Jag antar att det beror på min egna idrottsbakgrund, att jag blir så otroligt känslosam när jag ser stora idrottsprestationer.

Och när jag tänker på människor som Nelson Mandela blir jag övertygad om att det finns en högre makt, som emellanåt behöver visa oss något.

I filmen ”Invictus” finns båda dessa storslagna ingredienser i en underbar kombination. Att den sedan är regisserad av Clint Eastwood gör inte saken sämre.

Jag gillade den väldigt mycket.

Och jo, jag lipade. Det gör jag alltid när jag ser sport på det sättet. Knäpp? Ja, antagligen.

Men jäklar vilket drag det är här!

Jag hade tänkt på det ganska länge: att bara packa och dra. Lämna allt och starta om, bygga nytt. Inga invanda roller, ingen som tyckte att jag skulle göra på det ena eller andra sättet, inte heller andra som jag mötte där jag redan innan visste hur de skulle bete sig eller vad som skulle passera deras läppar. Bara nya, friska möten, som gav energi och inspiration.

Så stod jag där, med allt jag ägde i en mörkblå resväska på hjul, redo att borda planet som skulle ta mig till det nya livet. Det pirrade i kroppen, så där som när man var liten och såg den första skymten av tomten på väg fram till trappan, med en säck full av spännande överraskningar på ryggen. Jag letade med handen i fickan och fick fram mitt boardingcard, lämnade det till den leende flygvärdinnan och fick tillbaka det med en anvisning. Hon log fortfarande när jag gick in i gången som ledde fram till flygplanskroppen. Det var dags. Det skulle verkligen ske. Drömmen skulle bli verklighet.

Jag var inne på min andra whiskey när jag först lade märke till honom. Han bara satt där i sätet bredvid och såg elegant ut, men väldigt… stram. Förmodligen välbärgad, men ansiktet talade om ett hårt liv, antagligen utan särskilt mycket glädje. Kostymen satt perfekt på den cirka sextio år gamla, vältrimmade kroppen. Slipsknuten var oklanderlig, skäggets trimning likaså. Då och då vände han sig åt mitt håll, nickade lite för att sedan vända sig mot fönstret igen. Enligt kartan befann vi oss över Italien, kanske ville han inte missa det.

”Jag gissar att du är på väg från någonting”, sa han helt oväntat, vilket fick mig att spilla lite whiskey och isvatten på min t-shirt. ”Jag antar det eftersom du ser ut som en man som just lämnat fängelset och nu firar det med billig sprit på väg mot en ny verklighet, där det gamla aldrig mer ska lägga hinder i vägen, aldrig mer störa dig… Men jag är ledsen att behöva säga det, det kommer inte fungera. Vi kan inte fly från verkligheten, grabben”, sa han utan att invänta mig. Det gjorde mig lite irriterad att han satt och dömde mig där i sin fina kostym och välkammade frisyr, som om han kände mig. Vad fan visste han?

”Men vänta nu lite”, protesterade jag. ”Vad vet du om-”

”Jag vet mer än du tror”, avbröt han. ”Och du gör ett stort misstag om du tror att det här ska fungera. Vänd tillbaka och ställ tillrätta det du raserat. Du kommer bara ångra dig, jag vet. Att vara ensam betyder inte frihet. Tvärtom”, sa han och reste sig upp. Jag satt som fastfrusen när han klämde sig förbi mig utan att ens se på mig, och gick bort mot toaletten och försvann runt hörnet.

Flygvärdinnan kom med dryckvagnen, log mot mig och undrade om jag önskade något mer. Jag skakade på huvudet, men tittade sedan på henne och sa: ”Jo förresten, jag undrar vem han är som sitter på sätet bredvid mig?”

Hon tittade på mig med en underlig blick och sa: ”Nu förstår jag inte…den platsen är ju ledig…”

Ibland har jag funderat på varför jag bloggat överhuvudtaget…men när jag får kommentarer som den på mitt senaste inlägg blir jag påmind om varför.

Jag har vid flera tillfällen under mina år i bloggvärlden häpnat över vissa underbara, värmande, hyllande kommentarer eller mejl, som givit mig självförtroende och energi att jobba på och utveckla mitt skrivande.

Jag vet inte, men jag ville nog mest säga att det finns många fina människor. Och tack för att ni bryr er tillräckligt för att orka lägga tid på att skriva det ni tycker. Det betyder något, bara så ni vet.

Ialla fall för mig.

I sat in the old kitchen chair, otherwise placed in the bedroom only to put clothes on, but not this morning. At this moment it served as my watchtower, and I felt good about. As I sipped my morning coffee, dressed only in my navyblue, worn-out robe, my eyes were steadily fixed on the right side of my bed. I saw her long, dark hair spread out on the pillow, and her eyes seemed to be smiling, although I couldn’t be sure, because most of her face was covered by a pillow. Not that it mattered, I knew almost every detail of her beautiful face, the shape of her nose, the arch on her upper lip, the oh so visible cheekbones… As I let that thought pass through my system, it became perfectly clear, what I had suspected for some time now: I was in love. As it dawned upon me I almost fell out of the chair, and I felt dizzy for a moment and placed my coffee cup on the floor beneath me. She made a little noise, kind of a giggle, just enough to draw my attention back to her. Or maybe to remind me how happy she made me. As I looked at her face, which was revealed now as the pillow had moved enough to let me see the mouth I spent most of my time longing for nowadays. I watched as her breath passed through her soft lips, for a moment I imagined I saw it in shape of a little cloud, but realized I probably was going nuts, and pushed that thought aside. I got up, thinking I should let her sleep for a while longer. Hadn’t been much of that lately. The funny thing about that, was that even though I was twice her age, I was the one who felt no need or desire to sleep since we met. I was caught in a dreamzone, that aloud me to be a passionate lover at night, and a more creative writer than I had ever been before. I had even stopped drinking, didn’t seem to be any need for that anymore. I didn’t know what had happened to me, just knew that I liked it. Very much. As I told Harry, my old friend down at the book club, he just laughed out loud and turned to me and said: “Jimmy, old friend, congratulations!”

“For what?” I said.

“Don’t you understand? Well let me spell it out for you: You, my dear friend, are in love!”

He grinned at, me showing most of his coffee stained teeth, probably thoroughly amused at my facial expression. I shook my head in disbelief. But at the same time I felt unsure, and if there was no truth to Harrys claim, I would had protested right away. I knew it, and he knew it. I looked at him with probably more than a little fear in my eyes, and he put his hand on my shoulder, shaking me gently with a kind smile shaping his lips.

“Don’t look so sad my friend. You should be happy! For Gods sake, isn’t that what every body’s looking for, our every day search?  Searching for that special one, our soul mate?” Harrys voice went up a couple of notes as he spoke more passionate.

“Yeah, but-“

“Yeah but what?” Harry shot down my lame attempt to get out of the obvious. “I have known you for a long time, and have been a personal witness to many of your numerous attempts to find just that, the special one. But no one has qualified before, always some part missing in the perfect puzzle, right?”

I could only nod my head in a silent salute to his wise conclusion. For sure I had tried my way through a large amount of a variety of women, but no one had filled the shoes I carried only inside my mind. The shoes that I once watched walk out of my life, never to return. And like in the fairytale I had measured every woman against that person since then. The shoe hadn’t fitted anyone, not until now as Harry so brilliantly displayed before me. Did it scare me? Hell yeah! So much I didn’t have a clue what to do.

 Jag tittade på henne där hon låg i det skumma ljuset som uppstod när natten sakta drog sig mot morgon. Hennes mörka hår föll över det ljusa täcket, och hennes bara axel lyste blekare än en engelsman på Mallorca. Tre månader hade det tagit henne att landa här, i min hundraåttiosäng från IKEA. För femtusen spänn måste man faktiskt tillstå att det varit väl spenderade pengar. Den hade stått pall för ganska mycket de senaste åren, och ganska många hade faktiskt vaknat och sagt att ”så gott har jag inte sovit på länge!”. Kul för dig brukade jag tänka. Själv hade jag oftast inte sovit mer än någon nanosekund.

Så hade det varit den här natten också. Jag sov alltid så förbannat oroligt när jag druckit. Om det dessutom låg en kvinna bredvid, spelade inte någon roll om det var en känd eller okänd, det var helt kört, oavsett. Det slutade alltid med att jag rullade av och an, störde mig på något ljud från henne, tills jag gav upp och satte mig vid köksfönstret och rökte en cigg. Sedan satt jag där och såg köksklockan ticka fram, långsamt som en evighet, medans jag brottades med samma ångestkänsla som infann sig efter varje jul. Men då handlade det om hur man skulle få ut julgranen på bästa sätt utan att fylla hela trapphuset med barr, grenar och annan skit. Nu skulle jag få en människa av kött och blod, med känslor för mig att lämna min bostad, med så lite plågsamma sekunder som möjligt, för oss båda. Helst med ett subtilt budskap om att det var kul att ses, du får ha det så bra, hej. Det visste jag var mer ett önskescenario men hoppas kunde man ju alltid, tänkte jag och släckte cigaretten i det sista blasket i kaffekoppen. En blick på klockan talade om att den hunnit bli kvart i åtta, hela min kropp skrek efter sömn. Det var dags att väcka henne.

Hon såg lycklig ut när jag knuffade henne lite lätt på axeln. De bruna ögonen glittrade i halvmörkret och det gick en rysning av obehag genom min lekamen. Hon kände det lätta skalvet genom den lilla handen hon lagt på min underarm och sa: ”Hur är det, fryser du?” Hon drog undan täcket och makade sig lite åt sidan i en gest att bjuda in mig i värmen där under. Det mjuka leendet stramades upp och ut när jag inte svarade upp på inbjudan, utan istället reste mig och sade: ”Du, jag är ledsen, men jag hade glömt att vi har inventering idag på jobbet. Krille, min jobbarkompis, ringde och väckte mig förut. Vill du ha någon frukost innan vi sticker”, sa jag och försökte låta så trovärdig som möjligt.

 ”Vad är klockan då?” sa hon och satte sig upp och drog handen genom håret.

”Kvart i åtta. Vi måste dra om en halvtimme, senast”, sa jag.

”Okej, visst”, sa hon och ställde sig på det kalla golvet och började med blicken söka efter sina tillhörigheter. Jag såg på henne i smyg. Den späda kroppen kan inte ha vägt mer än 45 kilo och det var inte direkt så att stolthet var den stora, dominerande känslan. Hon var bara 23 år och jag hoppades att den ringa åldern kanske innebar att hon inte skulle ta det så hårt. Men man visste aldrig med sånt där. Det handlade nog mest om den andre personen, mindre om åldern.

”Har du sett mina strumpor?” sa hon och väckte mig ur mina funderingar.

Det hade jag inte, men med gemensamma ansträngningar lyckades vi lokalisera dem under fåtöljen, hur de hamnat där var en annan fråga. Hon såg söt ut när hon hoppade på ett ben i ett försök att hålla balansen, samtidigt som den andra strumpan skulle dras på.

”Vad är det? Varför skrattar du?” sa hon, och jag tittade upp.

”Nej, tyckte bara att du var lite söt när du hoppade runt sådär”, flinade jag.

”Va då, det är inte så lätt heller”, sa hon och log förläget.

”Nej, klart inte. Det var inget negativt, tvärtom. Att vara söt är väl något bra, eller?”

Hon höll med, innan hon smet förbi mig och in på toaletten.

”Var det ett ja eller nej till frukost?” ropade jag.

”Nej tack”, hördes på andra sidan toadörren.

Bra, tänkte jag och började själv sätta på mig mina kläder.  Även om jag verkligen inte borde köra bil så tidigt på morgonen efter gårdagens fest, kände jag att jag var skyldig henne det. En skjuts hem kanske kunde hjälpa till att döva det dåliga samvetet åtminstone en aning.

Det blev en tyst resa genom en tom stad. Det var lite för tidigt på en lördag för att det sedvanliga slamret och kommersen skulle tagit sin början. Jag satt och höll utkik för eventuella poliskontroller, vilket med största säkerhet skulle innebära att bilen skulle få stå i garaget en tid framöver. Fan vet hur många Gin och tonic jag fick i mig i går, tänkte jag samtidigt som hon dirigerade mig runt bland smågatorna. Utan dem i kroppen hade hon inte suttit där bredvid just nu, jag hade inte suttit och halvskakat av rädsla för att åka fast för rattfylla. Och varken hon eller jag hade behövt sitta och våndas inför det pinsamma avsked som skred närmare för varje färdbeskrivning hon delade ut. Till slut sa hon stopp, och jag stannade bilen på Såggatan, utan att slå av tändningen. Hon verkade förstå och knäppte loss bältet och öppnade dörren, innan hon vände sig om och tittade på mig. Med ett försök till leende sa hon: ”Det var kul att träffa dig. Till slut.”

”Detsamma, verkligen”, svarade jag och ljög.

”Okej, vi hörs”, sa hon och klev ur bilen.

”Yes, det gör vi. Ha det gott”, sa jag samtidigt som hon smällde igen dörren och började gå upp längs gatan, innan hon svängde av och verkade försvinna in i en port bland alla andra i det fina gamla landshövdingehuset hon uppenbarligen kallade hemma. Hon hade inte vänt sig om, så jag antog att hon förstod vad som hänt. Att det inte skulle bli mer än så.