Arkiv för tagg crashdiet

- Sida 1 av 1

Blogg on your head (Veckans viktigaste, pt 14)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Soilwork ”The living infinite” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Vid ett besök i Phoenix, Arizona, för fyra år sedan blev frontmannen Björn ”Speed” Strid serverad en drink spetsad med metamfetamin och tvingades igenom ett drogrus där han var övertygad om att han var död.

Det blev startskottet för den mentala process som nu resulterar i XL-given ”The living infinite”. Det är en omfångsrik historia, tjugo låtar fördelade på två skivor och som tillsammans mäter cirka 80 minuter, som också ger den Helsingborgsrotade gruppen möjlighet att spänna ut livremmen och låta överflödsfläsket fladdra fritt på ett högst förtjusande sätt.

För det här är verkligen Soilwork med extra allt. Att skivbolaget har kallat given för den melodiösa dödsmetallgenrens första dubbelalbum känns därför närmast som ett förminskande omdöme, med tanke på att en sådan benämning blott förvirrar och inskränker. För nionde fullängdaren är så mycket mer än fyrkantig thrashdeath med mjukglassrefränger.

I stället är ”The living infinite” en uttrycksbrokig historia där alltifrån blastbeats till trådig progkomplikation och vänligt Marillion-plock får utrymme att breda ut sig. Det är en extra allt-inramning som passar Soilwork förbluffande bra och som tydligt visar exakt hur spännande gruppen kan vara då den gör upp med alla tänkta genrebegränsningar.

Väl värd de :++++: som också blev tweetbetyget i fredagens publikation.

Lordi ”To beast or not to beast” (AFM/Cosmos)

Utan att överdriva alltför mycket kan man beskriva resan fram till studioalbum nummer sex som turbulent, på ett sånt sätt att piloten Mr Lordi vid upprepade tillfällen har tvingats styra sin skapelse genom turbulenta förhållanden. Inte nog med att karriären efter Eurovisionsuccén med ”Hard rock hallelujah” för sju år sedan inte riktigt har hittat en bekväm flyghöjd eller att keyboardisten Awa förra året valde att lämna flottan – i februari 2012 decimerades kabinpersonalen ytterligare då trummisen Otus (Tonmi Lillman) hittades död.

Efter halvfloppen med föregångaren ”Babez for breakfast” (2010) har monstren från tomtens hemby Rovaniemi emellertid gett producenten på nämnda album, White Lion/Skid Row-meriterade Michael Wagener, förnyat förtroende och med en nya medlemmar på såväl keyboard- som bas-position är latexklubben ännu en gång redo att presentera en samling mysrysliga hårdrocksstycken som nog gärna vill vara Kiss men som egentligen mest låter som om Alice Cooper runt ”Trash” kompad av Accept.

En uppryckning jämfört med senaste presentationen är ”To beast to beast” likafullt, även om gruppen saknar mycket av den explosiva hitcharm som präglade ”The monsterican dream” (2004) eller ”The arockalypse” (2006). Några klatschiga refränger har man dock lyckats få till i exempelvis ”Candy for the cannibal” eller ”The riff”, men det mest bestående intrycket är ofta att gruppen har lagt större vikt vid själva titlarna – ”Happy new fear” och ”We’re not bad for the kids (we’re worse)” än att fylla dem med lika fräckt innehåll. Och det är ju skakigt, om något.

Devourment ”Concieved in sewage” (Relapse/Cosmos)

Även i en uttalat brutalistisk genre är Dallasgruppen en väldigt våldsam företeelse. Den liksom maler sig fram med otäck tyngd, likt en muterad vildsvinsbest från Clive Barkers fantasivärld, bökar runt så att spån och flisor far och kroppsdelar badar bland likmaskar och avfall.

Att gruppen tidigare har släppt album på bolag som heter saker likt United Guttural, Brutal Bands och Corpse Gristle känns därför ganska naturligt. Det är knappast långsökt då man har fyllt karriären med låttitlar som får Cannibal Corpse att framstå som sansade och försiktiga eller då musiken ofta är så oborstat breakdownfylld att den får Bolt Thrower att framstå som rena fartdårarna i jämförelse.

”Concieved in sewage” är gruppens blott fjärde fullängdare sedan debuten med ”Molesting the decapitated” 1999 och rekommenderas egentligen bara till de mest plåtmagade genrefantasterna. Utan att ens minsta ansats till finlir bultar sig kvartetten igenom exempelvis ”Fucked with rats”, ”Parasitic eruption” och ”Heaving acid” på ett sätt som får knäna att skälva och magen att vända på sig. Detta så klart sagt i främsta välmening, vilket även gäller omdömet att Ruben Rosas vokala insats oftare låter som en spolande toalett än något som brukar lämna en strupe.

Övrigt hörvärt i veckan: Dethrone ”Humanity”, Hardcore Superstar ”C’mon take on me”, Krokus ”Dirty dynamite”, Mortillery ”Origin of extinction”, Rotting Christ ”Kata ton diamona eaytoy…”, Saxon ”Sacrifice”.

VECKANS KONSERTER

Cult Of Luna (Debaser Medis, Stockholm, 28/2)

Jag vet fortfarande om jag riktigt har hämtat mig efter den sinnesbläddrande chock som senaste albumet ”Vertikal” (väldigt starka :++++: vid recension i Aftonbladet nyligen) innebar. För sådan är den Umeågrundade gruppens sjätte fullängdare. En cineastisk upplevelse som liksom vintervädret pendlar mellan lynnighet och välkomnande och som rent musikaliskt känns likt en totalitär propagandaaffisch.

Med en sådan skiva i ryggen är det också fullkomligt naturligt att Cult Of Luna bygger en stor del av sin nu aktuella repertoar på just nämnda alster och endast kompletterar med varsitt stycke från ”Somewhere along the highway” samt ”Eternal kingdom” som extra garnityr.

På pappret känns det korrekt. Ett upplägg som premierar en mental närvaro där du snarare vaggar försiktigt än plockar fram de stora åskådargesterna och tillåter ingen slentriannärvaro.

Därför är det full koncentration som gäller. Inte minst för undertecknad, som på torsdag faktiskt får första tillfället att recensera dess scenprestation på närmare tio år. När det senast begav sig, på Hultsfredsfestivalen 2003, kunde man dagen efter läsa följande rader i Aftonbladet:

”Det unga Umeåkollektivet är i mångt och mycket den raka motsatsen till ett traditionellt festivalband. Utspelet på scen är introvert, på gränsen till nonchalant, och de svepande mastodontkompositionerna till låtar kan te sig rejält ogenomträngliga för ett otränat öra.

Men låter man Cult Of Lunas husockupantmetal fungera som en bombastisk ljudkuliss levererar de sju gossarna ett närmast perfekt mantra att meditera över. Stycken från andraplattan ”The beyond” får sällskap av två nya kreationer och bildar tillsammans en 45 minuter lång enhet nästan helt befriad från svackor eller sprickor.”

Ska i förhand inte dra i för stora växlar. Men jag har ändå en stark känsla av att upplevelsen snart ett decennium senare inte direkt kommer att vara sämre.

Facit avges på fredag i valfri Aftonbladetkanal.

Hardcore Superstar (KB, Malmö, 2/3)

Sleazemetaltruppen från Göteborg kan vara en av de akter som har fått mest spridda betyg från undertecknad. Och det av förklarliga skäl – när jag första gången recenserade dem (i oktober 2003) var det en grupp på dekis och utan vilja som kämpade mot inre slitningar, missbruk och vikande kvalitet och som först i och med den självbetitlade fullängdaren två år senare lyckades återuppfinna sig själv som en seriöst menad partymaskin med både kraft och finess.

I sammanhanget är därför den nu åtta år gamla ”Hardcore Superstar” en central skiva. Till och med så viktig att medlemmarna själva räknar den som combons egentliga debut och dessutom startskottet på en kometkarriär som har förstärkts ytterligare i och med värvningen av gitarristen Vic Zino från Crazy Lixx inför 2009 års ”Beg for it”.

I veckan når dessutom nya albumet, det nionde i ordningen, handeln så räkna med en livepeppad grupp som på lördag sparkar igång en turné som även når Borlänge (8/3), Bollnäs (9/3), Mariestad (15/3), Göteborg (16/3), Sälen (21/3), Stockholm (22/3), Västerås (23/3), Jönköping (20/4), Kalmar (26/4) och Vara (27/4) de närmaste månaderna.

Extra kul i sammanhanget: enligt uppgift från basisten Martin Sandvik har man repat in extra många låtar från utsökta ”Dreamin’ in a casket”. Exakt hur långt det räcker får ni läsa mer om i tidningen på söndag.

House Of Metal (Folkets Hus, Umeå, 1–2/3)

Vid sidan av de stora sommardrakarna (läs Sweden Rock och Metaltown) har tilldragelsen i den västerbottniska pärlan sedan premiären 2007 växt sig till ett mycket trevligt inslag i festivalutbudet.

Så sägs det i alla fall. Av diverse anledningar, för det mesta jobb med annat, har jag ännu inte lyckats få möjlighet att besöka evenemanget – vilket det dessvärre inte blir förändring på i år. För samtidigt som Naglfar sparkar igång festligheterna på fredag kväll sitter jag troligtvis i lätt deadlinedelirium för att få ihop helgens tidningar. Sad but true, som Metallica brukar säga.

Vilket känns extra trist i år, med tanke på att uppställningen visar upp såväl übertüsk hederlighetsthrash från Sodom och Tankard som höghastighetsondska från exempelvis Mayhem (bilden), Anaal Nathrakh och Aura Noir och gothfärgad melankoli från Katatonia och Amorphis.

Mer info om festivalen och viktiga hållpunkter hittar ni här.

Annat sevärt i veckan: Biffy Clyro (Stockholm, 3/3), Candlemass (Jönköping, 2/3), Crashdïet + Sister + Toxic Rose (Stockholm, 27/2; Uppsala, 1/3; Borlänge, 2/3), High On Fire (Stockholm, 2/3), Lillasyster (Fagersta, 1/3), Mimikry + Asta Kask + Charta 77 + Dökött (Karlstad, 1/3), Quireboys (Gävle, 28/2; Borlänge, 1/3; Norrköping, 2/3), Tormention + Loch Vostok (Sundbyberg, 2/3).

Meat blogg sodomy (Veckans viktigaste, pt 12)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Bullet For My Valentine ”Temper temper” (RCA/Sony)

Titeln sägs hämtad från de slitningar som Walesgruppen har gått igenom sedan föregångaren ”Fever” (2010). Om underliggande vrede inför missunsamma element inom nättyckarmaffian, medlemmarnas egna oförmåga att hantera det påfrestande turnélivet och de slitningar som ofrånkomligen tycks uppstå efter 15 år tillsammans (formationen skedde redan 1998 under namnet Jeff Killed John 1998).

Under sådana förutsättningar skulle man kunna tänka sigatt kalla in Charlie Sheens rollfigur i ”Anger management” eller terapeuten Phil Towle (känd för att ha varit delaktig i att få Metallica på rätt köl igen under det tidiga 2000-talet). Men så icke i det här fallet – i stället stack frontmannen Matt Tuck och trummisen Michael ”Moose” Thomas till Thailand för att där fästa lejonparten av materialet tillsammans med Don Gilmore medan gitarristen Michael ”Padge” Paget och basisten Jason James lämnades utanför själva inspelningen.

Resultatet sägs vara ett Bullet For My Valentine som värdesätter sina kärnvärden. Som satsar på aningen kortare låtar och som ger fansen vad de vill ha, vilket inte minst draget att skriva en uppföljare till ”Tears don’t fall” från debuten ”The poison” är ett tecken på. Och lite däri ligger väl en del av den kritik som jag framförde mot utgåvan i Aftonbladets diverse kanaler i fredags; att skivan är så säker att den känns kalkylerad snarare än sprungen ur hjärtat. Förvisso inget större fel med det, vilket också renderade trevliga :+++: som omdömeskonklusion.

Suffocation ”Pinnacle of Bedlam” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Long Island-truppen kan ses som en av dödsmetallscenens riktiga trotjänare, med hela 25 år som grupp om man lite snällt räknar in den halvdecenniepaus man flikade in mellan 1998 och 2003. Sådant kan så klart löna sig. Exempelvis genom att ta plats i hemstadens egna Music Hall Of Fame bredvid Salt-N-Pepa, Taylor Dane, Dee Snider och The Lovin’ Spoonful förra året – eller genom att använda sin rutin till att dundra fram den ena death metal-orakanen efter den andra med oförminskad kuling i riffstormarna.

På så sätt är fullängdare nummer sju en konsekvens i diskografin. Hemlandstypiskt mer tekniskt drillad än dess mer krossinfluerade europeiska kolleger är ”Pinnacle of Bedlam” en intrikat historia som tjänar på sin rytmiska uppbyggnad och snurriga gitarrfigurer, utan att för den skull bli vare sig unik i sammanhanget eller rakt igenom anonym. Ni som en eller två gånger har lånat ut uppmärksamheten till utgåvor likt ”Effigy of the forgotten”, ”Pierced from within” eller ”Blood oath” fattar vad det handlar om. För er andra är det å andra sidan aldrig för sent att upptäcka ett av genrens mer hyllade grupper.

Övriga plattor värda att kolla upp: Convulse ”Inner evil”, Misery Index ”Live in Munich”, Sin:drom ”Iconoclash”, Witchgrave ”S/t”,

VECKANS KONSERTER

Cannibal Corpse (Klubben, Stockholm, 13/2)

Liksom i fallet med Suffocation här ovan handlar det om en jubileumstrupp som besöker huvudstaden på onsdag. Som tidigare har noterats här i bloggen är det i år ett kvarts sekel sedan gruppen bildades, i Buffalo i delstaten New York, något som också firas med en smaskig jubileumslåda som släpps om ungefär en månad.

Dessförinnan är det emellertid dags för ännu ett Sverigebesök, det tredje på mindre än ett år. När de senast spelade i huvudstaden var den 27 februari förra året, då de tillsammans med exempelvis Behemoth och Misery Index förklarade sig ”Full of hate” och dundrade loss på Münchenbryggeriet på Södermalm.

Jag var där då. Jag passade på att filma lite (video 1, video 2). Och icke så lite passade jag på att avyttra ett omdöme, som bland annat löd så här i Aftonbladet dagen efter:

”Det låter förvisso ganska så genomgående som det ska. Gitarrerna skär som de där ovan nämnda knivarna genom repertoaren, Paul Mazurkiewiczs trummor är imponerande vältajmade medan George ”Corpse­grinder” Fishers mikrofonläten är lika kompakta som de är onyanserade.

Det jag kan sakna är lite liv bland allt elände. En grupp som vågar inse att konstant headbangande inte räcker som visuell upphängning under en hel konsert. Korrektion på det planet, och Cannibal Corpse kan slutligen bli en lika underhållande liveakt som den är skivleverantör.”

Kan jag bli bönhörd så här ett år senare? Det får visa sig då death metal-veteranerna återvänder till huvudstaden, denna gång med DevilDriver och The Black Dahlia Murder som turnésällskap. Mera mangel och föga finkänsliga texter blir det dessutom på Brew House i Göteborg kvällen efter.

Crashdïet (Sticky Fingers, Göteborg, 15/2)

Man kan säga mycket om Stockholms kanske störtsta sleazehopp, men få saker är så sanna som att dess historia har varit av det mer omständliga slaget. Därför är fjärdeskivan, den nyss avtäckta ”The savage playground”, ett lugnande besked under sådana omständigheter. För första gången i karriären har kvartetten nämligen haft samma sångare på två utgåvor, vilket har gett gruppen möjlighet att renodla och jobba hårdare på att förfina uttrycket.

Och på så sätt är plattan också en ruffigt trevlig historia, som belönades med ovanligt starka :+++: vid lösgörandet, och vars nya stycken lär utgöra trevliga inslag i repertoaren när den ska presenteras för publiken i livs levande form. Inte mindre än sex framträdanden i hemlandet är aviserade under februari och mars (om man räknar in Bandit Rock Awards i Stockholm om mindre än två veckor). Med sig på turen – förutom nämnda stopp även Malmö på lördag, Klubben i Stockholm den 27, Uppsala den 1 mars och Borlänge dagen efter – har combon även Sister och Toxic Rose vilket tycks borga för en sleazigt fin helkväll. Och då förhoppningsvis med en huvudakt i bättre form än senast då jag jag bedömde dess leverans, vilket var på Sweden Rock i juni 2011.

Godkända :++: blev då betyget, bland annat med följande motivering:

”Problemet är att den vill så mycket. Den önskar inget hellre än att vara Mötley Crüe (”It’s a miracle”) Hanoi Rocks (”Chemical”) eller Skid Row (”Native nature”) – men lägger därmed också för lite vikt vid det som borde vara i fokus.

Nämligen att stå upp för Crashdïet. En grupp som har skyhög potential att underhålla, men som kämpar mot sin egen önskan.”

The Darkness (Tyrol, Stockholm, 16/2)

Den brittiska gruppen – som förra året släppte sin första studioskiva på sju år i form av ”Hot cakes” – är ett tydligt exempel på hur olika man kan uppfatta saker och ting. Och i sig även ett bevis på att det inte finns något som heter rätt och fel när det kommer till smak. För visst handlar det om preferenser. Om man köper dess kärleksfulla hyllning till sina glammiga influensrötter eller om man låter frontmannen Justin Hawkins kristallsprängande höga falsett stå i vägen för eventuell uppskattning.

Jag tillhör det senare lägret. Tyvärr, måste jag säga, med tanke på det alltid är roligare att uppskatta än att ringakta. Varvid min smakmotsats i detta fall, tillika min redaktör Jocke Persson, kliver in. Och med tanke på hans inställning låter jag chefens :+++:-anmälning av giget på Sweden Rock citeras, i stället för att återigen älta min recension av framträdandet på Getaway Rock för två år sedan. Där betygsutfallet inte riktigt var lika högt, om vi säger så.

”Allt är överdrivet med Darkness, inte minst Hawkins falsettylande.

Men rock’n’roll ska vara kul. Och till skillnad mot, säg Steel Panther, så har britterna både musik att bära upp humorn med och klass nog att skippa vulgärtramset.

Så, efter att ha räknat ut kvartetten fullständigt får jag krypa till korset.

Återförenade i originalsättning minns jag hur befriande kul deras trimmade AC/DC-rock var live kring debuten. Precis som i kväll.”

Precis så gick det att läsa dagen efter giget på Festival Stage. Och om det låter lockande är Djurgården destinationen du ska välja på söndag kväll eller Trädgårn i Göteborg den 22 om du befinner dig i de trakterna.

Flu make me sick (FGIF, pt 7)

av Mattias Kling

Enligt en artikel i moderorganet härjar just nu fyra olika influensor i Sverige. Eller som statsepidemiologen Annika Linde på SMI uttryckte i nämna nyhetspjäs:

– Vi har alla tre influensorna – och RSV – samtidigt. Vi har alltså fyra allvarliga virus nu. Det tar på folk, så det är inte konstigt att många är sjuka.

Nä, tacka fan för det. För undertecknads del har detta inneburit ett ganska så konstant tillstånd av halvkollaps i en veckas tid som dock inte har varit värre än att jag i alla fall har kunnat genomföra mina avtalade timmar vid nyhetsdesken på Aftonbladet. Men kanske inte så mycket mer än så.

Jag trodde därmed också att det inte skulle bli så mycket värre. Att jag skulle klara mig ifrån total sjukdomssmocka och i stället gå runt med något slags halvfabrikat i ingenmanslandet mellan sundhet och sängliggande.

Och jo, visst. Tjenahejsan – det gick ju så där.

För samtidigt som Clutch dundrade Tyrol sönder och samman i torsdags kväll – en konsert jag dessutom var utsänd att bevaka för en viss tidnings räkning – började jag så smått se dubbelt. Huttrade som av köld, trots bastuvärmen inne i den där alpstugeliknande konsertlokalen vid Gröna Lund.

Precis i enlighet med Murphys lag slog så influensanäven till vid sämsta möjliga tillfälle. Vilket i sin tur innebar en recension författad under ovanligt snurriga förutsättningar. Men som på något mirakulöst sätt ändå kom in i tidningen och förhoppningsvis på något sätt var läsvärd.

Under detta extraordinära läge är det kanske naturligt att vissa traditioner får se sig en smula misshandlade. Som att veckans videogenomgång blir offentlig ett dygn senare än brukligt, under devisen ”bättre sent än aldrig”. Och alternativet, att helt sonika hoppa över skiten bara för att förutsättningarna inte är de bästa, känns inte heller speciellt lockande.

Därför blir det denna vecka lördagsgodis i stället för fredagsmys. En extra möjlighet att i lugn och ro njuta av en väldigt blandad gottepåse innehållande alltifrån Kvelertak och Ominum Gatherum till Deathember, Crashdïet, We Came As Romans, Cult Of Luna och Century Medias nya gunstlingar i Starkill.

Därtill finns det ju alltid anledning att plocka ner lite extra snask. Som just i dag får vara lyric videos från Death Wolf, Clutch, Within The Ruins samt Alkaline Trio, en liveupptagning från Colorado med Dark Funeral och en halvomfattande turnédokumentär med återförenade emoveteranerna Texas Is The Reason.

En sjukt trevlig blandning som får fungera som paracetamol mot svettiga hostattacker.

To ride, blogg straight and speak the truth (Veckans viktigaste, pt 9)

av Mattias Kling

Djupt inne i de så kallade oxveckorna, den period på året då det känns som att hela världens tyngd vilar på ens axlar, är det dags att ta upp den här ganska uppskattade måndagstraditionen igen.

Anledningen till dess träda har varit tämligen enkel och pedagogiskt rimlig: det har helt enkelt varit aningen snålt med intressanta släpp och konserter de senaste veckorna. De plattor som har kommit – exempelvis Dropkick Murphys, Holy Grail och Voivod – har förvisso haft mer eller mindre övertygande poänger, men det allmänna releaseschemat har ändå varit aningen för tunt för att bygga ett omfattande inlägg om. Så som det alltid är när det nya året knappt har skakat dvalan ur kroppen. Så som det är så här i oxveckorna.

Nu har emellertid korken gått ur och det radar upp sig utgåvor som troligtvis kommer att göra mycket väsen av sig när 2013 ska summeras om cirka elva månader. Och det är ju knappast illa pinkat så här blott fyra veckor in på det nya året.

VECKANS SKIVOR

Bad Religion ”True north” (Epitaph/Playground)

Titeln markerar den nordligaste punkten på planeten, som ligger vid den punkt där jordens rotationsaxel skär jordytan. Detta ska inte förväxlas med den magnetiska nordpolen, som för närvarande anträffas i norra Kanada och som sakta, 0,5 grader på en tioårsperiod, förflyttar sig västerut. Vad detta har med punklegendarernas sextonde album att göra? Förutom titeln – inte så mycket. Men lite bonusvetande kan man ju kosta på sig mellan varven. En ytterligare gemensam nämnare kan dock vara att det här handlar om två konstanter, då melodisnillena från Kalifornien inte soundmässigt har rubbat sig ur fläcken sedan relanseringen av gruppen i och med 1988 års ”Suffer”. Och det är ju bra. Precis som det ska vara, med andra ord. Personligen tycker jag dessvärre att en av mina absoluta favoritgrupper liksom på föregångaren ”The dissent of man” har svårt att nå upp till den skyhöga standard som superplattor likt ”No control”, ”Against the grain”, ”Generator” samt 2000-talsutgåvorna ”The process of belief”, ”The empire strikes first” samt ”New maps of hell” har satt upp. Värdiga :+++: är plattan ändå värd, vilket också blev betyget då den recenserades av yours truly den 11 januari.

Helloween ”Straight out of hell” (Columbia/Sony)

En chockerande nyhet: Hamburggruppen har satt en gasmask på pumpan i sin logotype. I övrigt finns det här få saker som kan få lyssnaren att tappa fattningen. Liksom exempelvis förra fullängdaren ”7 sinners” är power metal-ikonernas fjortonde långresa inspelad av ständige vapendragaren Charlie Bauerfeind i frontmannen Andi Deris Mi Sueño-studio på Teneriffa, vilket så klart har gett ett behagligt tempererat resultat som är aningen glättigare än ovan nämnda album eller ”Gambling with the devil” (2007), vilket renderade i en väldigt berömmande :+++:-omnämnande i Nöjesbladet i fredags. Speciellt berömdes ”Far from the stars”, ”Burning sun” samt ”Make fire catch the fly”, vilka är avsevärt roligare än till exempel den trista balladen ”Hold me in your arms” eller det slagverksgrundade pausstycket ”Wanna be God”.

Hatebreed ”The divinity of purpose” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den förra självbetitlade utgåvan var nog så äventyrlig som Connecticutgruppen tillåter sig själv att bli. Vilket förvisso inte är speciellt tillkrånglad eller avvikande, men ändå spretig nog för att fansen vid releasen 2009 kände sig aningen förvirrade av gitarrsolon och kärvare kompositioner. Därför är sjättegiven, gruppens första för Nuclear Blast, något av en reträtt till det förväntade. Målsättningen stavas ”all pit, no shit” något som jag i fredagens :++++:-recension kallade för en ”dunderhit”. Gillar du exempelvis fullpottsutgåvan ”Perseverance” eller nästan lika fantastiska ”The rise of brutality” är det gudomliga syftet med andra ord en obligatorisk upplevelse. Och även det förväntade kan ju vara ett äventyr i sig.

Cult Of Luna ”Vertikal” (Indie/Border)

När den månghövdade Umeågruppen inledde arbetet med sin sjätte fullängdare skrev den ett manifest med riktlinjer och tänkt resultat. Bland dessa dogmer märks inspiration hämtad från Fritz Langs expressionistiska mästerverk ”Metropolis” från 1927, en film så upphöjd att den har utnämnts till världsminne av Unesco. Denna filmklassiker ger skivan ett konceptuellt djup som går igen i dess cineastiska upplägg med musikaliska kontraster som tonsätter bilder som bara finns i lyssnarens huvud. Exakt hur det tolkas i recensionsform avslöjas i Nöjesbladet på fredag, där jag ämnar veckla ut mina åsikter om skivan lodrät riktning.

CrashDïet ”The savage playground” (Gain/Sony)

Fjärdealbumet utgör något av ett unikum i sleazeensemblens diskografi. För första gången i bandets historia ståtar skivan nämligen med samme sångare som på föregångaren, vilket också tycks ha gett kvartetten arbetsro och möjlighet att utveckla och förädla. Därför är det också en något ruffigare grupp som denna gång bjuder in till punkigt glammetalparty. Vägledande i detta märks bland annat återanvändningen av Panteras ”Cowboys from hell”-intro i  den upprorsstudsiga ”Anarchy”, en oborstad kravallstämning som blir extra tjusig då den pryds med smäckra Def Leppard-körer likt i exempelvis ”California”. Även om ännu lite mer lekfullhet inte hade skadat, då intresset ska hållas vid liv i nästan en timme.

Andra plattor att ha koll på i veckan: Benevolent ”The wave”, Ceremonial Oath ”The book of truth” (reissue), CrashDïet ”The savage playground”, Hatriot ”Heroes of orgin”, In Solitude ”S/t” (reissue), Koldbrann ”Vertigo”, Sacramentum ”Far away from the sun” (reissue), Septic Flesh ”Mystic places of dawn”, The Moaning ”Blood from stone” (reissue”), Ursupress ”Tales of possessors”.

VECKANS KONSERTER

Dropkick Murphys (Annexet, Stockholm, 22/1)

Det har gått knappt ett halvår sedan senaste Sverigebesöket, då septetten spelade på Gröna Lund och Peace & Love-festivalen, men med nya skivan ”Signed and sealed in blood” i bagaget är det dags för ännu en svängom. Vilket ju alltid är trevligt, något jag för det mesta brukar återkomma till då jag på ett eller annat sätt ska slunga åsikter i dess riktning. Så här skrev jag exempelvis efter gruppens framträdande i Färs & Frosta Sparbank Arena i Lund i april 2011:

”Men när gruppen hittar riktning och sammanhållning är den oslagbar. Den tuperar upp irländska tongångar med stolt tuppkamsprakt, ­låter traditionella visor möta eget material med påtaglig värdighet och får, då den lyckas med sitt ärende, en måttligt elegant sporthall att kännas riktigt trivsam.”

I morgon är det återigen dags för föga elegant konserthall då Bostongänget halar fram handklaveret i Globens avsevärt mindre sidoarena. Sång, dans och punkigt muntra melodier blir det även på Trädgårn i Göteborg på torsdag. Utmärkte trubaduren Frank Turner och hans The Sleeping Souls står för uppvärmningsunderhållningen båda kvällar.

Sonata Arctica (Klubben, Stockholm, 24/1)

Under mina snart elva år som avlönad rocktyckare på Aftonbladet känns det som att jag har skrivit om de flesta band av rang både en och tretton gånger. Den Kemigrundade power metal-karnevalen med det aningen kylslagna namnet är emellertid ett undantag från detta. Senast den fick en bedömning i moderorganet var i november 2004, då kollega Marcus Grahn var föga imponerad. Så här skrev han då:

”Att se Sonata Arctica live känns som att vara med när kompisgänget repar (inklusive tuppiga fyllesolon). Vokalisten Tony Kakko gastar som man bör, instrumenten hanteras väl och samspeltheten är duglig – den melodiska hårdrocken är emellertid precis lika ytlig som på skiva. Det krävs synnerligen snäva referensramar för att se det här som något annat än en sval parentes.”

Parentesen har ändå lyckats sträcka ut sig i ytterligare åtta år efter ovannämnda omdömde delades ut och så sent som förra året släpptes album nummer åtta, ”Stones grow her name”. De som är intresserade på att avgöra huruvida kompetensen har vuxit i takt med rutinen beger sig förslagsvis till Fryshuset på torsdag eller till Brew House i Göteborg kvällen efter.

Candlemass + Entombed (Debaser Medis, Stockholm, 26/1)

Alldeles nyss fyllde Sweden Rock Magazine hunka, vilket bland annat firades med en topplista över hemlandets 100 bästa band. En sammanställning som toppades av, föga förvånande, Candlemass och Entombed. Denna dubbelseger för huvudstaden högtidlighölls dessutom i nämnda nummer av publikationen med en singel där grupperna tolkade varandras låtar – och i helgen är det dags att bulla upp den verkliga födelsedagstårtan. Förutom regelrätta gig från guld- och silver-pristagarna utlovas det dessutom gästartister och annat kul. Fram till dess går det alltid att pumpa upp peppen med nyss nämnda coverbidrag där Candlemass tar sig an ”To ride, shoot straight and speak the truth”, medan studioaktuella Entombed å sin sida hälsar på en ”Black dwarf”.

Veckans texter avhandlar Hatebreed och Helloween. Bland annat.

av Mattias Kling

VECKANS RECENSIONER

:++++:

Hatebreed

The divinity of purpose

Nuclear Blast/ADA/Warner

METALCORE Det uttalade syftet är ”all pit, no shit” – oj, vilken dunderhit. Du hör det i biffriffen i ”The language” (hela låten känns som ett enda långt crescendo). Känner det via texter som manar till integritet och självtillit. Lever med en känsla av upprymdhet i elva låtar som bemöter hårt med en näve i pannan. Den som under dessa premisser ondgör sig över bristen på oväntade inslag har inte riktigt greppat poängen. Äventyrligheten avverkades på den förra självbetitlade utgåvan, nu är det bara knogarna i parketten som duger. På så sätt framstår ”The divinity of purpose” närmast som en Wikipediaförklaring över metalcoregenren i stort. En muskulös duell mellan Slayer, Obituary, Agnostic Front och Cro-Mags. En urladdning med tyngd och finess. Gudomligt, kan man också kalla det.

Bästa spår: ”Before the fight ends you”.

:+++:

Helloween

Straight out of hell

Columbia/Sony

METAL Galaxer i mina braxer! När Hamburgtruppen i exempelvis ”Far from the stars” och ”Burning sun” lämnar stratosfären blir följden nästan överjordiskt bra, ett superlyft som emellertid bara kommer ibland. På så sätt är detta förfarande typiskt för power metal-veteranernas mer aktuella karriär; då den till fullo skickar upp bullrande refrängraketer låter den som en uppgraderad version av sitt eget banbrytande ”Keeper”-jag, medan de mer jordnära inslagen mest tycks hålla den kvar på marken. Därför är ”Straight out of hell” också en del av denna konsekvens. Fjortonde albumet tar förvisso ett något mer sorglöst grepp om uttrycket än exempelvis ”7 sinners” eller ”Gambling with the devil”, men aningen för många färglösa inslag hindrar ett riktigt stjärnsprakande resultat.

Bästa spår: ”Make fire catch the fly”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Veckans spellista går väldigt bra att fördjupa sig i via Youtube. Som det ganska så sublima skivbolaget Relapse en gång uttryckte det: Point, click, grind.

Härliga hösten är här (en så kallad guide)

av Mattias Kling

De här raderna kan markera en skiljelinje. Mellan det vänliga och det bistra som tvivelsutan döljer sig bakom några almanacksblad. Mellan nedkoppling, avkoppling och en förnyad måstetillvaro med segrar och nederlag.

Möjlighet finns att blicka tillbaka på; såsom gripandet av Lamb Of Gods frontman Randy Blythe i Tjeckien för dråp, den farsartade rättegången och sedermera domen mot punkkollektivet Pussy Riot i Moskva, jubla över att Century Media har svalt förtreten och numera gör musik tillgänglig på Spotify och att därtill sörja Deep Purple-organisten Jon Lords tragiska bortgång. Jag skulle ju också kunna rabbla fram många bokstäver om exakt hur bra Primitive Weapons och Incindiary var på den där klubben i Brooklyn, om att Katatonias kommande ”Dead end kings” svalkade som värsta luftkonditioneringen i ett luftfuktigt SoHo eller om trevliga vinylfynd på Generation Records.

Allt sånt är fullkomligt möjligt, och kanske även motiverat.

Men jag skådar hellre framåt för stunden. Låter de semesterladdade batterierna kopplas upp mot kommande månader fyllda av trevliga konserter och evenemang.

Ja, första inlägget efter bloggtystnaden blir precis ett sådant.

En så kallad guide, med förslag och uppmaningar på god förströelse och dundrande glädjeämnen som räcker året ut.

I kalenderkorrekt ordning – det här är hetast hösten 2012:

Terror, Kulturhuset, Stockholm 31/8 Förra besöket i huvudstaden, i en lällare i Hipstersöders västligaste kvarter, var ett av de tuffaste och energiska hardcoregig jag har sett i 08-land sedan benknäckarföreställningen med 25 Ta Life någon gång förra århundradet. Och inget talar för att bandets comeback i år kommer bli något annat än ett timslångt gympapass med många scendyk och virvlande dansrörelser i den så kallade gropen. Support kommer från brittiska Brutality Will Prevail, amerikanska Naysayer samt de blågula gängen Guilty och Hårda Tider. För våra vänner på västkusten är det också värt att notera att turnépaketet spelar på fängelset i Göteborg den 30 augusti.

Close-Up Båten, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 6–7/9 Höstens första stora kryssningsnyhet (vi återkommer till den andra längre fram) är att Sveriges längst levande hårdrockstidning utökar höstprogrammet till två båtar. Den första lägger ut första veckan i september och har ett program som lär få skutan att kränga vilt – även vid värsta stiltje. Dragplåstret heter Soulfly, ett hyfsat känt band med en hyfsat känd Max Cavalera i spetsen, och som följer upp giget på Metaltown i somras och senaste cd:n ”Enslaved” med vild seglats på Östersjön. Därtill kommer en Peter Tägtgren-dubbel med Pain och Hypocrisy, holländska Asphyx första Sverigegig sedan 1991, snart albumaktuella The 69 Eyes, livefavoriterna Raubtier samt sleazetrupperna CrashDïet och Sister. Och därtill stilla pianobarsmys med Nicke Borg Homeland, hårdrockskaraoke, taxfree-möjligheter och annat trevligt. De som är intresserade av att mönstra på gör detta på Tallink Siljas hemsida.

Nekromantheon, The Liffey, Stockholm 22/9 Coola klubben Püssy A Go Go:s höstprogram ser väldigt fräckt ut och borde egentligen återges i sin helhet. Vad sägs bara om kommande tillställningar med såväl Pagan Altar, In Solitude och Degial (28/9) som kultmangel med Aura Noir och Hellish Crossfire (23/11)? För att blott försiktigt skrapa på ytan när det gäller höstrepertoaren? I en bevisligen övertuff uppställning måste jag ändå flagga för ovan nämnda norskgäng – speciellt då den tidigare i år släppta andraskivan ”Rise, Vulcan spectre” med råge kan klassas som överlägsen i höghastighetsthrashgenren. Fullt ställ förväntas på The Liffey, beläget på Stora Nygatan 40 i Gamla stan i Stockholm.

Dying Fetus, KB, Malmö 27/9 Megamangel i massor är närmast en garanti och i sig en fullgod orsak till närvaro. Speciellt då smattertrions gig på Getaway Rock var tvunget att prioriteras bort till förmån för Manowars jönserier var det som krävde anmälning. Med andra ord finns det många skäl att ta revansch i höst, då Marylandgruppen gör gemensam sak med Job For A Cowboy i Sverige. Till dess – låt hyfsat färska ”Reign supreme” blåsa vaxet ur öronen. Och se till att vara redo att bli ”subjected to a beating” på ovan nämnda lokal eller på Sticky Fingers i Göteborg samt Klubben i Stockholm.

Sweden Rock-kryssningen, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 4–6/10 Höstens andra Östersjönyhet är att även Sweden Rock kör två vändor från Sverige till Finland – dock i ett svep. Den som pallar med 48 timmar kryssningsvanvett kan därmed njuta två set från tyska Rage, och därtill framträdanden från såväl Michael Monroe, Magnum, Portrait, Macabre och Satyricon. För att nämna några. Biljetter bokas här.

• Nasum, Debaser Medis, Stockholm 6/10 Föreställningen på Metaltown i somras (en ganska så reservationslöst hyllande recensent vid namn Mattias Kling fläskade på med :++++:) hade måhända räckt som sentillkommen avrundning. Tacksamt nog har Örebros finest valt att förlänga sin avskedsturné med en handfull svenska höstdatum. Göteborgs Truckstop Alaska får höghastighetsbesök 21/9, medan det den första helgen i oktober byggs upp för grind finale i Malmö på fredagen och i Stockholm på lördagen. Support kommer från Massgrav, Skitsystem och Black Breath – och i huvudstaden gäller dessutom fri entré innan klockan 21. Fler skäl för närvaro? Kolla in den här filmen från Göteborg i somras.

WASP, Arenan, Varberg 6/10 Ett 30-årsjubileum ska naturligtvis firas med buller, bång, konfetti och serpentiner. Och kanske därtill en sågklinga i skrevet och en rakbladsröst i fronten. Klart är i alla fall att Blackie Lawless ämnar fira tre decennier i branschen med en spektakulär föreställning. Två timmar show, uppdelad i tre akter, utlovas med en blandning av gammalt och nytt samt en nedbantad genomkörning av det högst förnämliga albumet ”The crimson idol”. Och därtill videoskärmar, bomber och granater samt ”inslag från gruppens tidiga scenshow”. Är Siwert Öholm varnad om detta? Övriga Sverigedatum: 7/10 Linköping (Cupolen), 9/10 Uppsala (Katalin), 10/10 Hässleholm (Qpoolen), 11/10 Trollhättan (Älvshögsborg), 12/10 Sundsvall (Spegelsalen), 13/10 Örebro (Conventum), 14/10 Eskilstuna (Lokomotivet), 25/10 Huskvarna (Teaterladan), 26/10 Stockholm (Rockklassiker-kryssningen) samt 27/10 Karlstad (Nöjesfabriken).

Dragonforce, Tyrol, Stockholm 16/10 När högst kompetente frontmannen ZP Theart tackade för sig 2010 låg den höghastighetsspelande power metal-ensemblen ganska så pyrt till. Lösningen: att söka en minst lika röststark ersättare på nätet. Till slut lyckades hitta rätt – och sedan dess är det Marc Hudson som svingar mikrofonen i bandet. Tidigare i år släpptes den nyrenoverade sättningens första album tillsammans, döpt till ”The power within” och i Sverige spelar de även i Lund den den 21 oktober och i Göteborg kvällen efter.

Accept, Trädgårn, Göteborg 3/11 Årets så här långt bästa heavy metal-skiva? ”Stalingrad”, så klart. Det var nog många som höjde på ögonbrynen när tyskarna aviserade en fortsättning på formationsriffandet utan sin omhuldade exfrontman Udo Dierkschneider – och desto fler som tappade hakan över exakt hur bra hans roll axlades av ersättaren Mark Tornillo. Übertüsk allsång blir det även på Münchenbryggeriet (så klart) i Stockholm dagen efter.

Close-Up Båten, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 15–16/11 Hårdrocksmagasinets andra seglats i höst går årstidsriktigt i väldigt mörka färger – i alla fall om man ser till dragplåstren Turbonegro och Candlemass. Den brittisk/norska comebacktruppen ämnar bevisa att de fortfarande är helvetesbra utan sin gamle frontman, medan huvudstadens mest meriterade doomcombo seglar vidare på hyllningarna efter den tidigare i år släppta avskedsskivan ”Psalms for the dead”. Därtill kommer Nicke Anderssons Imperial State Electric och östrogensprutande huvudstadsgänget Thundermother som ljusglimtar i novembersvärtan. Hyttplats bokas turbosnabbt här.

Marilyn Manson + Rob Zombie, Hovet, Stockholm 5/12 Jag var kanske aningen hygglig mot Brian Warner efter giget på Metaltown (recension går att läsa här). Måhända en smula överentusiastisk över det blotta faktum att 43-åringen i alla fall gjorde ett underhållande försök att uppträda med energi och närvaro efter fiaskoföreställningen på samma festival tre år tidigare. Nåväl. Tre plus blev i alla fall betyget, så här i efterhand var det nog ett för mycket. Ytterligare upprätning kan således krävas då provokationsrockaren gör gemensam sak med Rob Zombie i huvudstadens näst största inomhusarena. Oavsett vilket är det svårt att missa tilldragelsen som sådan.

Muse, Globen, Stockholm 6/12 Första gången jobbade jag med annat – och Håkan Steen tvingades gäspa sig igenom bandets föreställning på Hovet i oktober 2009. Och när det var dags för revansch för denna schemakrock, sommaren därefter, ställde gruppen in sitt framträdande på Zinkensdamm av grumliga skäl. Trions besök i Globen under årets sista darrande veckor blir därmed tredje gången gillt för mig att musa lite (ursäkta ordvitsen) med Matt Bellamy och grabbarna. En trevlig uppföljning till det i oktober stundande studioalbumet ”The 2nd law”, med andra ord. Och jag förutsätter att det blir jag som denna gång kniper recensentjobbet, så att Aftonbladets Steenhårdaste Växjöson kan dra timmerstockar annorstädes.

Converge, Strand, Stockholm 7/12 Vänersborg, maj 1999: Frontmannen Jacob Bannon sprutar saliv över de vilt krängande främre raderna – och jag är nära att göra i byxan över att äntligen få se detta högst innovativa metalcoregäng i levande livet. En upphetsning jag fortfarande känner, så här 13 år senare. Man glömmer förvisso aldrig första gången, men visst blir vissa saker bättre med tiden. Stämmer det överens på mig och Converge? Facit avges senare, var så säkra.

The Scorpions, Göransson Arena, Sandviken 8/12 Enligt uppgift är det klassiska hårdrocksbandet inte välkommet tillbaka till Sweden Rock så länge vissa personer sitter kvar i ledningen. Hårt kan tyckas. Måhända orättvist. Men samtidigt, de headlinegig veteranerna har gjort nere i Norje har lämnat allt annat att önska – vilket gör att de nu lägger sin avskedsföreställning i Sverige hela 724 kilometer och sex månader från landets största årliga hårdrockssammankomst. Samtidigt sägs det vara sista gången kvintetten nöter väg tillsammans och gör de inte en Judas Priest är det därmed också sista chansen att höra ”Rock you like a hurricane”, ”Still loving you”, ”The zoo” och andra stycken framföras av detta gäng.

Kreator + Morbid Angel, Arenan, Stockholm 10/12 Maken till fyrerkeri lär du nog inte få se på den här sidan den 31 december, det är då säkert. Bara huvudakterna är gott nog, men därtill kommer bonusmangel från arkeologiskt influerade Nile samt retrothrash à la Bay Area från uppkomlingarna Fueled By Fire. En rensande helaftonsföreställning som heter duga, med andra ord. För västkustelakingar delas de hårda klapparna helt rättvist ut dagen efter, på Trädgårn i Göteborg.

Annat kul i höst: Grave + Diabolical + Netherbird, Strand, Stockholm 30/8; Opeth, Gröna Lund, Stockholm 14/9; The Gallows + Feed The Rhino + Red Doves, Strand, Stockholm 27/9; Fu Manchu, Strand, Stockholm 3/10; The Architects + While She Sleeps + Heights, Debaser, Malmö 12/10; Nordfest, Sundsvall 12 & 16/10 (WASP, Necrophobic, Year Of The Goat, Entomed med Nordiska Kammarorkestern, Corroded med flera); Danko Jones, Debaser Medis, Stockholm 17/10; Steel Panther, Tyrol, Stockholm 23/10; Master + Blood Mortized + Puteraeon, Truckstop Alaska, Göteborg 26/10; Superrock Weekend, Örebro 26–27/10 (Meshuggah, Torture Division, Coldworker med flera); Trivium + As I Lay Dying + Caliban + Upon A Burning Body, KB, Malmö 30/10; August Burns Red + The Devil Wears Prada + Whitechapel, Brewhouse, Göteborg 1/11;  Jeff Loomis + Monuments + Vildhjarta + Stealing Axion, Sticky Fingers, Göteborg 2/11; Katatonia + Alcest + Junius, KB, Malmö 2/11; Devin Townsend Project + Fear Factory, Nalen, Stockholm 10/11; Parkway Drive + Emmure + The World’s Alive + Struc/Tures, Debaser Medis, Stockholm 21/11; Kamelot, Göta Källare, Stockholm 22/11.

Mustasch får nytt bolag

av Mattias Kling
harsuper_MG.jpg
Mustasch tillsammans med Gains Markus Tagaris och Magnus Lundbäck.

Efter att ha släppt skivor på såväl EMI-lierade Majesty som Warner/ADA Nordic-anknutna Regain är det dags för den Grammisbelönade rockensemblen att söka nya jaktmarker.

Nyundertecknat ligger då ett kontrakt med Göteborgsbolaget Gain (som bland annat har skänkt världen skivor med Hardcore Superstar och CrashDïet) som även garanterar distribution i Norden via Sony Music. Första frukterna av detta samarbetet kommer att se dagens ljus tidigt nästa år, då Mustasch ämnar släppa en samling nyinspelningar av sina mest populära stycken för att markera gruppens tioårsjubileum.

– Detta känns helt rätt. Gains know-how med Sonys muskler. Nu har vi kvalat in till VM i hårdrock, kommenterar frontmannen Ralf Gyllenhammar det nya avtalet.

Närmast på schemat för Mustasch står en spelning i Globen i samband med NHL-matchen mellan San José Sharks och Columbus Blue Jackets, ett framträdande som tv-sänds världen över med en potentiell publik som överstiger 100 miljoner tittare. Bandet har även lånat ut sin låt ”Double nature” till Volvo, som använder den i reklamfilmen som lanserar nya modellen V60. Hur det ser ut kan ni kolla in här nedan.

src:'http://www.youtube.com/v/knUkVdfNkB0',width:'425',height:'350'
Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Nils Lolk
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB