Känslan var så stor, och jag var så liten. IFK Göteborg hade precis vunnit semifinalen i UEFA-cupen 1982, och jag var tolv år. Fotboll var mitt liv, IFK var det största. Jag minns hur jag rusig av lycka vällde ut ur Ullevi tillsammans med över 50000 människor, med kinderna hettande av glädje och upphetsning. Jag minns också hur glädjen för en kort stund förbyttes i skräck när min späda kropp trycktes ihop med de runt omkring och mina fötter plötsligt befann sig en bit ovanför marken. Jag svävade, men inte av lycka. Och jag kände paniken när jag förgäves skrek efter min pappa som försvann längre och längre bort. Men det löste sig. Pappa kom ikapp, och jag fick glass i bilen.

 1986 stod jag på läktaren och såg Blåvitt besegra Barcelona på Ullevi med 3-0. Torbjörn Nilsson var utomjordisk, och hade en perfekt sidekick i Johnny Ekström, den vindsnabbe, även kallad ”Kallebäcksexpressen”. Den gången var jag 194 centimeter och klarade mig betydligt bättre efteråt också. Fast lyckokänslan var nog ungefär densamma.

Jag tror det var 2003 och jag var på derby mellan Blåvitt-ÖIS, och hade med min dotter för första gången. Jag var osäker på vad hon skulle tycka, men när Tomas Rosenkvist sköt in 5-2 minns jag hur jag höll om hennes lilla kropp som darrade av lycka när vi hoppade och gapade och sjöng i ren eufori tillsammans med 40000 andra jublande fans. De övriga tretusen deppade. Och min flicka bubblade och babblade, och påminde mig om mig själv. Både då och nu. Vi somnade båda två med sången från IFK-klacken i våra öron, och de randiga halsdukarna bredvid oss.

För ett par år sedan blev Blåvitt Svenska mästare för första gången sedan 1996. På söndag har de chansen igen, i en direkt avgörande finalfest på Gamla Ullevi. Hoppas, hoppas att det blir guld igen. Hoppas. Hoppas.

Jag pratar i telefon med min dotter som är i Stockholm, när min käre kollega lutar sig fram och ropar:

”Stackars dig Johanna som har en sån pappa”, med ett brett flin. Svaret kommer direkt:

”Det är ingen fara för mig, men det är nog värre för pappa som måste stå ut med såna arbetskamrater.” Hon är kvick som en vessla i kommentaren. Det gör mig glad. Du vet, äpplet och päronträdet…

Jag lägger för säkerhets skull till, att jag har världens bästa arbetskamrater. Verkligen, absolut toppklass. Bättre stämning kan man leta efter. Länge. Och utan att lyckas. Så det så.

”Var försiktig med vad du säger till barn. Om de får höra något tillräckligt ofta börjar de tro på det.”

Paul McGee

Jag skäms. Trots att jag inte röstade på högeralliansen står jag nu där som en del av samhället, och skäms. För mig som tycker att alla är värda ett hyggligt liv, oavsett om man är sjuk eller frisk, mår jag illa när jag läser det här.

Att vara frisk är ingen självklarhet, inte heller någon rättighet. Men att drabbas av sjukdom också ska innebära att man tvingas lämna ifrån sig sin värdighet, det är för mycket för mig. Att tvingas stå och se på hur samhällsskyddet monteras ner bit för bit smakar illa i munnen.

Vi har fått lite mer pengar i plånboken, vi som jobbar. Jag skulle gladeligen avstå dem om det innebar att alla som tvingats till ett liv där de inte kan påverka sin egen inkomst fick behålla sin värdighet och slippa ifrågasättas. Är det verkligen den människosynen vi har, i landet Sverige 2009? Jag hoppas inte det, men tvekar.

”Vi ska sätta åt fuskarna och klämma åt bidragstjuvarna!” Så lyder motiveringen. Hur många känner du som på krogen, kalas och bröllop vill bemöta den ständiga frågan:” Jaha Bosse, vad jobbar du med nu förtiden?” med att svara:”Nah, jag är sjukskriven vettu, förtidspensionerad sen ett tag.” Jag kan svara på det. Jävligt få.

Till alla er som tror att man lever gott på sjukpenning, eller socialbidrag för den delen: Man gör inte det. Inte ett jävla dugg. Prova själv får du se. Särskilt du med den höga lönen som sitter och ondgör dig över alla bidragsfuskare som du kallar dem, sjukskrivna för oss andra, som nu kastas ut i kylan. Det är du som borde skämmas över vart vårt samhälle är på väg, inte jag och alla andra som vet hur det egentligen ser ut.

Det tråkiga är att du inte ser det. För du vill inte. Nu när alla fuskare kläms åt får du ju några tusenlappar mer varje månad. Och det är ju viktigt. Eller hur?

Vi mötte seriens bästa lag i ett kallt, blött och mörkt Göteborg. Senaste matchen var en stenhård kamp där vi tappade allt på slutet och åkte hem med sex-noll i baken, med mungiporna neråt. ¨

Idag hade vi lånat några tjejer från det fantastiskt duktiga -98laget, och våra tjejer bjöd verkligen upp till dans. När krutröken lagt sig blev slutresultatet fyra-tre till dem, men vi hade då lyckats bjuda på två självmål. Det är sådana dagar det är värt allt slit vi lägger ner.

Jo mådde inte riktigt bra, hösten är inte hennes bästa tid. Men efter en stunds vila kom hon in i andra halvlek och jagade skiten ur deras stjärna. Hon är en fighter av bästa märke. Pappas flicka.

Det var längesedan nu, men idag känner jag den så starkt igen. Saknaden. Tomheten. Förr när jag och Jo var tillsammans så mycket var den så stark, så närvarande att det gick att ta på den. När jag lämnat henne och klev tillbaka in i vårt gemensamma rum igen, men utan att hon var där, fylldes jag av en längtan som fick mig att sjunka ner på knä och gråta ut min saknad.

Jag brukade förundras över hur en så liten person kunde fylla upp ett rum så, få färgerna att bli klarare och livet att dansa lite extra. Bara vetskapen att hon var runt hörnet var glädje.

Den här helgen har vi varit tillsammans nästan dygnet runt. Och nu ikväll, precis som då, känner jag den där känslan när jag ställer mig mitt i rummet. Allting ligger kvar som vi lämnade det. Våra kuddar och filtar i soffan när vi såg på film, godiset och glasen, och längtan i mitt bröst. Tårarna längs mina kinder. Allt är där. Utom du.

Jag saknar dig alltid när du inte är här. Liten som stor.

Alltså, det här med svininfluensan och vaccinering eller inte…Jag tycker det är skitjobbigt med alla olika bud hit och dit. Eftersom barnen ska massvaccineras i skolorna måste man ju ta ställning. Normalt sett har jag aldrig ens funderat på att vaccinera för influensa, men nu gäller det barnen.

Ena dagen pratar man med någon som övertygar en åt att det känns som självklart att barnen ska ha en spruta, varför inte liksom?

Nästa dag får man reda på att biverkningarna är lika illa som influensan. Plus att innehållet i vaccinet är högst tveksamt. Om någon också är allergisk mot ägg kan man ändå inte ta den. Vad är det för grej? Och hur blir det nästa år om influensan kommer i en starkare form?

Så, hur ska ni göra, ska ni och/eller era barn vaccinera er?

Jag brukade ganska ofta bidra med filmtips på min gamla blogg. Nu känner jag att det är dags även här.

Jag och Jo hade en skön eftermiddag i stan med lite fönstershopping innan vi kröp in i biomörkret med popcorn, choklad och Bonaqua päron, för att se Bröllopsfotografen, den nya svenska filmen med bland annat Kjell Bergkvist och Johannes Brost. Och Tuva.

Den var riktigt bra! Mycket känslor, småstadsromantik krockar med överklassens livsstil i Stockholm. Underbart skönt att se en film med sin tonårsdotter som var barntillåten och ändå inte innehöll en massa sex, knappt någonting faktiskt. Med en skön känsla i kroppen lämnade man biosalongen och vandrade hemåt i det kalla oktoberregnet.

Vill man hålla sig hemma och föredrar mer action och poliser i huvudrollen kan jag verkligen med gott samvete framföra Johan Falk, en serie i fyra delar om en enhet som faktiskt existerar inom polisen. Jag tillhör inte dem som går igång på Beck och Wallander, stryker hellre tvätt, men det här är något helt annorlunda. Kanske för att allt är inspelat i vackra Göteborg? Om du sett Livvakterna, Tredje vågen och …någon mer jag inte minns just nu, så är det samma polis, Jakob Eklund, men i ny omgivning.

De som känner mig vet att jag är ett stort Brad Pittfan, och jag vet inte om jag skrev om den, men Inglorious Bastards är något av det bästa på bio just nu. Lysande skådespelare, grym dialog och sedvanligt Tarantino-underhållande. Kanske lite i blodigaste laget, men smart. Grymt smart.

Betyg? Stark fyra rakt över hela linjen. Jo instämmer. Eller jag tror det. Hon sover visst redan…

”Jag fattar inte varför man ska hålla på och rota i sån där gammal skit, vad spelar det för roll nu?”

Det där har jag hört många gånger när jag pratat med folk om terapi. Själv har jag aldrig sett på det så. Jag har alltid varit nyfiken på att förstå varför jag gör som jag gör. Att hitta de där sakerna som leder framåt, som gör att man kan undvika att hamna där igen. Att utvecklas som människa helt enkelt. Både för sig själv, men också för dem runt omkring, dem som betyder någonting.

Lika kul tycker jag det är att hjälpa andra att hitta de där guldkornen som helt plötsligt öppnar en helt ny dörr, med ett helt annat livsinnehåll bakom. Det är svaret till dem som brukar fråga hur man orkar lyssna på andra människors problem och elände. Att det finns en anledning till att de har de där problemen, men det finns också sätt att bryta mönstren och leva ett bättre och skönare liv. Och det är en fantastisk upplevelse när lampan tänds i huset mitt emot. Jag lovar.

Om du kollar på kortet nedanför har jag ett kors som halssmycke. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om jag är kristen på grund av det.

”Varför undrar du det ?” säger jag. Då pekar dom på korset.

”Jag tror på gud, men jag är inte kristen. Inte jude, muslim eller tillhörandes någon annan religion överhuvudtaget. Jag tror på mitt sätt, och jag vill inte stängas in i och begränsas av en massa regler. Jag vill inte heller stänga ute människor för att dom inte tror på samma saker som jag. Det stämmer inte med mitt sätt att vara som människa.” Svarar jag då.

För ett par år sedan missade jag ett jobb jag verkligen ville ha på grund av det där halsbandet. Trots att jag förklarade att för mig är det ett halsband, jag tycker det är snyggt och det är en gåva. Thats it. Det hjälpte inte. Jag var förbannad då, men insåg att en arbetsplats med så inskränkt tänkande ville jag ändå inte vara på. Bra att det kom fram innan.

Nu har jag inte det på mig längre. Halsbandet alltså. Jag har sällan smycken överhuvudtaget. Vet inte varför, men jag gillar inte att ha saker på mig alls. Har inte klocka ens en gång. Hemma föredrar jag att gå i shorts och t-shirt. Har jag sagt att jag är ett sommarbarn?

Nu är det fredagsmys, thaimaten är avklarad, choklad och Idol nu. Ser fram mot Måns Möllers nya humorprogram senare. Det kan bli en hit. Jo har fastnat i sin Chictidning…

Trevligt fredagsmys på er!

Jag fick ett mail häromdagen, från en av mina trognaste läsare. Bara vetskapen om att någon efter tre år fortfarande vill läsa det jag skriver gör mig ödmjuk, och rörd. Får mig att finna kraft och en tro på mig själv, att jag kan nå fram. Och jag älskar det. Tack K för dina fina ord!

Vid ett par tillfällen har jag i skolan fått läsa något som jag skrivit för eleverna. Det har jag sett som en ära, och idag var ett sådant tillfälle. I slutet på förmiddagspassen läser jag alltid något för eleverna som är menat att väcka deras inre tankeverksamhet. Idag handlade det om att inse att vi är de vi är, och vi duger precis så. Att ljuga eller försköna sanningen kan sätta oss rejält i blåsväder. Min sannhistoria handlade om just det. Att hamna i blåsväder.

Det är underbart att se dem så koncentrerade och visa så mycket uppskattning. Flera av dem pratade med mig efteråt om berättelsen, och i matsalen kom jag på en elev när hon höll på att återge storyn. Riktigt kul!

Träning efter jobbet och nu är det dags för sängen. Ska bli så skönt att gå och lägga mig. Sov gott.