Det var så nära att jag fick skriva ”tredje raka”. Vi inledde med två otroligt vackra mål på tio minuter, och dominerade matchen totalt. Vi kunde lett med fem noll med lite tur.

Men eftersom det är flickfotboll ska alla få spela, så efter några byten stod det helt plötsligt 3-2. Till dom andra! Tror ni att man var nöjd? Vår målvakt släppte in en lätt mellan benen, och kom gråtande ut i halvtid. Men inte av den orsaken jag trodde, målet alltså, utan det visade sig att hon stukat fingret efter en kvart och trodde att det inte gick att byta när hon var målvakt…söta dom är va.

I andra halvlek bytte vi in alla igen, förutom målvakten…och pressade dem stenhårt, och kvitterade. Hade domaren kunnat reglerna hade vi gjort minst två mål till och vunnit. Men vi är obesegrade och det andra laget var chockade. Dom vann med 6-2 senast….

Det är fantastiskt vilken skillnad det gör när man tror på sig själv. Det är så härligt att se tjejerna satsa stenhårt i närkamper som dom bara stod och tittade på innan. För en närkampsspelare som jag själv, är det som ljuv musik. Visst är det målen som avgör matcherna, men det är vägen dit det handlar om. Fotboll är hård kamp och mycket passion. Och glädje när bollen går i mål. På rätt sida:-)

Jo mådde inte bra under matchen. Vi var på stan och åt kinamat innan, och jag mår pyton nu också…bläh. Det är jobbigt under matcherna att vara pappa och coach. Jag vill så gärna att det ska gå bra för henne, och när hon blir nersparkad eller så blir jag rädd och arg. Får jobba på det.

Nu vet jag hur mamma hade det på läktarna under åren…

Jag vet inte hur många gånger jag sett Sagan om Ringenfilmerna nu. Jag kan bara erkänna att jag älskar dem.

Jag gillar inte science-fiction, inte heller fantasy, men det här är sagor för vuxna, och som sagt, jag älskar dem.

Tvåan på teve just nu. Om du vill se alltså. Viggo är kungen. På riktigt.

Eftersom det är lördag och vi är hemma, kan vi glädjas åt att det här inte är vi:Fylltrattar:-)

Jag satt på ett kafè i centrala stan. Djupt försjunken i tankar och sörplandes på en kopp rykande chaithe, märkte jag aldrig att det satte sig någon bredvid mig. Inte förrän han harklade sig och sa:
– Öh, kan jag sitta här eller?
Jag tittade mig omkring i rummet och såg att det fanns gott om lediga bord och platser i lokalen, men svarade ändå:

– Visst, det går väl bra. Han tackade och krängde av sig ytterkläderna med en omständlig procedur. I farten stötte han till bordet så halva innehållet i min kopp rann ut över bordet och bildade en blöt pratbubbla på den ekfärgade bordsskivan.
– Herregud vad klumpig jag är! Jag ska köpa en ny åt dig, vad är det du dricker?
Han såg skärrad ut när han svamlade fram sin ursäkt och fråga.
– Ingen fara, jag ska inte ha mer ändå. Köp du det du ska ha, jag ska strax gå ändå.

Mitt svar verkade inte lugna honom nämnvärt, men han stegade iallafall bort till disken och beställde. Strax därefter balanserade han en bricka med två bitar äppelpaj med vaniljsås, och två cola-flaskor, den där gamla modellen. Han ställde ner den på bordet framför mig med en lätt smäll. Han satte sig ner och utan att fråga ställde han pajen och colan framför mig.
– Har du tid att lyssna en stund? Du verkar vara en sån som kan lyssna. Vet inte varför, fick bara för mig det. Och jag behöver verkligen någon som kan lyssna, snälla, kan du det? Bara en liten stund?

Han la sin hand på min arm och tittade på mig. Det kändes inte som läge att säga nej. Trots att jag hittills under dagen lyssnat på två personer med diagnosen manodepressiv så kunde jag inte säga nej.

– Okej, jag har en stund över innan jag måste tillbaka till jobbet. Vad vill du prata om?

Han körde handen genom det mörkbruna håret, flyttade undan de bångstyriga lockarna i pannan ut mot sidorna och tog en djup klunk direkt ur flaskan. Jag passade på att hälla upp min i ett glas.

– Jag har suttit på kåken.
Hans öppning väckte mig och jag satte mig upp i stolen. Jag svarade inte, utan väntade på hans fortsättning. Han verkade ta sats innan han öppnade munnen igen.

– Jag var gift förut. Med mitt livs kärlek. Vi träffades redan på högstadiet och gifte oss efter jag gjort lumpen. Vi var bara nitton år då. Under de följande tjugo åren var vi inte ifrån varandra många nätter, de går nog att räkna på ena handens fingrar. Jag älskade henne lika mycket från första till sista dagen, eller kanske mer på slutet. Svårt att mäta det där.

Hans blick sjönk ner och han verkade tappa luften för en stund. Själv satt jag och väntade på att få höra vad som hänt. Jag ville inte fråga ifall hon hade dött eller så. Tänkte att det får han berätta själv.

– En dag när jag kom hem från jobbet så hörde jag röster inifrån huset. Det sista mötet hade blivit inställt på jobbet så jag var två och en halv timme för tidig hem. Och när jag gick mot sovrummet hörde jag min fru. Och jag hörde någon annan. Jag hörde att…Skit samma, du fattar nog. Sen minns jag bara suddigt. Min golfbag stod i hallen och jag gick bort och hämtade min nya Callawaydriver, slet av skyddet på den och gick bort mot sovrummet. Jag minns att jag vräkte upp dörren, hörde min frus skrik och det svinets svettiga ansikte som stirrade mot mig. Tydligen slog jag honom med golfklubban. Många gånger. Men det minns jag inte. Enligt polisrapporten slog jag tills skaftet gick av. Sen hade jag bara suttit där när polisen kom.

– Och hur gick det med honom då?
Han tittade upp på mig innan han svarade på min fråga.

– Han överlevde. Och han tog över min fru. Dom är gifta nu. Jag fick skriva på skilsmässodokumenten i fängelset.
– Fy fan. Jag är ledsen. Och vad tänker du göra nu?
Min fråga fick honom att bli tyst. Han satt så en stund och innan han svarade.

– Jag gick förbi deras hus idag. Det här är nämligen min första dag i frihet. Tre år har jag varit borta. Jag stod där och tittade. Tror inte det var någon hemma. Till slut kräktes jag. På riktigt. Rakt ut på deras vitmålade jävla staket. Haha, ja det kan dom fan ha!

Jag tittade på klockan och såg att jag började få bråttom. Kändes inte helt hundra att gå, men jag hade inget val. Han kändes lugnare nu. Förhoppningsvis hade det värsta trycket pyst ut. Jag tog min fram min plånbok och letade fram ett av mina kort. Jag la det framför honom på bordet samtidigt som jag sa:

– Jag är ledsen, men jag måste rusa iväg nu. Tack för förtroendet, och om du vill kan du ringa numret på kortet. Jag jobbar lite längre ner på gatan här. Och du, om du känner att det blir för jävligt så ring på mobilnumret. Svarar jag inte så lämna ett meddelande. Jag lovar att jag ringer upp så fort jag kan.

Jag reste mig upp och sträckte fram min hand mot honom. Han tog den och gav mig ett varmt handslag. Det fanns fortfarande kraft i honom, ingen tvekan om det.

Jag gick ut på gatan och sprang snabbt över till andra sidan. Jag småsprang in genom porten och fram till hissen. När jag drog igen stålgrinden i den gamla sekelskifteshissen tog jag ett par djupa andetag innan jag tryckte på knappen. Jag tänkte på vad han hade sagt. Vad skulle hända med honom? Bara han inte gjorde något dumt igen. Efter mitt besök skulle jag kanske ringa och prata med polisen. Bara för att vara på den säkra sidan.

Jag klev ur hissen och gick in på mottagningen. Jag hälsade på min klient och bad om ursäkt för att jag var sen. Jag funderade åter över de tydliga ärren han hade i ansiktet och pannan, han hade inte sagt något om det ännu. ”Det hände något konstigt idag”, sa han samtidigt som jag hängde av mig kavajen, och mobilen spelade plötsligt sin glada melodi.

För ungefär femton år sen läste jag en bok som heter Många liv, många mästare. Den är skriven av en amerikansk psykiatriker som heter Brian L.Weiss, och handlar om hur han behandlar en patient med hypnos och hon kommer då i kontakt med tidigare liv. Den var så spännande att jag läste den nästan från pärm till pärm. Det är ganska ovanligt för att vara mig, för trots att jag har ca 200 högskolepoäng är jag inte någon läsfantast. Iallafall väckte det ett intresse inom mig.

 Av någon anledning jag aldrig förstod så började jag läsa på socionomprogrammet. Trivdes inget vidare men körde på ett tag innan jag bestämde mig för att hoppa av. Det var i samband med att jag hade en kris. Jag och min sambo separerade och vår dotter var bara två år. Jag behövde hjälp. Så jag sökte upp en psykolog och började där. Efter två gånger kände jag att nä, det här är helt värdelöst. Jag betalade, sa att tyvärr kommer jag inte tillbaka och tack för mig. Gick ut därifrån och lite längre fram på gatan låg en bokhandel. Jag gick in där och klev fram till en hylla med böcker. Pillade lite och drog ut en bok.

Den hette ”Din undermedvetna tankecentral” och var skriven av en tysk psykoterapeut som jobbade med hypnos. Köpte den, gick hem och läste den från pärm till pärm (Igen!) Det var ju det här jag ville göra! Lite action, inte bara sitta och tjöta. Så jag slog upp Gula Sidorna och ringde de tre psykologer som angav att de jobbade med hypnos. Ingen hade lediga tider. Men den mest meriterade lovade återkomma om han fick ett återbud.

Och det fick han. Vi jobbade ihop under ett halvår och det var lika magnifikt som jag föreställt mig. Nåväl, efteråt kände jag att det här ville jag jobba med själv. Så jag började på socionomprogrammet igen och började vid sidan läsa privat inom Svenska föreningen för klinisk hypnos. Så nu är jag själv hypnosterapeut. Och socionom förstås. Men det som är så intressant är folks reaktion när man säger att man jobbar med hypnos. För det sätter igång tankar hos människor. Tankar som när professor Kalkyl står med sin pendel i Tintin, eller när folk på tv har sex med kvastskaft eller springer runt och skriker att dom är en kyckling. Något mystiskt, magiskt.

Så är det inte. Att hypnotisera någon är världens enklaste sak. Men det gäller att handskas med det på rätt sätt. Det är synd att den bild folk får upp är skrämmande vid tanken på hypnos. För man kan verkligen uppnå fantastiska resultat.

Jo jag ville också nämna att när jag följde min känsla av att det var det jag ville göra så hände flera saker. Dels hamnade jag på rätt ställe och uppnådde precis det jag ville. Men jag fick också en vän för livet. Inte bara en vän, utan också en mentor och handledare, landets bäste dessutom. Tänk om man gjorde det lite oftare.

Följde känslan alltså.

Jag vill att någon ska se mig, och tycka att jag är bra.

Men det finns ingen som gör det. Ingen lyssnar, ingen ser mig, ingen tycker någonsin att jag är bra.

Jag vill att mamma ska krama mig och säga att jag är fin. Jag vill att pappa ska lägga sina händer runt mitt ansikte och pussa mig på pannan, och säga att han älskar mig.

Ingen av dom gör det.

Trots att det aldrig händer fortsätter jag att hoppas. Jag vet, jag är dum i huvudet, men det hjälps inte. För om jag slutar att hoppas, vad händer då? Jag blir så rädd när jag tänker så.

Kanske någon dag så händer det, att någon ser mig och tycker jag är vacker, tycker att jag är bra.

Jag fortsätter hoppas, fortsätter längta. Då kan jag lägga undan alkoholens dämpande rus, och låta huden på mina sargade armar läka, vila från rakbladens vassa egg.

Ärren blir jag inte av med, men det spelar ingen roll. För när kärleken når fram till lilla mig, blir jag världens lyckligaste lilla tjej.

Ungefär så sammanfattar jag den senaste tidens samtal med dagens unga flickor. Ibland är det inte lätt att vara professionell.

Det är tre år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Jag minns hur det kändes, men framförallt när de första kommentarerna började komma. Det var en fantastisk känsla.

Och jag skrev på dagar, jag skrev på nätter. Mitt sinne verkade vara en aldrig sinande skattkista fylld med historier att gräva bland. Kommentarerna blev fler och fler, och det som var mitt syfte, att få reda på om jag kunde skriva överhuvudtaget, om jag kunde beröra någon, blev kärleksfullt besvarad med ett ja.

Flera av mina manliga vänner har gjort sig lustiga över att det nästan bara är kvinnor som verkar följa det jag skriver. Ialla fall om man läser kommentarerna. Men vad spelar det för roll, egentligen? Jag förstår att det beror på att jag nästan alltid skriver utifrån djupet av mina känslor. Det kanske inte är intressant för vissa, skrämmande för andra. För män kanske det inte är ointressant, mer att det är svårt att erkänna och svårt att prata om. Jag tycker inte det, så därför skriver jag om det. Sen får man tycka vad man vill, naturligtvis.

Jag hade en intressant diskussion under en promenad med några kvinnliga kollegor igår, om manligt och kvinnligt. Jag berättade om min c-uppsats som handlade om just det, varför det blir som det blir, genetiskt eller social inlärning.

”Men varför har ni så himla svårt att visa känslor”, frågade M.

”Jag vet inte om det finns något helt enkelt svar, men tänk på hur annorlunda vi behandlas från början. Om en liten pojke ramlar och slår sig ropar vi snabbt att,´ställ dig upp nu, stora pojkar gråter inte, kom igen, det gör inte ont.´

Men tänk om det gör ont som f-n? Tänk om den lille pojken är jätteledsen? Kommer han lära sig att det är något positivt att uttrycka något smärtsamt? I värsta fallet kan det hända att han blir retad och får frågan om han är en liten tjej så som han lipar. Då kommer han snabbt på fötter, jag lovar!

Med flickor gör vi inte alls så. Om det är en flicka som ramlar och börjar gråta springer vi snabbt till undsättning och tröstar. ”Men lilla älsklingen, hur gick det, kom ska pappa blåsa så det blir bra igen. Berätta var det gör ont lilla gumman…”

Kommer det bli några problem för henne att uttrycka sig om saker som gör ont i framtiden? Inte i samma utsträckning gissar jag.

Vad vi kom fram till? Att kvinnor och män är olika. Spelar det egentligen någon roll vad det beror på?

Och ja, min mamma gullade med mig när jag var liten. Case closed.

Det är ett helt vanligt hus, på en helt vanlig ort, någonstans i Sverige. Vita väggar av tegel, panel och gavlar i nymålad mörkbrun nyans. Trädgården är välskött med vackra blommor och fruktträd som står i blom. Det kunde vara vilket hus som helst. Men det är det inte.

Jag står på utsidan och tänker ungefär så. Tar ett par steg fram och sätter mig på trappan. Sluter mina ögon. Jag kan se hur jag som liten sprang här och jagade mina kompisar. Eller när jag satt här med harungen pappa hittade i buskarna när han klippte gräset. Chicco. Han var ganska eländig, men vi tog hand om honom och matade honom, och efter ett tag mådde han riktigt bra. Han var mitt första husdjur. En dag glömde någon att stänga ytterdörren och Chicco tog chansen. Han hann inte så långt innan grannens rottweiler tog honom. Den natten låg han i sin låda bredvid min säng, han mådde inte bra. På morgonen var han borta, pappa hade tagit med honom för att lämna honom till veterinären. Det gick inte att rädda honom. Jösses vad jag grät.

Vi flyttade till det här huset när jag var två år. Här växte jag upp, med havet och skogen alldeles inpå knuten. Vi var många barn i samma ålder i området, kompisar saknades aldrig. I min klass var vi elva stycken. Elva! Låter som en saga i dagens tid av överfyllda klassrum. Men så var det. Det var en härlig tid. Jag önskar alla fick ha det så.

Det här kunde varit ett helt vanligt hus. Men det är det inte, och det beror på människorna som bor där. Varje gång jag öppnar dörren möts jag av glada ansikten, äkta värme. Visst finns det saker jag stör mig på, som att varje gång jag skruvar på vattenkranen så utbrister min pappa ”stäng av vattnet, här på landet betalar vi för det”. Men det vore konstigt om man inte kände så ibland, nu när man trots allt är vuxen. Men det här är min fristad. Här är allt jag säger bra, alla mina skämt roliga, allt jag gör toppklass. Jag önskar att alla fick känna så.

Jag sätter mig i bilen, spänner fast mitt bälte. Jag börjar sakta rulla iväg, och vänder mig som vanligt åt höger. Där står mamma och pappa som vanligt och vinkar. Idag börjar tårarna rulla nerför mina kinder. För de börjar bli gamla nu. En dag kommer jag åka härifrån, och ingen kommer vinka tillbaka när jag automatiskt höjer min hand. Ingen kommer ringa och fråga om det gick bra att köra hem.

Då kommer det här huset vara ett helt vanligt hus, med vita väggar av tegel, och panel och gavlar i mörkbrun nyans. Trädgården med sina blommor och fruktträd kommer finnas kvar. Men människorna som gör huset till vad det är kommer inte vara där. Då är det bara ett hus bland många andra.

Stackars Christer Fuglesang. Nu fick han inte åka till rymden igen och gå tio meter med Michelingubbedräkten. Att lite svenskt semesterväder ska kunna ställa till det så för något så otroligt viktigt. Jag menar, han ska ändå bära en ammoniumtank som är jättetung. Glöm inte det.

Ärligt talat, är ínte den här fascinationen över att åka till månen lite överdriven? Känns som några gubbars pojkdröm att flyga till det där lysande klotet. Att det kostar miljarder och återigen miljarder verkar ingen bry sig om. Jag kan tänka mig om inte miljarder, så åtminstone många tusen saker jag hellre skulle lägga pengarna på.

Fungerande sjukvård till alla. En egen bostad bostad åt alla som kan sköta den. Lindra svälten i tredje världen. Bygga om alla skolor i landet så att eleverna kan få en fungerande skolmiljö.

Faktum är att rymdflygningar hamnar strax bakom krig och fästingar i kampen om mest meningslösa företeelser.

Jag kommer ihåg första gången. Det är så tydligt att det lika gärna kunde varit igår. Det var första terminen på nian och vi hade som vanligt varit på läger någonstans i Bohuslän. Det var ett halvårs förberedelser inför TV-pucken i ishockey, och jag hatade det. Jag ville inte, men gjorde det ändå. Sex månader av att sova på hårda golv i sovsäck, upp i ottan och träna stenhårt hela dagarna i svinkyla. Mmmm, ljuva tider.

På den tiden hade jag en vän som hette…låt oss kalla honom Kricke. För det var vad han hette. Eller kallades för. Kristian hette han.

Han var min bäste vän några år tidigare. Då, när han var mycket bättre än alla andra, och jag var nummer två. Då var hans pappa också en av mina närmaste vuxna vänner.

När vi blev äldre gled vi ifrån varandra, och jag tränade hårdare, växte mer. Och den säsongen var jag förbi och vann skytteligan. Då började skitsnacket.

Jag fick höra alla möjliga sjuka historier om mig. Ett av de bästa var att jag hade gjort ett hål i madrassen och satte på den på kvällarna…det var ju inte så kul att höra.

Hans pappa hade lyckats bli lagledare för TV-pucklaget, utan att veta vad en puck var. Han flyttade mig från lagkapten till längst ut på bänken. För att inte stjäla ljuset från hans son.

En kväll med för många folköl innanför tröjan kom så tillfället för upprättelse. Det blev bråk utanför skolgården på lördagsnatten, och vår relation ställdes på sin spets. I mörkret och blåsten försökte jag få honom att erkänna och be om ursäkt, men han blånekade och var tyken som bara han kunde. Till slut hängde han i mitt grepp och med min högernäve laddad några decimeter bort och med hot om stryk, svarade han: ”Men slå mig då, slå mig då om du vågar”.
Med flera månaders ilska och frustration inuti var det inte lätt att hålla sig. Speciellt inte som en annan av våra kompisar, Rickard, stod bakom mig och skrek: ”Slå den jäveln!”
Han hade fått samma behandling som jag. Skitsnack och lögner bakom ryggen.

Men jag kunde inte. Jag släppte ner honom på den regnvåta asfalten och såg honom flina mot mig. Inte så länge dock, för Rickard knuffade undan mig med orden: ”Okej, jag gör det själv då”
Och det gjorde han. Bankade på honom så det räckte för oss båda.

Jag har aldrig slagit någon sen dess heller. Alltid lyckats prata mig ur det. Hittills. Peppar peppar som man säger.

Men det var inte det där med att slå någon jag tänkte på. Nej, det var mer att inte låta känslan få gå från att vara just det, känsla, direkt till ohämmat uttryck. Utan att låta logiken lägga sig som ett förstoppat melittafilter emellan. Utan att tänka på konsekvenserna av sina handlingar. Alltid vara så förbannat hänsynsfull.

Jag blev påmind om det igår när jag började läsa Den sista romanen av Daniel Sjölin. Att bara skriva rakt ut, utan att tänka på hur andra ska ta det man skriver om dem. Rått, naket. Sanningen.

Jag vet inte om jag kan det. Kanske. Men å andra sidan kanske det inte är min stil. Och då blir det inte bra ändå.

Jag skulle fortfarande inte tycka det vore värt priset att nå framgång genom att lämna ut människor som inte förtjänat det. Det hoppas jag det aldrig ska bli.

Tänk om det gick att spola tillbaka bandet. Att bara få ta de erfarenheter och lärdomar man samlat på sig och göra om de där situationerna och stunderna som inte blev så bra som de kunnat bli.

Jag vet att jag hade varit en bättre partner i de viktiga relationerna jag varit i om jag vetat det jag vet idag. Ibland blir jag lite orolig och tänker att jag kanske aldrig blir sådär kär igen, som jag var då…Och då slarvade jag bort den stora kärleken bara för att jag inte visste bättre, inte förstod det jag gör idag. Det vore ju skittråkigt.

Lika säker är jag på att jag varit en bättre förälder om jag fått barn idag, med den kunskap och erfarenhet som finns nu. Visst kan jag få fler barn och göra rätt från början då, men för det första vet jag inte om det blir så, och sedan tänker jag att det är synd om mina barn som fått vara försökskaniner, eller övningsobjekt kanske snarare.

Nu går det ju inte att göra det, att vrida klockan tillbaka och hålla inne med de där orden, avstå från den där dumheten eller lockelsen, säga nej istället för att vara tyst. Vi får helt enkelt inse och lita på att vi gjort så gott vi kunnat, med de förutsättningar vi hade då, hur mycket det än stör oss att vi inte löste det på ett annat sätt.

Under mina intensiva familjeterapistudier lärde jag mig att det var okej att säga till sitt barn att jag var ledsen för att jag gjort si eller så, i mitt fall svårt med att sätta gränser, tala om att jag förstod att det måste varit jobbigt, men att jag helt enkelt inte visste bättre men från och med nu skulle göra mitt yttersta för att skärpa mig med det.

Och det funkade. Jo var gammal nog att förstå vad jag menade, och jag ändrade mig på stört, med hennes goda minne. Det var suveränt, direkt från teori till praktik utan att passera gå.

Om det gick, har du något du skulle vilja göra om? Ifall det bara var att trycka på rewind och klippa om filmen om ditt liv, skulle du ändra några av scenerna nu?