Nu blev det nog ett litet missförstånd. Jag skulle inte sluta blogga bara för att jag fick ett nej från ett förlag. Under det senaste året har jag fått en trevlig liten samling av refuseringsbrev, som jag sparat i en liten hög.

Nej, jag ville bara säga det, att det var lite nära den här gången, och egentligen var det lite kul. Inte någon anledning att sluta skriva, nej då.

Jag tycker väl mest att jag inte skriver som jag vill göra när jag bloggar nuförtiden. När jag började för drygt tre år sedan var det som en kran jag skruvade på och det var som en outtömlig källa som flödade av skrivarlust. Vissa nätter vaknade jag och var tvungen att gå upp och skriva den där historien, av rädsla för att den skulle vara bortglömd på morgonen.

Min personlighet är också sådan att jag har svårt att göra något lite halvdant. Bara skriva lite då och då. Och jag får ju stå för det jag skriver, och det är inte så kul när det känns som om det inte kommer ur en sann känsla. För det är bara så jag vill skriva, bara då det blir bra. När det kommer ur mitt eget inre.

Jag älskar fortfarande att berätta historier, och det gör jag ju, för det är sällan jag inte skriver någonting, om man säger så. Bara att det kanske inte hamnar på bloggen. Förut blandade jag mer, skrev om  allt möjligt. Kanske gör jag det till viss del här med, men begränsningen i bloggnamnet är trots allt ganska uppenbar.

Era kommentar värmer. Verkligen. Som en brasa i den öppna spisen på lantstället. Om jag haft ett.

Det var ju så nära. Jag kunde känna segerns söta nektar droppa ner över mina läppar.

Jag har väntat ett tag på ett förlag som jobbat med mitt bokmanus. Och de gillade den, det dröjde, och mitt hopp stegrades. Så när jag fick beskedet igår ersattes den där sköna smaken med en torr, fadd arom av nederlag.

”Vi gillade verkligen boken, flera av oss har jobbat med den, men till slut kände vi att den inte höll riktigt hela vägen. Men det var verkligen ett marginalbeslut, tyvärr.”

Visst får man räkna med att bli refuserad, och att det liksom ingår i spelets regler, men man måste ändå få känna ”fy fan va trist” också. Och efter ett gäng refuseringar blir man ju lite öm. Man har ju drömmar, och jag vill verkligen lyckas med det här.

Jag vet att jag har väldigt lite erfarenhet och egentligen ska vara nöjd med att lyckas väcka intresse med den här blodiga historien. Men om jag ger mig in i något är det med målet att lyckas. Inte bara försöka.

Det finns bara en sak att göra, jag vet. Skriva mer. Utvecklas mer. Förr eller senare smäller det till. Det måste jag tro.

Så till huvudsyftet med den här bloggposten. Jag säger adjö. Jag tackar alla er som läst, och tack till er som varit vänliga nog att kommentera och bidra till bloggens kvalitet.

På grund av att flygbolaget bestämde sig för att gå i däck just den sommaren då vi i min familj bestämt oss för att återvända till vårt favoritställe i Spanien, blev enda lösningen att åka buss. Det fanns inte en flygbiljett att uppbringa nämligen. Jo, om man hade en riktigt stor plånbok förstås. Men det hade vi inte, så buss blev det. Jag hade gjort den resan en gång tidigare, men då var jag betydligt yngre och kunde utan problem sova på golvet under trappan på färjan till Tyskland. Inte riktigt lika sugen på det nuförtiden.

Nu efteråt kan man skratta åt det, men just då, när man satt där i mörkret och försökte sova var det inte lika muntert. Att vara 194 centimeter lång är bara det en signal till att man nog bör ompröva beslutet att välja buss som transportmedel. Om inte annat kan jag lova att man förbannar sig både en och två gånger på vägen…

Sedan stannar bussen några mil in i Frankrike, på en kolmörk sträcka av den nordfranska motorvägen, och man känner hur hela fordonet skakar varje gång en lastbil dånar förbi så nära att barnen skriker av rädsla. Då, om inte annars, kan jag lova att man svär över att man inte tog flygbolagskraschen som ett tecken och stannade hemma.

Men min dotter sov. Tvärs över mig och sätet. Själv skruvade jag mig hit och dit, övervägde att vid pass fyra på morgonen ställa mig upp och bara skrika rakt ut, låta vansinnet ta över. Helt.

På något sätt löste det sig, och väl på plats i sanden med solskyddsfaktor på kroppen, glass, öl och grillad kyckling i den, ja då lyckas man ju glömma den där påfrestningen det var att ta sig dit. Iallafall i två veckor, innan det var dags att åka hem igen…

Det mest bisarra som hände var nog ändå då det efter midnattsstoppet var dags att släcka ner och sova. Försöka sova alltså. Då, när alla gosat ner sig under filtarna, sätter chaufförerna på en spagettiwestern på dvd:n. På högsta volym! Två timmars skjutande, skrikande och dubbade italienare. Och vansinnet nådde oanade höjder. När eftertexterna äntligen började rulla tittade vi gillande på varandra i bussen, och kände hur nervsystemet äntligen började slappna av. Då sätter de på nästa film! Men då fick det vara nog och tilltaget stoppades.

Jag har inte varit på någon resa nu. Men vilan har varit välbehövlig, och jag har kunnat landa och reflektera den senaste tidens händelser. Sortera, bena ut, känna efter, lägga på plats. Det var nödvändigt helt enkelt.

Imorgon fyller min pappa år. 71 år. Det låter och känns ofattbart. Han är så pigg och vital, jag hoppas det förblir så länge till.

Jag skickade ett kort till honom idag. Det stack ut där i hyllan med fina kort, och jag tvekade aldrig om det var det rätta. Det var en fyr som var huvudmotivet, även om det var i bakgrunden. Och jag skrev att det är så jag ser dig, älskade pappa. Som en fyr som alltid står där, trygg, stadig, med handen utsträckt, redo att leda oss hem. Tårarna rann i takt med att orden fyllde insidan av kortet, och mitt i snörvlandet knackar det på bilrutan. Utanför står en av flickorna i fotbollslaget och vinkar. Hon undrade nog vad jag sysslade med. Jag förklarade visserligen, men skam vet om det hjälpte:-)

Jag har varit en så annorlunda pappa jämfört med min egen. Jag vet inte vilket sätt som varit bäst, eller om det går att mäta. Det enda jag vet är att jag älskar min pappa, precis som mina barn älskar mig. Så jag antar att hur egentligen inte är det viktiga, utan att. Att göra sitt bästa, utifrån den man själv är. Att älska och inte vara rädd för att säga att man gör just det. Och visa det.

Nej, dags att fortsätta semestern lite. Ha det fint.

Ciao.

STÄNGT PÅ GRUND AV SEMESTER.

Du och Jag

Att vara sig själv är något de flesta kämpar med. Att våga lyssna på sin kropp, sina känslor, får många tidigt lära sig är något de bör undvika. Trots att det borde vara tvärtom. Då hade världen sett annorlunda ut, det är jag ganska säker på.

Grattis AIK.

Och tack Blåvitt, för en fantastisk säsong. Tyvärr delas det inte ut något pris för största inverkan på svensk fotbolls framtid. Men vi vet, och vi är stolta.

Det är annorlunda att vara förälder till en tonåring, jämfört med ett mindre barn. Största skillnaden tycker jag är att man kan vara hemma en hel dag, men inte träffas mer än när det är dags för att äta. Eller på väg till toaletten eller köket för att hämta något. Sedan snabbt tillbaka till det egna rummet, stänga dörren och fortsätta med datorn, mobilen eller en bok.

Förr var det alltid något man skulle fixa, något spel man skulle vara deltagare i eller någon Barbiedocka som behövde en motspelare.

Även om jag är rätt bra på att leka är det faktiskt ganska skönt. Att lämna det där stadiet då man ständigt behöver finnas till hands kan vara lite skrämmande till en början, men som sagt, när man så småningom vänjer sig känns det rätt gott. Och utvecklingen mot självständighet är inget man ska försöka förhala. Som förälder får man försöka sparka undan egots fula tryne, titt som tätt.

Sen finns det andra saker jag inte ser fram emot. Fester, fylla, killar…Men det får jag ta då. Också det är ju en naturlig process i utvecklingen. Bara det att man minns hur man var själv. Tyvärr.

Jag har tur. När jag har ett problem som inte vill lösa sig, då har jag en person jag ringer. Förutom att hon är bland annat psykolog, är hon framförallt en fantastiskt inkännande människa. Jag ser det som en stor gåva att kunna ringa henne när jag kört fast. Jag är tacksam.

En av de bästa sakerna med henne är att hon är så rak. Det är något jag saknat tidigare, kanske på grund av min vänlighet, inte vet jag, men människor i allmänhet har haft en tendens att behandla mig lite…mjukt. Det är trevligt ibland, men när det gäller personlig utveckling tar det för lång tid om man ska dansa runt den heta grytan. Därför har jag bett henne säga det jag behöver höra, och det funkar utmärkt.

Idag fick jag en sån otroligt tydlig insikt i vårt samtal. Ibland är det bara som om det legat någonting för, eller över, och när man tar bort det blir allt så solklart. Det är underbart när det sker.

Hon har hjälpt mig mycket med min egen utveckling, men också väldigt mycket i min föräldraroll. I några av de mörkaste stunderna har hon hållt upp sin lykta och visat mig rätt väg. Jag vet inte om jag kan riktigt sätta ord på min tacksamhet. Men jag lovar att försöka.

Tack också fina A för alla gåvor idag. Du har ett stort hjärta, och vi är väldigt tacksamma. Bara så du vet.

Jag vaknade helt uppjagad i morse, efter en väldigt otäck dröm. När jag lugnat mig insåg jag att den var ett intressant uppslag till en bok. Så det kommer den bli. Börjar…nu! Nej, men så här drömde jag:

Jag hade precis skrivit på kontraktet till en helt fantastisk lägenhet, och kände mig så där vuxen och stolt som man kan göra ibland. Jag såg mig omkring på de luftiga ytorna, de fräscha golven, och den väl tilltagna takhöjden. Sen tog jag min jacka och gick ut i den sköna sommardagen, spatserade långsamt nerför gatan och såg hur grannarna höll på att klippa de stora gräsytorna, som av en händelse låg precis framför min uteplats. Det kändes bara bättre och bättre, nu började även ångesten över att ha skrivit på det där stora lånet att lägga sig. Jag vände om för att ta en sista sväng i lägenheten innan jag åkte vidare. Men när jag stod utanför hittade jag inte dörren. Eller rättare sagt lägenheten. Alla lägenheter var bebodda och jag trodde jag gått fel. Till slut kände jag mig förvirrad och frågade en granne som först inte ville hjälpa till, men sen pekade på den dörren jag ville ha det till och sa:

”Alltså, jag vet inte, men hennes förra man var…väldigt speciell. Kanske har med det att göra…” Sen gick hon. Jag gick fram och kikade in genom fönstret och såg hur någon lagt fram stora köttstycken för upptining, kanske som förberedelse för en grillkväll, tänkte jag. Trots att jag knackade kom ingen till dörren. Eftersom jag köpt lägenheten satte jag nyckeln i dörren och sköt upp den försiktigt. Samtidigt som jag tog ett par steg in i hallen och ropar ”hallå”, dyker en man i min ålder upp inifrån sovrummet, klädd i en taskig t-shirt, fläckiga, en gång vita boxerkalsonger, och toppluva. Han vräker sig ner i en soffa som han verkar ha dragit med sig direkt från soprummet, och stirrar på mig.

”Vad fan vill du?” säger han.

 ”Äh, jag har köpt den här lägenheten…men vem är du, vad gör du här?” Han fnyser till åt mitt svar.

”Jag äger den här lägenheten. Halva iallafall. Du har köpt den av min fru, eller förra fru. Men jag tänker inte flytta, så stick nu för helvete!” Jag blir rädd, förvirrad och säger:

”Men vad ska jag göra med lånet då, jag har ju kontrakt, vi ska bo här jag och mitt barn.”

”Inte fan vet jag, och ser det ut som jag bryr mig? Ut nu, fort som fan!” Han skriker och flyger upp ur soffan, samtidigt som jag flyr ut genom dörren. Men jag ger mig inte. Efter en lång väntan ser jag honom lämna huset. Min kamplust har vaknat till liv. Jag känner pulsen öka när dörren slår igen bakom mig, och ljudet från båda låskolvarna skapar en känsla av trygghet när jag vrider om låsreglarna inne i den varma hallen. Åtminstone för stunden.

Mitt i natten vaknar jag av ljud utanför dörren. Jag flyger upp med bultande hjärta, ser hur låsreglagen börjar röra på sig, men jag hinner fram och håller emot på insidan. Jag känner hur han vrider nyckeln hårdare, jag kämpar för att hålla mot, fingrarna börjar bli fuktiga, greppet börjar glida och…plötsligt släpper han. Jag hör hans andetag, precis som han antagligen mina genom dörren. Jag kikar genom titthålet, men det är mörkt. Och tyst.