De här raderna kan markera en skiljelinje. Mellan det vänliga och det bistra som tvivelsutan döljer sig bakom några almanacksblad. Mellan nedkoppling, avkoppling och en förnyad måstetillvaro med segrar och nederlag.

Möjlighet finns att blicka tillbaka på; såsom gripandet av Lamb Of Gods frontman Randy Blythe i Tjeckien för dråp, den farsartade rättegången och sedermera domen mot punkkollektivet Pussy Riot i Moskva, jubla över att Century Media har svalt förtreten och numera gör musik tillgänglig på Spotify och att därtill sörja Deep Purple-organisten Jon Lords tragiska bortgång. Jag skulle ju också kunna rabbla fram många bokstäver om exakt hur bra Primitive Weapons och Incindiary var på den där klubben i Brooklyn, om att Katatonias kommande ”Dead end kings” svalkade som värsta luftkonditioneringen i ett luftfuktigt SoHo eller om trevliga vinylfynd på Generation Records.

Allt sånt är fullkomligt möjligt, och kanske även motiverat.

Men jag skådar hellre framåt för stunden. Låter de semesterladdade batterierna kopplas upp mot kommande månader fyllda av trevliga konserter och evenemang.

Ja, första inlägget efter bloggtystnaden blir precis ett sådant.

En så kallad guide, med förslag och uppmaningar på god förströelse och dundrande glädjeämnen som räcker året ut.

I kalenderkorrekt ordning – det här är hetast hösten 2012:

• Terror, Kulturhuset, Stockholm 31/8 Förra besöket i huvudstaden, i en lällare i Hipstersöders västligaste kvarter, var ett av de tuffaste och energiska hardcoregig jag har sett i 08-land sedan benknäckarföreställningen med 25 Ta Life någon gång förra århundradet. Och inget talar för att bandets comeback i år kommer bli något annat än ett timslångt gympapass med många scendyk och virvlande dansrörelser i den så kallade gropen. Support kommer från brittiska Brutality Will Prevail, amerikanska Naysayer samt de blågula gängen Guilty och Hårda Tider. För våra vänner på västkusten är det också värt att notera att turnépaketet spelar på fängelset i Göteborg den 30 augusti.

• Close-Up Båten, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 6–7/9 Höstens första stora kryssningsnyhet (vi återkommer till den andra längre fram) är att Sveriges längst levande hårdrockstidning utökar höstprogrammet till två båtar. Den första lägger ut första veckan i september och har ett program som lär få skutan att kränga vilt – även vid värsta stiltje. Dragplåstret heter Soulfly, ett hyfsat känt band med en hyfsat känd Max Cavalera i spetsen, och som följer upp giget på Metaltown i somras och senaste cd:n ”Enslaved” med vild seglats på Östersjön. Därtill kommer en Peter Tägtgren-dubbel med Pain och Hypocrisy, holländska Asphyx första Sverigegig sedan 1991, snart albumaktuella The 69 Eyes, livefavoriterna Raubtier samt sleazetrupperna CrashDïet och Sister. Och därtill stilla pianobarsmys med Nicke Borg Homeland, hårdrockskaraoke, taxfree-möjligheter och annat trevligt. De som är intresserade av att mönstra på gör detta på Tallink Siljas hemsida.

• Nekromantheon, The Liffey, Stockholm 22/9 Coola klubben Püssy A Go Go:s höstprogram ser väldigt fräckt ut och borde egentligen återges i sin helhet. Vad sägs bara om kommande tillställningar med såväl Pagan Altar, In Solitude och Degial (28/9) som kultmangel med Aura Noir och Hellish Crossfire (23/11)? För att blott försiktigt skrapa på ytan när det gäller höstrepertoaren? I en bevisligen övertuff uppställning måste jag ändå flagga för ovan nämnda norskgäng – speciellt då den tidigare i år släppta andraskivan ”Rise, Vulcan spectre” med råge kan klassas som överlägsen i höghastighetsthrashgenren. Fullt ställ förväntas på The Liffey, beläget på Stora Nygatan 40 i Gamla stan i Stockholm.

• Dying Fetus, KB, Malmö 27/9 Megamangel i massor är närmast en garanti och i sig en fullgod orsak till närvaro. Speciellt då smattertrions gig på Getaway Rock var tvunget att prioriteras bort till förmån för Manowars jönserier var det som krävde anmälning. Med andra ord finns det många skäl att ta revansch i höst, då Marylandgruppen gör gemensam sak med Job For A Cowboy i Sverige. Till dess – låt hyfsat färska ”Reign supreme” blåsa vaxet ur öronen. Och se till att vara redo att bli ”subjected to a beating” på ovan nämnda lokal eller på Sticky Fingers i Göteborg samt Klubben i Stockholm.

• Sweden Rock-kryssningen, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 4–6/10 Höstens andra Östersjönyhet är att även Sweden Rock kör två vändor från Sverige till Finland – dock i ett svep. Den som pallar med 48 timmar kryssningsvanvett kan därmed njuta två set från tyska Rage, och därtill framträdanden från såväl Michael Monroe, Magnum, Portrait, Macabre och Satyricon. För att nämna några. Biljetter bokas här.

• Nasum, Debaser Medis, Stockholm 6/10 Föreställningen på Metaltown i somras (en ganska så reservationslöst hyllande recensent vid namn Mattias Kling fläskade på med :++++:) hade måhända räckt som sentillkommen avrundning. Tacksamt nog har Örebros finest valt att förlänga sin avskedsturné med en handfull svenska höstdatum. Göteborgs Truckstop Alaska får höghastighetsbesök 21/9, medan det den första helgen i oktober byggs upp för grind finale i Malmö på fredagen och i Stockholm på lördagen. Support kommer från Massgrav, Skitsystem och Black Breath – och i huvudstaden gäller dessutom fri entré innan klockan 21. Fler skäl för närvaro? Kolla in den här filmen från Göteborg i somras.

• WASP, Arenan, Varberg 6/10 Ett 30-årsjubileum ska naturligtvis firas med buller, bång, konfetti och serpentiner. Och kanske därtill en sågklinga i skrevet och en rakbladsröst i fronten. Klart är i alla fall att Blackie Lawless ämnar fira tre decennier i branschen med en spektakulär föreställning. Två timmar show, uppdelad i tre akter, utlovas med en blandning av gammalt och nytt samt en nedbantad genomkörning av det högst förnämliga albumet ”The crimson idol”. Och därtill videoskärmar, bomber och granater samt ”inslag från gruppens tidiga scenshow”. Är Siwert Öholm varnad om detta? Övriga Sverigedatum: 7/10 Linköping (Cupolen), 9/10 Uppsala (Katalin), 10/10 Hässleholm (Qpoolen), 11/10 Trollhättan (Älvshögsborg), 12/10 Sundsvall (Spegelsalen), 13/10 Örebro (Conventum), 14/10 Eskilstuna (Lokomotivet), 25/10 Huskvarna (Teaterladan), 26/10 Stockholm (Rockklassiker-kryssningen) samt 27/10 Karlstad (Nöjesfabriken).

• Dragonforce, Tyrol, Stockholm 16/10 När högst kompetente frontmannen ZP Theart tackade för sig 2010 låg den höghastighetsspelande power metal-ensemblen ganska så pyrt till. Lösningen: att söka en minst lika röststark ersättare på nätet. Till slut lyckades hitta rätt – och sedan dess är det Marc Hudson som svingar mikrofonen i bandet. Tidigare i år släpptes den nyrenoverade sättningens första album tillsammans, döpt till ”The power within” och i Sverige spelar de även i Lund den den 21 oktober och i Göteborg kvällen efter.

• Accept, Trädgårn, Göteborg 3/11 Årets så här långt bästa heavy metal-skiva? ”Stalingrad”, så klart. Det var nog många som höjde på ögonbrynen när tyskarna aviserade en fortsättning på formationsriffandet utan sin omhuldade exfrontman Udo Dierkschneider – och desto fler som tappade hakan över exakt hur bra hans roll axlades av ersättaren Mark Tornillo. Übertüsk allsång blir det även på Münchenbryggeriet (så klart) i Stockholm dagen efter.

• Close-Up Båten, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 15–16/11 Hårdrocksmagasinets andra seglats i höst går årstidsriktigt i väldigt mörka färger – i alla fall om man ser till dragplåstren Turbonegro och Candlemass. Den brittisk/norska comebacktruppen ämnar bevisa att de fortfarande är helvetesbra utan sin gamle frontman, medan huvudstadens mest meriterade doomcombo seglar vidare på hyllningarna efter den tidigare i år släppta avskedsskivan ”Psalms for the dead”. Därtill kommer Nicke Anderssons Imperial State Electric och östrogensprutande huvudstadsgänget Thundermother som ljusglimtar i novembersvärtan. Hyttplats bokas turbosnabbt här.

• Marilyn Manson + Rob Zombie, Hovet, Stockholm 5/12 Jag var kanske aningen hygglig mot Brian Warner efter giget på Metaltown (recension går att läsa här). Måhända en smula överentusiastisk över det blotta faktum att 43-åringen i alla fall gjorde ett underhållande försök att uppträda med energi och närvaro efter fiaskoföreställningen på samma festival tre år tidigare. Nåväl. Tre plus blev i alla fall betyget, så här i efterhand var det nog ett för mycket. Ytterligare upprätning kan således krävas då provokationsrockaren gör gemensam sak med Rob Zombie i huvudstadens näst största inomhusarena. Oavsett vilket är det svårt att missa tilldragelsen som sådan.

• Muse, Globen, Stockholm 6/12 Första gången jobbade jag med annat – och Håkan Steen tvingades gäspa sig igenom bandets föreställning på Hovet i oktober 2009. Och när det var dags för revansch för denna schemakrock, sommaren därefter, ställde gruppen in sitt framträdande på Zinkensdamm av grumliga skäl. Trions besök i Globen under årets sista darrande veckor blir därmed tredje gången gillt för mig att musa lite (ursäkta ordvitsen) med Matt Bellamy och grabbarna. En trevlig uppföljning till det i oktober stundande studioalbumet ”The 2nd law”, med andra ord. Och jag förutsätter att det blir jag som denna gång kniper recensentjobbet, så att Aftonbladets Steenhårdaste Växjöson kan dra timmerstockar annorstädes.

• Converge, Strand, Stockholm 7/12 Vänersborg, maj 1999: Frontmannen Jacob Bannon sprutar saliv över de vilt krängande främre raderna – och jag är nära att göra i byxan över att äntligen få se detta högst innovativa metalcoregäng i levande livet. En upphetsning jag fortfarande känner, så här 13 år senare. Man glömmer förvisso aldrig första gången, men visst blir vissa saker bättre med tiden. Stämmer det överens på mig och Converge? Facit avges senare, var så säkra.

• The Scorpions, Göransson Arena, Sandviken 8/12 Enligt uppgift är det klassiska hårdrocksbandet inte välkommet tillbaka till Sweden Rock så länge vissa personer sitter kvar i ledningen. Hårt kan tyckas. Måhända orättvist. Men samtidigt, de headlinegig veteranerna har gjort nere i Norje har lämnat allt annat att önska – vilket gör att de nu lägger sin avskedsföreställning i Sverige hela 724 kilometer och sex månader från landets största årliga hårdrockssammankomst. Samtidigt sägs det vara sista gången kvintetten nöter väg tillsammans och gör de inte en Judas Priest är det därmed också sista chansen att höra ”Rock you like a hurricane”, ”Still loving you”, ”The zoo” och andra stycken framföras av detta gäng.

• Kreator + Morbid Angel, Arenan, Stockholm 10/12 Maken till fyrerkeri lär du nog inte få se på den här sidan den 31 december, det är då säkert. Bara huvudakterna är gott nog, men därtill kommer bonusmangel från arkeologiskt influerade Nile samt retrothrash à la Bay Area från uppkomlingarna Fueled By Fire. En rensande helaftonsföreställning som heter duga, med andra ord. För västkustelakingar delas de hårda klapparna helt rättvist ut dagen efter, på Trädgårn i Göteborg.

Annat kul i höst: Grave + Diabolical + Netherbird, Strand, Stockholm 30/8; Opeth, Gröna Lund, Stockholm 14/9; The Gallows + Feed The Rhino + Red Doves, Strand, Stockholm 27/9; Fu Manchu, Strand, Stockholm 3/10; The Architects + While She Sleeps + Heights, Debaser, Malmö 12/10; Nordfest, Sundsvall 12 & 16/10 (WASP, Necrophobic, Year Of The Goat, Entomed med Nordiska Kammarorkestern, Corroded med flera); Danko Jones, Debaser Medis, Stockholm 17/10; Steel Panther, Tyrol, Stockholm 23/10; Master + Blood Mortized + Puteraeon, Truckstop Alaska, Göteborg 26/10; Superrock Weekend, Örebro 26–27/10 (Meshuggah, Torture Division, Coldworker med flera); Trivium + As I Lay Dying + Caliban + Upon A Burning Body, KB, Malmö 30/10; August Burns Red + The Devil Wears Prada + Whitechapel, Brewhouse, Göteborg 1/11;  Jeff Loomis + Monuments + Vildhjarta + Stealing Axion, Sticky Fingers, Göteborg 2/11; Katatonia + Alcest + Junius, KB, Malmö 2/11; Devin Townsend Project + Fear Factory, Nalen, Stockholm 10/11; Parkway Drive + Emmure + The World’s Alive + Struc/Tures, Debaser Medis, Stockholm 21/11; Kamelot, Göta Källare, Stockholm 22/11.

Serj Tankian

Harakiri

Reprise/Warner

ALTERNATIVMETAL Den gängse bilden av System Of A Down-eklektikern brukar tecknas med tämligen toleranta penseldrag. Det fästs stor vikt vid hans brott mot gängse normer genom att ofta pynta kompositionerna med österländskt tingeltangel, att han har ett känsloregister som spänner bortom primitiv ilska och att han är så tokig.

Förvisso sant. Det finns svårundvikliga skäl till att den Libanonfödde 44-åringen brukar kallas metalscenens Frank Zappa, liksom att han kommer undan med att rimma ”past time” med ”gonorrhea overtime”. Däri finns den gycklande galenskapen, likväl som i hans kvicka förmåga att klä ens den beskaste samhällskritik i humor och ironiska sarkasmer.

I likhet med de två tidigare soloskivorna ”Elect the dead” och ”Imperfect harmonies” går detta igen på ”Harakiri”. Man känner liksom igen Serj Tankian i varje formulering och harmonikrängning. Lika säregen som lättidentifierad hämtar han inspiration från massjälvmord bland djur till titelspåret och låter dessa fenomen stå grund för en handfull attacker mot allt som är ruttet med det moderna samhället.

Det svingas vilt mot tv-mediet, fastläggs att även tystnad kan vara öronbedövande och att företagsledare är sjukdomar. Och detta bottnat i en musikgrund som tillfredsställande nog ligger mer i linje med debutens rockiga anslag än uppföljarens orkestrerade skrud.

Ändå är en försvårande omständighet alltjämt svårfrånkomlig, ett tolerant synsätt till trots:

En Tankian utan en Daron Malakian som kreativt bollplank är likt kaos utan kosmos, starkt kaffe utan mjölk och Crocket utan Tubbs.

Lite vrickad. Ganska så genomintressant.

Men knappast lika fantastisk som han kan bli i den ursprungliga gruppinramningen.

Bästa spår: ”Weave on”.

Som säkert har undgått få Manowarriors har New York-gruppen hipp som happ släppt sitt nya album på den digitala marknaden (tjackas lagligt här för runt 90 svenska kronor) – ett drag som inte direkt har uppskattats av den svenske distributörens representant. Riktigt förståeligt, med tanke på hur mycket promotionarbete som har lagts ned på bandet inför nämnda release, och som nu kan tyckas lönlöst då saluförandet av det fysiska albumet har skjutits på framtiden.

Nåja. Det var egentligen inte det som det här inlägget skulle handla om. Musikbusiness är en sak, själva musiken en annan. I alla fall i min värld.

För inte är det tveksamma businessaktioner, från en akt som så ljudligt talar om trohet och ärlighet, som har gjort de senaste dygnen skakande.

I min recension, publicerad i tidningen och andra kanaler på midsommarafton, ondgör jag mig över ljudet på skivan – vilket också är den största bidragande anledningen till att ”The lord of steel” fick ett föga hedrande :+:-betyg.

För i sig är skivan inte så pissig. I och för sig en väldigt splitrad med stor spännvidd mellan fräcka metalstänkare och bleka utfyllnadsspår. Men ändå ett lovvärt försök att återvända till någon slags metalgrund efter föregångaren ”God of wars” radioteaterliknande berättarsjok.

Men det är ju det där med basljudet. Det liksom skär i öronen. Låter som att Joey DeMaio spelar med en felkopplad Hobbexdist genom en förstärkare med spruckna högtalarelement. Som en Ikeaborr mot diamant. En irriterad bålgetning inne i huvudet. Ja, egentligen som allt annat än ett korrekt producerat instrument.

Jag kan tänka mig att de mest hängivna i fanskaran – de som lydsamt glufsar vilken sörja än gruppen önskar presentera den – som bäst filar på bortförklaringar och undanflykter. Väljer att släta över och ”broderligt” stå upp för sin grupp, som de har gjort genom ensemblens mer eller mindre tveksamma karriärsdrag vare sig det handlar om nyinspelningar av klassiska album (”Battle hymns”) eller att ge ut samma låt i 15 olika språkversioner (”Father”).

”Det är ju hårt i alla fall.”

Ja, men det är en spark på pungen också.

Det mest beklämmande i kråksången är ändå att det handlar om Manowar. En grupp som alltid har slagit sig för bröstet när det gäller resurserna de lägger ner på produktion och ljudkvalitet. Som var det första metalbandet att helt begagna sig av digital inspelning- och mixningsteknik på ”Fighting the world” (1987). Som aldrig har sagt sig snåla på bombasmer eller välljudande fernissa, hur svajigt själva låtmaterialet än ha varit. Som aldrig försitter tillfället att skryta över hur mycket som investeras i själva soundet.

Jag fattar helt enkelt ingenting. Att presentera denna demoprodukt som första riktiga studioalbum på fem år är inget annat än ett hån mot dem som fortfarande hoppas att gruppen faktiskt har något relevant kvar under läderkalsongerna. Att den faktiskt kan göra en skiva som går att lyssna på utan att tvingas navigera runt pinsamheterna.

Ja, Joey. Vi har helt enkelt en del att prata om.

Ser fram emot att göra det i Gävle nästa helg.

Föga oväntat, men beskedet är ändå lika trist.

Enligt krav från managementet tycks det inte bli någon fotografering från diket på Mötley Crüe i kväll. Oklart exakt varför, men ytterligare ett inslag i den trend som har pågått de senaste åren. Så fort det är en artist av större dignitet som ska förevigas viftas det med kontrakt. Vissa vill att upphovsrätten ska skrivas över på bandet och deras affärsmänniskor. Att bilder inte ska få publiceras i det skick eller i den kanal som utgivarna anser lämpliga. Eller helt enkelt ha rätten att välja de fotografier som anses bäst för publicering.

Sådana tilltag är emellertid väldigt kontraproduktivt, då det i slutänden drabbar alla. Artisten, som får sämre bilder i tidningen. Oss journalister, eftersom det försvårar vårt jobb och kostar för mycket i energi och tid att diskutera runt. Och inte minst er läsare, som inte kan läsa eller kika på det bästa tänkbara materialet.

Därför är det extra kul med underhållare som vågar gå mot strömmen. Exempelvis Danko Jones, som uppmanade de närvarande fotograferna att strunta i den gänse trelåtarsregeln och i stället plåta på så länge de själv önskade.

– Jag blir ändå inte svettig förrän efter sex–sju låtar och det är förstå då ni får riktigt bra rutor, sa han från scen.

En applådvärd attityd. Som i längden gynnar alla inblandade parter.

Det är sant. En festival är mer än rövrumlare och mat.

Exempelvis, som själva anledningen till att vi är över 20 000 här nere i Blekinges armhåla just nu.

Ja. Musiken alltså. Den som förenar oss alla här, rumpblottare som mer skylda. Den där rocken, den hårda metallen som vi älskar så mycket.

Gårdagen var väl okej som förfest, om vi så säger. Och i sanning bättre än vad betygen (en  -recce, två gånger   samt en  ) skvallrade om i tidningen i dag. Såväl Entombed som The Crown gjorde nämnvärda insatser, och enligt rapporter var även utmärkta In Solitude väldigt bra innan jag ens hade lyckats ta mig in på området.

Men nu är ju festen igång på allvar, sägs det. Och efter att ha agerat matbud åt recensionsupptagna Jocke och Markus i Sölvesborg vid lunchtid har jag nu fått mig lite rawk. Eller thrash. Eller både och. I alla fall lite Danko Jones (som lyckades med bedriften att få ett helt publikhav rockers att hylla Barry White) och Exodus. En bra uppvärmning, med andra ord. Kanske tio gånger roligare än Night Ranger, som just nu upptar största scenen.

Thunder-Tord dyrkar, jag ställer mig tveksam. Och med andra ord är allt precis som vanligt, även den här Sweden Rock-festivalen.

Ni känner honom nog alla.

Han den där, för det är alltsomoftast just en han, som dyker upp så fort det är festival. Som är lite för svajig för sitt eget bästa. Som står framför dig, om inte på, under konserten och ser till att du stundtals känner dig som en hockeyback mot sargen. Som vinglar, vajar som en flaggstång i styv kuling och ser till att din balans sätts på tuffa prov genom att ständigt se till att omedvetenhetsknuffa dig åt sidan, bakåt eller ner i backen.

Vi kan kalla honom för Rövrumlaren. Mest för att hans jeans ofta söker sig mot marken och ogenerat blottar en blek klyfta. 

I år har jag redan träffat på honom i flertalet olika skepnader. Som den där snubben på Fear Factory i går som troligtvis hade ett väldigt stormande hav i huvudet och som lyckades skapa sig ett par privata kvadratmeter i publikhavet genom att inte riktigt kunna bestämma sig exakt åt vilket håll han skulle fyllesvaja. Likaså dök han upp på Entombed, The Crown och på Edguy. Eller lite varstans här på festivalområdet.

Rövrumlarens favoritplats är här och nu. Och jag hatar honom inte, jag har säkert själv vid några tillfällen i detta snart fyra decennier långa liv gjort mig förtjänt av öknamnet. 

Jag bara konstaterar att det är så. 

Och med detta sagt – dags att morsa på honom igen.

Vi kan kalla det ett efterlängtat återseende. Eller en uppföljare som faktiskt knäcker originalet.

Från och med i dag och veckan ut kan du i alla fall köpa det färska numret av Aftonbladet Hårdrock! i butik. 100 tunga sidor. Intervjuer med Chris Cornell, Slash, Sabaton, Lamb Of God, Gojira, Dee Snider med flera. Ett fett turnéreportage med In Flames. Ett rockvintest signerat Raubtiers Jonas Kjellgren och Pains/Hypocrisys Peter Tägtgren. Listor över hårdrocksvärdens 250 tyngsta personligheter samt de 50 bästa gitarristerna. Krönikor. Kul. Bus. Decibel. Svett. Och lite allvar.

Så – köp. Se till att tidningsfan säljer multum så att vi kan göra fler nummer. För utan er läsare är vi ingenting.