De jagade mig i drömmen, trängde sig på under dagen. Ju mer jag försökte stänga av dem, desto mer högljudda verkade de bli. Tankarna på vem det skulle bli. Han som skulle ta min plats när jag flyttade.

Det skrämde mig så vansinnigt, att någon annan skulle vara med mitt barn när jag inte var där. Dels för att jag läste socionomprogrammet och var livrädd för att det skulle vara någon av alla svårupptäckta psykopater jag hörde om, men också för att det skulle komma någon som var bättre än mig. Någon som J skulle föredra framför mig, att han skulle vara roligare, snällare…

Och man har inget mandat alls. I samma stund man tar sin väska och går ut genom dörren har man samtidigt gett upp rätten att lägga sig i den andres liv, förutsatt att den sköter barnets ve och väl. Men det är rätt svårt att lägga sig i sin före dettas val av partner.

Det passerade några tveksamma kandidater. Men jag kände direkt när det var över. Letandet. Och det gjorde ont, kanske hade jag någonstans inuti en förhoppning att något skulle ske som gjorde att det skulle fungera. Att allt skulle bli bra.

Det är åtta år sedan, men jag minns det som igår. Första gången vi träffades. På parkeringen utanför mitt hus. Jag var som vanligt försenad och M var sur för det. Kanske ville jag protestera, jag vet inte.

Under åren som gått har vi utvecklat en ovanlig vänskap. Ovanlig på grund av utgångsläget, anledningen till att vi träffades över huvudtaget. Ovanlig också för att den är så bra. Många gånger har vi fått frågan hur vi gör. Jag tror det är grejen, att vi inte gör något.

När jag berättar att min före dettas man är en av mina bästa vänner brukar folk höja ögonbrynen. Men vi måste ju ändå ha en relation, varför inte ha kul under tiden? Vi är trots allt två goa killar:-)

Och det är lite lustigt, min dotter har sovit hos dem i åtta år, nu sover hans dotter här ibland, med sin storasyster. Jag antar att det är olika hur det blir. Eller jag vet det. Alla får hitta sin lösning, känna efter vad som fungerar och inte.

Jag känner ingen som har fler vänner än C. Jag förstår varför. Och jag är glad att jag är en av dem.

Jag vet inte om det är så, men jag gissar att det beror på min egen uppväxt, att jag har så lätt för att vara med barn.

Jag minns det lite som en rosa dröm, inga faror, bara långa glada dagar med skratt och lek. Så var det naturligtvis inte, men oftast. Jag älskade att vara barn. Och jag älskar att vara med barn.

Något jag tänkt på är att det är så direkt, samspelet med barn. Har du viljan och förmågan att gå ner på deras nivå uppstår magi. Det finns ingenting som heter ironi eller cynism, bara en sådan sak.

Det gör ju att skämtandet hamnar på en helt annan nivå. Våra vanliga vuxenskämt faller platt till marken eller susar bara förbi utan att få fäste. Jag älskar det. Det är så renande, befriande. Du kommer inte undan med att låtsas, spela en roll, vara någon annan än du är. Tänk om vi kunde vara så lite mer, även när vi vuxit upp och kallar oss det, vuxna.

J och hennes lillasysyter har precis åkt hem, och det blev rätt tomt utan de båda. Jag fick en klump i magen, för det var så otroligt tydligt när J åkte till sin mamma förr, hur tomt det kändes. Och jag brukade fundera över hur en så liten person kunde ta så mycket plats, fylla så stort utrymme bara genom att finnas till. Utan att låtsas. Bara vara.

Att stå i ett hav av människor som sjunger är ett privilegium. Är man 194 centimeter har man också fördelen av att kunna se bra, överallt. Man ser dem som uppträder, och man kan njuta av att låta blicken svepa över folkhavet som böljar, sjunger, hoppar och går igenom mängder av känslor.

Få saker verkar kunna beröra oss som musik. Jag har varit nära vän med Henrik i sjutton år, vi har jobbat ihop, blivit föräldrar samtidigt, rest, stöttat varandra, innan barnen föddes var vi tillsammans varenda helg i stort sett. Vi vet nog det mesta om varandra.

Vi är väldigt olika. Henrik är mer tystlåten, lugn och trygg. Jag är mer pratsam och sprallig, tror jag man kan säga.

Men när det är lite fest är han ostoppbar. Jag skulle kunna berätta hur många fantastiska händelser som helst. Men det får vänta lite.

Igår var faktiskt första gången vi var på konsert ihop. U2 är hans favoritband. Det märktes. Efter första ackordet gick Henke bananas, och eftersom han druckit några öl rörde han sig lite…okoordinerat i sitt diggande. Jag hoppade och sjöng oavbrutet i två timmar och en kvart jag med, men var nykter. Det underlättar.

Framför oss stod en blond, skäggig jätte. Henke är ingen jätte. Men han hoppade och viftade som sagt upp och ner, och vid tre tillfällen råkade han dunka till blonda jätten uppe på skallen ganska rejält. Som tur var det en vänlig jätte. Han vände sig tre gånger om för att tala om vad han skulle göra med Henke om det hände en gång till, men bet ihop och svängde runt.

Antagligen såg han Henkes blick och insåg det omöjliga i uppgiften. Själv var mest redo att hoppa emellan och försöka rädda det som gick.

Konserten var otroligt bra. Förutom att de spelade några låtar för mycket från den senaste skivan var det fulla ställ. Oavsett om man är ett fan eller inte, känner de flesta till alla deras gamla hits, så allsången är konstant. Och bandet var uppenbarligen taggat. Bono sjöng otroligt bra.

Scenen var fantastisk. Jag tror man kunde stå var som helst och se bra. Visuellt var det som något från Liseberg.

Det var en sån där kväll då man känner sig som en lycklig människa. Priviligierad. För Bono har ju också tagit på sig rollen som världsförbättrare, och ägnade en del av konserten till det budskapet. Igår var det Burmas frihetskämpe Aung San Suu Kyi, som stod i centrum. Man kan tycka vad man vill om det. Personligen tycker jag det är kanon. Att använda sitt kändisskap till att försöka bidra till att göra världen lite bättre. Hur kan det vara fel?

 Något som däremot var fel, var det efterföljande besöket på Palace. Det var inte jag som ville dit kan jag säga. Men jag ville därifrån, snabbt.

Idag kommer J. Men inte ensam. Hennes sexåriga lillasyster ska sova över här. Av någon anledning tycker hon att det är superkul. Jag ser fram mot det, hon är en underbar liten busunge. Förra gången vaknade hon mitt i natten och grät och ville ha sin mamma. Får se hur det blir den här gången.

Klockan är tre och jag borde sova. Ville bara säga att det var riktigt grymt.

U2 överträffade alla mina förväntningar. Jag ger dem toppbetyg, något annat finns inte.

Ett fullsatt Ullevi är en mäktig syn. Skulle vilja stå där och känna kärleken från 50000 överlyckliga människor som kan varenda textrad.

Som Bono själv skulle sagt;” Magnificent.”

Utförligare rapport imorgon…

God natt.

Henrik fotar. Vet inte hur många Tuborg han hunnit med…

Fritt fall på gång. Inga pappor med…

För vi ville inte hänga häruppe.

Spunnet socker måste man ju ha.

Då får man så skönt kladdiga fingrar…

”Pappa, skärp dig, stå som vanligt!”

Jag är ändå coolast.

Det började inte bra.

Det var hotellet vars ägare skrivit ihop en saga som antagligen var inspirerad av H.C Andersen. Ingenting av det som utlovats visade sig stämma.

Vandringen från receptionen upp till andra våningen fick mig att börja kallsvettas och tänka på bilder från slumkvarteren i östeuropa. Och rummen var inte bättre, tyvärr.

Det var klaustrofobiska innermått, kombinerat med fläckiga sängkläder och tillräckligt med damm för att göra den friskaste till dammallergiker. Toaletter och dusch i hallen, vilket kunde varit okej om de hade städats…

I beskrivningen står bland annat: ”Alla rum är renoverade och fräscha, och samtliga rum har fått nya sängar. Våra gäster berättar ofta om hur skönt de sover i de nya sängarna:-).” Måste vara i kombination med starka droger då. Eller rigor mortis.

Bullshit, säger jag. Den renoveringen skedde kanske 1972. Samtidigt som man passade på att byta sängar.

Jag och Henke gick ner till receptionen och krävde pengarna tillbaka. Det gick naturligtvis inte. ”Jo det gör det visst”, sa jag. Det slutade med ett långt samtal med hotellägaren.

Tio minuter senare satt vi i en nyrenoverad kanonlägenhet som han, ägaren, stod för. Det kändes underbart, att inte bara böja sig fram och bita ihop och se glad ut.

Det värsta jag vet är när folk luras. Ljuger. För det var ju fallet här. Man bygger upp förväntningar, barnen likaså, och sen står man där och inser att någon blåst en. Jag är uppvuxen med ett starkt rättvisepatos, och det är jag glad för.

Resten av trippen var kanon. Vädret var toppen, lägenheten kanon, maten god, tivoli en hit…och alla var på gott humör, även om det var väntat.

J var underbar. Hon var den enda som kunde tänka sig att stanna på hotellet. Så positiv och go. Hon ska få en puss sen, det lovar jag.

Imorgon är det U2 som avslutning på semestern. Det kan bara bli bra. Har faktiskt inte sett dem live förut. ”Det måste man”, sa Henke.

Så då gör vi väl det.

Jag och J sitter på tåget och susar genom det skånska landskapet. Våra vänner sitter några vagnar längre bak. Henke sover antagligen som gris. Han drog det kortaste stråt och fick sova i extrasängen. Vi andra hade helt flång nya sängar, kan vara de finaste semestersängarna jag sovit i.

Men nu var det inte hotellsängar, jag ska berätta mer om det vid ett senare tillfälle. Just nu känns det skönt att vara på väg hem. Trots fina sängar har jag svårt att sova borta om det bara är en natt eller så. Som igår.

Ska nog sova lite…nu.

Vi hörs senare.

Är i Köpenhamn.

Återkommer i morgon.

På återseende.

Jag brukade ligga på stranden i Spanien och studera dem. Papporna på semester. Deras stil var karakteristisk och lätt att känna igen.

Lätt bakåtlutad med en kraftig rondör på själva mitten, och under kalaskulan stack det fram ett par ben, gärna i den riktigt smala modellen. Som extra tillbehör stod de oftast i sanden med färgglada bocciaklot i händerna. Annars var det lättast att hitta dem i strandbaren.

Det känns väldigt avlägset att tänka på sig själv som medelålders när man är tjugo. När jag ser mig själv i spegeln är det bara att inse att tiden gått fort.

När jag ställer mig i profil inser jag att det nu också är fullt möjligt att kvala in i boccialaget på nästa semester.

Fan, vad hände? Jag som kunde äta allt, när jag ville och hur mycket jag ville.

Dags att köpa gymkort.

Orden ”jag är gravid”, kan väcka väldigt olika känslor. Lever man i en bra relation innebär det antagligen glädje och en del jubel. Förhoppningsvis.

För andra kan det betyda en iskall kår längs ryggen, blandat med en serie förklaringar till varför det inte är en bra ide’, typ, ”vi känner ju inte varandra”, ”vi är alldeles för unga”, med mera. Rädslor alltså.

Men när det hela är ett faktum rättar man in sig, går där bredvid och ser hur magen växer (på sin partner) och lever väl på ungefär som vanligt. Som man tror jag inte att vi fattar allvaret förrän vi sitter där med ett nyfött barn i famnen och inser, ”herregud, jag har ansvaret för den här lilla stackaren. Jag som inte ens kan lämna tillbaka biblioteksböckerna i tid, hur ska jag kunna…” För mig blev den upplevelsen precis så, när barnmorskan plötsligt sa:”nu får pappa hålla bebisen medan mamma duschar.” Som tur var satt jag redan.

Jag läste att Alex Schulman hade frågor om hur man ska uppfostra sitt barn. Det har jag med haft, speciellt då när det var uppfostringstid. I brist på annat tar man till det man själv fick lära sig, alltså ens föräldrars syn på barnuppfostran. Och den hade man ju lovat sig själv att aldrig…

Men jag vill komma med ett tips här. Tyvärr fick jag tag på den här underbara boken för endast några år sedan, men den har hjälpt mig otroligt mycket. För även om man inser när man läser den hur många fel man lyckats med, finns det alltid hopp, och det går nästan alltid att rätta till. Utan pekpinnar och med barnet som en unik individ i fokus är den en fantastisk vän och ger trygghet i att veta åtminstone lite om vad som är rätt eller fel.

Den heter ”Här är jag! Vem är du?”, och är skriven av den danske familjeterapeuten Jesper Juul. Den kan vara lite svår att få tag på, men försök. Den är grym. Min första tanke efter jag läst den var: Varför delar man inte ut den direkt på bvc? Då hade man ju kunnat börja rätt från början.

Jag fick den av en terapeut jag brukar ta hjälp av när jag inte vet vad jag ska göra. Och den gav mig inte bara hjälp som förälder, den hjälpte mig också förstå mycket om min egen uppväxt och hur mina föräldrar påverkat mig. Därför är den inte bara en bok om barnuppfostran. Vi har alla haft en barndom, med varierande upplevelser. Därför tror jag de flesta kan uppskatta den.

Den där första känslan av rädsla och chock, har ersatts av tacksamhet. Just for the record.