Den danske familjeterapeuten Jesper Juul menar att det mest själviska vi gör är att skaffa barn. Det är trots allt för att tillfredsställa våra egna behov och längtan. Barn ber ju inte direkt om att få bli till.

När jag läste det kände jag direkt att så är det. Det borde vi tänka på när vi gnäller och beklagar oss.

Men sedan har jag tänkt lite på det där. För även om vi skaffar barn av egoistiska skäl, är det också föräldrarnas uppgift att se till att skapa självständiga individer som står på egna ben. Det innebär att när de inte längre behöver oss, då lämnar de oss, precis som det ska vara. Så frågan är väl om det inte också är det mest osjälviska vi gör, att skaffa och uppfostra barn?

Jag vet inte om det är så, men jag gissar att det beror på min egen uppväxt, att jag har så lätt för att vara med barn.

Jag minns det lite som en rosa dröm, inga faror, bara långa glada dagar med skratt och lek. Så var det naturligtvis inte, men oftast. Jag älskade att vara barn. Och jag älskar att vara med barn.

Något jag tänkt på är att det är så direkt, samspelet med barn. Har du viljan och förmågan att gå ner på deras nivå uppstår magi. Det finns ingenting som heter ironi eller cynism, bara en sådan sak.

Det gör ju att skämtandet hamnar på en helt annan nivå. Våra vanliga vuxenskämt faller platt till marken eller susar bara förbi utan att få fäste. Jag älskar det. Det är så renande, befriande. Du kommer inte undan med att låtsas, spela en roll, vara någon annan än du är. Tänk om vi kunde vara så lite mer, även när vi vuxit upp och kallar oss det, vuxna.

J och hennes lillasysyter har precis åkt hem, och det blev rätt tomt utan de båda. Jag fick en klump i magen, för det var så otroligt tydligt när J åkte till sin mamma förr, hur tomt det kändes. Och jag brukade fundera över hur en så liten person kunde ta så mycket plats, fylla så stort utrymme bara genom att finnas till. Utan att låtsas. Bara vara.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle bli så. Jag som växte upp i en lång tradition av kärnfamiljsliv, hela släkten kryllar av högstadieförhållanden som glidit över i familjebildande och giftemål.

Plötsligt stod jag där, inte bara med ett barn, utan två, som ensamstående pappa. Men vad gör man när det känns som det liv man lever i, den relationen som ska ersätta ens tidigare familjenärhet, håller på att slita en i stycken? Man försöker och försöker men till slut måste man ge upp.

Jag ångrar inte det. Man kan inte ångra saker man gjort eller valt. Vi gör det som vi anser nödvändigt för att kunna överleva, kunna gå vidare.

Visst har det varit otroligt jobbigt ibland, när energin varit så låg efter nätter av vakande med hög feber och öroninflammation, att man nästan dragit sig fram med tänderna. Men jag vet inte om det är lättare att vara förälder i en haltande tvåsamhet. Att dels ta hand om barnen, och samtidigt gå och må dåligt över vad man känner för sin partner. Jag kan bara säga att det blev bättre för min egen del. Den tiden jag varit förälder själv har fungerat bättre. För att jag mådde bättre, var lyckligare. Då blir man självklart en bättre förälder.

Jag har barn med två olika mammor. Bara det. Jag skämdes för det förr, det gjorde jag. Men inte nu längre, dels för att jag är nästan vuxen på riktigt och tycker att folk får väl tycka vad de vill, men kanske mest för att jag har så fina barn. Tonåringar. Men tokfina.

Och jag har bra relationer med deras mammor. Naturligtvis har det inte alltid varit så muntert, men ändå. Man löser det. Till slut går det riktigt bra.

Eftersom det här är mitt första inlägg vill jag passa på att klargöra att det naturligtvis inte går att vara pappa på deltid. Jag har bloggat tillräckligt länge för att vara medveten om att det går att hänga upp sig på det mesta. Jag syftar naturligtvis på att det bos här på deltid. Förälder är man alltid, absolut. Men bestämma får man bara göra halva tiden. Oroa sig är dock tillåtet på heltid. Så, då var väl det avklarat.