Så sent som i fredags diskuterade jag och en nära vän inställningen till dessa metalpionjärer från den franskspråkiga delen av Kanada.

Att man snarare vill gilla dem än omfamnar deras innovativa tordön fullt ut. Att gruppens ständiga återkomst som referenspunkt snarare beror på dess rykte och status än den personliga inställningen till gruppens mångfacetterade diskografi.

Jo, jag gick loss på såväl ”Rrröööaaarrr”, ”War and pain” och ”Killing technology” för en herrans massa år sedan. Men det var nog, handen på hjärtat, mer beroende på att det var något man skulle göra än av ärlig hängivenhet.

Dags för ändring på torpet nu? Ja, det skulle väl sannerligen vara på tiden i så fall.

Lagom till gruppens stundande 30-årsjubileum gör kvartetten, där Daniel ”Chewy” Mongrain alltjämt ersätter avlidne gitarristen Daniel ”Piggy” D’Amour, gemensam sak med europeiska Century Media och släpper sitt trettonde studioalbum, döpt till ”Target earth”, via labeln och sitt egna Iron Gang Factory.

Den 21 januari nästa år är det dags.

Och jag får därmed anta att det lär finnas både en och två anledningar att återkomma till VoiVod framöver.

Katatonia

Dead end kings

Peaceville/Playground

METAL Nionde albumet erbjuder, som alltid, tonkombinationer som bäst beskriver ett sinnestillstånd. Det är liksom svårt att ta sig an ny musik från Stockholmsgruppen och gira undan det melankoliska underlaget. Det är dominant, konsekvent och allt som oftast närvarande, likt ett sepiatonat svårmodsfilter som endast de sköraste melodistrofer tillåts passera igenom. Slölyssnaren får härmed se sig varskodd; ”Dead end kings” fordrar koncentration och minimal omvärldsdistraktion. Det är först i absolut mental stillhet som de snillrika proginfallen framträder i sin fulla prakt och harmonierna spirar vårlikt i novemberdunklet. Hörlurar är ett måste.

Bästa spår: ”Ambitions”.

ÅTERBLICKEN: Metallica sätter griller i huvudet på Sveriges hårdrocksskribenter

Ett rum proppat med kreti och pleti inom svensk metalmedia.

Ett dundrande ljudsystem – och ett ännu osläppt album från genrens giganter.

Det var bevisligen nog för att en kvalitetskollskollaps som än i dag förföljer många av oss närvarande.

VAR? Universals kontor i Stockholm.

NÄR? Den 28 april 2003.

VARFÖR? För att begripa den hausse som Metallicas ”St. Anger” initialt åtnöjt, jag är högst medskyldig, måste man sätta utgåvan i sitt sammanhang.

Det handlade ändå om en grupp som efter dundersuccén med sin svarta skiva tolv år tidigare mest fyllt schemat med den ena obegripligheten efter den andra. En svag dubbelladdning via ”Load” och ”ReLoad”. En omfattande coverskiva vid namn ”Garage inc.” – men också ett infekterat nedladdningsbråk och en James Hetfield som tvingats skriva in sig på torken.

Det är måhända just därför gruppens åttonde riktiga studiomacka till en början mottogs likt tonsatt guld.

Själv gjorde jag nästan i byxan av pur upphetsning över att combon spelade hårt igen. Krystade mig högröd i formuleringarna, refererade till Tool, Discharge, Slayer och Meshuggah, men glömde någonstans bort det mest relevanta:

Att ”St. Anger” som album betraktat är rätt drumligt.

Så kan det gå när ivern vinner över eftertanken.

På sätt och vis går kombinationen att se lite som den moderna metalcorescenens dream team.

Kanske fullt naturligt, då de väldigt välkolorerade frontmännen Brendan Schieppati (Bleeding Through) och Alex Varkatzas (Atreyu) gör gemensam sak under namnet I Am War.

Debutalbumet ”Outlive you all” (Razor & Tie/import) bottnar sig i något så osexigt som turnétristess, i alla fall om man får tro Varkatzas. Det var nämligen under en vända med sitt huvudband som idén föddes att sätta ihop ett nytt band som till fullo grävde sig tillbaka till sångarens hardcorerötter.

– Jag ville göra något som var pissförbannat och saknade begränsningar och förväntningar (på sig). Jag kände inte för att sjunga utan i stället skrika hela tiden, det är naturligt för mig, säger han.

– Jag insåg också att jag måste jobba med den mest aggressive snubben möjligt och Brendan var den första jag kom att tänka på. Vi har växt upp tillsammans och jag har sett honom lira typ en miljon gånger i diverse band. Så jag mejlade honom och lät frågan bero för stunden. Så fort turnén var avklarad träffades vi och testade mina idéer – och det funkade.

Den första frukten av Orange County-kollaborationen blev låten ”The poisoing”, som tillsammans med tolv andra stycken utgör fyllnadsmaterialet på ”Outlive you all”. Som är en relativt jättetrevlig metalcoresmocka av modernt snitt, producerad av Mick Kennedy (Anaal Nathrakh). Skulle jag recensera skulle betyget bli :+++:.

Lyssna på Spotify här.

Ja, ni läser själva i rubriken ovan.

Jag tycker mig ana en Melodifestivaleffekt. Och ett resultat som det brukar bli då de som gnäller högst också magsurt struntar i att rösta på den musik de faktiskt gillar.

Det Göteborgsgruppen har berikat Sverige med i år är att sötgrowla sig ända till Globen med låten ”Mystery” … och kanske inte så mycket mer.

För runt 714 000 röstande i Rockbjörnen Live var det tydligen en prisvärd bedrift och gruppen kunde därmed snuva mina personliga favoriter In Flames på den åtråvärda pokalen på Gröna Lunds stora scen.

Personlig kommentar och reflektion?

Ni kan nog gissa ungefär hur en sådan skulle te sig.

Men jag kan ändå kosta på mig en uppmaning till nästa år:

RÖSTA. FÖR. HELVETE!

Rockbjörnen Live är till syvende och sist publikens pris. Just din, metalvänliga, röst är värd lika mycket som hysteriska gilla-markeringar till Eric Saade och Justin Bieber. En nalle ska morra, rivas och bitas lite obekvämt.

Tillsammans kan vi fixa just det om tolv månader.

För några inlägg sedan saglade jag tämligen ohejdat över att detta innovativa Massachusettskollektiv ämnar besöka Stockholm och vattenhålet Strand strax före jul (den hårdaste klapp någon kan önska sig i år).

Nu finns det dessutom fler anledningar att låta snålvattnet flöda fritt – tillkännagivandet av en konsert på Brewhouse i Göteborg den 5 december, samt ett videolevererat smakprov från det i oktober stundande albumet ”All we love we leave behind”.

Promotionklippet till högst utmärkta låten ”Aimless arrow”, som du kan se här nedan, är regisserat av Max Moore och är en historia i sig. Hotfull, suggestiv, stötande – precis rätt bildsättning av Converges genreförnekande hårdmangel. I approve.

Själva fullängdaren, vars cd-upplaga släpps via Epitaph medan Deathwish tar hand om vinylutgåvan, är vanan trogen inspelad av gitarristen Kurt Ballou i hans studio i Salem, Massachusetts, och består av hela 17 nya stycken inklusive bonusspår.

– Vi har verkligen tagit ett stort steg med den här skivan. Materialet innehåller en massa subtila nyanser och vi lyckades verkligen göra dem rättvisa, kommenterar frontmannen Jacob Bannon studioprestationen.

Låtlistan ser ut som följer:

1. Aimless arrow

2. Trespasses

3. Tender abuse

4. Sadness come home

5. Empty on the inside

6. Sparrow’s fall

7. Glacial place

8. No light escapes (bonus)

9. Vicious muse

10. Cens and veils

11. Coral blue

12. Shame in the way

13. On my shield (bonus)

14. Precipice

15. All we love we leave behind

16. Runaway (bonus)

17. Predatory glow

Den 8 oktober beräknas ”All we love we leave behind” finnas tillgänglig för allmän konsumtion.

Grave

Endless procession of souls

Century Media/EMI

DEATH METAL Lite föraktfullt brukar sånt här kallas kött och potatis-döds.

Som för att poängtera att det presenterade knappast rör sig utanför det ordinära. En beskrivning som i sig blottlägger just den fantasilöshet som den anser sig kritisera.

För lika lätt det är som att avfärda den Gotlandsbördiga combons avyttring som stillastående och rutimentär, är det att poängtera att det är precis så här old school death metal ska låta; tämligen förfinad, snarare raspigt skrovlig än elegant och målsökande i sin förbehållslösa brutalism.

På så sätt är Graves tionde studiogärning sedan debuten med ”Into the grave” (1991) en ändamålsenlig prestation. Av rekryteringen av basisten Tobias Cristiansson (ex-Dismember) och gitarristen Mika Lagrén (Facebreaker) märks egentligen föga, då ”Endless procession of souls” är precis den parad av sturska riff och multna utbrott som lika gärna kunde ha rymts på exempelvis ”Fiendish aggression” eller ”Burial ground”.

Det är senigt och muskelstarkt. Och på sitt sätt väldigt köttigt och till belåtenhet.

Bästa spår: ”Disembodied steps”.

Snart är det dags för New Jersey-ensemblen att avtäcka den första delen i ett ambitiöst konceptverk som ska sträcka sig över två fullspäckade album.

Först ut: ”The afterman: Ascension” som släpps den 8 oktober via V2/Cooperative.

Uppföljarduon till 2010 års ”Year of the black rainbow” utspelar sig – som brukligt är – i gruppens egna fantasiverklighet Heaven’s Fence och kretsar runt figuren Sirius Amory, en vetenskapsman som upptäcker ”en energi som kan förena universums 78 planeter”.

Snurrigt värre, kan tyckas. Men skivan i sig är ändå musikaliskt svindlande nog att kittla gillandenerven, även utan den extra dimension som själva ramstoryn säkerligen tillför.

Ett första smakprov, i form av videon till låten ”Domino the desitute”, går att spana in nedan i väntan på helheten.

Andra installationen i sagan, ”The afterman: Descension”, är planerad till februari nästa år.

Sisådär två år, minst, efter konkurrenterna Nuclear Blast och Century Media har även Metal Blade valt att ta steget in i din smartphone.

I sin nyligen lanserade app – ladda ner här om du har en Iphone och här om du kör med Android – spelar det Kalifornienbaserade mangelbolaget också sina kort väldigt säkert. Speciellt då det lilla mobbeprogrammet innehåller ungefär vad man kan vänta sig. Och föga mer.

Nyheter om labelns artister finns så klart, liksom aktuella turnétillkännagöranden. Liksom möjlighet att streama utvalda låtar med bolagets grupper, kolla in videor, tjacka musik och … ja, kanske inte så mycket mer än så.

Med tanke på den långa väntan och startsträckan känns det rätt fattigt. Speciellt då Metal Blade fortfarande sällar sig till den allt mindre skara som konsekvent vägrar att släppa sina utgåvor till tjänster likt Spotify och Wimp.

Men, hey – den är ju gratis i alla fall.

The Darkness

Hot cakes

Pias/Canary Dwarf/Border

HÅRDROCK Med tanke på den turbulenta tid som följde på förra albumet ”One way ticket to hell … and back” (2005) torde det vara en ganska så vingklippt trupp som nu återvänder till skivmarknaden.

Så som det blir när grundformationen spricker mitt under pågående succéuppskjutning, då sångaren går ner sig i alkohol- och kokainmissbruk och en relansering – minus nedsupen frontman – under namnet Stone Gods blir mindre lyckad.

Men nu är The Darkness här igen – och de vill festa.

Ja, jävlar vad de vill festa.

Det märks bestämt när Justin Hawkins bara några strofer in i ”Every inch of you” hävdar att varje man, kvinna och unge vill snaska på hans skinnmikrofon. Liksom via det snygga cowbellsticket i förstasingeln ”Everybody have a good time” eller på konvolutet, där tre yppiga kex ålar runt på vad som tycks vara gigantiska amerikanska pannkakor. Självfallet generöst insmorda i sirap.

”Hot cakes” är med andra ord lagom infantil. Lagom underhållande på ett charmkorkat sätt och enligt samma konsekvens lagom genomhyggligt glamrocksglad, Queen-yvig och AC/DC-rytmisk. Och med en överraskande lyckad Radiohead-cover i och med ”Street spirit (fade out)” som största egentliga avstickare från det väntade.

Invändningen blir därför inte ny, men ack så bidragande till helhetsbetyget:
Det är den där rösten. Vissa må acceptera att Hawkins har samma magstöd som en bukväggsbråckpatient när han wailar loss i de höga partierna, jag blir mest irriterad.

Och det är ju i sammanhanget inte så festligt.

Bästa spår: ”Living each day blind”.

Den 19 september är det dags för ett nytt album med tjuren från Toronto och hans medarbetare.

Det blir säkert trevligt. Så som det brukar bli då Danko Jones lyckas pausa sitt flitiga turnerande länge nog för att fästa färskt material i studion.

De som är nyfikna på hur resultatet kan te sig behöver emellertid inte undra i onödan längre. För nu finns nämligen albumets första singel ”Just a beautiful day” för gratis nedladdning via en specialsida (som du hittar här). Hyggligt värre, liksom. Speciellt då stycket i sig är likaledes hyggligt och stabilt.

”Rock and roll is black and blue” är Danko Jones sjätte studioalbum (ep-samlingar och andra kollektioner oräknade) och dessutom det första med trummisen Atom Willard (ex-Rocket From The Crypt, Angels & Airwaves, The Offspring och Social Distortion med flera).

Låtuppställningen ser ut som följer:

1. Terrified

2. Get up

3. Legs

4. Just a beautiful day

5. I don’t care

6. You wear me down

7. Type of girl

8. Always away

9. Conceited

10. Don’t do this

11. The Masochist

12. I believed in God

13. In your arms

Och på tal om just Danko Jones kan jag rekommendera närmare bekantskap med den i sommar släppta dvd:n ”Bring on the mountain”. Kolla in trailern nedan – tjacka sedan. Garanterat trevligare än det mesta du kan se på tv i kväll.