Jag är hemma från jobbet. Ligger i sängen och läser igenom lite bloggar, och det är en sak som jag ofta tänker på: När man får tillräckligt många läsare har man inte längre något behov av en tvåvägskommunikation. Besökarna kommer ändå. Jag slås ofta av det märkliga i att folk fortsätter skriva femtio kommentarer till en person som uppenbarligen anser sig vara för … ja vad det nu än må vara, för svarar gör de aldrig.

Vad får människor att skriva frågor, be om hjälp med något och så vidare, till en person som inte svarat på en kommentar de senaste två åren? Det är obegripligt för mig. För dem som skriver bloggen läser uppenbarligen kommentarerna, skulle det vara någon som skriver en kommentar som innehåller någon form av kritik, då jävlar dröjer det inte länge innan det kommer ett svar på tal! Om man ändå sitter och läser alla kommentarer, varför inte någon gång bemöda sig att skriva ett litet tack eller vad som helst? Det är trots allt läsarna som gör deras blogg till vad den är.

Om man som herr Schulman får hundra kommentarer på varje post går det naturligtvis inte att svara alla. Men någon eller några borde man väl kunna säga ”hej, kul att du gillar mig” till.

Om man får blogga för en tidning verkar det som målet är uppnått, det innebär att man kan sluta svara på alla jobbiga kommentarer. Här på Wendela är det ingen skillnad. Trots att många snittar tre-fyra kommentarer, ibland noll, svarar man inte. Jag tycker det är svårt att förstå. Inte tid? Jag kan lova att de flesta som bloggar har ungefär lika mycket tid över, oavsett om man är skribent, lärare eller busschaufför. Respektlöst det är nog ordet jag letar efter. Jo jag glömde skriva att Jennifer Wegerup är ett lysande undantag. Rätt ska vara rätt.