Ja men äntligen måndag igen! Varför går helgerna så långsamt?

För tretton år sedan visste jag fortfarande ingenting om livet. Visst hade jag smakat lite, känt både glädje och sorg, smärta och lust.

Men när din mamma satt där med den stora magen i vädret och sa att det var dags att åka, då förstod jag någonstans att jag skulle aldrig komma hem och se på livet på samma sätt, inget skulle smaka likadant.

Att bli pappa väckte alla saker som slumrat inom mig, rädslor om inte annat. Utan dig hade jag fortfarande stått och stampat på samma trista hållplats. Istället ryckte du med mig in i ett tåg som stundtals har skenat till synes utan förare. Men till slut har vi ändå saktat in och stannat på rätt station.

Jag känner samma glädje när jag ser dig, nu som då. Kanske till och med mer nu. Jag saknar inga perioder för alla nya ger mig andra glädjestunder. Jo, kanske önskar jag ibland att du var sådär liten som när du låg där på skötbordet och lyssnade på mina sångförsök. Jag förstår att du skrattade.

Jag gjorde dig lite ledsen idag, genom att skoja lite för mycket om saker som är känsligt för dig. Förlåt min älskling. Jag är inte alltid bäst på att veta när jag ska sluta. Men jag jobbar på det. Vi hade en härlig helg ändå, Tack för det min älskade pussunge.

En härlig dag blev det också idag när jag gav mig iväg på en resa genom tiden. Det var lite overkligt, men likaväl vackert.

Göteborg består av 53 procent singelhushåll enligt Statistiska centralbyrån. Siffran för hela Sverige ligger på 47 procent. Det är lätt att dra slutsatsen att vi inte tror på kärleken längre. Men trots det svämmas marknaden över av nya mötesplatser för kärlekstörstande singlar. Internetdating är idag helt rumsrent. Arrangörer av singelfester gnuggar händerna och tjänar stora pengar på människans sökande efter livskamrater. Möjligheten att träffa en partner är större än någonsin. Det är alltså inte problemet. Eller det kanske är precis vad det är? För tänk om vi missar någon bättre som väntar bakom nästa krök?

Vi som lever i en tid av överflöd och ständiga valmöjligheter, allt från pensionssparande till telefonbolag. Hur ska vi kunna veta när det är rätt läge att skriva på ett fast avtal?

Jag försöker komma på något bra att skriva, men jag är allvarligt talat helt slut. Det har nämligen varit konferens igen. Långa dagar, lite sömn. Gott att få gnälla lite. Känns redan bätttre.

Bondgård långt ute på landet, mil från ära och redlighet, är inte min kopp the. Att försöka få uppkoppling med Tre är en omöjlig uppgift, vilket inte säger mycket. Det bytet från Telia har jag ångrat några gånger vid det här laget. Nu är det bara att vänta ut abbonemanget, endast arton månader kvar…Sen byter vi igen!

Under mina tre år på den gamla bloggen hade jag några underbara vänner som alltid återkom med fina kommentarer. Några har hängt med hit, men ïbland undrar jag om några är här i smyg…

Nå väl, lite fredagsunderhållning ska vi ha. Trots att hjärnan jobbar lågintensivt.

Trevlig fredag önskar jag eder.

Här det roliga.

”Klä på dig din ljusblå kostym, och kyss henne, solen, din fagra mö!”
Den gamle mannen stod där på kullen och såg lustig ut när han hytte med den lilla krumma näven mot de regntunga skyarna. Hans taniga kropp, med den krokiga ryggen och blankpolerade skallen, hade för ett tag sedan passerat hundraårsgränsen, men det verkade inte påverka honom nämnvärt. Nä, farfar Rustan var en krutgubbe av den bästa sorten.

De flesta tyckte så. Han syster, Ragnhild, var av en annan åsikt.

”Titta, nu står han där och skämmer ut sig. Hela livet har jag fått skämmas för hans tramserier”, sa hon och vred på munnen som om hon precis ätit en citron. ” Gå hem och knip igen nu, gubbstrutt!” gapade hon åt Rustan, som inte brydde sig. Eller så hörde han helt enkelt inte. Risken för det sistnämnda var stor. Oftast fick man säga om det man nyss berättat, men ibland hörde han tydligen perfekt. Som regel när det handlade om honom. ”Selektiv hörsel”, som Ragnhild kallade det.

Det berättades många skrönor i byn om Rustan. Han var tydligen en sällan skådad talang när det handlade om boxning, i unga dar. Den mest omtalade var när han tydligen vid ett tillfälle fått chansen mot dåvarande svenske mästaren, i en träningsmatch inför det årets nationella mästerskap. Hur den chansen uppstått fanns det olika teorier om, men det kändes mindre viktigt att veta. Farfar Rustan berättade mer än gärna hur det gick till när han med ett högerslag med samma kraft som Tors hammare, så beskrev han det själv, skickade den flera kilo tyngre mästaren i canvasen. Mästarens chockade sekonder rusade in och avbröt tillställningen, förklarade det hela som ogiltigt och att man ifall pressen vidtalades, skulle förneka det hela fullständigt.

Farfar Rustan brydde sig inte. I byn var han efter det där känd som ”Knockout-kungen” i många år. Svenska mästerskap och medaljer, det var trams. Bara för ”stabor”, som han själv sa.

Ragnhild satt och blängde surt varje gång Rustan drog igång den gamla storyn igen. Hon härmade hans ordval och gjorde grimaser bakom hans rygg. Den här gången reste hon sig upp, högröd i ansiktet och skrek så att saliven stänkte: ”Hur vore det om du berättade vad som verkligen hände nån gång, jädra gubbtjyv!” Sedan for hon ut genom dörren och uppför trappan och in på sitt rum.

Rustan såg för ett ögonblick lite skakad ut, men fann sig snart. Han harklade sig högtidligt innan han reste sig upp med orden: ”Nej det börja bli sent minsann. Och jag för min del har fått mer än önskvärt nog av hysteriska kvinnfolk. God afton.” Han gick upp för samma trappa, men svängde åt höger istället för åt vänster.

Längre än så var de sällan från varandra. Rustan och Ragnhild.

Så många ungdomar som är besvikna på sina pappor. Vi konstaterade det efter en summering av samtalen idag.

Det känns tråkigt att behöva höra att det är så. Så stereotypt. Speciellt eftersom vi själva är just pappor, men lägger väldigt mycket tid och energi på att finnas där för våra barn.

Tänk om mina barn satt hos kuratorn och sa att deras pappa var en skitstövel som inte gick att lita på…

Jag tror i och för sig att det är lika många mammor som får besk kritik, det känns så. Det gör förvisso inte saken bättre på något sätt.

Kanske är det som min terapeut sa, ”en tredjedel är riktigt bra föräldrar, en tredjedel är okej som föräldrar, samt en tredjedel som aldrig någonsin borde blivit föräldrar.”

I övrigt slutar jag aldrig förundras över livet. Hur saker och ting dyker upp helt plötsligt, som ur tomma intet, och på ett ögonblick nästan tar över. Erbjudanden som vi kan tacka ja eller nej till, erbjudanden som likaväl kan leda till ingenting, som till att skjuta iväg dig i en riktning du bara kunnat drömma om. Det enda vi kan göra är att vara beredda, ifall det kommer. Erbjudandet.

Och ta det, eller lämna det där. Valet är ditt. Och mitt.

Det är en märklig tid som förälder. Ena stunden känns det som om jag inte är värd en påse chips, någon helt oviktigt som bara väntar.

På att det ska ringa och något behöver fixas. Och när det ringer- ja då gör jag det. Fixar det som ska fixas.

Då känner jag mig för en stund som den där viktiga personen som jag varit i tretton år, i den där rollen som jag tyckte så mycket om. Viktiga Pappan.

Jag vet inte om det bara är jag som känner sådär, men jag känner igen det hos min egen mamma. Hon kastar sig över en uppgift från någon av oss likt en hund över ett nytt tuggben. Eller ett lejon över en antilop. Eller en haj öv…Ja du fattar.

Det är ett långt fall ner från piedestalen. Men å andra sidan var det jag själv som klättrade dit upp.

I dagens Aftonbladet läste jag en artikel som tog upp ett ämne jag tänkte mycket på förr: Om det verkligen är jag som är far till mitt barn. Idag skulle jag aldrig ens fundera på att undersöka det, men Jo kom till så snart efter att vi träffats att man knappt ens hann ta av sig byxorna. Och jag kände ju knappt hennes mamma då, så det var ju en jobbig tanke och fråga. Men om någon med absolut säkerhet hävdar att det är ditt barn, ja då får man ju tro på det. För att ljuga om en sådan sak hoppas jag få är kapabla till. Det finns inte ens utrymme att vara osäker där.

Efter ett tag, när man lärt känna sitt barn, vem bryr sig då? Även om man nu inte skulle vara biologisk förälder är det ändå den som finns hos barnet under uppväxten, som ger av sin kärlek och sitt engagemang, som bär sitt barn i famnen in till vårdcentralen och smeker dess svettiga panna under de åtta timmarna i väntrummet utan leksaker det tar innan man hör ett namn man känner igen ropas upp, som förtjänar rätten att kalla sig förälder. Skulle kärleken bli mindre för att det inte hade sitt ursprung i ens egna testiklar? Inte en chans. Förhållandet till modern skulle säkert förändras om något sådant kom fram, men aldrig kärleken till sitt barn. Det vägrar jag tro.

För i så fall skulle det innebära att föräldrar som adopterar sina barn skulle älska sina barn mindre. Och så är det ju inte.

Kärleken till sitt barn behöver näring som alla relationer. Närheten och kärleken mellan barn och föräldrar byggs upp genom vår samvaro. Det kan inget provresultat i världen ändra på.

Vi var tvungna att stänga alla tre toaletter på skolan i morse. Varför?

Jo det visade sig att någon under fredagens slutskede bajsat och kletat ut det på väggar, holk och golv. På alla tre toaletterna!

Hur sjuk i huvudet är man då?

Och vad hade han/hon ätit? Jag menar, tre toaletter…det kräver ju sin man/kvinna.

Städaren vägrade ta det och vi förstod honom. Därför anmälde vi det för sanering. En stund senare kommer städaren lommande och sätter igång att göra rent skiten, antagligen tvångskommenderad.

Undrar om han kommer imorgon…?

Jag var femton år och det var match om tredje pris i en av de största inomhuscuper i fotboll som finns, Tomtecupen. Det var kalabalik framför deras mål och jag stod vid mittlinjen och såg bollen plötsligt komma rullande mot mig. Instinktivt rusade jag mot bollen och fick på en riktig kanon. Bollen far iväg som en projektil  och träffar målvakten stenhårt mitt i pannan, och han slår bakhuvudet i stolpen, innan han faller ner medvetslös.

Jag minns att jag blev rädd. Ambulansen hämtade honom men så vitt jag vet gick det bra.

Vid ett annat tillfälle sköt jag ett skott som träffade så illa att mottagaren var tvungen att operera bort en testikel. Det kändes inget vidare.

Idag blev jag riktigt rädd igen. Under en skottövning på träningen stod en av de andra tränarna i mål, och jag hoppade in i övningen för att visa. Jag trodde att han var beredd på det. Det var han inte.

På rullande boll får jag på en våldsam träff, och som i slowmotion ser jag hans skräckslagna ansikte när bollen passerar millimeter ovanför hans huvud, så nära att den sniker hjässan. Jag blev helt iskall i kroppen, men som tur var hann han kasta sig bakåt så skottet for förbi upp i nättaket.

”Hur gick det Håkan, herregud, jag trodde du skulle flytta på dig”, säger jag.

”Jävlar, det var nära ögat”, säger han och garvar.

Han är piketpolis och har säkert upplevt värre saker än så. Men nära var det. Nästa gång flyttar han nog på sig. Hoppas jag.

Han sitter där, på en gammal stol utanför Konsumbutiken. Den luggslitna människan utgör ett udda inslag i en miljö som är en av Göteborgs allra rikaste, ekonomiskt sett. Jag söker hans blick när vi passerar på väg in för att handla. Han tittar bort, blicken flackar och vill inte möta någon.

När jag och Jo är på väg ut plockar jag upp fyrtio kronor, men en dam kommer före och när han tar emot hennes femtiolapp, sträcker han ett exemplar av Faktum mot henne, men hon viftar undanbedande och säger, ”jag vill inte ha någon tidning, men du ska ha den här.”

Han ser förvånad ut, men tar emot sedeln och säger ”jaha, okej, tack så mycket”, och stoppar undan tidningen och knölar ner sedeln i jackfickan. Jag går fram och söker hans blick igen, men han vägrar ge mig den. Han tar upp tidningen han just la ner i högen och håller fram den.

”Hur går det för dig?” säger jag och tar emot tidningen. Han tittar åt andra hållet, som om han skäms så fruktansvärt över sin situation att han inte klarar att möta ens en vänlig uppsyn. Han skakar i hela kroppen, hans hand skälver när jag tar emot tidningen. ”Det går bra, bara bra”, säger han till slut och tittar på mig en millisekund. ”Fint. Ha det bra nu”, säger jag och lämnar honom.

Jag och Jo sätter oss i bilen, båda tysta. Tidningen är ingen tidning, snarare en klump papier mache’, och det är omöjligt att läsa den. ”Han måste råkat ut för samma regnstorm som jag förut”, säger jag. ”Kan du inte gå och fråga om du får byta pappa”, säger Jo.

”Nej, du vet, han har betalat för den, tjugo spänn, och han har ingen återlämningsrätt på det. Och det är inte tidningen jag vill ha. Jag vill bara stötta honom lite.”

Jag kör hundra meter bort och stannar vid macken för att slänga den blöta pappersklumpen. Jo är extremt ekonomisk och har svårt att slänga saker i onödan. ”Men pappa, ska du bara slänga den så”, säger hon när jag öppnar locket på soptunnan.

”Vill du läsa den då?” säger jag.

”Nej”, svarar hon, och jag släpper ner den i den svarta säcken och stänger locket.

Vi åker därifrån i tystnad. Jo fingrar på sitt glättiga modemagasin, kanske känner hon sig lite illa till mods.

”Du vet, jag vill bara hjälpa honom lite, nu när jag kan. Att ha ett hem borde vara alla människors rättighet, men det är inte så. Jag brukar ärligt talat inte läsa tidningen annars heller”, säger jag och Jo flinar åt mig.

”Men du jobbade ju där, tycker du inte den är bra?” säger hon.

”Nja, inte speciellt. Jag ville skriva, och jag tycker om det dom står för.”

”Hade du kunnat skriva för den här då?” säger hon och håller upp en av Sveriges skvaller/modetidningar.

”Nä, där går gränsen”, säger jag.

”Men om den hjälpte folk utan ett hem då?”

”Kanske. Ska fundera på det”, säger jag och skrattar.