I sammanhanget får en titel som ”Dark roots of thrash” ses som väldigt rimlig. Vi talar ju trots allt om en grupp som ständigt befunnit sig strax under genrens fantasiska fyra – Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax – och som har överlevt såväl cancer som musikvärldens nycker.

I år har det dessutom gått hela 30 år sedan formationen – då under benämningen Legacy, som byttes tre år senare till det därefter aktuella Testament – vilket så klart ska firas. Ganska så stort också.

Den 9 oktober ämnar Bay Area-gruppen nämligen skruva upp festiviteterna genom att släppa ett konsertdokument med ovan nämnda titel omfattande en dvd och två cd-skivor.

Huvudföreställningen består av en liveshow filmad med en herrans massa kameror på The Paramount i Huntington, New York, tidigare i år och är regisserad av Tommy Jones (Death Angel, Soilwork med flera) medan Juan Urteaga (Exodus, Machine Head) ansvarar för den biffiga och väldigt studioperfekta ljudmixningen.

Jubileumspaketet når handeln via Nuclear Blast och släpps även i separata cd- och lp-utgåvor.

September burkar vara en av årets matigaste musikmånader. Man kan se det som att proppen går ur efter sommartorkan, och att bolagen stångar sig blodiga mot varandra i kampen om skivköparna.

Så även i år. Varför jag inte har någon konventionell recension att bjuda på den här fredagen. Vilket inte heller är någon katastrof, då det just denna vecka är ganska så blekt gällande releaser inom mitt bevakningsområde. I stället blir det i Nöjesbladet anmälningar på färska alster med bland andra Avicii, Manic Street Preachers, Lars Winnerbäck, Elton John och Lisa Miskovsky. För att nämna några.

Emellertid – helt sysslolös har jag inte varit för denna skull. I stället ägnade jag tisdagkvällen åt att gallra och sålla bland aktuella låtar för att få ihop en nervdallrande upplaga av Veckans spellista, som vi kallar den där lilla tingesten som brukar återfinnas längst ner till vänster på musikblockets startsida.

Och en sån blev det ju. En brokig samling som spänner från Bombus till Carcass och från Rise Against till Fit For An Autopsy. Om några ska lyftas upp, vilket de kanske ska. Den som vill läsa några snömosiga rader om varje stycke plockar upp Nöjesbladet i dag, den som nöjer sig med att lyssna på skiten gör det i den här fiffiga spellistan:

Värt att notera angående just denna kollektion är dock att grupperna är rätt, men på vissa håll (Bombus och Fit For An Autopsy) är det andra låtar än de som publicerats i tidningen, då just de utvalda för stunden inte finns på Youtube. Vilket även gäller Gorguts, där det i stället blir en liveversion av ”Le touit du monde” i stället för en studiodito. Bara för att allt inte ska vara så förbannat enkelt här i världen.

Och med detta klargjort återstår väl bara en sak. Nämligen det här:

VECKANS TWEET

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Ashes Of Ares” på Spotify eller på Wimp.

Redan 2011 släpptes en ep från detta kändisprojekt. Ja, vi kan väl kalla konstellationen för en sådan utan att skarva på sanningen alltför mycket.

Death Ray Vision kopplar nämligen tillbaka till ganska så bortglömda Bostonbandet Overcast, obskyrt för de flesta, men vinner desto mer nutidsglans genom att sättningen bland annat består av Brian Fair från Shadows Fall och Mike D’Antonio från Killswitch Engage. Plus några andra snubbar som troligtvis ingen utanför den mest anala metalcorekretsen egentligen bryr sig om.

Nu behöver å andra sidan debutfullängdaren, släppt i veckan av Bullet Tooth och tillgänglig för streaming via Spotify och Wimp, egentligen inte sådana simpla intresseväckarargument som att peka på medlemmarnas huvudsysselsättningar.

Det räcker bra med att lyssna på ”We ain’t leavin’ till you’re bleedin’” för att ta en stärkande moshpaus så här strax före lunch. Gillar du Sick Of It All? Bra, det borde du göra. Cro-Mags? Fantastiskt, då är det här en platta för dig. Speciellt om du värdesätter en extra thrashig metaledge i slutleveransen.

Bra skit, helt enkelt.

Vanligtvis brukar en självbetitlad skiva mitt i karriären markera någonslags omstart. Ett sätt att relansera sig själva, med antingen nytt sound eller ny bemanning. Eller både och.

Vilket i så fall innebär att Dream Theater, Long Islands stoltaste fanbärare för progressiv komplikationsmetal, torde ha gjort det redan då förra albumet ”A dramatic turn of events” släpptes för snart två år sedan. Elftegiven var nämligen en nystart om något, efter skilsmässan med grundartrummisen Mike Portnoy 2010.

Denna dopstrategi slår dock först igenom nu, i och med lanseringen av ”Dream Theater” om två veckor. Som brukligt är i dessa streamingdagar så trissas intresset upp därinför med spridda låtsläpp lite här och där. Tidigare under sommaren var det ”The enemy inside” som fick agera smakprov, nu har turen kommit till semiballaden ”Along for the ride”.

I mitt tycke är det här en ganska ordinär komposition, där det mest imponerande är Mike Manginis melodiska slagverkshantering. Faktiskt en av de tristare stunderna på plattan (jag har haft den på streaming någon månad vid det här laget) och därmed ganska konstig som lanseringsverktyg. I alla fall, för den nyfikne går det att lyssna på låten i fråga precis här söderöver.

Mer egentlig underhållning finner man då, som rubriken redan har skvallrat om, i det klipp där munvige Roboyette käfttrummar sig igenom gruppens ”The dance of eternity” från skivan ”Metropolis part 2: Scenes from a memory”. Det är ett utmanande stycke i sig för en trummis, enligt uppgift innehållande 108 taktbyten, och totalt sinnesknullande överstyv då det framförs med rösten som enda instrument.

Det vill säga, precis det som ”Along for the ride” inte lyckas vara.

På ett sätt är det tur för den holländska dunderklubben att de inte kommer från Sverige. Med tanke på att de har baserat sin diskografi på krig i synnerhet och andra världskriget i synnerhet skulle de snabbt bli ett stort diskussionsämne och polarisera scenen mellan dem som kan erkänna beskrivare och de som blott där ser sympatisörer.

Två album – ”…Of frost and war” (2008) och ”On divine winds” (2010) – samt en ep kallad ”Warsaw rising” (2009) har det blivit så här långt för den här Asphyx/Thanatos/Houwitser-kopplade kvintetten. Så här långt, alltså. För trots att vissa medlemmar har lekt av sig i Grand Supreme Blood Court förra året har man hunnit fylla på ammunitionsförråden med tillräckligt mycket sprängstoff för att inleda ännu en offensiv.

Kampanjens egen d-dag inträffar den 25 oktober, då Hail Of Bullets avlossar ”III – The Rommel chronicles” (Metal Blade/Border). Som titeln skvallrar om är det en koncepthistoria som inte helt okontroversiellt skildrar den tyske generalfältmarskalken Erwin ”Ökenräven” Rommels gärning via tio kapitel.

Ett av dessa, andraspåret ”Pour le Mérite”, har släppts redan nu för att trissa upp intresset inför albumreleasen. Ett väldigt offensivt sätt att kicka igång tisdagen på, med andra ord.

Det kan bli en riktigt cool bioupplevelse av mest påkostade slag – eller årets luftslott.

Det är liksom svårt att bestämma sig utan att ha fått hela paketet. Vilket är sägs vara en blandning mellan en konventionell spelfilm och ett konsertdokument med ett av världens största metalband, tydligt inspirerat av såväl Led Zeppelins ”The songs remains the same” (1976) som ”The warriors” (1979) och säkert några andra verk som har släppts därefter och dessförinnan.

Säkert är i alla fall att Metallica när de nu väljer att presentera sig på allvar i IMAX-format inte har valt den rakaste vägen och gjort en konventionell livepresentation. Själva storyn i sig (läs mer om denna och grundläggande basfakta här) tycks förvisso inte vara av det mer artistiska slaget, men själva inramningen är ändå så svårtippad att det kan bli lite vad som helst av det hela.

Vilket också de två nedan släppta klippen ur ”Metallica: Through the never” skvallrar om. Huruvida dessa är representativa för helheten som sådan går såklart bara att spekulera i. Och den enda slutsatsen som egentligen går att dra av dessa är väl att liveljudet och -prestationen tycks väldigt tillfixad i efterhand. Jag menar, när spelade Lars Ulrich senast dubbelstamp med sådan exakthet som i ”Cyanide” här nedan? 1987? 1985? Någonsin?

I vilket fall som helst – jag kommer att se den här rullen. Om inte annat för att själv få avgöra dess eventuella värde eller värdelöshet.

När det nu kan tänkas bli. Enligt SF har man i nuläget ingen information om när eller ens om filmen får biopremiär i Sverige.

Uppdatering den 12 september: Nu har det även släppts ett par bakom scenerna-klipp som går att syna här nedan.

Ofta blir det väl lite sisådär. Ett gäng mer eller mindre upphöjda musiker söker sidospår och vänstrar med varandra på ett eller annat sätt – och så blir det bara ”jaha” av det stora hela.

Du minns kanske The Damned Things. Om inte – det är förlåtet. För samarbetet som skulle viga ihop Anthrax med Fall Out Boy och Everytime I Die tycktes försvinna snabbare än någon hann säga ”We’ve got a situation here” och någon uppföljare till trots allt hyggliga albumet ”Ironiclast” (2001) tycks det inte bli. Vilket nog få sörjer.

Fler exempel på hur illa det kan gå: Rock Star Supernova (vinnaren i en dokutävling på tv uppbackad av Jason Newsted, Tommy Lee och Dave Navarro och Gilby Clarke), Hellyeah och Linkin Park-Chester Benningtons Dead By Sunrise.

Nu finns det emellertid undantag från den regel jag försökte bevisa här ovan. Ganska så nyss bevisade Chino Moreno och medlemmar från nedlagda Isis hur bra det gick att gifta deras talanger, på hemmaplan hittar vi exempelvis Bloodbath och Khoma. För att nämna några få och mindre uppenbara.

Ytterligare rotande i arkiven gräver upp ett kortlivat projekt kallat Nailbomb, som också leder oss fram till det som detta orerande egentligen ska handla om. I detta kortlivade projekt (endast aktivt 1993–1995 och vars diskografi blott består av fullängdaren ”Point blank” och en liveplatta) mullrade nämligen Fudge Tunnels Alex Newport industriell thrash metal tillsammans med en viss Max Cavalera (då fortfarande frontman i Sepultura).

Nu är just nämnde brasse på banan igen. I ett projekt som ännu inte tycks ha ett namn, men ändå en besättning som kan få även den mest sansade att jumpdafuckup av ren upphetsning.

Förra veckan inledde Cavalera (snart albumaktuell med Soulfly) inspelningarna av en platta tillsammans med Troy Sanders (Mastodon), Greg Puciato (The Dillinger Escape Plan) och Dave Elitch (The Mars Volta). Hur detta kan tänkas låta går det bara att drömma om, men troligtvis inte som en blandning av medlemmarnas ordinarie grupper.

Enligt brittiska Terrorizer, som har hälsat på i studion, kommer resultatet av nämnda studiobesök i Los Angeles att släppas nästa år och är tänkt som en engångsgrej. Och soundet? I en intervju med Noisecreep tidigare i år har Puciato avslöjat att själva utgångspunkten tycks vara medlemmarnas gemensamma kärlek till gammal punk, hardcore och thrash vilket säkert kan skvallra om vartåt det barkar.

Den ännu odöpta skivan sätts ihop tillsammans med Josh Wilbur (Lamb Of God, Gojira med flera). Vilket bolag som slutligen ser till att den når handeln är även det i dagsläget Max-imalt oklart.

Spännande att höra lär det bli, i vilket fall som helst.

Handen på hjärtat – debuten ”Considered dead” var en ganska så intetsägande skapelse. Släppt av Roadrunner-sidospåret R/C 1991 hamnade den mitt i dödsmetallexplosionen och försågs därför högst naturligt med ett Dan Seagrave-omslag och en plastig Scott Burns-produktion som tycks ta titeln på öppningsspåret, ”Stiff and cold” på för stort allvar.

Men det där var blott skivan då Quebec-gruppen lärde sig att gå och tog några stapplande steg inom en metalscen som snart skulle vända sin uppmärksamhet mot Norge och dess diskantladdade högkontrastmangel.

Tre skivor till hann det bli i alla fall – ”The erosion of sanity” 1993, ”Obscura” 1998 och ”From wisdom to hate” 2001 – innan verksamheten lades på is 2005. Detta mest genom ett sakta utplånande som väckte föga uppmärksamhet i de stora leden.

Åtta år senare är situationen väldigt motsatt. Helt plötsligt är Gorguts en referenspunkt inom den tekniska dödsmetallen och kan nu se sig åtnjuta samma pionjärstatus som exempelvis Atheist, Suffocation och landsmännen i Cryptopsy. Branschtidningarna vräker på med bjärta fyrfärgsomslag och överallt sjungs Luc Lemays lov.

Väldigt rättvist, måste tilläggas. För nu aktuella ”Colored sands” (Season Of Mist/Sound Pollution) är en skiva som går bortom ordinär death metal. Som tänjer på gränserna och mutar in ett helt eget område som slentrianlyssnaren helst inte bör beträda. Det här är minerad mark. Ett avantgardistiskt möte mellan genreböjarakter likt Deathspell Omega, Portal och Blut Aus Nord. Fast mycket mer kontrollerat, överprogressivt och … out there.

På så sätt kan femteskivan tilltala även andra än de mest insnöade genretrollen. Det progressiva anslaget lär slå an en sträng hos den mer vidsynte Dream Theater-lyssnaren, djentkonnässören bör finna stort utbyte i de trixiga krumbukterna i leveransen medan de som exempelvis finner mycket nöje i Between The Buried And Mes ”The silent circus” här kan se sig rikligt belönade.

”Colored sands” är ett galet uttrycksfullt verk som utmanar, fodrar och som kräver. Det vill säga – allt som ”Considered dead” inte var. Allt var inte bättre förr.

Fotnot: Här kan du lyssna på plattan på Spotify och på Wimp.

”The paradigm shift” – release i kommande månadsskifte – innebär inte bara ett nytt album från nu metal-arkitekterna från Bakersfield, Kalifornien. Desto viktigare är kanske att det här är första studiosamarbetet med återvändande gitarristen Brian ”Head” Welch sedan tio år gamla ”Take a look in the mirror”.

Många har också gett Jesusskallen – som under sin paus från bandet har hunnit skiva två självbiografier samt släppt skivor med Love And Death – något av en frälsarroll i den relanserade sättningen. Som att hans vitt erkända refrängsinne skulle kunna göra vin av vatten och därmed berusa massorna som om det vore 2002 ännu en gång.

En sak är säker: Förstasingeln från ovannämnda comebackskiva, om jag får använda benämningen aningen löst, gjorde det inte. Snarare känns ”Never never” snarare likt speltidsfyllnad med irriterande blek vers och anonym refräng än något riktigt toppspår att skryta över, vilket gör att nu läckta ”Love and meth” känns desto hetare.

Okej, det är ingen ny ”Did my time”, ”Falling away from me” eller ”Blind”. Men likväl ett spår som visar att ”Head” fortfarande kan slå huvudet på spiken då det gäller att slöjda till smittsamma melodikrokar.

Mer om detta i slutet av månaden, då ”The paradigm shift” recenseras enligt konstens alla regler.

Carcass

Surgical steel

Nuclear Blast/Sony

DEATH METAL Typscenariot: Klassiskt band återförenas, gör några gig – och släpper en trist platta.

I detta sammanhang är britternas första studioskiva sedan 1996 års utskällda ”Swansong” en motsatssensation. Ideologiskt befinner sig ”Surgical steel” förtjusande nog mitt i skåran mellan melodierna på ”Heartwork” och det snitsiga manglet på ”Necroticism – descanting the insalubrious”, en mer än 20 år gammal kista som passar som den vore måttbeställd. Titta bara på omslaget; precis så välarrangerat och slipat är innehållet. Likt en hammare mot pannan (”Captive bolt pistol”), ett förlösande snitt i aortan (”Thrasher’s abattoir”) eller blodsänk på väggen (”The master butcher’s apron”) är genomförandet så snyggt att man inte ens ids sakna svenske ex-gitarristen Michael Amott.

Det gore ju så bra ändå.

Bästa spår: ”Mount of execution”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Mer om Satyricon kan ni läsa i Aftonbladet i morgon, då det även blir några rader Vista Chino. Riktigt lördagsgodis.