Ibland blir det inte så mycket recenserat i tidningen. Skälen må variera – skralt releaseschema eller tuff konkurrens – resultatet blir alltid detsamma. En illusion av overksamhet eller frånvaro på annat sätt.

Just den här fredagen är väl en kombination av ovan nämnda faktorer bidragande. Nästa vecka är ju inte den mest stjärnsprakande när det gäller hårdrocksreleaser, och även om marknaden berikas med släpp från bland andra Massacre (kolla gärna upp ”Back from beyond” som jag tidigare har berört i detta forum), Dynazty och Gamma Ray bedömdes ingen av dessa kunna konkurrera med Louise Hoffsten, Shakira och Anders Wendin, som recenseras av mina kompetenta kollegor i Nöjesbladet i dag.

I stället har jag fått nöja mig med en bottenposition. Och ett litet hörn i toppen.

Det är nämligen där i tidningen (en sån där prasslande sak som farbröder och tanter gillar att bläddra i) ni hittar veckans insatser från yours truly. Inte så mycket att hänga i påskriset, kan tyckas, men nog med tips så det räcker och blir över. Så nu gäller det att hålla i hatten. För även om två av mina val på Veckans spellista inte finns på Youtube (kolla in Drömrikets ”Arendal” här och Akanis ”Who’s to blame?” här) så blir det ändå en nätt kollektion på åtta spår från Triptykon till Xibalba. Och som dessutom bjuder på premiär av nya stycken från Thundermother, superprojektet Killer Be Killed samt hela nya Ringworm-albumet ”Hammer of the witch”.

Och jo, visst blir det ett tweet också.

Mycket nöje.

VECKANS SPELLISTA

VECKANS TWEET

Det finns så klart många anledningar att vara lite extra exhalterad över ett nytt death metal-släpp. Det kan ju dölja sig en fräck debutant där bakom (tänk Vampire eller snart aktuella Miasmal) eller så är det en veteranakt i stil med Massacre som ämnar visa upp aktuell dagsform med sitt första album sedan världen gick runt med en kollektiv ”Macarena”-psykos.

Någonstans däremellan hittar vi Baltimores egna fartfantomer Misery Index. Med en karriär som går att spåra till 2001 hamnar ensemblen någonstans i mitten; vare sig purfärskt eller sedan länge inarbetad i publikens medvetanden. Utan snarare fortfarande på väg mot karriärens största toppar.

Om dessa kommer i och med kommande femtegiven ”The killing gods” är naturligtvis för tidigt att uttala sig om, men det finns faktorer som talar för det. Inte bara för att utgåvan innebär att gruppen har bytt bolagshemvist från Relapse till Season Of Mist – om nu presenterade aptitretaren ”Conjuring the cull” får vara vägledande har kvartetten något väldigt brutaltrevligt på gång.

Runt den 23 maj får vi facit. Och förväntningarna är ju inte direkt låga, så att säga.

I den gränslösa internetvärlden tycks det spela mindre roll exakt var medlemmarna i ett band bor. Med några datorprogram, en schyst bredbandsuppkoppling och chattkommunikation går det hur som helst bra att göra musik – även om man rent fysiskt befinner sig på olika sidor av Atlanten.

Det här är ett pragmatiskt förhållningssätt till skapandeprocessen som superprojektet Akani har tagit fasta på. Trots att medlemmarna – det vill säga gitarristerna Anders Björler (At The Gates) och Daniel Antonsson (ex-Dark Tranquillity), basisten Victor Brandt (Entombed A.D.), trummisen Anders Löwgren (Dead Reprise) och frontmannen Jorge Bravo (Merauder) – är utspridda mellan Örebro, Göteborg och New York har man lyckats få ihop en sjutumssingel, med tänkt släpp i maj via Demons Run Amok. Och det utan att ens ha varit i samma rum samtidigt. Och ännu mindre repat ihop.

I stället har materialet på ”Santa muerte” (en utgåva Antonsson dock inte medverkar på) satts ihop via mejlkonversationer och plockats ihop del för del. Väldigt underground och under branchradarn, men med ett väldigt lyckat resultat.

Bevis? Ta en stadig tugga av spåret ”Who’s to blame” via spelaren strax söderöver.

Och skyll inte på mig om du känner dig precis som Phil Anselmo på bilden här ovan.

Det gäller ju att skynda långsamt mellan varven. Inte direkt slita ut sig, utan presentera sig när andan faller på.

Ett behagligt förfarande, så klart. Och en strategi som tycks passa NOLA-kungarna likt en konsultförordad handlingsplan.

Därför – i runda slängar ett och ett halvt år efter första installationen i en aviserad ep-kvartett är det dags för del två. Fullkomligt logiskt döpta ”Down IV – Part II” är tänkt att nå allmän konsumtion i mitten av maj via Roadrunner och avviker inte så mycket från gruppens redan uppslagna linje. Det färska materialet – som har spelats in i frontmannen Phil Anselmos hemstudio Nosferatu’s Lair tillsammans med Michael Thompson – är rumlande riffigt med ett groove som känns igen. Lyssna bara på försmaken ”We knew him well” här nedan, och pricka in den 13 maj i almanackan.

Med samma utgivningstakt lär vi ju få vänta till årsskiftet 2015/2016 på tredjeskivan.

I den eviga kampen att säkra en dräglig levnadsstandard i en inte helt inkomstbringande musikbusiness kan det vara uppfriskande med människor som följer sitt hjärta. Artister som sätter integritet före enkla inkomster och som står upp för det de tror på, oavsett om det kastas lukrativa erbjudanden dess väg.

En sådan är Tom Gabriel Fischer, den schweiziske metalvisionären som på ett väldigt egensinnigt sätt har lyckats revolutionera den hårda musiken – hela två gånger. För även om hans tonårsprojekt Hellhammer agerade slagpåse och sågades jäms med fotknölarna under det tidiga 1980-talet går det att spåra grunderna till det vi känner som black metal till dess oborstade och kompromisslösa helvetesmuller som presenterades via exempelvis ”Satanic rites”-demon och ep:n ”Apocalyptic raids”. Och lika mycket tänjde och drog han i det fysiskt och kreativt möjliga med uppföljargruppen Celtic Frosts innovativa utgåvor ”To mega therion” och ”Into the pandemonium” ungefär samtidigt som stora delar av världen nynnade på ”The final countdown”.

Att allt gick käpprätt åt Gehenna när gruppen fick för sig att spela glamrock runt ”Cold lake” (1988) får därför vara förlåtet. Utan Zürichauteurens insatser för den tuffa musiken skulle metalvärlden se väldigt annorlunda ut och vid tvivel om det påståendets korrekthet – fråga bara Behemoth. Eller Paradise Lost. Eller Watain. Eller något annat av de tusentals band som de senaste decennierna har funnit intellektuell stimulans och inspiration i Fischers banbrytande visioner.

Det blev ju en comeback av det hela. En kärv ”Monotheist” (2006) som malde och stökade och som såg ut att bli början på en ny vår för Celtic Frost, en comeback som kom av sig då medlemmarna lackade ur på varandra och sedermera la ner verksamheten två år senare. Ett avvecklingsbeslut som inte alla har kunnat acceptera, till exempel arrangörerna bakom den haussade Wacken-festivalen.

I en intervju med The Quietus avslöjade Fischer nyligen att han och basisten Martin Ain fått erbjudandet att återbilda gruppen – till den nätta timlönen av 100 000 euro (i runda slängar 930 000 svenska kronor). En räkmacka för många, men ett erbjudande som förkastades med följande motivering:

– Jag investerade en herrans massa tid, kreativitet och pengar i att återlansera Celtic Frost, och det gick åt skogen. Jag ångrar inte att jag gjorde det, men jag är inte sugen på ännu en personlig besvikelse och en ny kraschlandning. Jag vill inte skjuta mig i ansiktet en gång till. Jag hade verkligen velat fortsätta, men det var omöjligt.

Med andra ord – den som önskar sig ett återförenat Celtic Frost kan glömma det. Ett trist besked, måhända, men nog finns det tröst mitt i all besvikelse.

Exempelvis via det faktum att Fischer, även kallad Warrior när andan faller på, fortsätter sin musikaliska gärning via projektet Triptykon. I mångt och mycket en förlängning av ”Monotheist”-visionerna, bara framförd av till viss del andra människor och på ett marginellt annorlunda vis.

För fyra år sedan släppte kvartetten – förutom Fischer bestående av basisten Vanja Slajh, trummisen Norman Lonhard och Frosts livegitarrist V Santura – den hyllade debutskivan ”Eparistera daimones” och ep:n ”Shatter”, om lite mindre om en månad är det dags för album nummer två. Från ”Melana chasmata”, som  liksom föregångarna släpps via Century Media, går det nu att reta aptiten med låtarna ”Breathing” och ”Boleskin house”. Två ytterlighetsstycken som ramar in soundet, från rasande knockoutmetal till introvert doomsniglande.

Återuppväcka Celtic Frost? Nej, det känns faktiskt ganska onödigt.

Erfarenheten säger att en aldrig ska bilda sig en bestämd uppfattning utifrån ett försök. Och lika lite, om inte ännu mindre, om ny musik via ett bootlegfladdrigt Youtubeklipp som får det mesta att låta likt navelludd.

Icke desto mindre – det här är vad som finns att tillgå och därmed också det som i dagsläget får analyseras.

De flesta känner säkert till gundförutsättningarna. De närmaste månaderna avser de fyra metalryttarna att kånka världen runt under parollen ”Metallica by request”. Ett upplägg som, förutom att fansen har möjlighet att påverka repertoaren genom att önska låtar, även innebär att gruppen spelar en ny låt. Jag får erkänna att jag var aningen skeptisk till dessa förhandsuppgifter då de presenterades samtidigt som kvartetten avslöjade att de besöker Sthlm Fields den sista fredagen i maj. Jag menar, när det gäller att krysta ur sig ny musik är Metallica inte direkt den mest produktiva av grupper utan de tycks snarare vara genuint tyngda av uppgiften.

Likväl, så finns den där nu för allmän beskådad. Den första originalkompositionen som når allmän granskning sedan ”Death magnetic”-epilogen ”Beyond magnetic” släpptes i december 2011. (Loutallica-haveriet väljer jag fortfarande att förtränga, för min egen mentala hälsas skull.) Kallad ”The lords of summer” premiärspelades kompositionen i natt svensk tid i den colombianska huvudstaden Bogotá och om denna låt kan ge någon fingervisning om var thrashgiganterna ämnar gå verkar svaret vara: inte så långt.

I mångt och mycket framstår låten likt en naturlig förlängning av ”Death magnetic”-tänket. Ganska så snabbt, riff-fyllt och aningen oredigerat. Tänk lite ”Battery”-tramp, tempobyten, ”Sad but true”-intro och en refräng som inte riktigt går att bli klok på.

Som sagt. Det här är ett uruppförande. Som får granskas under mindre gynnsamma förhållanden, vilket gör att det heller inte går att dra några vidare analytiska slutsatser över dess egentliga kvaliteter. Så dessa får för tillfället lämnas därhän. Och snarare glädjas över att ensemblen faktiskt har något som liknar nya låtar på gång inför de inspelningar som ska ta vid under 2014.

Desto mer konkret – vad innebär då ”Metallica by request” för repertoaren? Ett givet svar: inte så mycket, vilket nattens setlist avslöjar. Snarare är det en väldigt konventionell uppställning, med få överraskningar. Om ens någon. Vilket visar sig vid en redogörelse över de framförda styckena, som följer här:

1. Blackened
2. Master of puppets
3. Welcome home (Sanitarium)
4. Fuel
5. The unforgiven
6. The lords of summer
7. …And justice for all
8. Sad but true
9. Fade to black
10. Orion
11. One
12. For whom the bell tolls
13. Battery
14. Nothing else matters
15. Enter sandman

Extranummer:
16. Creeping death
17. Ride the lightning (publikens val)
18. Seek & destroy

Jaha, liksom? Att peta in blott ett önskenummer skänker inte direkt någon exklusivitet åt presentationen, även om uppställningen så klart är väldigt stark – om än väldigt balladtung.

Jag är ett tålmodigt fan. Förlåtande och godkännande, stundtals lite väl snäll. Jag gillar ju alla de här låtarna, tvivla aldrig på det. Men det känns som att ni kräver, vi spelar-parollen snarare blir en tåfjutt än en klockren, och spännande, rökare i krysset.

Vi får se hur det har utvecklats då Metallica når Stockholm och Gärdet den 30 maj.

Fotnot: Sedan ovan skrevs har även en studiodemoversion av låten dykt upp. Den går att ta del av här – liksom en proffsfilmad version från bandet självt. Rawk!

VECKANS TWEET

Och så var det med det.

En snabbis kan betyda så mycket. Men bara lugna, barn – här behåller vi kläderna på.

Och koncentrerar oss i stället på den amerikanska singer/songwritern Sarah Kane, av den enkla anledningen att hon har gjort en helt orimligt odjentig cover på de svenska traggelmästarnas låt ”Bleed”.

Inte för att det på något sätt egentligen låter som samma låt, här kan vi verkligen prata om ett nyarrangemang som gör om från grunden, men som är väldigt njutbar och trevlig.

Mycket mer att så finns väl inte att tillägga. Mer än att Sarah herself, även ansvarig för en radikal omstuvning av Cannibal Corpses ”Carnivorous swamp”, säkert blir väldigt glad om du går in på hennes Facebooksida och gillar hennes verksamhet.

Så. Nu kan ni återgå till torsdagens övriga åtaganden och distraktioner.

Handen upp, ni som minns skivan ”The promise”.

Inte?

Nå, förvisso har det gått hela 18 år sedan nämnda fullängdare var aktuell, men dess eventuella plats i glömskans mörkaste vrår beror nog mer på att det är ett hemskt verk snarare än att den släpptes samma år som hitlistekometen Lorde föddes.

Likväl, nämnda alster är ändå Massacres senaste album. En platta så usel att den förärats föga smickrande 2 procent – av hundra – i betyg på The Metal Archives. Ett betygsnitt som faktiskt känns ganska så rimligt i sammanhanget, då dess gruvligt osvängiga groove metal är så stelbent att den är på väg att välta så fort ”Nothing” stapplar igång.

Ja, det är ett album vi helst bör glömma. Och jag ber så mycket om ursäkt för att jag drog upp den där bottensatsen till ytan här igen. Men det har ju sin relevans, om inte minst som ett avskräckande exempel för hur man inte ska följa upp en så lyckad debut som ”From beyond” (1991). Något som Floridagruppen – bland annat bestående av de tidigare Death-medlemmarna Rick Rozz (gitarr) och Terry Butler (bas) – rimligtvis är väldigt medvetna om.

Därför kallas kvartettens inom kort aktuella tredjemacka kort och gott ”Back from beyond”. Liksom för att markera att ”Promise” var något annat, inte en riktig Massacre-utgåva, ett felsteg som skickade gruppen i vila i ett och ett halvt decennium. En träda som emellertid upphörde högst sporadiskt redan 2006 men som blev permanent först för tre år sedan.

Ja, som ni märker har gruppen – i dag även bestående av trummisen Mike Mazzonetto och vokalisten Edwin Webb – inte direkt bråttom att pumpa ut nya produkter på marknaden. Sedan återlanseringen har enda skivavyttringen så här långt inskränkt sig till skivan ”Condemned to the shadows” (2012), vilket gör den kommande tilldragelsen än mer exklusiv.

Om lite mindre än två veckor släpps comebackalstret ”Back from beyond” via Century Media – redan i dag kan ni granska titelspåret i videoform. Och det är ju trevligt nog för att vi återigen kan glömma den där pruttkorven som kallas ”The promise”. Det vill jag ju lova.

Minnesgoda erinrar sig kanske att jag redan då det var aktuellt, i maj 2011, valde att uppmärksamma albumet ”Crimen laesae majestatis divinae” lite extra. Och det var det ju värt, speciellt då det positionerade sig någonstans emellan Mercyful Fate och Iron Maiden och därmed tog upp kampen mot då likaledes skivaktuella och ideologiskt ganska så närbesläktade In Solitude om titeln som Sveriges främsta King Diamond-adepter.

Sedan dess har Uppsalakollegorna seglat ut på okänt vatten i och med den närmast genrelösa ”Sister”, släppt förra året, medan Kristianstads Portrait å sin tur vägrar att överge sin ockulta mission.

Och det ska vi nog vara tacksamma över. Jag är det i vilket fall som helst, inte minst då kvintetten på kommande tredjegiven ”Crossroads” inte har filat eller krånglat till det i onödan. Det låter fortfarande mycket som det byggts en soundmässig bro mellan ”Don’t break the oath” och ”The number of the beast” och tillbett ett monument över dess förträfflighet på Hammarsjöns strand. Lagom ondskefullt, väldigt pyramidnitat, men samtidigt melodiskt nog att vara värt uppmärksamhetsinsatsen.

Ett smakprov på detta levereras via låten ”In time”, som du hittar här nedan. Mer av denna vara väntar när fullängdaren når allmän granskning den 23 april.