Stora snöflingor faller och landar mjukt på marken, och gör våra nedslag med tunga kängor med tjocka sulor ljudlösa i den mörka decemberkvällen. Den kalla vinden drar genom lager av kläder, letar sig in genom sprickor i den rustning tjocka jackor försöker utgöra. Det är kallt, men det gör ingenting. För du är där.

Jag sträcker ut handen, och du tar den. Trots mina fingervantar och dina tumdito går värmen rakt igenom, fortsätter genom resten av kroppen och skickar vinterns minusgrader in i skamvrån.

Faktum är att du inte behöver hålla mig i handen, det räcker att du ser på mig. Ditt leende gör mig glad. När du är nära är jag varm, avslappnad och trygg.

I mina tankar dansar vi barfota på mjuka ängar utan slut, med den varma solen i ryggen och musik som bara vi kan förstå. För att sedan bara stanna, vila och känna. Inga ord, inga krav. Det är tyst, men inte inuti.

Där brusar det likt en fors som närmar sig det stormande vattenfallet.  Och där sitter jag i en liten båt, men känner ingen fruktan. Bara förväntan. Längtan. Tro.

Det finns kanske många ord för det, om man slår i en bok. För mig räcker det med ett.

Kärlek.