Ja. Ledigt imorgon. Världens bästa chef. Tack!

Det är kalasväder ute. Det är inte så kul. Eller jo, det är kul men inte att sitta inne alltså. Jag och Pontan vill ta ledigt imorgon. Eller han har redan fått besked att han får det. Själv sitter jag och väntar. På ett mail. Telefon. Vad som helst, bara ge mig ledigt!

På en skola blir det lite tomt när de inte är några elever där. Jag som jobbar med elever tycker det är lite segt…Det är lite svårt att arbeta med motivationsarbete när det bara är några i personalen här. Ungdomarna ligger väl på stranden antagligen. Det borde de göra.

Igår träffade jag en gammal vän från förr, från den lilla platsen. Han var inte någon större stjärna på den tiden, men sen! Helt plötsligt såg man i tidningen att han hamnat i allsvenskan, följt av några landskamper och sedan åtta år som proffs. Så kan det gå.

Men ja e int bitter. Faktiskt inte. Tvärtom tycker jag det är häftigt att någon från vår lilla ort på landet lyckades så bra. Att han sedan fixade friplåtar till derbyt mellan ÖIS-Blåvitt på söndag var ju också en bonus. Han är nämligen tränare för Röd-Blått också. Men det är hans bekymmer:-)

Nej men det börjar visst dra ihop sig till lunch. Och nästa vecka drar allvaret igång. Det ska bli skönt.

Ha det fint.

Du sa aldrig till när vi skulle starta. Innan jag hann reagera var du redan runt första kurvan och innan jag kom ur den såg jag bara din ryggtavla försvinna bortom krönet. Jag stannade, satte händerna på knäna och kämpade efter luft till mina krampande lungor.

Jag vet inte exakt när det hände. Ärligt talat vet jag inte överhuvudtaget. Inte för att jag inte försökt söka mig bakåt i tiden, för att om möjligt landa i känslan som bar henne fram till beslutet.

Det jag funnit mest sannolikt var under resan till Hamburg, då vi befann oss på tåget ner till Helsingborg, och de tunga, blöta molnen hängde tungt grå som skydd för solen. Men plötsligt bröt strålarna igenom och bländade mina ögon, slickade mina läppar och kinder och avslöjade varje liten vrå av mitt åldrande ansikte.

Kanske var det då hon insåg att tåget inte borde fortsätta längre, att det enda rätta vore att resa sig och hastigt dra i nödbromsen, eller åtminstone kliva av vid nästa hållplats. Utan någon form av bagage vid handen.

Det enklaste vore naturligtvis att fråga henne rakt ut, men svaret vore knappast till mitt gillande, så jag valde att avstå. Då har jag trots allt fortfarande chansen att komma fram till en anledning, som även om den inte förändrar slutresultatet, ändå kan kännas acceptabel för mig, inuti.

Hennes nacke är relativt lång och om inte annat mycket stilig. Håret är uppsatt i en elegant knut, men tillräckligt mycket av det blonda håret har letat sig ur snodden för att lekfullt blända mig. Hennes hållning är som alltid stolt och rak, och jag inser att hon inte kommer att ändra sig, inte ångra sitt beslut. Hon är inte av den sorten som gör förhastade beslut, tänker jag samtidigt som hon stänger dörren bakom sig. Jag hör hennes klackar som klapprar mot stentrappan när hon skyndsamt ger sig av ut ur huset, och ut ur mitt liv.

Ibland undrar jag om världen blivit galen. Framför allt om alla män blivit galna. Och pojkar. Som när man läser det här:  Vad är det som gör att människor tror att de bara kan göra som de vill, ta utan att bry sig.

Jag blir så fruktansvärt förbannad, ledsen och besviken när jag läser om alla barn och kvinnor i stort sett varenda dag som utsätts för övergrepp. Det känns som att man som man vill ställa sig upp och be om ursäkt för alla idioter som inte kan sköta sig.

Men det är också viktigt att komma ihåg att det finns vettiga män, och att vi är så otroligt många fler. Kan vara bra att ha det perspektivet, speciellt om man är småbarnsförälder och orolig för det mesta.

Någonting har iallafall hänt. När jag var liten fanns det inget sådant hot överhuvudtaget. Visst vet jag också att det förekommit övergrepp genom alla tider, särskilt inom familjer och vänner, men nu måste det ha ökat. Det enda jag minns från när jag var liten är att det pratades om en gubbe som satt i skogen ovanför badplatsen med en kikare och en flaska handlotion. Äckligt, visst, men han visade sig aldrig ens för någon.

Nu har de flesta jag känner med barn varit med om att larmet gått när det börjat cirkulera ett misstänkt pervo runt deras skola. Jag har själv varit med om det. Vidrigt.

Män som använder sin fysiska överlägsenhet för att förgripa sig på barn och kvinnor är den lägst stående arten. Åtminstone i min bok.

Den danske familjeterapeuten Jesper Juul menar att det mest själviska vi gör är att skaffa barn. Det är trots allt för att tillfredsställa våra egna behov och längtan. Barn ber ju inte direkt om att få bli till.

När jag läste det kände jag direkt att så är det. Det borde vi tänka på när vi gnäller och beklagar oss.

Men sedan har jag tänkt lite på det där. För även om vi skaffar barn av egoistiska skäl, är det också föräldrarnas uppgift att se till att skapa självständiga individer som står på egna ben. Det innebär att när de inte längre behöver oss, då lämnar de oss, precis som det ska vara. Så frågan är väl om det inte också är det mest osjälviska vi gör, att skaffa och uppfostra barn?

Jag såg en man idag. Jag kände igen honom från en tid jag nästan glömt. Jag stod i kön i affären, han var längre fram, skulle precis betala. Ingenting var sig likt, det var bara något hos honom sa mig att det var han.

Sist jag såg honom låg han i en soffa. Den var blå och ganska sliten. Det såg ut som om en katt rivit på den, lite fransig på sidorna om du förstår. Hans hud blev blek mot det mörkblå tyget, nästan genomskinlig, i en blågrön nyans. Jag fick en känsla av att någonting satt sina fnasiga, kalla läppar runt den ena av hans stortår, och bara sugit livskraften ur honom. Bara lämnat skalet kvar, inget liv. Vi lyfte honom ur soffan, försiktigt, vi var nästan rädda att han skulle gå av, så skör var han. Vid ett tillfälle kom jag så nära honom att jag hörde hans flämtande andhämtning nära mitt vänstra öra, jag kände hans tunna, kalla andedräkt som sände signaler om att det kanske redan var försent. Det trodde jag var det sista jag såg av honom. En bruten man, utan hopp, utan tro.

Han väntade på mig utanför affären. Han log brett när jag kom mot honom där han stod vid sin röda cykel. Solen lyste upp hans blonda hår och jag tyckte mig nästan se en gloria ovanför hans huvud. Så var det inte, men förvandlingen var så total att jag kände att jag inte riktigt kunde behärska mig. Tårarna tryckte på och gjorde mig glansig i ögonen. Jag gick fram till honom.

”Jag tyckte väl det var du! Herregud, det var längesedan. Och du trodde väl knappast du skulle stöta på mig igen va?” Han log mot mig, trygg, stark och med något som liknade självkänsla.

”Tyckte jag kände igen dig, men helt säker var jag inte. Har inte hört något om hur det gått för dig. Men uppenbarligen bra!”

Han sa inget, bara plockade upp sin plånbok och tog ut ett kort. Han räckte fram det tummade kortet till mig. Det var en pojk, kanske femton-sexton. Samma hårman, samma ögon.

”Det är din son va? Niklas, hette han inte det?”

”Vi är vänner igen. Jag träffar honom så ofta jag kan. Och du, vet du? Han sa senast att…att…han tycker om mig. Fattar du, han sa, Pappa, jag tycker om dig! Det var de vackraste ord jag någonsin hört.”

” Jag är så glad för din skull, om du bara visste. Eller för er skull menar jag. Jag är säker på att ni kommer ha massor av härliga stunder framför er.”

Jag räckte honom kortet, men han vinkade avvärjande.

” Behåll det, jag har fler. Jag vill att du ska ha det. Som tack. Och du, tack! Jag menar det verkligen, men det tror jag du förstår.”

”Det gör jag. Verkligen.”

Han kramade mig igen, satte sig sedan på sadeln och knäppte hjälmen. Han vände cykeln mot centrum och trampade iväg. Jag såg honom försvinna längs vägen, den röda cykeln och det nästan gyllene håret skapade sig en plats i mitt inre album. Jag stoppade kortet i innerfickan och började gå hemåt.

Jag träffade en mycket klok man, en andlig man, för några år sedan.

 Han sa: ”Your feelings are the messengers from your soul, and they will never tell you a lie. So listen to your feelings, put words to them, and act upon them.”

Jag försöker påminna mig själv om det.

Under min kvällspromenad stannade jag för en stund och tittade på Häckens juniorer som mötte Västra Frölundas dito. För ett ögonblick drömde jag mig dit då jag själv sprang där i samma ålder, i samma gul-svarta tröja.

Jag tänkte på ett program jag såg med Deepak Chopra. Han pratade om att lyssna på de saker som vi verkligen älskar att hålla på med. Du vet sådär att man förlorar sig i tid och rum. Istället för att lyssna på och utveckla de sidorna har vi en tendens att göra tvärtom, att lägga undan det och jobba på det vi inte är så bra på. Det som vi inte heller finner någon glädje i.

Han tog ett exempel där sonen i en familj är en jättetalang i tennis, men inte så bra på matte. Då får han dra ner på tennisträningen och öva mer på matten. Kanske anställer man en extralärare för att hjälpa honom med det. Istället för att anställa en tennistränare som gör honom så duktig i det han älskar att syssla med, så kan han sedan anställa någon som sköter ekonomin och siffrorna. Något som den personen antagligen finner stor glädje i att arbeta med.

Jag tänkte direkt på Björn Borg. Vad hade det blivit av honom om hans föräldrar sagt att han skulle lägga av med det där fåniga dunkandet mot garageporten och komma in och räkna bråk istället?

För mig var det fotbollen som fick mig att känna så. Och jag fick också pröva mina vingar där, trots att jag var duktig i skolan. Mina gymnasiebetyg var totalt värdelösa. Men det går att reparera sedan, jag har hunnit få ihop två högskoleutbildningar efter det. Åren som fotbollsspelare skulle jag aldrig vilja ha ogjorda.

Två andra saker har fått mig att komma i kontakt med den där känslan. Dels när jag utbildade mig inom hypnosterapi, men framförallt när jag skriver. Då kan tid och rum försvinna, gränser suddas ut och bli obetydliga.

På senare tid också när min dotter spelar fotboll. Eftersom jag är tränare är jag extremt engagerad, och tiden från domaren blåser igång tills matchen är slut är någon slags dimma utan riktigt klara gränser.

Hur gör du, lyssnar du på vad dina känslor tycker du ska syssla med? Eller går du runt och önskar att du gjorde något annat? Och vad får dig att glömma verkligheten för en timma eller två?

Tänk så här: En människa som är hel är fylld inifrån och står stadigt på marken. En människa som fått lära sig att hon bara är bra när hon presterar något, blir så lätt när hon upplever att bekräftelsen uteblir att hon flyger iväg. Hon flyger iväg med ångesten och rädslan som ständigt säger till henne att ”du duger inte.” Medan hennes motsats vet att hon är lika viktig och värdefull oavsett om hon når upp till omgivningens högt ställda krav och förväntningar eller inte.

Fundera på skillnaden att växa upp som du gjorde, där du bara fick uppmärksamhet när du gjorde något bra, när framsteg möttes av föräldrarnas uppskattande rop och glada ansikten, men där du i vardagslivet upplevde dig nästan osynlig. Saker du tyckte var viktiga ignorerades, och till slut fogade du dig. På så sätt att du lärde dig att om jag presterar så finns jag, är värdefull och älskad. Att misslyckas innebar det motsatta. Att inte bli sedd. För ett barn är det nästan det allra värsta.

Tänk dig motsatsen, ett barn som kommer springande med något som för stunden är det absolut viktigaste i världen, och mamma eller pappa tar sig tid att bara bekräfta eller bemöta det, om så bara för en liten stund, vilket oftast räcker eftersom barnet vill fortsätta sitt nyfikna upptäckande. Eller när barnet för första gången på egen hand klättrar upp i gungan och ropar lyckligt på sin mamma. Om mamman då ger henne en varm blick eller vinkar som bekräftelse på att hon sett vad barnet åstadkommit, i jämförelse med om mamman ropar ”åh va duktig du är min stora flicka som kunde klättra så bra!” För barnet uppstår en tanke, ”jaha, kunde man göra det på ett bra eller dåligt sätt? Jag trodde bara man kunde klättra…ha, där ser man!”

Jag har vänner som står för ytterligheterna. Den ene är helt trygg i sig själv. Han fyller på sig själv genom att göra det han tycker är viktigt, och han behöver inte höra av någon annan att det är bra eller rätt. Han litar på sig själv. Han har naturligtvis inget emot att höra att han är bra ibland. Men han är inte beroende av det.

En annan är precis tvärtom. Han gör mängder av saker för andra för att för att något tillbaka av dem. Uppskattning, lojalitet, bekräftelse. Ständig påfyllning, varje dag, hela tiden. Vem tror du mår bäst?

 Det finns en fara att fastna i tänket att det bara är genom prestationerna jag blir bekräftad. Till slut har du finslipat ditt yttre, du är vacker, vältränad och nysminkad. Du har blivit så duktig på det du gör att det inte går att komma längre. Och ändå är du inte nöjd. I din iver att söka bekräftelse för vad som sker utanför dig, har du helt förträngt det som finns därinne. Och du känner dig alltmer frustrerad för ingen ser dig, vem du verkligen är.

Inte nog med det, du är livrädd för att visa det. Tänk om du skulle blotta dig och få höra att du inte duger? Din värsta mardröm som blir sann. Precis som när du var liten. Bäst att tränga undan den där olusten igen. Låtsas som att allt är bra.

Är det forfarande konstigt att du mår dåligt?

Regnet öser ner på utsidan. Det är mörkt och ser ut att blåsa en hel del också. Det gör det lite lättare att kliva upp klockan sju för att gå till jobbet.

Jag tyckte det var igår jag sa att ”nu har jag bara tre veckor kvar på semestern.” Det var det uppenbarligen inte.

Barnen har rätt långt kvar på sommarlovet. Skönt. Sommarlov ska vara långa, varma, soliga och fulla av smultron och gräsfläckar på knäna. Vi får väl se om det hinner bli så…

Ha en skön dag, oavsett om ni jobbar eller gör något annat.