Det pågår ett pappatema på Bloggvärldsbloggen. Jag kom att tänka på en text jag skrev i november, när min käre far fyllde 70 år. Tänkte den kunde få vara med där.

Igår var vi på kalas för att fira min Far. Inte nog med att det är just Fars dag, så är det så att han också fyller 70 år. Det känns obegripligt när jag skriver det, precis som när jag ser honom. Han ser i stort sett ut som jag alltid kan påminna mig att han gjort. Visst, mindre hårstrån, men i övrigt inte så stor skillnad. Faktiskt.

Han jobbar också fysiskt hårt i stort sett på heltid fortfarande, cyklar och sköter om deras eget hus. Den bohuslänska graniten, slipad av stundtals hårda, saltstänkta vindar har skapat en klippa som fortfarande står pall för väldigt mycket.

Min pappa tog inte mycket plats när vi växte upp. Trots att han alltid fanns till hands. Min mamma var en dominerande kvinna och han lät henne vara det. Eller låter. Dom är fortfarande gifta. Något som aldrig skulle fungera utan hans förmåga att låta små saker passera för att se den större vinsten längre fram. Jag gjorde misstaget förr att tro att han hade dåligt självförtroende och var ofta förbannad för att han lät morsan köra med honom. Så är det inte. Han är bara så trygg i sig själv att han inte behöver andras bekräftelse, han följer sina egna känslor och gör det han tror på. Han vet att min mamma inte är sån, och han älskar henne tillräckligt mycket för att ha överseende med det. Respekt.

Vi har färdats hundratals mil, nej tusentals, på väg till eller från matcher runtom i landet. Han missade aldrig en match, om, det så var i Göteborg eller i Guldsmedshyttan. Eller utanför Hamburg i Tyskland för den delen. Han var min evige följeslagare som lyssnade på mitt grinande, skällande eller klagande efter matcherna, alltid beredd att vänta tills jag var klar för att komma med något som gav mig insikt.

Jag har försökt tänka efter om jag någon gång varit rädd när min pappa varit med, men det har aldrig hänt, trots inbrott i Spanien och på andra resor, olyckor mitt i natten på Autobahn, eller att som barn vakna mitt i natten av att segelbåten slitit sig och ligger och håller på att slå upp sidan mot en bergvägg.

Han har aldrig varit den fräcka pappan som köpt en Porsche och snackat brudar eller kört fortast. Tvärtom. Volvo och diesel, tryggt gift och koll på hastighetsgränserna…vilket ibland kan driva en otålig människa (läs jag) till vansinne. Men det har faktiskt aldrig stört mig. Jag har aldrig önskat att min pappa var någon annan.

Jag tror ärligt talat att han är den snällaste människan i världen. Jag har aldrig hört någon säga ett ont ord om honom, tvärtom. Visst har han fått lida lite av det i karriären, men det tror jag faktiskt han struntar högaktningsfullt i. Alla som visste något om den verksamheten visste också att hanskompetens var ovärderlig. Vilket bevisas av att det efter sju år sen pensioneringen fortfarande ringer någon varje vecka och ber om hans hjälp att lösa ett akut problem.

Och han gör det med glädje. Osjälvisk. Alltid beredd med en hjälpande hand. Det är ovanligt, och därför underbart att få vara med om.

Jag hoppas du stannar länge hos oss, pappa. Den här världen blir aldrig densamma när du lämnar oss, det finns inte många av din sort. Och vem som ska hjälpa mig med bilen, cykeln eller något annat, det har jag ingen aning om. Eller vem jag ska tänka på när jag blir rädd, och din hand inte längre är nära. Förhoppningsvis räcker det du givit även då. Ialla fall lite.

Jag älskar dig, Pappa.

Så många ungdomar som är besvikna på sina pappor. Vi konstaterade det efter en summering av samtalen idag.

Det känns tråkigt att behöva höra att det är så. Så stereotypt. Speciellt eftersom vi själva är just pappor, men lägger väldigt mycket tid och energi på att finnas där för våra barn.

Tänk om mina barn satt hos kuratorn och sa att deras pappa var en skitstövel som inte gick att lita på…

Jag tror i och för sig att det är lika många mammor som får besk kritik, det känns så. Det gör förvisso inte saken bättre på något sätt.

Kanske är det som min terapeut sa, ”en tredjedel är riktigt bra föräldrar, en tredjedel är okej som föräldrar, samt en tredjedel som aldrig någonsin borde blivit föräldrar.”

I övrigt slutar jag aldrig förundras över livet. Hur saker och ting dyker upp helt plötsligt, som ur tomma intet, och på ett ögonblick nästan tar över. Erbjudanden som vi kan tacka ja eller nej till, erbjudanden som likaväl kan leda till ingenting, som till att skjuta iväg dig i en riktning du bara kunnat drömma om. Det enda vi kan göra är att vara beredda, ifall det kommer. Erbjudandet.

Och ta det, eller lämna det där. Valet är ditt. Och mitt.

Det är en märklig tid som förälder. Ena stunden känns det som om jag inte är värd en påse chips, någon helt oviktigt som bara väntar.

På att det ska ringa och något behöver fixas. Och när det ringer- ja då gör jag det. Fixar det som ska fixas.

Då känner jag mig för en stund som den där viktiga personen som jag varit i tretton år, i den där rollen som jag tyckte så mycket om. Viktiga Pappan.

Jag vet inte om det bara är jag som känner sådär, men jag känner igen det hos min egen mamma. Hon kastar sig över en uppgift från någon av oss likt en hund över ett nytt tuggben. Eller ett lejon över en antilop. Eller en haj öv…Ja du fattar.

Det är ett långt fall ner från piedestalen. Men å andra sidan var det jag själv som klättrade dit upp.

I dagens Aftonbladet läste jag en artikel som tog upp ett ämne jag tänkte mycket på förr: Om det verkligen är jag som är far till mitt barn. Idag skulle jag aldrig ens fundera på att undersöka det, men Jo kom till så snart efter att vi träffats att man knappt ens hann ta av sig byxorna. Och jag kände ju knappt hennes mamma då, så det var ju en jobbig tanke och fråga. Men om någon med absolut säkerhet hävdar att det är ditt barn, ja då får man ju tro på det. För att ljuga om en sådan sak hoppas jag få är kapabla till. Det finns inte ens utrymme att vara osäker där.

Efter ett tag, när man lärt känna sitt barn, vem bryr sig då? Även om man nu inte skulle vara biologisk förälder är det ändå den som finns hos barnet under uppväxten, som ger av sin kärlek och sitt engagemang, som bär sitt barn i famnen in till vårdcentralen och smeker dess svettiga panna under de åtta timmarna i väntrummet utan leksaker det tar innan man hör ett namn man känner igen ropas upp, som förtjänar rätten att kalla sig förälder. Skulle kärleken bli mindre för att det inte hade sitt ursprung i ens egna testiklar? Inte en chans. Förhållandet till modern skulle säkert förändras om något sådant kom fram, men aldrig kärleken till sitt barn. Det vägrar jag tro.

För i så fall skulle det innebära att föräldrar som adopterar sina barn skulle älska sina barn mindre. Och så är det ju inte.

Kärleken till sitt barn behöver näring som alla relationer. Närheten och kärleken mellan barn och föräldrar byggs upp genom vår samvaro. Det kan inget provresultat i världen ändra på.