möttes av föräldrarnas uppskattande rop och glada ansikten, men där du i vardagslivet upplevde dig nästan osynlig. Saker du tyckte var viktiga ignorerades, och till slut fogade du dig. På så sätt att du lärde dig att om jag presterar så finns jag, är värdefull och älskad. Att misslyckas innebar det motsatta. Att inte bli sedd. För ett barn är det nästan det allra värsta.

Tänk dig motsatsen, ett barn som kommer springande med något som för stunden är det absolut viktigaste i världen, och mamma eller pappa tar sig tid att bara bekräfta eller bemöta det, om så bara för en liten stund, vilket oftast räcker eftersom barnet vill fortsätta sitt nyfikna upptäckande. Eller när barnet för första gången på egen hand klättrar upp i gungan och ropar lyckligt på sin mamma. Om mamman då ger henne en varm blick eller vinkar som bekräftelse på att hon sett vad barnet åstadkommit, i jämförelse med om mamman ropar ”åh va duktig du är min stora flicka som kunde klättra så bra!” För barnet uppstår en tanke, ”jaha, kunde man göra det på ett bra eller dåligt sätt? Jag trodde bara man kunde klättra…ha, där ser man!”

Jag har vänner som står för ytterligheterna. Den ene är helt trygg i sig själv. Han fyller på sig själv genom att göra det han tycker är viktigt, och han behöver inte höra av någon annan att det är bra eller rätt. Han litar på sig själv. Han har naturligtvis inget emot att höra att han är bra ibland. Men han är inte beroende av det.

En annan är precis tvärtom. Han gör mängder av saker för andra för att för att något tillbaka av dem. Uppskattning, lojalitet, bekräftelse. Ständig påfyllning, varje dag, hela tiden. Vem tror du mår bäst?

 Det finns en fara att fastna i tänket att det bara är genom prestationerna jag blir bekräftad. Till slut har du finslipat ditt yttre, du är vacker, vältränad och nysminkad. Du har blivit så duktig på det du gör att det inte går att komma längre. Och ändå är du inte nöjd. I din iver att söka bekräftelse för vad som sker utanför dig, har du helt förträngt det som finns därinne. Och du känner dig alltmer frustrerad för ingen ser dig, vem du verkligen är.

Inte nog med det, du är livrädd för att visa det. Tänk om du skulle blotta dig och få höra att du inte duger? Din värsta mardröm som blir sann. Precis som när du var liten. Bäst att tränga undan den där olusten igen. Låtsas som att allt är bra.

Är det forfarande konstigt att du mår dåligt?

Regnet öser ner på utsidan. Det är mörkt och ser ut att blåsa en hel del också. Det gör det lite lättare att kliva upp klockan sju för att gå till jobbet.

Jag tyckte det var igår jag sa att ”nu har jag bara tre veckor kvar på semestern.” Det var det uppenbarligen inte.

Barnen har rätt långt kvar på sommarlovet. Skönt. Sommarlov ska vara långa, varma, soliga och fulla av smultron och gräsfläckar på knäna. Vi får väl se om det hinner bli så…

Ha en skön dag, oavsett om ni jobbar eller gör något annat.

De jagade mig i drömmen, trängde sig på under dagen. Ju mer jag försökte stänga av dem, desto mer högljudda verkade de bli. Tankarna på vem det skulle bli. Han som skulle ta min plats när jag flyttade.

Det skrämde mig så vansinnigt, att någon annan skulle vara med mitt barn när jag inte var där. Dels för att jag läste socionomprogrammet och var livrädd för att det skulle vara någon av alla svårupptäckta psykopater jag hörde om, men också för att det skulle komma någon som var bättre än mig. Någon som J skulle föredra framför mig, att han skulle vara roligare, snällare…

Och man har inget mandat alls. I samma stund man tar sin väska och går ut genom dörren har man samtidigt gett upp rätten att lägga sig i den andres liv, förutsatt att den sköter barnets ve och väl. Men det är rätt svårt att lägga sig i sin före dettas val av partner.

Det passerade några tveksamma kandidater. Men jag kände direkt när det var över. Letandet. Och det gjorde ont, kanske hade jag någonstans inuti en förhoppning att något skulle ske som gjorde att det skulle fungera. Att allt skulle bli bra.

Det är åtta år sedan, men jag minns det som igår. Första gången vi träffades. På parkeringen utanför mitt hus. Jag var som vanligt försenad och M var sur för det. Kanske ville jag protestera, jag vet inte.

Under åren som gått har vi utvecklat en ovanlig vänskap. Ovanlig på grund av utgångsläget, anledningen till att vi träffades över huvudtaget. Ovanlig också för att den är så bra. Många gånger har vi fått frågan hur vi gör. Jag tror det är grejen, att vi inte gör något.

När jag berättar att min före dettas man är en av mina bästa vänner brukar folk höja ögonbrynen. Men vi måste ju ändå ha en relation, varför inte ha kul under tiden? Vi är trots allt två goa killar:-)

Och det är lite lustigt, min dotter har sovit hos dem i åtta år, nu sover hans dotter här ibland, med sin storasyster. Jag antar att det är olika hur det blir. Eller jag vet det. Alla får hitta sin lösning, känna efter vad som fungerar och inte.

Jag känner ingen som har fler vänner än C. Jag förstår varför. Och jag är glad att jag är en av dem.

Jag vet inte om det är så, men jag gissar att det beror på min egen uppväxt, att jag har så lätt för att vara med barn.

Jag minns det lite som en rosa dröm, inga faror, bara långa glada dagar med skratt och lek. Så var det naturligtvis inte, men oftast. Jag älskade att vara barn. Och jag älskar att vara med barn.

Något jag tänkt på är att det är så direkt, samspelet med barn. Har du viljan och förmågan att gå ner på deras nivå uppstår magi. Det finns ingenting som heter ironi eller cynism, bara en sådan sak.

Det gör ju att skämtandet hamnar på en helt annan nivå. Våra vanliga vuxenskämt faller platt till marken eller susar bara förbi utan att få fäste. Jag älskar det. Det är så renande, befriande. Du kommer inte undan med att låtsas, spela en roll, vara någon annan än du är. Tänk om vi kunde vara så lite mer, även när vi vuxit upp och kallar oss det, vuxna.

J och hennes lillasysyter har precis åkt hem, och det blev rätt tomt utan de båda. Jag fick en klump i magen, för det var så otroligt tydligt när J åkte till sin mamma förr, hur tomt det kändes. Och jag brukade fundera över hur en så liten person kunde ta så mycket plats, fylla så stort utrymme bara genom att finnas till. Utan att låtsas. Bara vara.

Att stå i ett hav av människor som sjunger är ett privilegium. Är man 194 centimeter har man också fördelen av att kunna se bra, överallt. Man ser dem som uppträder, och man kan njuta av att låta blicken svepa över folkhavet som böljar, sjunger, hoppar och går igenom mängder av känslor.

Få saker verkar kunna beröra oss som musik. Jag har varit nära vän med Henrik i sjutton år, vi har jobbat ihop, blivit föräldrar samtidigt, rest, stöttat varandra, innan barnen föddes var vi tillsammans varenda helg i stort sett. Vi vet nog det mesta om varandra.

Vi är väldigt olika. Henrik är mer tystlåten, lugn och trygg. Jag är mer pratsam och sprallig, tror jag man kan säga.

Men när det är lite fest är han ostoppbar. Jag skulle kunna berätta hur många fantastiska händelser som helst. Men det får vänta lite.

Igår var faktiskt första gången vi var på konsert ihop. U2 är hans favoritband. Det märktes. Efter första ackordet gick Henke bananas, och eftersom han druckit några öl rörde han sig lite…okoordinerat i sitt diggande. Jag hoppade och sjöng oavbrutet i två timmar och en kvart jag med, men var nykter. Det underlättar.

Framför oss stod en blond, skäggig jätte. Henke är ingen jätte. Men han hoppade och viftade som sagt upp och ner, och vid tre tillfällen råkade han dunka till blonda jätten uppe på skallen ganska rejält. Som tur var det en vänlig jätte. Han vände sig tre gånger om för att tala om vad han skulle göra med Henke om det hände en gång till, men bet ihop och svängde runt.

Antagligen såg han Henkes blick och insåg det omöjliga i uppgiften. Själv var mest redo att hoppa emellan och försöka rädda det som gick.

Konserten var otroligt bra. Förutom att de spelade några låtar för mycket från den senaste skivan var det fulla ställ. Oavsett om man är ett fan eller inte, känner de flesta till alla deras gamla hits, så allsången är konstant. Och bandet var uppenbarligen taggat. Bono sjöng otroligt bra.

Scenen var fantastisk. Jag tror man kunde stå var som helst och se bra. Visuellt var det som något från Liseberg.

Det var en sån där kväll då man känner sig som en lycklig människa. Priviligierad. För Bono har ju också tagit på sig rollen som världsförbättrare, och ägnade en del av konserten till det budskapet. Igår var det Burmas frihetskämpe Aung San Suu Kyi, som stod i centrum. Man kan tycka vad man vill om det. Personligen tycker jag det är kanon. Att använda sitt kändisskap till att försöka bidra till att göra världen lite bättre. Hur kan det vara fel?

 Något som däremot var fel, var det efterföljande besöket på Palace. Det var inte jag som ville dit kan jag säga. Men jag ville därifrån, snabbt.

Idag kommer J. Men inte ensam. Hennes sexåriga lillasyster ska sova över här. Av någon anledning tycker hon att det är superkul. Jag ser fram mot det, hon är en underbar liten busunge. Förra gången vaknade hon mitt i natten och grät och ville ha sin mamma. Får se hur det blir den här gången.

Klockan är tre och jag borde sova. Ville bara säga att det var riktigt grymt.

U2 överträffade alla mina förväntningar. Jag ger dem toppbetyg, något annat finns inte.

Ett fullsatt Ullevi är en mäktig syn. Skulle vilja stå där och känna kärleken från 50000 överlyckliga människor som kan varenda textrad.

Som Bono själv skulle sagt;” Magnificent.”

Utförligare rapport imorgon…

God natt.