Det var en stor fightingkväll igår. Och då menar jag inte kampen om fjärrkontrollen under schlager-fanskapet utan om Glory World Series som sparkade igång sin suveräna 70 kg-turnering. Med namn som Giorgio Petrosyan, Robin van Roosmalen, Albert Kraus var det den starkaste turneringen i viktklassen på mycket länge. Detta toppat med titelmatch mellan Semmy Schilt och Errol Zimmerman och vi snackar om den fetaste galan i stående fighting i år.

Skådeplats? Annexet i Globen.

En galet liten arena för ett matchkort av den här digniteten, men för oss på plats blev det desto större. Jag kan säga såhär, Semmy Schilt ska upplevar på nära håll, vilket monster! Nu blev det såhär för att svenska folket svikit i takt med biljettföretaget ticnet. Bara att lägga det bakom sig nu och fokusera på höjdpunkterna. För det fanns en hel del sådana att ta med sig.

1 Sanny.
Sanny Dahlbeck gjorde entré på den internationella scenen genom att besegra rutinerade Warren Stevelmans med ett enhälligt domslut. Sanny träffade hårt med sin fina vänsterkrok och i första ronden fick sydafrikanen ta en välförtjänt räkning. Sanny orutin lyste dock igenom vid flera tillfällen och mot slutet av tredje ronden fanns inte mycket krut kvar i kroppen. Men han överlevde och är därmed klar för ”the last eight” som ska gå av stapeln i höst. Mycket stort!

2 Semmy Schilt.
Den holländske jätten utklassade duktige Errol Zimmerman med framförallt sin vänsterjabb. Jag måste säga att den fyrfaldiga K-1 WGP-mästaren såg bättre ut ä på mycket mycket länge. Det är tydligt att han hade mycket respekt för motståndet i den här matchen för han såg ut att ha spenderat många timmar i gymet sedan senaste matchen i mars.

3 Askerov vs Van Roosmalen
Kvällens bästa match. Två stilmässiga tvillingar. Offensiv stenhård boxning med fantastiska dueller. Van Roosmalen jobbade dessutom riktigt fint med sina låga sparkar och i den tredje ronden såg Askerovs vänsterlår (både in- och utsida) ut som ett övermoget plommon. Van Roosmalen visare dessutom återigen att han är den främste utmanaren till storfavoriten Petrosyan om slutsegern. Ung, kaxig och stenhård. Se upp Giorgio säger jag.

4 Ilir Latifi.
Ilir var överlägsen mot veteranen Tony Lopez trots ett rejält undertag i räckvidd. Imponerande brottning men borde kan kunnat göra ågot mer av sin fina nertagningar. Ilir går från klarhet till klarhet!

Överlag en mycket bra gala, ska försöka hitta lite höjdpunket på youtube i veckan för vidare analys så håll utkik!

****

Just det, det var UFC i helgen också. Junior dos Santos försvarade sin tungviktstitel på ett övertygande sätt mot rutinerade Frank Mir. Även Cain Velasquez vann sin match  mot ”Big foot” Silva och nu är det väl läge för en JDS vs. Velasqez 2. Närmare analys av UFC 146 inom kort!

//Syk

Som ni vet så är nästa jättegala på ingång till hufvudstaden och Globen. Glory World Series siktar på världsherravälde över den stående fightingen och de sparkar igång sin mellanviktsturnering i Globen den 26 maj. 300 000 dollar i prispotten, rena tennissiffrorna!

Dessutom har vi titelmatch om Glory tungviktstitel mellan legendaren Semmy Schilt och Errol Zimmerman. I dagarna släpptes trailern som bland annat avslöjar vem som ska gå MMA-matchen mot Sergei Kharotonov. Kan bli årets häftigaste stående gala så här långt!

//Syk

Det har ryktats om det ett tag men nu är det officiellt, Badr Hari är klar för K-1! HAri lämnade som bekant kickboxningen för en boxningkarriär för bara några månader sedan men är nu tillbaka. Han har dock inte lagt boxnigskarriären åt sidan utan siktar parallellt på att inom tre år bli tungviktvärldsmästare.

K-1 tungviktsturnering ser stärker därmed sin uppställning rejält i konkurrensen med Glory World Series. Tidigare har man även värvat Mirko ”Cro Cop” Filipovic som gör comeback inom K-1.

Totalt ska 16 namn presenteras i varje turnering.  I dagsläget ser det ut så här. Men vilken tungviktsturnering tycker DU är fetast?

Glory World Series:

Peter Aerts (Holland)
Brice Guidon(Frankrike)
Jerome Le Banner (Frankrike)
Semmy Schilt (Holland)
Gokhan Saki (Turkiet)
Errol Zimmerman (Curacao)
Sergey Kharitonov (Ryssland)
Jamal Ben Saddik (Marocco)
Filip Verlinden (Belgien)
Ali Cenik (Turkiet)
Igor Jurkovic (Kroatien)

K-1 World GP:

Badr Hari (Holland/Marocco)
Mirko Cro Cop (Croatia)
Daniel Ghita (Romania)
Anderson ”Braddock” Silva (Brazil)
Paul Slowinski (Poland/Australia)
Rico Verhoeven (Netherlands)
Loren Javier Jorge (Spain)
Sergei Lascenko (Ukraine)

Lite pepp från en klassisk WGP. Missa inte Schilt i Globen 26 maj!

//Syk

Dammet har precis lagt sig på trafikdikena runt Globen. Dana White har flugit sin kos, oktagonen packats ner och Alexander Gustafsson tagit ett nytt stort kliv upp rankingen.

Ljudnivåerna var helt i klass med allt man kunde önskat sig. 15 428 personer är nytt stadionrekord för idrottsevenemang och jag har själv aldrig upplevt något liknande. Helt magiskt.

Rent sportsligt var det kanske inte den mest gnistrande galan för året men några höjdpunkter fanns det förstås. Alex utklassade Thiago Silva. Brad Picket var lysande mot Damacio Page. John Maguires ”Gypsy jui-jitsu” mot DaMarquez Johnson. Han vann på en armbar i världsklass som gav submission of the night-bonus. Han var dessutom skönast på den efterföljande presskonferencen.
”Jag kallar Gypsy jui-jitsu så för att jag tillhör det resande folket och har inte tränat så mycket riktig jui-jitsu. Jag har rosa bälte, hahaha”

Siyar Bahadurzada har fortfarande bara slagit ett slag som UFC-fighter. Det räcker så ibland.

Tack UFC för i lördags. Vi ses!

***

Och när UFC lämnat stan för den här gången är det som jag avslöjade på sportbladet.se igår dags för nästa jättegala att inta Globen 26 maj. Glory World Series är en av TVÅ jätteorganisationer som just nu pumpar in pengar i den stående fightingen. Den andra är gamla hederliga K-1 fast nu med koreanska ägare. K-1 arrangerar (dagen innan) sin motsvarighet med K-1 MAX last 16 i Madrid med bland annat Arthur Kyshenko och Andy Souwer. Men i mitt tycke som är GWS:s uppställning den starkare av de två. Vi lär få anledning att komma tillbaks till kriget om K-1 längre fram.

Galan i Globen sparkar igång hela Glory World Series-cirkusern med 16-mannatuneringen -70 kg. I spetsen finns förstås världens bästa, Giorgio Petrosyan, men där bakom hittar vi bland annat Yoshiro Sato och vår egen Sanny Dahlbeck som tar ett jättekliv i sin proffskarriär. Prissumman är 300 000 dollar (nästan två miljoner kronor). Rent sportsligt handlar det egentligen om Petrosyan mot resten men det ska bli oerhört intressant att se honom utanför Italien och mot de bästa i världen igen. Poängseger med handbromsen i lär inte funka här.

Superfight mellan Semmy Schilt och Errol Zimmerman går heller inte av för hackor och MMA med blad annat Sergei Kharitonov. Kan GWS göra om UFC:s prestation och fylla Globen? Superfight med svenske Alex Harris kan ju hjälpa.

//Syk

Liket lever.

Sporten som trollband miljontals människor under 2000-talets början har förklarats död en otal gånger de senaste åren. Men K-1 tungvikt går en ny vår till mötes och i helgen möttes två av de som ska göra den till en världsangelägenhet igen i galan Final Fight i Kroatien. Dessutom såg vi en riktigt tung comeback när Mirko ”Cro Cop” Filipovic efter en massa år i MMA-organisationerna Pride och UFC var tillbaka där det hela började, i K-1-ringen. Där ställdes han mot en annan legend, Ray Sefo.

Daniel Ghita är regerande mästare inom holländska organisationen Its Showtime och får anses vara världens bästa kickboxare i tungvikt. I helgen befäste han den positionen genom att knocka en av sina huvudutmanare, ukrainaren Sergej Lascenko, med en klockren huvudspark i den tredje ronden. Lascenko hade nog gärna fortsatt fightas matchen ut men i mina ögon bröt domaren i rätt läge, Ghita var för bra. Med bländande sparktekniker mot både kropp och huvud dominerade han den duktige Lascenko som ändå försökte med sin fina boxning.

Här har ni matchen i sin helhet!

På galan gjorde dessutom fightinglegendaren Cro Cop en efterlägtad comeback till sporten han lämnade för nio år sedan. I ett riktigt nostalgimöte ställdes han till den kroatiska hemmapublikens jubel mot stenhårde nya zeelädaren Ray Sefo. Visst fattas det lite i tempo jäför med Ghita – Lascenko men Cro Cop i K-1-ringen hemma i Zagreb fighandes till pubilkens ”Mirko, Mirko, Mirko..” är en lite bit fightinghistoria. Att båda fortfarande har hyffsat tryck i nävar (och i Cro Cops fall även sparkarna) gör ju heller inget. Fråga: finns det en hårdare haka än den på Ray Sefo?

http://www.youtube.com/watch?v=Feec7WyqZZE&feature=related

//Syk

En vecka har gått utan inlägg på fighterbloggen. Anledningen stavas vinterkräksjukan. Dotter+fru+underteckad, på ett led. Nu, tre kilo lättare, är jag dock igång igen och vi tar igen oss med ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. K-1s tungviktsdivision.

Det har nu gått ett drygt år sedan den senaste (sista?) K-1 World Grand Prix gick av stapeln i den japanska huvudstaden. Galan var då en skugga av sitt forma jag och 2011 fick alltså aldrig se någon WGP. Det som en gång varit den överlägset största kampsportsorganisationen (på flera sätt till och med större än UFC idag) fick se sig besegrad av finanskriser, ägarbyten och slutligen en tsunami som sköljde bort det sista hoppet om en ny guldålder. Pengarna var slut. Stjärnorna hade falnat. MMA var det folket ville ha och runtom i världen reste en före detta amerikansk fotbollsspelare och skämde ut sig för pengar. Inte någon superbra reklampelare för sporten K-1 och dess arv direkt.

Faktum kvarstår dock. Tungvikt och K-1 är bland det mest spektakulära kampsportsvärlden har att erbjuda och trots den senaste tidens avhopp (Badr Hari blir boxare och Peter Aerts lägger snart av) är divisionen är långt ifrån död. Det är saker i görningen lite var stans för att på nytt lyfta tungviktsdivisionen till global nivå och det finns fighters redo att axla rollen som framtidens tungviktsstjärnor. Här är några av dem.

Errol Zimmerman, Holland, 25.
Otroligt rutinerad trots sin relativt unga ålder. Vann i imponerande stil över Rico Verhoeven på senaste Its Showtime och byggde därmed på en sex matcher lång winning streak. Möter legenden Jerome LeBanner i en gala i mars i Moskva. Kan bli hur häftigt som helst.

Daniel Ghita, Rumänien, 30.
Knep Its Showtimes tungvikttitel genom att knocka Hesdy Gerges i januari i år efter en imponerande uppvisning i knappt tre minuter. Möter Sergei Lascenko härnäst i en mycket spännande drabbning i Kroatien i mars.

Singh Jaideep, Indien, 24.
Har visserligen bara gått en enda match utanför Japan/Korea men har gott om WGP-fighter och är vid 24 års ålder en rutinerad och farlig fighter. Tog RISE-titeln i november. Ett spännande framtidsnamn.

Gökhan Saki, Holland, 28.
Trots att han blev ordentligt knockad av Badr Hari i dennes avskedsmatch häromveckan så står sig Saki ändå som en av de bästa tungviktarna i världen och kommer nog vara där i många år till.

Sergei Lascenko, Ukraina, 24.
Fightas för Mikes gym i Amsterdam och har förhoppningsvis tagit en hel del lärdom (men förhoppningsvis inte influerats för mycket) av Badr Hari. Möter Daniel Ghita i mars.

Rico Verhoeven, Holland, 22.
Har vid 22 års ålder gått häpnadsväckande 43 proffsmatcher och mött flera av de bästa i världen. Fick stryk av Errrol Zimmerman i januari men är ett av de mest lovande namnen sporten har.

Till sist vill jag bara skicka en liten hälsning till Nick Diaz. Lyssna noga nu.

//Syk

K-1 eller MMA? Måste man välja? Självklart inte men det är ändå var den stora massan har gjort de senaste åren, och de har valt MMA och då förstås i första hand UFC.

I helgen fanns det möjlighet att följa båda på högsta möjliga nivå. UFC hade trummat ihop en helkväll på nationella tv-kanalen Fox och i Holland firade Its Showtime av sin flyktande storstjärna Badr Hari (som ju lämnar K-1 för boxning). Resultaten av galorna var nog så långt ifrån varandra man kan komma, när UFC on Fox 2 planenligt (?) utvecklade sig till en gäspning till brottningsgala bjöd Badr Hari, Gökhan Saki, Daniel Ghita, Tyrone Spong, Robin van Roosmalen och alla de andra på en uppvisning i kickboxning världen inte skådat sedan japanerna arrangerade GP 2010.

Att MMA-sporten ofta får kritik för att vara en tråkig publiksport för att det som det heter ”bara blir en massa brottning” må vara lika sant som orättvist. Visst, många matcher avslutas eller spenderas till stor del på mattan men att det därför skulle vara tråkigt är både oinsatt och felaktigt. Tyvärr får dessa kritiker då och då vatten på sin kvarn. Det fick de i helgen. Rashad Evans vs. Phil Davis var ett fem ronder långt sömnpiller. Två brottare som gjorde det de gör bäst, brottades. Nyfikna MMA-rookies som såg sin första gala, tack vare exponeringen på Fox, lär ha tröttnat ganska snabbt av vad de fick se. Tyvärr. De två övriga matcherna på programmet, Chael Sonnen vs. Michael Bisping och Demian Maia vs. Chris Weidman, bjöd heller inte på någon storslagen underhållning, båda gick hela tiden ut och fick avgöras av domarna. Inte direkt vad tittarna hade hoppats på gissar jag.

Underhållning fanns det dock gått om på andra sidan Atlanten, närmare bestämt Leeuwarden i Holland, lite tidigare på kvällen. Kickboxingens enda riktiga superstjärna Badr Hari skulle tackas för ganska lång och ganska trogen tjänst och till hans ära hade stora delar av världseliten bjudits in. Bland annat två titelmatcher stod på programmet som måste anses vara det häftigaste kortet sedan K-1 WGP 2010. Och vilken gala det blev! En extatisk publik fick dels se Badr Hari knocka Gökhan Saki med en stenhård uppercut i första ronden, dels fick man rakt igenom hela galan se spektakulär kickboxning med bland annat fem knockar. Men galan var mer än bara en häftig show, det var en påminnelse om att K-1 som fenomen fortfarande har en puls. Daniel Ghitas knock på Hesdy Gerges gav inte bara tungviktstiteln utan också ett besked på vem i Badr Haris frånvaro, som är ”the man to beat”.

Om jag hade tvingats välja, vilket jag ju som tur är inte måste, så hade jag åtminstone den här helgen valt K-1. MMA å andra sidan lär kontra ganska snabbt med UFC 143, Diaz vs. Condit nästa helg har potential att bli årets fight så här långt.

Så här såg det ut när legenden Badr Hari tog sitt förväl.

http://www.youtube.com/watch?v=jeIypMkPAuw&feature=player_embedded

//Syk

Han är den mest omdiskuterade, hatade och till viss del älskade kickboxaren på världsscenen. En till synes osympatisk, oberäknerlig och okontrollerbar fighter som charmat och förfärat kickboxningsvärlden de senaste åren. Badr Hari lämnar ingen oberörd och just därför är det med vemod vi får betrakta en av fightingvärldens absolut största profiler säga förväl till kickboxningen för en karriär som proffsboxare i USA. Kickboxningen sörjer ännu en tung förlust samtidigt som boxningscheferna i Las Vegas snart kommer börja undra var det är de gett sig in i.

Badr Hari är nämligen inte som alla andra, han är precis som hyllningslåten till honom säger, he’s a bad boy.

Han har slagits på presskonferenser. Förstört inredningen i omklädningsrum. Förlorat en GP final för att ha stampat den redan liggande Remy Bonjasky i huvudet. Det är bara några av sakerna som gett Hari stämpeln som kickboxningens värsting. Lägg därtill att han är en briljant fighter med mer hjärta än de flesta och knockout-kraft i nästan alla tekniker. På lördag går han sin sista match som kickboxare mot en annan storstjärna, Gökhan Saki. Den matchen får helt enkelt inte missas.

//Syk

Som MMAnytt rapporterade i veckan har Magnus ”Jycken” Cedenblad signat med UFC. Han kommer göra sin debut mot Francis Carmont i Globen i april. Jycken är en av Sveriges profilstarkaste fighters och var en av förhandsfavoriterna att signa till UFC on Fuel TV 2 som Globeneventet döpts till. Bra där Jycken, välförtjänt enligt mig.

En bra start på det nya året för Jycken minst sagt och januari som månad kickar igång fighteråret 2012 med en massa bra galor. Här är några du inte får missa:

1 Its Showtime 28/1, Leuwaarden, Holland

Badr Haris avskedsmatch mot Gökhan Saki är en av vinterns största händelser. K-1 sportens bad boy no1 byter till boxning i Las Vegas och Tungviktkickboxningen blir ytterligare en profil kortare. Tråkigt men avskedsmatchen mot Saki lär bli någon i hästväg.

2 Yakkao Extreme 21/1, Milano, Italien

Giorgio Petrosyan vs. Abraham Roqueni, Buakaw Por Pramuk vs. Askerov. Världsklass rakt av.

3 UFC in Rio 15/1, Rio de Janeiro, Brasilien

Aldo vs. Mendes kommer bli hur bra som helst och Rio levererar garanterat när UFC kommer till stan.

//Syk

Buakaw Por. Pramuk, mannen med de stenhårda sparkarna och den avancerade uppvärmningsdansen har gjort det igen. I helgen kunde ”the Lumpanee assassin” lägga en ny titel till listan när han relativt enkelt slog Australiens Frankie Giorgi i finalen av Thai Fights 70 kg. i Bankok, Thailand. Buakaw knep därmed sin andra titel för året (vann WMC-bältet i lätt mellanvikt i somras).

Sedan K1-Max förlorat i både ekonomi och anseende har den spektakulära thailändaren främst fightats i WMCs (World Muay Thai Council) regi kanske lite utanför blickfånget för många i Europa. Vad som är säkert är dock att Buakaw är tillbaka i sin bästa form.

Nu hoppas vi som gillar thaiboxning att Buakaw hoppar på det nya intressanta projektet FIKA (Federation International Kickboxing Association) som har förhoppningen att ta kickboxningen tillbaka till vad den var under glansdagarna för K-1. Kanske kan vi då få se Buakaw mäta kraftera med fighters som Petrosyan, Kyshenko och Souwer igen.

I 63 kg. blev en annan thailändare segrare i  Kem Sitsongpeenong som slog fransmannen Fabio Pinca. Pinca är för övrigt klar för att möta Buakaw i en superfight i Frankrike i mars.

För er som inte sett finalen mellan Buakaw och Giorgi så har ni den här!

[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://www.youtube.com/embed/ciYzolV7uac” frameborder=”0″ allowfullscreen]

//Syk