(en personlig favorit från min gamla blogg)

Sådär, Johanna har bloggat i tre dagar…och har redan fler läsare än pappa.

Why even bother…liksom 🙂

Jag har medvetet varit lite angelägen om att hålla mina barn anonyma. Men nu har min lilla fröken valt att börja blogga, och eftersom hon inte vill göra det anonymnt, ja då får det väl bli så.

Jag hoppas det kommer leda till något bra. Att hon utvecklar sin skrivtalang, får nya vänner och växer en aning som människa.

Hon tänker kombinera sin skrivträning med sitt stora intresse, mode och andra saker som vi killar tycker är jättespännande…

Gå gärna in och säg hej. Då blir hon glad.

Johannas blogg

Att skiljas åt är utan tvekan den största smärtan i mitt liv. De säger att det vi är rädda för drar vi till oss. I det här fallet är jag mer än benägen att hålla med.

Som liten var jag livrädd att förlora min mamma. Jag vet varför, min mamma var uppvuxen med att man använde känslor som ett maktmedel, och omedvetet överfördes det beteendet i umgänget med oss. Det är också en rädsla för att uttrycka sina personliga gränser. Skillnaden mellan att säga ”Nu ger du mig den saken, för jag vill verkligen ha den”, och ”ge pappa den annars blir pappa ledsen, då gråter pappa”, är enorm.

Om det sistnämnda också åtföljs av en ledsen min, på gränsen till att börja gråta, behöver man inte vara raketforskare för att inse hur det borrar sig in i barnets själ och gör det omöjligt att försvara sig emot. Oerhört effektivt, men mycket kostsamt. För det kan ju vara så att barnet inte vill lämna ifrån sig den där saken. Det borde vara okej att uttrycka det, kanske till och med ställa till en scen när man till slut blir fråntagen objektet för konflikten.

För när man älskar varandra är det okej att tycka olika. Det är okej att våga ta en konflikt. Man slutar inte älska varandra för det. Som barn är det svårt att veta, men som vuxen har man förhoppningsvis hunnit förstå det, att så lätt förlorar man inte någon närståendes kärlek, som genom att inte tycka likadant.

Att vara förälder med delad vårdnad ger mängder med tillfällen att få smaka på den där smärtan, och rädslan. Att skiljas åt blir lika vanligt och återkommande som att åka till jobbet eller byta kalsonger. Men det blir inte direkt lättare för det. Jag tror inte det finns en förälder som vänjer sig, eller tycker det blir ett normaltillstånd.

Jag skulle vilja uttrycka det så här:

Jag stryker ditt hår när du sover, sitter vid din säng och lyssnar på dina andetag.

Idag var en jobbig dag, kanske för att vi båda vet att imorgon är det dags igen.

Då tar du din väska och lämnar min hand, som alltid känns tom utan dina varma fingrar som spelar mot mina.

Jag vet att på eftermiddagen kommer jag öppna dörren till lägenheten, och allting kommer se ut som det gjorde idag. Dina saker kommer ligga där, alla spår kommer peka på att det bor en flicka där, som gillar att leka, som är full av bus.

Men den veckan är det inte så, för du är hos mamma då. Och jag får inte krama din lilla kropp innan du somnar med tummen i munnen. Inte får jag lyssna på vad du gjorde på dagen med dina vänner.

Jag tänker att du kommer snart igen, jag är bara fånig. Men hur skulle jag kunna veta att du skulle ändra på allt jag trodde jag visste?

Hur skulle jag veta att varannan söndagskväll behövde kännas okej för att minska obehaget att säga hej då nästa morgon? Eller hur stressnivån på måndagsmorgnarna skulle drivas upp till tryckpunkten för att inte förstöra ett oönskat avsked och innebära en hel veckas väntan på att ställa allt tillrätta.

Jag var nog extra dåligt lämpad för det där. Gjorde inte situationen lättare för någon av oss. Men jag bad faktiskt inte om det. Och jag gjorde så gott jag kunde.

Precis som jag gör nu. Älskade, älskade du.

Jag har tidigare skrivit om min dotters färdigheter vid tangentbordet. Därför får hon idag vara gästskribent med en artikel hon författat i skolan. Hade jag haft lite av den talangen kanske det blivit något av mig…

Hon går i sjuan. Tänk på det. Så, varsågoda:

Modevärldens baksida

Hur underbart verkar det inte att vara fotomodell? Att strutta runt på en catwalk i designerkläder som kostar lika mycket som en mindre bil och gå på tusentals fester och galor. Är inte det en perfekt bild av ideallivet? Media målar upp en bild av modevärlden som är helt fel och i den här artikeln kan du läsa om en vanlig dag i en fotomodells liv.

När man tittar på den högglansiga framsidan till nya numret av ELLE blir man ju något avundsjuk på henne med det underbart vackra ansiktet som tittar in i kameran och ler lite okynnigt. Men om man skulle skrapa lite på ytan av den här glansiga framsidan skulle man upptäcka att det egentligen bara är vanligt papper.

 Lite så kan man beskriva den bisarra modevärlden. Det verkar så glossigt just eftersom att media målar upp en bild som egentligen är helt fel. Modellen på framsidan av ELLE har antagligen inte ätit på flera veckor. Det är också så att hon med all säkerhet röker, har alkoholproblem, ätstörningar, ångest och är drogberoende. En typisk dag i hennes liv börjar med en kopp svart kaffe och en cigarett. Svimfärdig av hunger ger hon sig i väg till en visning där hon drabbas utav ångest över att hon inte är riktigt lika smal som de andra modellerna.

Självklart hoppar hon över lunchen och mellanmål är det inte tal om. Senare på kvällen glider hon i en Versace klänning som knappt skulle passa en sjuåring. Klänningen är dessutom så dyr att den skulle kunna föda en mindre by i Afrika. Hon hoppar i en taxi och ger sig iväg till en välgörenhetsgala. Där på galan tillåter hon sig själv att äta två snittar som hon sköljer ner med ett par rejäla drinkar och ett par cigaretter. Genast drabbas hon av ångest när hon tänker på vad hon precis ätit och rusar mot de flotta toaletterna för att kräkas upp snittar och magsaft. Antagligen drar hon också ett par linor kokain senare på kvällen och det sista hon gör innan hon däckar ihop i sin superflotta lägenhet är att stoppa fingrarna i halsen för att vara säker på att hon verkligen blivit av med de båda snittarna.

 Det låter väl jätte härligt? Inte? Nu kanske detta var lite att ta i, jag menar jag kan ju inte veta 100 % säkert. Men det är med all säkerhet så det går till i de flesta fallen.  Så det vi gör när vi köper tidningar som t.ex. ELLE är att vi säger till modevärlden att vi accepterar det här. Vi skapar dessutom en efterfrågan för sådana här tidningar vilket leder till att det kommer behövas ännu fler modeller, vilket i sin tur kommer leda till att ännu fler unga tjejer kommer falla offer för modellvärlden, alltså ett öde värre än döden.

Så det jag försöker säga med den här artikeln är dels att vi ska sluta köpa modetidningar och sponsra detta, och dels att vi inte ska bli avundsjuka på anorektikern som pryder omslagen, även om hon är så söt att man får hål i tänderna av att titta på henne. Men det är andå inte värt att låta sig påverkas av henne och gå runt och må skit. Det tänker inte jag göra och förhoppningsvis inte ni heller!

Av Johanna

-Jag har spenderat en hel livstid på att försöka förgöra det som verkligen är jag.

– På vilket sätt menar du?

– På alla sätt. Med mat. Träning. Relationer. Jobb. På alla sätt.

– Vad är det du försökt förstöra då? Eller sa du förgöra?

– Spelar ingen roll egentligen. Samma sak. Förstår du inte? Mina känslor. Det är ju det som är jag. Jag har gjort allt jag kunnat göra för att slippa lyssna.

-Lyssna på vad?

– På mina känslor sa jag ju. Det är ju det som är jag.

– Jag vet det. Jag har själv sagt det till dig.

– Jag vet. Men jag lyssnade inte. Jag sa ju det.

-Och varför inte?

– Då var jag ju tvungen att ändra mig. Jag orkade inte det.

-Men du orkade förstöra dig själv? Orkade vara sjuk.

– Ja, uppenbarligen.

-Men inte nu längre?

-Inte nu längre.

Jag var inte gammal när jag valde strategi. När jag insåg att vägen till att få en glad mamma inte gick via att lyssna på och uttrycka hur det kändes på insidan, utan tvärtom, stänga av det jag kände och istället lista ut vad hon ville. Och hur hon ville. Jag var nog så liten att jag inte minns det ens en gång. Jag har flera tydliga minnesbilder, men de är från senare. Låt mig berätta en historia om mitt första minne från när kampen mellan känslan och hjärnan blev riktigt tydlig.

Jag var bara sju år och skulle äntligen få börja spela fotboll. Jag hade drömt om den dagen så länge jag kunde minnas. I den klubben jag tillhörde hemma på landet gick åldersgränsen vid just sju år, och det hade varit omöjligt att bryta. För tro inget annat än att jag hade försökt. Men den här dagen var det så dags: mitt livs första fotbollsmatch. På en gigantisk grusplan i Kungälv skulle det ske, och jag hade knappt sovit en blund. Förväntan, längtan, glädje, alla de där fina känslorna hade hållit mig vaken. Men nu, när det drog ihop sig till matchstart förbyttes allt det där glada, förväntansfulla, till rädsla och jag gjorde som barn gärna gör när det blir skrämmande. Jag gömde mig. Kröp in under min säng och vägrade komma fram. Jag var rädd för att det inte skulle gå bra. Att jag skulle göra bort mig. Misslyckas. Kunde inte förstå varför jag kommit på en sådan idiotisk ide’.

Inte förrän min mamma sa att, ”om du inte vill så ringer vi tränaren och säger att du inte kommer, det är ingen som tvingar dig vet du väl”, så kröp jag fram. Någonstans inom mig besegrade längtan efter att tillfredsställa min själs önskan rädslan att misslyckas, som bara skapats i min hjärna. Redan då hade jag en alltför starkt utvecklad ”tänk om”-tendens.

Jag minns inte mycket av matchen. Vad jag däremot minns väldigt tydligt är hur jag i halvtid stod och drack lite vatten när jag plötsligt hör hur Ove, en av de äldre och tuffare killarna ropar: ”Vem i vårat lag har nummer sju? Vem har nummer sju?”

Skräckslagen inser jag att det är jag som är nummer sju, och hinner tänka att, ”varför stannade jag inte kvar under sängen istället”, innan han står framför mig med händerna i sidorna och spänner blicken i mig.

”Vad heter du?” säger han.

”Johnny”, svarar jag.

”Du är ju fan helt grym ju!” säger han och fyrar av ett leende som sprider sig genom luften och tar över hela min kropp.

”Tack”, säger jag, men då är han redan på väg bort.

Jag minns inte mycket mer av den matchen. Men jag är samtidigt helt säker på att jag fick med mig det viktigaste.

Känslan.

Det finns stunder när jag skäms över att vara man. Tillräckligt för att vilja checka in hela paketet och byta bokstäverna i mitt namn till Jonna istället.

Nuförtiden händer det allt oftare, varje gång man läser en dagstidning eller ser en nyhetssändning till exempel. För det är inte många dagar man slipper höra eller läsa om en våldtäkt eller liknande övergrepp. Där en eller flera män, förgripit sig på kvinnor och barn. Det gör mig så fruktansvärt förbannad. Jag avskyr orättvisor, och att använda sin överlägsna styrka eller maktposition, är ett exempel på den värsta sorten.

Min dotter pluggar hårt. Hon har en plan: att läsa till läkare och arbeta med kvinnor och barn i u-länder. Om det blir så kommer jag antagligen åka med som beskyddare (fast det vet inte hon såklart.) Hon läser gärna böcker om kvinnor som blivit bestraffade i enlighet med sin religion, och liknande orättvisor. Jag förstår av våra diskussioner att hon berörts starkt av det. Jag kan inte klandra henne.

Igår hyrde vi en film som jag har svårt att släppa. ”The stoning of Soraya M” heter den. Den utspelar sig i en liten by i Iran, dit en fransk journalist söker sig för att få hjälp med att laga bilen som börjat koka. Under tiden han väntar berättar en kvinna om vad som utspelat sig ett dygn tidigare. Hur hennes systerdotter blivit utsatt för en komplott, anklagad för otrohet som naturligtvis aldrig hänt, bara för att hennes man vill bli av med henne och gifta sig med en fjortonårig flicka istället.

Det var knappt att jag orkade se klart den. Inte för att den var dålig, tvärtom, utan för att man blir så fruktansvärt förbannad, ledsen, illamående. För det där är ingen uppdiktad historia. Det händer varje dag, över hela världen. Bara att det tar sig olika uttryck. I just det här fallet var det en oskyldig kvinna som fick händerna bakbundna och grävdes ner i ett hål i den torra marken, och sedan fick sten efter sten, i långsam takt kastad i ansiktet, tills hon slutligen dog medan marken täcktes av hennes blod. Där hennes egen far kastade de första stenarna. Och hennes otrogne make, den ende som begått äktenskapsbrott, var den som kastade de första, riktigt förödande stenarna. Hur hennes egna söner kastade och träffade henne i ansiktet, påjagade av byns så kallade religiöse ledare som samtidigt skriker ”Gud är störst, Gud är störst!”

Jag funderar ofta på vad jag kan göra. För jag är ju man. Och jag känner så många andra män, som liksom jag, avskyr dessa vidriga övergrepp. Oavsett om det är en våldtäkt i Biskopsgården eller en stening i Iran. För trots allt är vi ju i majoritet, vi som älskar och respekterar kvinnor. Vi som ser med avsky på män som beter sig som svin, som tror de kan ta vad de vill bara för att de är fysiskt starkare.

Är det någon som har en bra ide’? Kanske kan vi göra något. Tillsammans.