”Klä på dig din ljusblå kostym, och kyss henne, solen, din fagra mö!”
Den gamle mannen stod där på kullen och såg lustig ut när han hytte med den lilla krumma näven mot de regntunga skyarna. Hans taniga kropp, med den krokiga ryggen och blankpolerade skallen, hade för ett tag sedan passerat hundraårsgränsen, men det verkade inte påverka honom nämnvärt. Nä, farfar Rustan var en krutgubbe av den bästa sorten.

De flesta tyckte så. Han syster, Ragnhild, var av en annan åsikt.

”Titta, nu står han där och skämmer ut sig. Hela livet har jag fått skämmas för hans tramserier”, sa hon och vred på munnen som om hon precis ätit en citron. ” Gå hem och knip igen nu, gubbstrutt!” gapade hon åt Rustan, som inte brydde sig. Eller så hörde han helt enkelt inte. Risken för det sistnämnda var stor. Oftast fick man säga om det man nyss berättat, men ibland hörde han tydligen perfekt. Som regel när det handlade om honom. ”Selektiv hörsel”, som Ragnhild kallade det.

Det berättades många skrönor i byn om Rustan. Han var tydligen en sällan skådad talang när det handlade om boxning, i unga dar. Den mest omtalade var när han tydligen vid ett tillfälle fått chansen mot dåvarande svenske mästaren, i en träningsmatch inför det årets nationella mästerskap. Hur den chansen uppstått fanns det olika teorier om, men det kändes mindre viktigt att veta. Farfar Rustan berättade mer än gärna hur det gick till när han med ett högerslag med samma kraft som Tors hammare, så beskrev han det själv, skickade den flera kilo tyngre mästaren i canvasen. Mästarens chockade sekonder rusade in och avbröt tillställningen, förklarade det hela som ogiltigt och att man ifall pressen vidtalades, skulle förneka det hela fullständigt.

Farfar Rustan brydde sig inte. I byn var han efter det där känd som ”Knockout-kungen” i många år. Svenska mästerskap och medaljer, det var trams. Bara för ”stabor”, som han själv sa.

Ragnhild satt och blängde surt varje gång Rustan drog igång den gamla storyn igen. Hon härmade hans ordval och gjorde grimaser bakom hans rygg. Den här gången reste hon sig upp, högröd i ansiktet och skrek så att saliven stänkte: ”Hur vore det om du berättade vad som verkligen hände nån gång, jädra gubbtjyv!” Sedan for hon ut genom dörren och uppför trappan och in på sitt rum.

Rustan såg för ett ögonblick lite skakad ut, men fann sig snart. Han harklade sig högtidligt innan han reste sig upp med orden: ”Nej det börja bli sent minsann. Och jag för min del har fått mer än önskvärt nog av hysteriska kvinnfolk. God afton.” Han gick upp för samma trappa, men svängde åt höger istället för åt vänster.

Längre än så var de sällan från varandra. Rustan och Ragnhild.

Så många ungdomar som är besvikna på sina pappor. Vi konstaterade det efter en summering av samtalen idag.

Det känns tråkigt att behöva höra att det är så. Så stereotypt. Speciellt eftersom vi själva är just pappor, men lägger väldigt mycket tid och energi på att finnas där för våra barn.

Tänk om mina barn satt hos kuratorn och sa att deras pappa var en skitstövel som inte gick att lita på…

Jag tror i och för sig att det är lika många mammor som får besk kritik, det känns så. Det gör förvisso inte saken bättre på något sätt.

Kanske är det som min terapeut sa, ”en tredjedel är riktigt bra föräldrar, en tredjedel är okej som föräldrar, samt en tredjedel som aldrig någonsin borde blivit föräldrar.”

I övrigt slutar jag aldrig förundras över livet. Hur saker och ting dyker upp helt plötsligt, som ur tomma intet, och på ett ögonblick nästan tar över. Erbjudanden som vi kan tacka ja eller nej till, erbjudanden som likaväl kan leda till ingenting, som till att skjuta iväg dig i en riktning du bara kunnat drömma om. Det enda vi kan göra är att vara beredda, ifall det kommer. Erbjudandet.

Och ta det, eller lämna det där. Valet är ditt. Och mitt.

Det är en märklig tid som förälder. Ena stunden känns det som om jag inte är värd en påse chips, någon helt oviktigt som bara väntar.

På att det ska ringa och något behöver fixas. Och när det ringer- ja då gör jag det. Fixar det som ska fixas.

Då känner jag mig för en stund som den där viktiga personen som jag varit i tretton år, i den där rollen som jag tyckte så mycket om. Viktiga Pappan.

Jag vet inte om det bara är jag som känner sådär, men jag känner igen det hos min egen mamma. Hon kastar sig över en uppgift från någon av oss likt en hund över ett nytt tuggben. Eller ett lejon över en antilop. Eller en haj öv…Ja du fattar.

Det är ett långt fall ner från piedestalen. Men å andra sidan var det jag själv som klättrade dit upp.

I dagens Aftonbladet läste jag en artikel som tog upp ett ämne jag tänkte mycket på förr: Om det verkligen är jag som är far till mitt barn. Idag skulle jag aldrig ens fundera på att undersöka det, men Jo kom till så snart efter att vi träffats att man knappt ens hann ta av sig byxorna. Och jag kände ju knappt hennes mamma då, så det var ju en jobbig tanke och fråga. Men om någon med absolut säkerhet hävdar att det är ditt barn, ja då får man ju tro på det. För att ljuga om en sådan sak hoppas jag få är kapabla till. Det finns inte ens utrymme att vara osäker där.

Efter ett tag, när man lärt känna sitt barn, vem bryr sig då? Även om man nu inte skulle vara biologisk förälder är det ändå den som finns hos barnet under uppväxten, som ger av sin kärlek och sitt engagemang, som bär sitt barn i famnen in till vårdcentralen och smeker dess svettiga panna under de åtta timmarna i väntrummet utan leksaker det tar innan man hör ett namn man känner igen ropas upp, som förtjänar rätten att kalla sig förälder. Skulle kärleken bli mindre för att det inte hade sitt ursprung i ens egna testiklar? Inte en chans. Förhållandet till modern skulle säkert förändras om något sådant kom fram, men aldrig kärleken till sitt barn. Det vägrar jag tro.

För i så fall skulle det innebära att föräldrar som adopterar sina barn skulle älska sina barn mindre. Och så är det ju inte.

Kärleken till sitt barn behöver näring som alla relationer. Närheten och kärleken mellan barn och föräldrar byggs upp genom vår samvaro. Det kan inget provresultat i världen ändra på.