Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Inlägg av Johnny

Blä.

av Johnny

Det är så svårt att förstå när barn är grymma mot varandra. Vi vill ju att barn ska vara snälla, mysiga och en källa till stora leenden. Så är det som bekant inte alltid.

För några år sedan skrevs det mycket om ett gäng pojkar i England som lurade med sig en annan liten kille ut från en affär och torterade honom. Tills han dog vill jag minnas.

När jag i fredags läste på nätet om den tioåriga flickan som blivit våldtagen under lunchrasten på sin skola, ville jag bara vända mig om och kräkas i papperskorgen. Ett liv förstört, innan det knappt fått ta sin början.

Jag och min kollega pratade om den händelsen medan vi hade dagens sista lektioner, om hur något sådant aldrig ens skulle förekommit i vår tankevärld när vi var i den åldern. Naturligtvis inte nu heller, men tjejer ville man ju inte umgås med om man slapp, det var fotboll med grabbarna som gällde.

Så vad beror det på? Ja om man kunde svara på det vore det naturligtvis upplagt för någon form av prisutdelning längre fram. Men man ska veta att barn utvecklar förmågan till empati ganska sent, och för vissa som inte har någon bra vägledning inom det området tar det naturligtvis längre tid. Och för att utföra något liknande saknas just det. Förmågan att sätta sig in hur en annan person mår eller känner. 

Frågan kvarstår: Vad är det som får allt fler unga pojkar att begå sexuella övergrepp, gärna i grupp?    Jag skulle vilja fortsätta frågan och undra vad det är som gör att män i allt större utsträckning tror att de kan ta vad de vill ha, göra vad de vill, utan att behöva ta någon hänsyn till offrets liv?

Det är naturligtvis inte den enda anledningen, men jag tror det spelar en stor roll: Internet. Fri våldsporr, 24 timmar om dygnet. Jag älskar ny teknik, och internet absolut, men det här är den största anledningen till att fundera på att släcka ner skiten. Pubertala, hormonstinna pojkar sitter och matas med vad som antagligen är någon pervers, gubbsjuk persons snuskiga fantasier, och de har ingen egen erfarenhet att balansera det mot. Hur ska de veta, att det inte är så det går till? Att sex mellan två människor i verkligheten inte alls ser ut så där, förutom i riktigt dåliga undantagsfall.

När jag var i den åldern hittade man ibland en FIB-aktuellt i skogen, och det mest spännande var lite nakna bröst, kanske lite till. Det räckte ganska bra faktiskt. Jag tror det skulle göra det nu också.

Jag tycker många gånger samhället har blivit översexifierat på flera sätt. Det är omöjligt att köpa sig en kvällstidning utan att få med en tio-i topplista på samlagsställningar som ger 28 orgasmer i minuten. Vill jag ha reda på vilka de är, kan jag leta upp det själv.

Att slänga in ordet ”porr” är också hippt och lite fräsigt. Det blev lite ”porrigt” med mina nya kuddar. Eller för att förtydliga en status, som ”bilporr”, ”matporr” med mera. Begreppet porr har nu mer fått en positiv klang. Hur ska vi kunna hävda det för våra ungdomar och hormonstinna män, att det inte är så? Porr är inte glamour. Porrindustrin tjänar miljarder på den här nya inställningen. Unga kvinnor är handelsvaran som gör det möjligt. Det är också dom som betalar det högsta priset. 

 

T and me

av Johnny

Det sitter en pojke mitt emot mig. Med sitt röda hår och tandlösa leende ser han ganska rolig ut. I den åldern är det inte något konstigt att sakna tänder, men för hans del beror det mest på att han nyligen ramlade när vi lekte jage och slog munnen i grannens altan. Rena blodbadet. Jag undrar om det kommer bli bra, eller kommer hans tänder växa ut snett? Hoppas inte det, skulle vara tråkigt för honom. Jag plockar upp godispåsen med lejonhuvuden och salta bumlingar, och sträcker den mot honom.

– Har inte du också godisförbud? säger han samtidigt som han rotar runt i påsen efter den saltaste bumlingen.

– Jo, men det har vi ju inte brytt oss om tidigare, eller hur? svarar jag.
Han skrattar samtidigt som han stoppar hela munnen full av bumlingar. Han ser så dum ut att jag börjar skratta hysteriskt. Han börjar sjunga så att det stänker bitar av godis runt honom och jag skrattar så det gör ont i magen.

Vi hoppar ner från vårt träd och går hem till honom. Ingen hemma som vanligt. Vi plockar fram Skogaholmslimpa och hushållsost, gör våra mackor och sätter oss vid bordet. Vi äter i tystnad, eller kanske njuter vi, i vilket fall som helst är det tyst. Smöret och hushållsosten utgör enligt oss den perfekta kombinationen att lägga på världens godaste bröd. Skogaholmslimpan. Mat för unga kungar.

– Hur tror du det blir när vi blir stora? Tro du vi kommer få egna familjer och så?
Han har ätit färdigt och fått pratlusten tillbaka.

– Ja det är klart. Vi kommer bo här hela livet tror jag. Våra barn kommer säkert bli lika bra kompisar som vi. Eller, det måste de ju bli, vi kommer ju hänga då med. Vem ska du gifta dig med?
Min fråga ger honom en fundersam min. Han tänker en stund innan han svarar.

– Kajsa. Ja det måste bli Kajsa. Du då?

– Marre såklart, vi är ju redan ihop!

– Ja det är klart, men tror du ni kommer vara ihop så länge?
Han tittar på mig och flinar.

– Vet la inte jag, men jag tror det, svarar jag. Men vi måste bo här, glöm inte det.

– Klart vi ska, var skulle vi bo annars?
Hans blick antyder att det var helt onödigt av mig att lägga till det där.

– Hallå, har du somnat till eller?
Orden får mig att ryckas ur mina tankar. Jag tittar upp och ser hans breda leende. Det röda håret är kvar,om än lite blekare, men tänderna är nu jämna och vita. Tur, tänker jag.

– Nej jag satt bara och funderade lite. Kommer du ihåg när vi brukade sitta i ditt kök och äta mackor och fundera över hur livet skulle bli?

– Klart jag gör. Haha, inte mycket blev som vi trodde du. Har du hört hur Marre har det nuförtiden?

– Ja, svarar jag, hon har visst gift sig med Larsa från klassen. Har visst barn och villa, ja hela paketet.

– Fy fan vilken svekfull brud!

Vi skrattar så hela uteserveringen vänder sig om och stirrar. Jag reser mig upp för att gå och beställa.

– Jag kan köpa åt dig, vad vill du ha?

– Två Skogaholmsmackor med hushållsost. Glöm inte mjölken!

I motljuset ser jag ett tandlöst gapskratt hos en pojke med väldigt rött hår.

Naa, tror inte det…

av Johnny

Jag erkänner att jag skrattade högt när jag såg Kavlis mjukostreklam med den lilla ungen som började tokdansa när han tog en tugga.

När Kavli försökte köra samma koncept med tanten som också började svänga till musik skrattade jag…inte alls.

Nu ser jag att Kavli trots det kör en tredje runda med samma upplägg, nu med raggare i pajasrollen…Undrar hur reklambyrån sålde in det?

Taggar kavli mjukost

Wait a minute…

av Johnny

Middag och bio, på en vanlig onsdag, fina grejer.

Lite mycket sex och överdrivet sexsnack, vulgoklass emellanåt, inte så kul när man har ungarna med. Kanske borde kollat det lite bättre innan. Vänta nu, jag snackar om filmen alltså…:-)

”The ugly truth.” Eller ”The bad mouth” kanske hade passat bättre.

Vi skrattade nog allra mest åt trailern med Travolta och Robin Williams. Matt Dillon också. Och en massa djur.  Jag fastnade i en skrattvolt och kunde inte komma ur den. Pinsamt såklart. Men pappa!

Finaste sällskapet, toppklass:-)

Hej John Blund, välkommen…

Det ordnar sig.

av Johnny

Det enda ljudet som hördes var det från metallskrapan som frenetiskt skalade av den gamla färgen från träfönstret. Han drog den om och om igen, uppifrån och ner, med full koncentration på det, precis som om jag inte var där, inte överhuvudtaget fanns. I hans grova nacke rann små svettpärlor ner och verkade hejda sig på samma ställe, för där började en allt större svettfläck ta form.

Jag satt på den vitlaserade köksstolen bakom honom och väntade. Hoppades att han skulle förstå, att han skulle ta sitt ansvar och se mig. Men varför förstod jag inte egentligen. Det var väl bara en barnslig förhoppning, om att människor kunde ändra sig. Egentligen trodde jag inte det, men hur skulle det se ut om man bara la sig ner och slutade. Slutade att hoppas. Det var orsaken att jag orkade gå vidare. Min tro på att saker och ting kunde gå att ändra på. Bli bättre.

”Helvete!” skrek han plötsligt och kastade skrapan tvärs över rummet. Jag väcktes ur mina tankar och såg hur blodet rann häftigt ur ett stort skärsår över hans vänstra pekfinger. Jag flög upp och sprang ut på toaletten, samlade ihop en stor hög med papper och rusade tillbaka in till honom igen.

”Här, ta det här och kläm åt ordentligt. Har du någon förbandslåda eller nåt?” sa jag.

Han nickade mot köket och jag gick ut till städskåpet och fann en förbandslåda som antagligen legat där sen finska vinterkriget, men fann kompresser och en gasbinda. Vi hjälptes åt att lägga om såret, och det kändes fint. För ett ögonblick kändes det som vi var riktigt nära. Då drog han sig undan, flyttade sin stol ett steg åt vänster. Ett steg bort. Och jag kände den där klumpen i halsen, som jag gjort så många gånger förr. Och till min stora förtret kände jag tårarna först bränna likt eld under ögonlocken, för att sedan släppa taget och strömma nerför blossande kinder. Jag ville inte ge honom det.

”Varför grinar du? Det var ju jag som skar mig, inte du”, sa han. Jag visste inte om han försökte vara rolig eller om han var så jävla korkad, det kunde vara vilket som.

”Vet du, jag kom hit idag för att försöka lappa ihop något jag inte ens visste om det fanns. Du bevisade just att det inte gör det. Jag tycker du ska sitta här ensam, din bittra jävel! Jag kommer aldrig tillbaka, aldrig, fattar du? Men va fan bryr du dig om det? Ingenting, precis lika lite som du alltid gjort!” Jag skrek, med tårarna flödande nerför kinderna, och jag var så arg, ville slå honom men lät bli. Istället reste jag mig, tog min jacka i hallen, öppnade dörren och gick ut.

Det blåste kalla höstvindar och jag drog upp dragkedjan på jackan och rättade till kragen. Min andning var hulkande fortfarande och jag försökte andas djupt, men det var svårt. Jag skulle aldrig förstå honom, men bestämde mig för att det fick vara så. Även om jag aldrig skulle kunna skaka av mig det helt visste jag att det gick att hantera. Det hade ju fungerat hittills. Det skulle det göra i fortsättningen också. Jag var trots allt glad för en sak där jag gick med höstgruset knastrande under sulorna. Att jag inte var han. Det kändes fint. Jag såg bussen på avstånd och ökade hastigheten och längden på mina steg. Nu skulle jag hem. Hem till någon som älskade mig. Det gjorde mig varm inuti och torkade tårarna. Hur många kan säga det ändå, tänkte jag? Att man har någon som älskar en, som väntar på att man ska komma hem. Bussdörren gled upp och jag antar att jag log när jag klev på, för busschauffören sprack upp i ett stort leende som var en trevlig spegel. Jag kände att kroppen släppte alla spänningar när jag sjönk ner på sätet och lutade mig mot fönstret.

Det skulle ordna sig, det visste jag. Och jag slöt ögonen och somnade till ljudet av däck mot asfalt, och tankar om en framtid som var lycklig.

En favorit.

av Johnny

”Du får gärna gå bredvid mig, men inte över mig.”

Tack

av Johnny

En av killarna jag jobbat mest med ropar på mig när vi är på väg in i skolan. Han är arton år och står framför flera av sina kompisar och vinkar att jag ska komma. Jag går fram och frågar vad han vill.

”Jag ville bara säga att du är den bäste läraren jag haft”, säger han.

Jag får en liten klump i halsen och famlar för en stund efter rätt sak att svara.

”Tack, vad snäll du är”, säger jag till slut. ”Jag blir jättestolt och glad ska du veta.”

”Ja men jag menar det”, säger han med ett leende.

Jo det vet jag. Det är det som gör det så fantastiskt. Belöningen för ett i övrigt ganska oglamoröst jobb.

Taggar lärare

Nu du, ska pappa visa dig…

av Johnny

Jag läste någons krönika för ett litet tag sedan, minns inte vems, men det handlade om en känd person. Men framförallt handlade det om den personens möte med något oundvikligt i livet, nämligen besvikelse.

När hon var liten tog hennes pappa med henne ner på stan för att besöka biografen. Han hade förberett henne på det hela dagen och hon var rejält uppspelt inför biobesöket, det första i hennes då unga liv.  När de kommer fram till biljettluckan vänder sig pappan till sin dotter och säger: ”Nu ska du få lära dig vad besvikelse är”. Och tar hennes hand och åker hem.

När jag läste det där tyckte jag att han måste varit ett riktigt svin, även om jag kunde förstå vart han ville komma med det. ”En bitter jävel”, sa jag till mig själv. En som tänkte överföra sina egna taskiga livserfarenheter på sitt barn innan hon fick en chans att göra sina egna.

Men till saken hör att han nästa dag tog sin dotter och gick på den där filmen. Man kan tycka vad man vill om hans sätt att få fram sitt budskap, det gör såklart jag med. Men det kändes ändå lite skönt att läsa det. Att hon fick se den alltså.

Frågan är om man behöver ta till extra åtgärder för att lära barn om besvikelser. Livet brukar kunna fixa den saken ganska bra ändå, vad det lider.

Taggar besvikelser, läxa

Ras

av Johnny

RAS- det retikulära aktiveringssystemet. Kan låta helt obegripligt eller hur? Men om du tänker på hur mycket våra hjärnor bombarderas med dygnet runt, hela livet, så inser man att det skulle inte fungera utan någon slags filtreringsfunktion. Lite hjälp att välja ut det som är viktigt för oss just nu. RAS är just det filtret som gör att vi lägger märke till sådan information som är relevant, viktig, av intresse eller bara annorlunda. Ta som exempel att du ska köpa bil. Säg en röd Volvo V70. Helt plötsligt ser du röda Volvo V70 över allt. Eller du och din partner ska få barn. Barnvagnar, kompisar som ska få barn, ja helt plötsligt handlar allting om barn. Eller om din älskade gör slut. Alla filmer du ser, allt du läser innehåller saker som påminner dig om honom/henne.

Det här blir särskilt viktigt när vi inser hur mycket fel vi tänker om oss själva. Du vet självuppfyllande profetior. Inre frågor som ”varför har jag alltid sån otur”, eller ”varför är jag så förbannat klantig jämt”, ställer in RAS på att söka information om varför det är just så. Men att ändra på frågan innebär att man ändrar fokus. När du börjar ge dig själv frågor som leder dig framåt istället så ändrar RAS inställning. Bort från martyr och offertänk. Om du lyssnar till dig själv någon gång och du inser att det låter som en hackig skiva, då är det dags att ändra fokus. Gör det genom att ställa andra frågor. Om det rör sig om en speciell situation som du inte kommer vidare ur, som påverkar dig negativt, kan du ställa frågor som:
Var hamnar det här på en skala från 1-10? Få perspektiv på problemet.
Hur viktigt kommer det här vara om ett halvår?
Hanterar jag det här på ett vettigt sätt? Vad kan jag göra för att förbättra eller påverka situationen?

När du kommer ur det och hittat en positiv lösning, inte bara för dig, utan för helheten, kan du ställa andra frågor för att slippa hamna där igen. Exempelvis :
Vad kommer jag göra annorlunda nästa gång?
Kan jag hitta något som är positivt med den här situationen?

Jag vet att det här är svårt när man mår dåligt, men ibland kan det vara nyttigt att stanna upp och lyssna efter vad för budskap man ger sig själv. Om man inte själv ger sig en kram då och då, är risken stor att ingen annan gör det heller.

Om du inte själv kan höra din inre dialog, fråga din omgivning. De vet garanterat hur det står till.

Sida 19 av 30
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson, Kristina Jeppsson och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB