Det var mörkt när jag slog upp ögonen. På utsidan såg jag träden svischa förbi utanför de skitiga tågfönstren, och av allt att döma regnade det också, för dropparna som slog mot rutorna förde smutsen med sig ner i oformliga droppar som samlades längst ner emot listen. En liten nattlampa ovanför mannen mitt emot lyste upp den lilla tågkupén och det var en känsla av surrealism där inne. Jag vet inte var den kom ifrån, men känslan var ungefär som att sitta i en biosalong och vänta på att något skulle hända i en film som inte riktigt kommit igång. Som börjat bygga upp spänningen i en mycket typisk scen, ett tåg, två ensamma män, bara dunkandet från rälsen som ljudkuliss.

Just då ljöd tågets kraftiga signal genom natten och vi passerade en övergång som verkade dela ett mindre samhälle mitt ute på landsbygden. Jag ryckte till lite lätt av det ljudliga tjutet och kände mig lite fånig för att vara så lättskrämd, när jag lyfte min blick för att se om han noterat det. Hans leende avväpnade min tanke om pinsamhet, istället log jag tillbaka och kände hur han utan att säga något, förmedlade att det var en helt adekvat reaktion. Något som varje människa skulle känna, nyvaken, med en främling i en i övrigt tom tågkupé.

Det var så otroligt underligt, och ett tag funderade jag på om jag fortfarande inte vaknat. Att det här var en av de konstiga drömmar som kommit till mig den senaste tiden. Men när jag mötte hans blick igen förstod jag att så var det inte. Jag var helt vaken, och mannen mitt emot talade till mig. Utan att öppna munnen. Det låter vansinnigt, jag vet, men det var som om hans ord, hans röst, befann sig inuti mitt huvud. Som om… han talade med mig genom tanken. En känsla av rädsla for genom kroppen och jag skulle precis resa mig upp när han lyfte sin hand i en lugnande gest, fortfarande med samma leende, och till min förvåning kände jag hur musklerna i buken och ryggen slappnade av och jag sjönk åter ner på sätet. Jag visste inte vad det var som hände, men förstod att det inte var farligt.

 Och att det skulle förändra mig. För alltid.

Vad säger man tillbaka, när någon säger: ”Tack för det du gjort för mig. Du fattar inte hur stort det är. Du har gett mig hoppet tillbaka, jag hade aldrig fixat det om inte du varit med.”

I vanlig svensk ordning börjar jag, ungefär i stil med: ”Ah, det var väl inget särskilt, jag gjorde ju bara mitt jobb och…”

”Nej, du gjorde så mycket mer. Du har hjälpt mig på ett sätt som ingen annan, och jag är dig evigt tacksam. Jag menar det verkligen.”

Det är inte lätt att ta emot så mycket kärlek på en gång. Men jag bestämde mig för att göra det. Spara det lite till en annan dag också, när det kanske behövs av en annan anledning.

”Tack”, sa jag. ”Och ha en underbar sommar nu.”

”Detsamma. Och tack igen, du är verkligen värd allt gott.”

Ja, det kanske jag är, tänkte jag, innan jag åkte vidare. Men som vanligt tror jag att det handlade om att se en annan människa och möta den där hon befinner sig, inte där andra kanske tycker att hon borde vara. Och den här typen av belöningar är det som gör arbetet med människor så spännande. Man vet aldrig vem det är som kliver in och sätter sig mitt emot.

Eller vart man ska resa tillsammans.

Ha en skön kväll.

Är det någon som har bra tips på vad man gör för kul sommargrejer tillsammans med sin tonårsdotter?

Det blir tyst för ett ögonblick. Min blick glider ur fokus och stannar på blommorna i vasen mitt på bordet med den vita duken. Runt omkring mig sitter människorna jag älskar, och jag blundar och låter åter sorlet slå på. Jag hör röster som gör mig varm, känner känslor som gör mig trygg, glad och får min mun att le.

Förnöjsam. Det är ett lustigt ord, men jag känner mig så, när jag sitter där vid bordet, i min älskade brors nybyggda matsal. Och jag tänker att jag är en lycklig man, lyckligt lottad som fått omge mig med så mycket kärlek. Skratt. Omtänksamhet. Gemenskap.

Det är lätt att ta det där för givet. Att inte värdesätta det, att fokusera på annat, som inte är eller blivit som man önskat. Jag vet. Jag har varit bra på det. Men jag jobbar på det, åt andra hållet. Har insett att jag använt min enorma tankepotential i fel syfte.

Jag kommer ihåg när jag var liten, och jag varje kväll efter att jag släckte ljuset såg mig själv spela fotboll i Blåvitts randiga dräkt. Hur jag gjorde mål, kände stoltheten och glädjen att få jublande sträcka armarna i skyn efter ännu ett skott i krysset. Omedvetet var min mentala fokus så total att det inte kunde gå på något annat sätt, än att jag femton år gammal skrev på för Blåvitts äldsta pojklag.

Jag håller på att skriva om det. Jag ska skapa något som jag kan dela av mig med. Det är på gång.

Och jag har sett min vackra son ta studenten, spelat på flygeln i Domkyrkan och gråtit av stolthet.

Fått en underbar spontan present av min dotter, bara för att jag tydligen är världens bästa pappa.

Jag har bytt jobb sedan förra veckan. Sagt adjö till den enda platsen hittills som jag inte självmant velat byta bort. Skiljts åt från mina kära kollegor, och mina underbara elever. Men också fått nya. Det kommer bli bra.

Men just där vid bordet, hemma hos min bror, behöver jag ingenting mer. Att få känna gemenskap, samhörighet, är ett mänskligt behov. Jag har haft privilegiet att få göra det, utan att behöva söka mig till yttre sammanhang. Jag tror det gjort mig trygg.

Jag är tacksam.

(en personlig favorit från min gamla blogg)

Sådär, Johanna har bloggat i tre dagar…och har redan fler läsare än pappa.

Why even bother…liksom 🙂

Jag har medvetet varit lite angelägen om att hålla mina barn anonyma. Men nu har min lilla fröken valt att börja blogga, och eftersom hon inte vill göra det anonymnt, ja då får det väl bli så.

Jag hoppas det kommer leda till något bra. Att hon utvecklar sin skrivtalang, får nya vänner och växer en aning som människa.

Hon tänker kombinera sin skrivträning med sitt stora intresse, mode och andra saker som vi killar tycker är jättespännande…

Gå gärna in och säg hej. Då blir hon glad.

Johannas blogg

Att skiljas åt är utan tvekan den största smärtan i mitt liv. De säger att det vi är rädda för drar vi till oss. I det här fallet är jag mer än benägen att hålla med.

Som liten var jag livrädd att förlora min mamma. Jag vet varför, min mamma var uppvuxen med att man använde känslor som ett maktmedel, och omedvetet överfördes det beteendet i umgänget med oss. Det är också en rädsla för att uttrycka sina personliga gränser. Skillnaden mellan att säga ”Nu ger du mig den saken, för jag vill verkligen ha den”, och ”ge pappa den annars blir pappa ledsen, då gråter pappa”, är enorm.

Om det sistnämnda också åtföljs av en ledsen min, på gränsen till att börja gråta, behöver man inte vara raketforskare för att inse hur det borrar sig in i barnets själ och gör det omöjligt att försvara sig emot. Oerhört effektivt, men mycket kostsamt. För det kan ju vara så att barnet inte vill lämna ifrån sig den där saken. Det borde vara okej att uttrycka det, kanske till och med ställa till en scen när man till slut blir fråntagen objektet för konflikten.

För när man älskar varandra är det okej att tycka olika. Det är okej att våga ta en konflikt. Man slutar inte älska varandra för det. Som barn är det svårt att veta, men som vuxen har man förhoppningsvis hunnit förstå det, att så lätt förlorar man inte någon närståendes kärlek, som genom att inte tycka likadant.

Att vara förälder med delad vårdnad ger mängder med tillfällen att få smaka på den där smärtan, och rädslan. Att skiljas åt blir lika vanligt och återkommande som att åka till jobbet eller byta kalsonger. Men det blir inte direkt lättare för det. Jag tror inte det finns en förälder som vänjer sig, eller tycker det blir ett normaltillstånd.

Jag skulle vilja uttrycka det så här:

Jag stryker ditt hår när du sover, sitter vid din säng och lyssnar på dina andetag.

Idag var en jobbig dag, kanske för att vi båda vet att imorgon är det dags igen.

Då tar du din väska och lämnar min hand, som alltid känns tom utan dina varma fingrar som spelar mot mina.

Jag vet att på eftermiddagen kommer jag öppna dörren till lägenheten, och allting kommer se ut som det gjorde idag. Dina saker kommer ligga där, alla spår kommer peka på att det bor en flicka där, som gillar att leka, som är full av bus.

Men den veckan är det inte så, för du är hos mamma då. Och jag får inte krama din lilla kropp innan du somnar med tummen i munnen. Inte får jag lyssna på vad du gjorde på dagen med dina vänner.

Jag tänker att du kommer snart igen, jag är bara fånig. Men hur skulle jag kunna veta att du skulle ändra på allt jag trodde jag visste?

Hur skulle jag veta att varannan söndagskväll behövde kännas okej för att minska obehaget att säga hej då nästa morgon? Eller hur stressnivån på måndagsmorgnarna skulle drivas upp till tryckpunkten för att inte förstöra ett oönskat avsked och innebära en hel veckas väntan på att ställa allt tillrätta.

Jag var nog extra dåligt lämpad för det där. Gjorde inte situationen lättare för någon av oss. Men jag bad faktiskt inte om det. Och jag gjorde så gott jag kunde.

Precis som jag gör nu. Älskade, älskade du.

Jag har tidigare skrivit om min dotters färdigheter vid tangentbordet. Därför får hon idag vara gästskribent med en artikel hon författat i skolan. Hade jag haft lite av den talangen kanske det blivit något av mig…

Hon går i sjuan. Tänk på det. Så, varsågoda:

Modevärldens baksida

Hur underbart verkar det inte att vara fotomodell? Att strutta runt på en catwalk i designerkläder som kostar lika mycket som en mindre bil och gå på tusentals fester och galor. Är inte det en perfekt bild av ideallivet? Media målar upp en bild av modevärlden som är helt fel och i den här artikeln kan du läsa om en vanlig dag i en fotomodells liv.

När man tittar på den högglansiga framsidan till nya numret av ELLE blir man ju något avundsjuk på henne med det underbart vackra ansiktet som tittar in i kameran och ler lite okynnigt. Men om man skulle skrapa lite på ytan av den här glansiga framsidan skulle man upptäcka att det egentligen bara är vanligt papper.

 Lite så kan man beskriva den bisarra modevärlden. Det verkar så glossigt just eftersom att media målar upp en bild som egentligen är helt fel. Modellen på framsidan av ELLE har antagligen inte ätit på flera veckor. Det är också så att hon med all säkerhet röker, har alkoholproblem, ätstörningar, ångest och är drogberoende. En typisk dag i hennes liv börjar med en kopp svart kaffe och en cigarett. Svimfärdig av hunger ger hon sig i väg till en visning där hon drabbas utav ångest över att hon inte är riktigt lika smal som de andra modellerna.

Självklart hoppar hon över lunchen och mellanmål är det inte tal om. Senare på kvällen glider hon i en Versace klänning som knappt skulle passa en sjuåring. Klänningen är dessutom så dyr att den skulle kunna föda en mindre by i Afrika. Hon hoppar i en taxi och ger sig iväg till en välgörenhetsgala. Där på galan tillåter hon sig själv att äta två snittar som hon sköljer ner med ett par rejäla drinkar och ett par cigaretter. Genast drabbas hon av ångest när hon tänker på vad hon precis ätit och rusar mot de flotta toaletterna för att kräkas upp snittar och magsaft. Antagligen drar hon också ett par linor kokain senare på kvällen och det sista hon gör innan hon däckar ihop i sin superflotta lägenhet är att stoppa fingrarna i halsen för att vara säker på att hon verkligen blivit av med de båda snittarna.

 Det låter väl jätte härligt? Inte? Nu kanske detta var lite att ta i, jag menar jag kan ju inte veta 100 % säkert. Men det är med all säkerhet så det går till i de flesta fallen.  Så det vi gör när vi köper tidningar som t.ex. ELLE är att vi säger till modevärlden att vi accepterar det här. Vi skapar dessutom en efterfrågan för sådana här tidningar vilket leder till att det kommer behövas ännu fler modeller, vilket i sin tur kommer leda till att ännu fler unga tjejer kommer falla offer för modellvärlden, alltså ett öde värre än döden.

Så det jag försöker säga med den här artikeln är dels att vi ska sluta köpa modetidningar och sponsra detta, och dels att vi inte ska bli avundsjuka på anorektikern som pryder omslagen, även om hon är så söt att man får hål i tänderna av att titta på henne. Men det är andå inte värt att låta sig påverkas av henne och gå runt och må skit. Det tänker inte jag göra och förhoppningsvis inte ni heller!

Av Johanna

-Jag har spenderat en hel livstid på att försöka förgöra det som verkligen är jag.

– På vilket sätt menar du?

– På alla sätt. Med mat. Träning. Relationer. Jobb. På alla sätt.

– Vad är det du försökt förstöra då? Eller sa du förgöra?

– Spelar ingen roll egentligen. Samma sak. Förstår du inte? Mina känslor. Det är ju det som är jag. Jag har gjort allt jag kunnat göra för att slippa lyssna.

-Lyssna på vad?

– På mina känslor sa jag ju. Det är ju det som är jag.

– Jag vet det. Jag har själv sagt det till dig.

– Jag vet. Men jag lyssnade inte. Jag sa ju det.

-Och varför inte?

– Då var jag ju tvungen att ändra mig. Jag orkade inte det.

-Men du orkade förstöra dig själv? Orkade vara sjuk.

– Ja, uppenbarligen.

-Men inte nu längre?

-Inte nu längre.