Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för tagg schulman

- Sida 1 av 1

Kul, sa Bull.

av Johnny

Imorse var det dags för bilbesiktning, en upplevelse som på något sätt är lika nervöst som ett tandläkar besök, Det är något med den där makten den där besiktningsmannen plötsligt besitter, som de emellanåt också gärna demonstrerar. Det gick ganska bra. Han var rätt snäll.

Jag vet inte om det är bara jag, men jag tycker det är lite tragiskt när Femman envisas med sina realityprogram. Idag var det Ullared igen. Det är inte direkt i syfte att framställa människor i god dager som man siktar in sig på speciella karaktärer. Jag tycker det i de flesta stunder handlar om lyteskomik. Att göra sig rolig på andra människors bekostnad, i de flesta fall personer som inte förstår att folk sitter hemma och skrattar åt dem. Personligen gillar jag det inte alls. Men å andra sidan har mobbing aldrig varit min kopp the…

Lillebror Schulman presenterar inom kort sitt och kanalens senaste lågvattenmärke i ämnet. Men han har å andra sidan aldrig gjort någon hemlighet av att han tycker om det. Att mobbas alltså.

 

Taggar schulman, ullared

Rätt ska vara rätt.

av Johnny

Jag är hemma från jobbet. Ligger i sängen och läser igenom lite bloggar, och det är en sak som jag ofta tänker på: När man får tillräckligt många läsare har man inte längre något behov av en tvåvägskommunikation. Besökarna kommer ändå. Jag slås ofta av det märkliga i att folk fortsätter skriva femtio kommentarer till en person som uppenbarligen anser sig vara för … ja vad det nu än må vara, för svarar gör de aldrig.

Vad får människor att skriva frågor, be om hjälp med något och så vidare, till en person som inte svarat på en kommentar de senaste två åren? Det är obegripligt för mig. För dem som skriver bloggen läser uppenbarligen kommentarerna, skulle det vara någon som skriver en kommentar som innehåller någon form av kritik, då jävlar dröjer det inte länge innan det kommer ett svar på tal! Om man ändå sitter och läser alla kommentarer, varför inte någon gång bemöda sig att skriva ett litet tack eller vad som helst? Det är trots allt läsarna som gör deras blogg till vad den är.

Om man som herr Schulman får hundra kommentarer på varje post går det naturligtvis inte att svara alla. Men någon eller några borde man väl kunna säga ”hej, kul att du gillar mig” till.

Om man får blogga för en tidning verkar det som målet är uppnått, det innebär att man kan sluta svara på alla jobbiga kommentarer. Här på Wendela är det ingen skillnad. Trots att många snittar tre-fyra kommentarer, ibland noll, svarar man inte. Jag tycker det är svårt att förstå. Inte tid? Jag kan lova att de flesta som bloggar har ungefär lika mycket tid över, oavsett om man är skribent, lärare eller busschaufför. Respektlöst det är nog ordet jag letar efter. Jo jag glömde skriva att Jennifer Wegerup är ett lysande undantag. Rätt ska vara rätt.

Vad spelar det för roll, egentligen?

av Johnny

Det är en märklig tid som förälder. Ena stunden känns det som om jag inte är värd en påse chips, någon helt oviktigt som bara väntar.

På att det ska ringa och något behöver fixas. Och när det ringer- ja då gör jag det. Fixar det som ska fixas.

Då känner jag mig för en stund som den där viktiga personen som jag varit i tretton år, i den där rollen som jag tyckte så mycket om. Viktiga Pappan.

Jag vet inte om det bara är jag som känner sådär, men jag känner igen det hos min egen mamma. Hon kastar sig över en uppgift från någon av oss likt en hund över ett nytt tuggben. Eller ett lejon över en antilop. Eller en haj öv…Ja du fattar.

Det är ett långt fall ner från piedestalen. Men å andra sidan var det jag själv som klättrade dit upp.

I dagens Aftonbladet läste jag en artikel som tog upp ett ämne jag tänkte mycket på förr: Om det verkligen är jag som är far till mitt barn. Idag skulle jag aldrig ens fundera på att undersöka det, men Jo kom till så snart efter att vi träffats att man knappt ens hann ta av sig byxorna. Och jag kände ju knappt hennes mamma då, så det var ju en jobbig tanke och fråga. Men om någon med absolut säkerhet hävdar att det är ditt barn, ja då får man ju tro på det. För att ljuga om en sådan sak hoppas jag få är kapabla till. Det finns inte ens utrymme att vara osäker där.

Efter ett tag, när man lärt känna sitt barn, vem bryr sig då? Även om man nu inte skulle vara biologisk förälder är det ändå den som finns hos barnet under uppväxten, som ger av sin kärlek och sitt engagemang, som bär sitt barn i famnen in till vårdcentralen och smeker dess svettiga panna under de åtta timmarna i väntrummet utan leksaker det tar innan man hör ett namn man känner igen ropas upp, som förtjänar rätten att kalla sig förälder. Skulle kärleken bli mindre för att det inte hade sitt ursprung i ens egna testiklar? Inte en chans. Förhållandet till modern skulle säkert förändras om något sådant kom fram, men aldrig kärleken till sitt barn. Det vägrar jag tro.

För i så fall skulle det innebära att föräldrar som adopterar sina barn skulle älska sina barn mindre. Och så är det ju inte.

Kärleken till sitt barn behöver näring som alla relationer. Närheten och kärleken mellan barn och föräldrar byggs upp genom vår samvaro. Det kan inget provresultat i världen ändra på.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Matilda Andersson, Mia Carron, Jennifer Laxén
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB