Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Inlägg av Johnny

Tänk…

av Johnny

Tänk om vissa förstod vilken skada det gör när vi skuldbelägger och skapar dåligt samvete, istället för att uttrycka det vi menar på ett rakt och förståeligt sätt.

Eller?

av Johnny

Jag vaknade i morse med en tanke som jag ville skriva ner direkt, men eftersom jobbet kallade fanns det inte möjlighet till det. Nu är de vassa formuleringarna borta, naturligtvis…

Men jag tror att spåret utgick från den fråga jag fick förra veckan, om varför jag tror att det enligt alla undersökningar visar på att tjejerna i dagens samhälle drar ifrån pojkarna, både i skolan och fritidsverksamheter.

Jag svarade att jag tror att kraven höjts så mycket i skolan, att det inte längre går att  hänga med utan att lägga ner mycket tid. Grabbarna är i många fall mycket mer måna om sin sociala status och tillhörighet, än vad det står i betyget. Tjejerna pluggar i mycket större utsträckning, något jag fått bekräftat både i yrket och i min dotters klass.

Själv var jag duktig i skolan, men pluggade i stort sett aldrig. Jag spelade fotboll och ishockey varje dag, men kunde ändå hänga med. Jag tror inte det går idag, jag hade hamnat i kölvattnet i skolan.

Jag läste också igår en artikel om att unga tjejer mår allt sämre än deras jämnåriga kamrater av motsatta könet. Det gör mig inte förvånad. Tyvärr.

För är det inte så, att en kvinna måste vara så mycket bättre, så mycket trevligare, så mycket …allt, för att bli accepterad som framgångsrik?

Det känns så. Men jag kan ju ha fel. Hoppas det.

Kanske ska tänka sig för?

av Johnny

För att fortsätta på politikertemat, såg jag igår Mona Sahlin hävda att alla jobbcoacher är skit och ska bort. Jag säger tack, Mona, från mig och mina kollegor. Men jag tror du har fel. Jag tror väldigt många är nöjda med sina jobbcoacher. Det är vad feedbacken här säger ialla fall.

Till exempel har jag under sommaren träffat en tjej som trots utbildning och bra referenser inte fått komma på en enda intervju. Vi skrev om hennes cv och diskuterade lite andra saker man kan tänka på, och när vi träffades efter min semester hade hon varit på tre intervjuer och fått minst ett jobberbjudande. Jag har också en god vän, Anders, som även han är jobbcoach. Jag vet att han har hjälpt många framåt i karriär och liv.

Jag tror man ska vara ganska försiktig i sina uttalanden som partiledare i valtider.

Och hur är det nu man säger, ”man ska inte kasta sten i glashus…”

”Men ni då, ni som bla bla bla!”

av Johnny

Jag ser dem på teve och tänker att jag vill vara intresserad. Jag är en medveten peson som tycker att jag bryr mig, både om mina medmänniskor och miljön.

Jag vill veta vad de står för, varför de ska få mitt förtroende.

Men efter några minuter försvinner det där intresset och lusten att få veta i det vanliga munhuggandet. Representanter för de olika partierna som står och kastar skit på varandra, som mer och mer går i affekt och glömmer att det visst var en debatt, där det också ingår att låta den andre uttrycka sina åsikter.

Egot tar över hos de unga fotsoldaterna. Det gör mig less och intresset försvinner. Ser hellre den lustiga mustaschen på metrologen Anders i Tv4 som guppar och rör sig. Funderar en stund om den är på riktigt, men det verkar så. Tänker att man kanske skulle skaffa en sån. En riktigt maffig grej med vaxade böjar i ändarna.

Men det är inte många fler än Tom Selleck som bär upp en mustasch utan att se fånig ut. Och jag är inte Tom.

Som du förstår försvann mitt politiska engagemang ut genom fönstret ganska snart. Tror jag läser mig till det jag vill veta. Ungefär som vanligt alltså.

Ni är bra.

av Johnny

Jag möter dem varje morgon. Med påsar fyllda av blöjor, katetrar, gummihandskar och andra nödvändigheter.

Och jag tänker, ”fan vilken tur att ni finns.” Vilken tur att det finns människor som vill och orkar arbeta med alla gamla och sjuka. Ni är fan-tastiska.

Hemtjänstens lokal ligger på vägen till min bil. Jag brukar tänka sådär när jag möter dem. Så även idag.

Lyssna, känn, agera.

av Johnny

En sak som ofta slår mig nu för tiden, är att väldigt få har något mål framför sig. Ingenting de strävar mot. Inte konstigt då att så många befinner sig i tillstånd som kräver någon form av oral stimulans.

Men det är inte heller riktigt sant. Alla har en inre önskan, en dröm, något de skulle vilja uppleva eller känna. Men av olika anledningar är de för rädda för att ta den där känslan och lyfta ut den i ljuset. I rädsla över att andra ska skratta åt deras dröm. I förminskning av sig själva tänker de att ”det är ingen idè, det skulle aldrig gå. Skulle jag kunna bli det?”

Jag träffade Terry Evans vid några tillfällen, för ett antal år sedan. En del av er kanske har sett honom som medium på TV4+, där han på sin engelska är knivskarp i sina analyser. Han sa till mig så här:

”Listen to your feelings, put words upon them, then act upon them. They will never tell you a lie. Feelings are the messengers from tour soul. ”

Hur mycket enklare skulle inte livet vara för de flesta, om vi slutade låta intellektet styra, och lyssnade mer på vad vi egentligen vill, inte vad omgivningen tycker att vi borde?

Peace

av Johnny

”Men satan också!” skrek han och släppte hammaren i marken. Den föll med ett klingande ljud mot den stenlagda gången på trädgårdens framsida. Han blåste på sin sargade tumme i ett försök att dämpa den bultande smärtan men insåg att det inte var särskilt lindrande.

Med snabba steg tog han sig ner från stegen och gick mot dörren, vilken han raskt forcerade och fortsatte in i köket. Lika enkelt och chosefritt svängde han upp kylskåpsdörren, plockade ut en burk öl och tryckte den mot tummen. Den kalla metallen var långt mer effektiv än hans egna pustanden upp på stegen.

Efter någon minut kändes det så bra att han öppnade ölburken och drack ett par djupa klunkar av innehållet. Den iskalla vätskan sköljde nerför strupen, och på något sätt verkade den fortsätta ända ut i fingrarna, för bultandet i tummen upphörde nästan omgående. Inte nog med det, hans tidigare lite dystra humör var som bortblåst, och han tog med sig burken ut  på trappan.

Med solen i ögonen, den kalla burken i sin hand, och med blicken fästad på de mjuka molnen på den ljusblå himlen, kändes allting riktigt bra. Han skulle nog klara det här. Han behövde bara vänja sig lite. Att vara ensam. Det hade han inte varit sedan han var liten.

Med skjortärmen torkade han bort de första tårarna som rann nerför kinden, lyfte på glasögonen och torkade ögonen försiktigt. Huden runtom dem var sargad efter senaste tidens sorgearbete. Han ställde sig upp, tog en klunk till ur burken innan han vände blicken uppåt.

”Nej, nu måste du hjälpa mig gumman, annars reder jag inte ut det här”, sa han upp mot molnen, innan han plockade upp hammaren från marken och gick mot stegen som stod lutad mot väggen.

Kalkyl x 3

av Johnny

Jag kan ibland stanna upp och undra vart tiden tagit vägen. Nu under resan om inte annat. Det är inget barn jag reser med, det blir jag definitivt övertygad om när vi närmare midnatt tittar på varandra i ett bekräftande smil, om att den här resan blir ett äventyr. Inklämda mellan två barnfamiljer med skrikande spädbarn och gråtande över att den ene bara fick ett tuggumi istället för två, är jag rätt nöjd med att småbarnstiden är över. När Jo somnar mot min axel är hon ändå min lilla flicka. Och jag sitter som vanligt vaken.

Jag minns åren med alldeles för lite sömn, alldeles för mycket oro och tankar. Visst, de finns där nu med ibland, men inte på samma sätt. Det är så mycket som ligger utanför vår kontroll när barnen är små. Det blir så…abstrakt. Speciellt innan de kan prata. Det tyckte jag var riktigt jobbigt.

I en storstad som Barcelona finns det naturligtvis faror också, men det är väl mer att man ska tappa bort varandra eller så, och det går ju ganska lätt att undvika. Sen har man ju mobilen också. Ibland är den ett hjälpmedel mot stress. Det är bra.

Min son har åkt in i lumpen nu. Hur märkligt är inte det? På flera sätt. Dels att den lille killen blivit stor nog att skjuta k-pist och tälta med andra killar, men jag trodde inte att det var hans grej. Fast kanske alla ungdomar skulle må gott av det. Lite struktur. Fast jag vet inte. Jag vägrade själv göra det. Från och med nu får man inte. Underligt.

Ibland är det dock lätt att tro att barnen är äldre än vad de är. Speciellt om de är verbala, likt Jo. Jag vet att vi vuxna fick oss en tankeställare av en barnläkare för över tio år sedan angående det. Att orden kanske finns där, men inte förståelsen av dem. Ingen riktig täckning för vad som sägs. Det där för jag ständigt påminna mig om.

När man är ensamstående förälder kan det vara svårt att hålla isär rollerna, jag menar att det kan ibland bli så att barnet blir den vuxne och nästan bestämmer förloppet. Särskilt när det är en stark, lillgammal typ att tampas med, full av åsikter. Och inte rädd att tala om dem.

Men jag är äldre nu. Med mer insikter. Med en så mycket större förståelse om mig själv och mina tankar, behov och känslor. Jag kan se på flickan hur livet påverkat henne, då menar jag från båda håll. Jag är ju inte ensam förälder.

Hon är bra. Min son är bra. Starka, känsliga, med ett gott hjärta och väldigt sociala. Lite lättstressade och disträ. Ett stråk av professor Kalkyl. Jag brukar kalla sonen det.

Nu på resan trodde jag att jag tappat mina kontokort och körkortet. Väl tillbaka på hotellet gick vi igenom kassaskåpet, alla påsar, väskor, men ingenstans fanns de. När jag tittar rakt fram i ,min ögonhöjd, ligger de där. På hatthyllan. Kalkyl senior.

Så jag tror inte jag behöver vara orolig för att mina gener varit delaktiga i de där två.

Och vet du vad? Det är jag jäkligt glad för.

 

Hepp!

av Johnny

Det finns inspiration i blodet. Tankar som vill ut och behöver formuleras för att det känns viktigt.

Det var längesedan jag skrev på det sättet. Friare och bara för att det är kul att vara en del av ett större universum än bara min egen laptop.

Ibland undrar jag om det fortfarande finns någon som är intresserad av vad jag sysselsätter mig med, både fysiskt och mentalt. Men det verkar det vara och just nu bör det vara dags att ta en liten paus i kreerandet. Bara skriva. För att det är kul.

It´s blogger time!

 

Sida 6 av 30
  • Tjänstgörande redaktör: Johan Edgar
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB