Jag slänger en snabb titt på kalender och inser att en sommar passerat. Det är över två månader sedan jag skrev i bloggen. Nu drar vi igång igen och kan bara konstatera att på de två månader som passerat har det hänt en hel massa. Här är några snabba tankar om det som präglat sommaren.

Alexander Gustafsson har turnerat världen runt som en av UFCs största attraktioner inför hösten. Titelmatchen mellan Jon Jones och Alex är big business. Realy fucking big. Om 16 dagar möts de två i vad jag tror blir den bästa matchen i viktklassen sedan Dan Hederson och ”Shogun” Rua bankade vettet ur varandra för knappt två år sedan.

Reza Madadi har blivit av med sitt UFC-kontrakt och stängts av från MMA-förbundet efter att ha dömt till fängelse för grov stöld. En dom som ska överklagas. En sorglig historia ur alla perspektiv.

Golden Ring-galan får värsta tänkbara utgång när Frida Wallberg får hjärnblödning och hamna i koma. Efter några dramatiska dygn slutade det ju dock lyckligt men många frågetecken finns fortfarande kring arrangemanget. Enligt mig visar det med all tydlighet på behovet av ökad professionalitet kring galorna. De tidigare mycket hårda reglerna mot bland annat boxning gör att vi ligger efter och orutinen skiner ibland igenom. På utövarnas bekostnad.

Papy Abedi, Jycken och Tor Troeng har alla gått UFC-matcher medan Akira Corassani tvingades dra sig ur sitt möte med Mike Brown på grund av skada.

Papy gjorde det bra i två ronder innan Dylan Andrews knockade honom i den tredje. Det var den fjärde och sista matchen på Papys UFC-kontrakt och med tre förluster så ser det inte så ljust ut för ”Makambo”.

Mangus ”Jycken” Cedenblad gjorde i helgen efterlängtad come back i oktagonen efter att ha brottats med bland annat starr. Och han gjorde på bästa möjliga sätt. 52 sekunder in i första ronden satt en giljotin som Jared Hamman inte kunde slinka ur. Därefter utmanade han Dylan Andrews för att ”hämnas” Papy. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Tor stod natten till idag för en fantastisk insats när han visade prov på äkta västerbottnisk jiujitsu av högsta snitt. Tyvärr räckte det inte till seger mot duktige Refael Natal men en fight of the night och en hel massa nya fans.

Anderson Silva har blivit knockad. Och fick skylla sig själv för det. Räkna med en annan matchbild i returen.

Benson Henderson har åkt på en armbar. Och Pettis visar att styles make fights. Herrejävlar vilka fina sparkar han har den grabben.

Har jag glömt något? Ja en hel massa förstås. Men det är historia nu. Nu börjar vi uppladdningen efter det största svensk kampsport upplevt på ett halv sekel. Hela världen kommer titta och det finns faktiskt en chans, om än liten, att vi står där tidigt på söndagsmorgonen den 22 september med en svensk UFC-mästere i lätt tungvikt. Allt som står mellan Alex och bältet är världens just nu bäste MMA-fighter. Eller? Jag ryser av bara tanken.

//Syk

Visst känns det en smula vemodigt trots allt? En av de mest framgångsrika K-1 bjässarna genom tiderna tvingas lägga vantarna på hyllan på grund av problem med hjärtat. Samtidigt kan en hel tungvikt nu ta en ny ansats.

Nu är det visserligen inte första gången Semmy Schilt, 39, lägger av. Efter att organisationen K-1 brakade ihop i ett moln av skuldsedlar 2011 försvann också organisationens största stjärna från kartan. Våren 2012 kom ah dock tillbaka och superfajten mor Errol Zimmerman på Glorys gala på Annexet i Stockholm är bland det bästa jag sett den gode ”Semtex” prestera på år och dar.

Med sina hiskeliga 212 centimeter, sina 132 kg, en vänsterjabb tung som en fullastad drabant och knän som naturligt befann sig i höjd med konkurrenternas hakspets var Semmy Schilt i sina bästa stunder så nära oslagbar någon varit. Mellan åren 2005 och 2009 knep han fyra av fem World Gand Prix.  efter come backen i Glory har han dessutom lyckats knipa såväl bältet som tungviktsturneringen innan problem med hjärtat nu alltså stoppar den väldige holländaren.

Men Semmys framgångar har inte bara mötts av glada tillrop. Hans enorma fyskiska övertag (trots bristande teknik) på sina konkurrenter gjorde att många helt enkelt tyckte att tungvikten blev tråkig. I perioder var till och med så illa att trots Semmy var rankad etta i världen tvekade vissa arrangörer inför att boka honom. Han sålde helt enkelt inte tillräckligt med biljetter när alla ändå visste hur det skulle sluta.

Schilt, som hade karate som grund, har också en gedigen karriär som MMA-fighter även om de stora framgångarna uteblivit. Hans record 26-14-1 är imponerande och även om vi minns honom som en av de största inom K-1 var det som MMA-fighter han först gjorde sig ett namn. Dock är det förlusterna mot Fedor, Big Nog och Josh Barnett som får ses som de mest uppmärksammade matcherna.

Tack för allt Semmy!

****

Och i samma veva som vi tackar av Semmy Schilt hälsar vi en svensk fd. världsmästare i thaiboxning tillbaka i ringen. Rickard Nordstrand har nämligen bestämt sig för att återuppta den avsomnade karriären på en utomhusgala på Stockholms Stadion i augusti.

Nordstrand är bokad att möta duktige holländaren Sem (som också kallas ”Semtex”!) Braan. Braan räknas som en av de främsta i supermellanvikten 77 kg. Braan har bland annat en seger över vinterns K-1 segrare Murthel Groenhart på sitt samvete och kan bli en tuff nöt att knäcka för Nordstrand som inte gått en match sedan december 2010.

//Syk

Så har det äntligen hänt.

Alexander Gustafsson har fått sin titelmatch mot Jon Jones. Men han är inte ensam. Det är nämligen hela Sverige som fått den här titelchansen, och gissa om vi är redo att köra.

Den 21 september är nu ett av de största och viktigaste datumen för svensk idrott under 2013. Skulle det bli seger, blir det ett av de stora i historieböckerna. Inte sedan Ingemar Johanssons dagar har vi haft en svensk som gått en fight av den här digniteten. Och det var ju ett tag sedan.

Det behöver ju knappast nämnas fler gånger hur betydelsefulla ”Alex” framgångar är och har varit för svensk MMA. Hans tre senaste matcher står alla ut som den tre största i svensk historia. Ingen har varit i närheten av hans nivå, och ingen av de matcherna kommer i närheten av det som händer i Toronto i september. Det är VM- och OS-final på en och samma gång. Större blir det inte.

Men det som är så stort och fantastiskt skulle potentiellt kunna bli till något tung och krångligt att bära. Det är ingen barnlek att kånka runt på en hel nation på sina bara axlar när man står där ensam i buren med en av världens främsta genom tiderna mot sig.

Hade det varit någon annan än just ”Alex” hade jag sett det som ett problem, i hans fall vet jag att det är en tillgång. Finns det någon som trivs med just den pressen, det ansvaret så är det han. Det numera klassiska mantrat ”Jag ska ta med bältet hem till Sverige” betyder nog mer än man kan tro. För Alexander Gustafsson är det något han värderar oerhört högt och som snarare stärker än tynger.

***

Vi får heller inte glömma bort vår eminente expert i MMA-Panelen Magnus ”Jycken” Cedenblad som OCKSÅ fick nästa match officiellt bekräftad idag. Han ställs mot Jarred Hamman (Han som Alex knockade på 41 sekunder i sin UFC-debut ni vet) den 28 augusti i Indianapolis (ej officiellt än) går den matchen. Ett otroligt skönt besked för Magnus som brottats med ögonproblem och utdragna läkarintyg.

Nu kör vi!

//Syk

I fredags rånades en väskaffär i Stockholm av tre män. En av dem misstänks vara MMA-profilen Reza Madadi. I går häktades han på sannolika skäl, den högre misstankegraden.

Vi måste börja med att konstatera att Reza inte är dömd för någonting och i Sverige så är man oskyldig tills motsatsen är bevisad.

Men bilden av den karismatiske MMA-fightern, som flera år i rad valts till Sveriges populäraste, är redan rejält nedsmutsad, kanske för alltid. Det är i sig ett enorm bakslag för det framgångsrika arbetet MMA-förbundet och den svenska MMA-scenen gjort med att förändra den fördomsfulla och negativa bild av MMA som var förhärskande under flera decennier. Nu bubblar allt det där upp till ytan och vi som bevakar MMA kommer återigen få försvara vår kärlek och stånga oss genom en mur av fördomar innan vi kan börja skriva om det som faktiskt spelar roll, idrotten.

Den skadan är, fruktar jag, redan skedd. Oavsett om Reza visar sig vara helt oskyldig eller ej. Så här uttryckte sig TV4:s expert Lars Wierup i Nyheterna i går.

”…Jag gjorde en kartläggning för några år sedan där jag tittade på de främsta utövarna inom MMA. Och det var en påfallande hög andel av utövarna som var dömda för brott, framförallt våldsbrott.”

”…man kan säga att en del av de här utövarna är attraktiva för den organiserade brottsligheten med sitt rykte och sitt våldskapital som man kan använda”.

Det här är både osakligt, missvisande och rent ut sagt dåligt av TV4 som letar någon slags kausaleffekter här. Vad är det till exempel för kartläggning? (Hänvisar han till sin granskning av Rumble of the Kings från 2007 så är det inte bara fel sport utan också helt irrelevant då ingen av deltagarna på den galan är aktiv utövare på den svenska MMA-scenen idag.) Hur många är ”en påfallande hög andel”? Tar vi de främsta svenska MMA-utövarna idag så hittar åtminstone inte jag speciellt många med kriminell bakgrund och det ”våldskapital” Wierup talar om har överhuvud taget ingenting med MMA att göra. Att det här ens diskuteras är helt irrelevant då det inte ens rör sig om någon våldsbrott utan en grov stöld. Om vi ska dra några paralleller så har vi haft ett par uppmärksammade våldtäkter och hustrumisshandlar (brott som i min bok är betydligt våldsammare än stöld) inom den svenska fotbollen de senaste åren. Undrar om Wierup har någon kartläggning kring det?

Ser vi till själva fallet tänker jag givetvis inte spekulera i vad som kan ha hänt. Men en sak förbryllar mig.

Reza Madadi har under våren upplevt sin livs största våg av framgång. Segern mot Michael Johnson i Globen hyllades av Dana White och gav i runda slängar en halv miljon i intäkt (lön + bonus). Reza har dessutom knutit upp flera tunga sponsorer som i sig genererar en stabil och stadig inkomst. Lägg där till deltagande i nästa säsong av ”Kändishoppet”, en filmroll, flera dokumetärer och en potentiell ny UFC-match i augusti. Härom veckan skrev jag ett inlägg om allt detta och förundrades över fenomenet Reza Madadi. Nu vet jag inte längre vad jag tro.

//Patrik Syk

Jon Jones är i Ryssland, i Moskva närmare bestämt. Alexander Gustafsson är också på väg dit. Mysko? Kanske inte.

De har båda vid flera tillfällen sagt att de båda vill se just den matchen härnäst. Om så via ”Harlem shakes”, tv-intervujer eller via sociala medier.

För en liten stund sedan skrev ”The Mauler” så här på Twitter:

Its on @JonnyBones cant wait to get in that cage with YOU!!!

Jones svarade med:

Fighting me is not good for your image @AlexTheMauler FYI

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Det är knappast någon slump att de båda befinner sig Moskva samtidigt, dock har ingen info om varför de rest dit läckt ut. Vi kan bara hoppas att det ska förhandlas fram en titelmatch.

Om vi dessutom vill dra någre extra växlar (och det är klart vi vill) så skulle det här dessutom kunna innebära ett möte i Moskva. Det har länge varit lite frostigt mellan UFC och den ryska MMA-scenen, men utan tvekan är det en marknad som borde intressera bröderna Fertitta och mr. White. Gott om rubel i rysk MMA om man säger så.

Detta är förstås bara spekulationer. Men visst är det en kittlande tanke, Jon ”Bones” Jones mot Alexander ”The Mauler” Gustafsson i en titelmatch i den första UFC-galan någonsin på rysk mark. Jösses Amalia. Den närmsta tiden lär ge oss svar.

//Syk

Reza ”Mad Dog” Madadi har de senaste månaderna ridit på en framgångsvåg av sällan skådat slag. Inte mindre än tre (!) dokumentärer i olika format har gjorts om den karismatiske stockholmaren. Han har dessutom hunnit med att spela in film och, just det ja, han tog sin livs skalp i Globen i april.

Men i dag kom det första stora bakslaget för framgångssagan Madadi. Matchen mot Michael Chiesa som var bokad till Seattle 27 juli hade potential att lyfta ”Mad Dog” till en ny nivå på rankingen blir inte av. Madadi får nämligen inget visum.

Ett dråpslag för Reza som faktiskt är något stort på spåren. Med en finansiell plattform av nysignade sponsorer att stå på och en bred fanbas i Sverige är förutsättningarna för en framgångsrik UFC-karriär optimala. Han har dessutom visat sin förmåga att utvecklas, och den senaste matchen var det bästa vi sett av Madadi som visade vilken hög högstanivå han faktiskt besitter.

USA är basen för UFC. Det säger sig själv vilka problem det medför att inte tillåtas gå matcher där. Av de 32 galor som anordnades under 2012 så gick 20 av dem i USA. Det är dessutom där de flesta stora galor arrangeras. Risken är nu att Madadi aldrig får ta del av detta utan får förlita sig på de drygt 10 internationella galor/år som arrangeras. Ett rejält handikapp i jakten på toppen.

Det som förbryllar mig är dock UFCs inställning. Nu har jag ingen aning om vad som ligger till grund för att Madadi nekats visum eller vad UFC gjort för att stötta honom, det lär väl tiden utvisa, men det känns ändå som arbetsgivarens ansvarr att se till att arbetstillstånd och övriga papperexerciser finns tillgängligt och i ordning för den de önskar anställa. Det är de som bokat in matchen som nu aldrig blir av, därför är det deras ansvar. Jag tror också att det är UFC som sitter på nyckeln för ett visum. Kan de bevisa nödvändigheten för Reza Madadi att arbeta inom de Förenta Staterna för de amerikanska myndigheterna ser jag inga skäl till varför detta inte skulle kunna beviljas. Men då krävs det att man agerar, för det sista vi vill är att Reza nu hamnar på avbytarbänken i väntan på en lämplig gala utanför USA.

Men här är bekymret. Reza hade som sagt en match inbokad. UFC valde att byta ut honom snarare än lösa pappersarbetet. Det är oroande. Speciellt nu när det i alla andra avseenden finns vind i seglen.

//Syk

Visst är han fantastisk den där Peter Aerts? Han är 42 år gammal och fightas som om hans liv hängde på det. I helgen vann han ett nytt episkt krig mot ett av divisionens största framtidsnamn Jamal Ben Saddik.

Den enorme Ben Saddik (202 cm, 129 kg enligt Wikipedia) slog igenom med dunder och brak när han besegrade både Errol Zimmerman och Remy Bonjasky i Glory Heavyweight Slam i vintras. Bara 23 år ung är Ben Saddik, trots sin bristande teknik, ett fräscht tillskott till tungviktscenen. I fredags ställdes han på ett av karriärens tuffaste prov mot mr. K-1 själv, Peter Aerts.

Och det började bra för Ben Saddik. Med sitt storleksmässiga övertag (10 cm, 21 kg.) forcerade han Aerts tekniska överlägsenhet med sina långa, hårda och yviga slag. Tidigt såg det ut att räcka hela vägen för den unge marockanen. En stenhård vänster skickade Aerts i golvet och slog samtidigt upp ett sår över holländarens vänstra öga. Samtliga domare dömde första ronden 10-8, fördel Jamal Ben Saddik.

Men det var nu som yngligen verkligen skulle ställas på prov. För även om han tidigare mött flera av världens bästa, skulle den andra ronden inte likna något Ben Saddik tidigare varit med om. För Peter Aerts var det dags att gå till jobbet.

Få fighters i världen har upplevt så många krig i ringen som Peter Aerts. Jamal Ben Saddik föddes 1990, samma år vann ”The Dutch Lumberjack” sin första världsmästartitel. Sedan dess har han som ingen annan gått genom krig efter krig efter krig. Stjärnor har kommit och gått men ingen har passerat genom världstoppen av kickboxningens tungvikt utan att Aerts vid något tillfälle gjort livet oerhört smärtsamt för dem. Ben Saddik är en nykomling i nämna världstopp och den andra ronden blev pricis det, smärtsam.

Aerts störtade ut från ringhörnan som en uppretad noshörning. Sju sekunder senare satt 202 centimeter Ben Saddik på ändan och undrade vad det var som hände.

Men än var inte den väldige yngligen slut. Efter att domaren räknat till åtta dundrade han tillbaka mot Aerts och luckades med några svepande rallarsvingar träffa Aerts blödande öga. Domaren kallade på läkaren som tittade till såret innan en märkbart uppretad Aerts fick klartecken att fortsätta.

Ronden fortsatte med att en vilt svingande Ben Saddik förgäves försökte applicera ”anfall är bästa försvar” på den anstormande Aerts. Det fungerade inte alls. Med en stenhård rak höger skickade Aerts sin unga motståndare i mattar en andra gång och många i publiken trodde nog att det var slut här. Men Ben Saddik kravlade sig upp på fötter och fortsatte sin väderkvarnsdans mot den konstant attackerande holländaren. Med en knapp minut kvar av ronden orkade han inte stå emot längre. Ett knä mot tinningen vingade Ben Saddik att ta räkning för tredje gången i ronden och saken var därmed biff. Seger på teknisk knock out för Peter Aerts och legenden om sportens hårdast arbetande skogshuggare lever vidare.

Det är kärlek det.

Sugna på att se matchen? Klicka på länken! http://boxemag.com/index.php/videos/videos-kick-boxing/item/peter-aerts-vs-jamal-ben-saddik-video-glory-8

Det är en fråga om identitet det här. Det är också en fråga om professionalitet, sportslighet och öppenhet. Men det är åsikter, och är det något vi inte får göra är att blanda ihop åsikter och fakta.

Fallet men transsexuella MMA-fightern Fallon Fox har rört om i grytan. Och som vanligt när man gör det så bubblar all möjlig skit upp till ytan. Matt Mitriones utspel är ett ganska illaluktande exempel på det. Saker som personangrepp och osaklig (och okunnig) kritik är sådant som bara kommer lägga hinder för den diskussion som nu måste föras.

Den senaste veckan har tyckare och tänkare från hela MMA-världen spridit mer eller mindre upplysta åsikter kring fallet. Allt som oftast med en ganska korkad och trångsynt underton. I stället för att försöka hitta en balanserad diskussion har många valt att lägga kraft på semantiken och hånat den politiska korrektheten som jag menar är nödvändig för att vi ska kunna förhålla sig sig känsliga ämnen som det här. Ska vi slänga oss med uttryck som en eller flera parter i frågan uppfattar som stötande/provocerande, så kommer vi hamna i en annan diskussion, som i slutändan inte kommer leda någon stans.

Det här är inte en fråga och det är ok att vara transsexuell eller inte. Det är, enligt min åsikt, givetvis ok. Jag vill mena att transsexuella är tydligare än några andra i sin identitet. De är så övertygade att de valt att utstå helvete på helvete för att få var de som de faktiskt anser sig vara. Men det är min åsikt och i just den här frågan är den inte speciellt relevant.

Fallon Fox är kvinna. Psykiskt, fysikt och inte minst lagligt. Men visst finns det rester i och på hennes kropp som vittnar om ett tidigare liv som pojke/man. Men frågan är om de resterna, efter år av hormonbehandling, ger Fallon Fox en fördel. Det vet jag helt ärligt inget om. Precis som ingen annan jag hört uttala sig i ärendet. Häri ligger problemet. Det här är en rent medicinsk fråga som varken jag, Joe Rogan, Matt Mitrione eller någon annan person utan adekvat medicinsk utbildning kan svara på. Inte minst Rogan älskar ju att slänga sig med medicinska termer och blandar ofta ihop åsikter och fakta, det hjälper ju inte någon.

Men hon ljög ju! Kanske någon skriker nu. Och det är ju inte riktigt sant det heller. Hon meddelade inte någon om att hon var en man som några år tidigare bytt kön till kvinna. Men det var heller ingen som frågade. Har man i stället utgångspunkten att man inte har någon fysisk fördel, så spelar det ju heller ingen roll.

Så vad säger vetenskapen då? Ja det är inte helt glasklart men enligt IOK (Internationella Olympiska Kommittén) kan man efter två år av hormonterapi (och operation) tävla på lika villkor. Det beslutet har man tagit i samråd med medicinsk expertis. För mig personligen är det den bästa riktningsvisaren vi har i den här stormen. Men är det fakta? Nej det är ett ställningstagande, en åsikt baserad på medicinska testresultat men också grundad i politik. Hur som helst är det det bästa vi har just nu, enligt mig.

Men titta på henne då, hon ser ju ut som en man! Säger kanske nästa. Och då gör man ju precis det Rogan brukar göra. Man blandar ihop åsikter och fakta. Ser hon mer ut som en man än Chris ”Cyborg” Santos som ju nyligen gjorde come back i Invicta? Men ska vi va ärliga så har väl ändå ”Cyborg” haft mer testosteron i kroppen de senaste åren. Borde hon få tävla?

Då kommer vi till säkerhet. Är det farligt med MMA? Ja, det kan vara det. Farligast är det ju förstås när det är stor skillnad på utövarna. Men i ärlighetens namn kan vi ju inte vägra någon licens för att hen är för bra. Det håller helt enkelt inte. Är det farligare att möta Fox än ”Cyborg”? Nej, det tror jag inte. Men det är en åsikt, inte fakta.

//Syk

På förhand hade jag en förhoppning om en till två svenska segrar (förutom det helsvenska mötet mellan Papy och Besam). Vi fick tre. Dessutom fick vi se en blivande supestjärna göra entré i form av Conor McGregor. Det var länge sedan jag såg en debutant med liknande star-quality. Allt från invägning till knocken och den efterföljande presskonferensen fullkomligt osade världsklass.

Givetvis saknades Alex. Han är svensk MMAs enda riktiga stjärna och given galjonsfigur. Men det är inte mycket att gnälla över. Såret var verkligt, beslutet fattat och in kom istället en Ilir Latifi med de sämsta förutsättningar jag tror jag sett någonsin i en match. Hårdbantad, oförberedd och ställd inför sitt i särklass tuffaste motstånd hittills i karriären. Att han stod upp i tre ronden ska han ha all cred i världen för. Att han inte orkade brottas och göra match av det är olyckligt, hade förutsättningarna varit annorlunda hade Mousasi fått se upp.

För svensk del fanns annars mycket att glädjas åt. Bortsett Alexander Gustafssons matcher så är Robbie Peralta den högst rankade fightern någonsin att få smörj av en svensk. ”Akira” Corassani tilldömdes helt korrekt segern efter en underhållande (nåja) stående fight. Akira skakades rejält i den andra ronden men höll sig på benen och svarade med att skaka om Peralta med en blytung höger bara minuten senare. Frågan är vad som väntar härnäst för lundapågen som nu lkättrar avsevärt på rankinglistorna. Någon sa något om en match mot tidigare nämnde Conor McGregor och varför inte? Skulle bli ett krig mellan två riktiga tuffingar.

Reza Madadi fick (som vanligt) kvällens största jubel och bjöd också på kvällens mest underhållande svenskmatch. Precis som ”Akira” så reste sig Reza efter att varit en hårsmånb från nattmössan efter en tung spark från Michael Johnson. Men som den krigare han föddes till bet Reza ihop, kravlade sig tillbaka in i matchen och dominerade därefter sin motståndare i de två efterföljande ronderna för att till slut vinna på en stilig anaconda choke. Den klart bästa insatsen av Reza som jag någonsin sett och faktiskt en av de främsta matcherna av en svensk fighter någonsin. Michael Johnson är en grym brottare men var (förutom en närmast förödande spark i första ronden) helt chanslös. Reza fick också en saftig bonuscheck på 60 000 dollar för den strypningen, inte illa!

Oddsmässigt var både Rezas och ”Akira”s segrar skrällar. Tor Troeng däremot var storfavorit mot TUF-kollegan Adam Cella. Och civilinjenjören från Umeå gjorde ingen besviken. På sitt säkra rutinerade sätt plockade han mer den flaxiga amerikanen, hittade ryggen och ströp komfortabelt ut Cella på en rear naked i den första ronden. En klockren debut som vi hoppas ger ett mer meriterat UFC-motstånd om inte allt för länge.

Kvällens besvikelse var utan tvekan Chris Spång som inte allas hittade rytmen mot den svåre och vilt sparkande Adlan Amagov. Spång verkade tagen av stundens allvar och hotade aldrig Amagov. Av Spångs fina boxning fick vi inte se något alls utan faktum är att det var länge sedan jag såg någon uträtta så lite i oktagonen. Bara att bryta ihop och komma igen.

Papy Abedi och Besam Youssef bjöd publiken på ett litet stycke historia. Den första helsvenska matchen någonsin i UFC slutade med ett delat domslut som var så jämnt att man lika gärna kunde singlat slat om det. Papy var dock mer dominant i brottningen och det brukar ju gå hem hos UFCs domare. Så även den här gången. Frågan är dock om det räcker för att rädda UFC-kontraktet. Magkänslar är att båda ligger nära att få kontraktet rivet.

Kvällens stjärna? Reza delar den med McGregor

Kvällens krig? Picket mot Easton. Fan vad jag gillar Brad Picket!

Kvällens höft? Phil de Fries dök rakt in i Matt Mitriones höft och matchen var i princip över.

Kvällens ingångsmusik? Tor gick in till Luleås stoltheter Raised Fist men fick stakt konkurrens av Ryan Couture som pumpade Clutchs tunga Electric Worries. Världsklass.

Kvällens miss? Kollegan Petter Öhrling var törstig i pressrummet och slog upp ett glas rumsvarm kaffemjölk.

Kvällens nybörjare? Icke namngiven fotograf såg frågande ut. ”Slåss dom på riktigt?” undrade han.

//Syk

För ett tag sedan skrev jag en artikel om Gegard Mousasi med utgångspunkt att han skulle möta Alex. Nu vet ni ju alla hur det blev och artikeln trycktes därför aldrig i tidningen. Samma sak gäller den artikel min ärade bloggkollega Petter gjorde med Alex, bara ett par dagar innan han ådrog sig skadan.

Men båda artiklarna innehåller trots allt en del intressanta saker som vi gärna skulle dela med oss av. Så här har ni först:

Gegard Mousasi – Han ska förstöra svenskfesten

Smolket i bägaren eller nageln i ögat. Kalla det vad man vill men Gegard Mousasi, 27, har ett enda
mål – förstöra MMA-festen i Globen.
− Jag bryr mig inte om vad fansen skriker, det är han (Gustafsson) som har pressen på sig,
säger han.

På biljetten står det att han ska möta Alexander Gustafsson. I verkligheten ska han också möta
drygt 15 000 vilt skrikande hemmasupportrar hungriga på en ny stor svensk triumf. Gegard ”The
Dreamcatcher” Mousasi kliver in i Globen som det enda hindret mellan den svenska MMA-
publiken och den fest de längtat efter ett helt år.
− Jag tänker inte på det där. När jag står där och ska fightas kommer jag inte höra vad
publiken skriker och ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte. Jag kommer för att fightas och
det ska jag göra. Visst finns det fördelar med att ha hemmaplan men man har också större
press på sig från hemmapubliken så jag tror det jämnar ut sig.

Och trots det massiva publikstödet för Alexander Gustafsson och att svensken är klar favorit bland
spelbolagen är Mousasi självsäker inför mötet.
− Jag föredrar att möta långa motståndare framför korta. Det är lätta att komma in och störa
långa fighters och jag är svår att träffa. Jag har förbättrat min boxning avsevärt det senaste
året och jag ser egentligen ingen del där jag skulle va svagare. Jag gillar verkligen den här
matchningen.

Mousasi är kanske den mest rutinerade UFC-debutanten någonsin. Med hela 38 matcher i
organisationer som Pride, Strikeforce och Dream (33-3-2) kliver han in som en allvarlig utmanare i
den lätta tungvikten.
− Att få kontrakt med UFC har öppnat nya dörrar för mig. Det är här jag vill vara så det
känns förstås väldigt bra. Alla matcher är viktiga men det här är bland de största jag gått i
karriären. Som jag ser det så förtjänar jag en chans på titeln om jag besegrar Gustafsson.
Men förmodligen kommer jag behöva bevisa mig i ytterligare en match innan det blir
verklighet.

//Syk