Den största scenen, den så kallade Blue Stage, under In Flames spelning på torsdagkvällen. Foto: Stefan Jerrevång

Efter blott en dag är det så klart för tidigt att summera ett helt arrangemang. Därtill återstår närmare två dygn av segrar och förluster, regnskurar och solglimtar.

Ändå finns det nu, efter Bråvallafestivalens premiärdag, möjlighet att utvärdera arrangemanget som sådant. Det där paketet som sveper in musikupplevelsen och vars axlar så mycket trots allt vilar på.

Och här finns det möjlighet till förbättringar inför kommande år. Detta inte sagt för att klaga, jag önskar inte tvångsmässigt mucka med FKP Scorpio eller slentriansåga det jag i min privilegierade sits som avlönad vip-drönare får serverat. Men samtidigt anser jag det vara lönlöst att knyta näven i fickan och artigt acceptera sakernas tillstånd. Speciellt inte då det finns en rad punkter som kan förbättras och på så sätt göra totalupplevelsen desto mer behaglig. Och detta med publikens bästa i fokus. Besökarna, som betalar dyra pengar för att vistas här i några dygn och därför förtjänar drägliga möjligheter till en bra festival.

Därför, här är mina förslag på ändringar inför nästa år. Några välmenade påpekanden som i alla fall jag tror skulle vara alla till gagn i långa loppet.

1. Skrota drickamonopolet. Jag är fullständigt med på att FKP Scorpio vill kontrollera alkoholförsäljningen och dess intäkter. Det är helt i sin ordning. Att kränga sprattelvatten i alla dess former omgärdas av diverse regler och förordningar och tacknämligt nog är lösningen här på Bråvallafestivalen avsevärt friare än på många andra event av liknande slag. I stället kan publiken här köpa sig en mugg Åbro eller någon annan rusvätska och vandra runt fritt mellan scenerna i stället för att vara inföst i ett strängt avhägnat område som några andra boskap. Cudos för detta. Det är en lösning jag tror är uppskattad av de flesta.

Desto värre är då att all – jag menar all – dryckesförsäljning är förlagd till dessa strategiskt utspridda vätskestationer. Matstånden får inte sälja dricka till födan och vill man blott köpa en flaska vatten eller en cola är det bara till att ställa sig i ölkön och hoppas på snar utdelning.

Det kan låta som gnäll i överkant, men det är samtidigt viktigt. Vatten är en livsnödvändig vätska, öl är det inte. Speciellt om vädret, som i dag, är varmt gäller det att återfukta de inre organen regelbundet och mest hela tiden. Och då måste det också gå att göra det på ett enkelt och smidigt sätt. Dessutom är det aningen sovjetiskt att först behöva köa i en kvart för att köpa mat och sedan ta sin låda och ställa sig i en annan kö för att få något svalkande att skölja ner sin kryddiga thaigryta med.

Enkel åtgärd: Låt matknallarna sälja mineralvatten och läsk. Troligtvis ett ganska marginellt inkomstbortfall för arrangörerna, en stor förbättring för besökarna.

2. Komplettera bajamajorna med pissoarer. En festivalpublik producerar avfall. På många sätt, och med många kroppsdelar. Därför är toautbudet ganska så viktigt. Och då också att det går snabbt att komma till när nöden gör sig påmind.

Därför är lösningen med bara bajamajor inte helt optimal. Sådana tingester genererar ganska så snabbt irriterande köer då de som ska uträtta det lilla behovet måste vänta på att femton festivalmagar ska befria sig från sitt avfall. Och med tanke på att män är djur – nöff, nöff – så innebär det också att många med en snase mellan benen helt sonika hänger ut sitt instrument utmed stängslen.

Här har exempelvis Sweden Rock Festival löst det hela på ett smidigt sätt. Vid sidan av ett lyxigt toalettområde (med riktiga stolar med rinnande vatten) finns det där även rännor utplacerade på väl valda ställen. Otrevligt, ja. Men sådana är vi simpla varelser. Slavar under våra impulser och köttspettet i underlivet. Ge oss ett par rännor så är vi nöjda. Så även här, förutsätter jag.

3. Utöka matutbudet med fler försäljare. Ett tecken på att man från arrangörshåll inte riktigt räknat med den här publikanstormningen är den skrala tilldelningen av föda. Konsekvens: återigen köer på de ställen som de facto serverar även något annat än flytande kolhydrater.

Även här är lösningen ganska så enkel. In med fler matstånd som kan serva publiken på bästa sätt. Återigen också en ganska så nödvändig sak, då det i fyllan och villan är lätt att glömma bort det där basala med att fylla på energiförrået med stärkande vitaminer och mineraler. Då orkar man mer. Kan lägga i överväxeln när banden spelar, pallar att dricka en extra öl utan att drabbas av spritkollaps för den sakens skull. Väldigt simpelt, egentligen.

Det där var tre enkla punkter som går att jobba vidare på. Speciellt om planen är att expandera till ett mastodontevent med en publiksiffra uppemot 80 000 gäller det att folk trivs och har det bra. Det får dem att vilja komma tillbaka och locka med sig polarna till nästa år.

Det är goodwill som ingen kapitalstark kassa i världen kan fixa. Och också därför så värdefull.

Tanken var att det här skulle vara några rader om australisk rawk’n’roll. Något slags tyckande om dess prestation på Blue Stage. Några adjektiv om riffös, ramalama och stadigt sväng.

Men. Nej. Så kul ska vi tydligen inte ha det.

Ni har säkert läst på moderorganets sajt om långa köer här runt Bråvalla Festival. Det stämmer inte riktigt. I stället är det sju resor värre. Och det med resor som inte rör sig. Alls.

För nog står det still här på Finspångsvägen, ett par kilometer från Norrköping. På en och en halv timme har jag och bilsällskapet – Aftonbladets popess Per Magnusson och hans flickvän – tagit oss knappt 1 000 meter. Ett väldigt försiktigt avancemang som också gör att alla planer på rapportering tvingas kastas om.

Det här ger en oroskänsla i magen. Kommer det att vara på samma vis varje dag. Och – inte minst – vad händer när folk ska ta sig från området om nätterna?

Någonstans läste jag ett förslag om att publiken skulle gå mellan festivalområdet och stan. Gå? Tillåt mig skratta. Att traska utmed den här sträckan nattetid är nog en av de dummare idéer man kan komma på. En ickeupplyst landsväg mitt i natten? Nej tack, att osäkra en Luger mot pannan känns säkrare.

Det bestående intrycket så här långt är att FKP Scorpio tycks tagna på sängen av anstormningen. Att de inte riktigt hade räknat med det här och försöker läsa saker på uppstuds.
Det bådar inte gott inför resten av veckoslutet, så mycket är säkert.

Och Airbourne? Jo, de slutade nyss spela.

Det är ju inte utan att det är lite skakigt och nervöst så här blott dagar före skarpt läge.

Detta är inte helt obefogat. Vis av erfarenhet har jag nämligen lärt mig att världspremiärer sällan brukar vara helt smidiga. Vare sig det handlar om uruppförandet av en föreställning, en liveshow eller – en festival. Det spelar liksom ingen roll om arrangörerna torde vara riktiga proffs i sammanhanget, efter att ha klampat runt i dåligt preparerade gyttjepölar på ett regnsjukt Sonisphere i Stockholm för tre år sedan eller fått halsbränna av alla barnsjukdomar under Metaltowns premiärår i Hisingespenaten 2011 finns det därför en mental beredskap för att dygnen nere i Norrköping kan bli lite hur som helst.

Märk väl, detta icke grundat på någon misstro mot vare sig nu hovhållande FKP Scorpio, Live Nation, Kulturbolaget eller någon annan arrangör. Jag är medveten om att det tar tid innan rutiner sätter sig, innan volontärer och övriga festivalanställda riktigt finner sina roller. Speciellt med ett event som troligtvis i det nu aktuella fallet, mycket talar för det, redan under första året lockar 50 000 människor till en och samma yta.

Jag är medveten om att alla gör vad de ska. Eller i alla fall så gott de förmår utifrån de förutsättningar som ges. Men trots detta finns det ju en risk för att saker och ting inte går som planerat – utan i stället käpprätt åt skogen.

I Bråvallas fall ser jag ett svart orosmoln på himlen. Och nej, det handlar inte om de väderleksrapporter som talar om ett stadigt strilande under onsdagen följt av ett mer avslappnat småskvättande under de följande dagarna. Värre är den busstrejk som innebär att spårvagnarna i Norrköping står stilla från och med i går.

Vilket närmast isolerar festivalområdet i stadens ytterkanter från dess centrum när det gäller allmäna kommunikationer. Eller som Östgötatrafikens trafikoperativa chef Mattias Näsström förklarade det för Norrköpings Tidningar:

– De (besökarna) kommer att vara tvingade att gå till och från Bråvalla.

Hårda papper med extra mycket sand, med andra ord. Och ett läge som med ens kan förvandla förhandssuccén till ett riktigt kaos. Minns bara hur det var på Metaltown för två år sedan, då utelovade bussar i sista stund drogs in och den större delen av festivalpubliken fick se sig strandad på Hisingen mitt i natten.

Då var det riktigt illa. Folk som i desperation försökte slita upp bildörrar. Som gick i stora klungor på en dåligt upplyst väg. Folk som grät, frös och svor – att aldrig återvända till festivalen. Vilket de säkert inte heller gjorde, vilket innebar att evenemanget förra året också tappade 10 000 besökare.

Vi får hoppas att parterna i busskonflikten når en snar lösning. För FKP Scorpio, för banden, för alla volontärer som sliter häcken av sig – och inte minst för publiken.

***

Men om vi nu bortser från domedagsscenariot ovan, som när detta skrivs likväl är en rimlig realitet och i stället vänder fokus mot musiken så finns det desto fler anledningar att se ljust på de närmaste dagarna.

Det är tydligt att FKP Scorpio tagit i från fotknölarna när det gäller bokningarna, vilket också har gett oss ett metalutbud som känns bekant men ändå en smula upphetsande.

För ett par veckor sedan listade jag fem tänkta höjdpunkter i Aftonbladet Hårdrock! – ett urval som får funka även i dag. Som en slags guide inför det som inte bör missas inom festivalens mer strängsprängande program. Som några tips så här inför själva premiären i övermorgon.

Neurosis, Red Stage, fredag 01.35

Det Oaklandgruppen gör är egentligen själva motsatsen till festivalyrsel. Det är musik som målar upp en karg ljudkuliss, som bildsätts av meditativa projektioner och som faktiskt, en skivtitel konstaterar just det, är en fiende till solen själv. Personligen förväntar jag mig magi. Postmetalliskt rangnaröksmalande i fyra nyanser av grått.

Rammstein, Blue Stage, torsdag 23.00

Achtung! Troligtvis kan du inte missa tyskarnas pyroteknikbombardemang ens i grannkommunen, än mindre i dess absoluta närhet. De musikaliska svackor gruppen har, och de är många, väger den alltid upp med en show så vansinnigt prålig och galghumoristisk att det är rent av korkat att inte ta del av den.

Green Day, Blue Stage, fredag 23.10

Efter frontmannen Billie Joe Armstrongs offentliga spritkollaps och en svag trippelgiv har bandet mycket att bevisa. Exempelvis att nyss nämnda bakslag inte har sänkt ett av poppunkscenens mest sprudlande liveakter. Att en rehabiliterad Armstrong klarar att axla pressen. Och, lika viktigt, att ”Basket case” fortfarande är så där festivalförenande som den bör vara.

In Flames, Blue Stage, torsdag 20.30

En viss turnétrötthet må vara befogad, så här två år efter releasen av ”Sounds of a playground fading”. Lik förbannat lär Göteborgs största bidrag till populärmetalgenren lägga manken till för att bevisa att den inte är redo att ta semester än. Hur stor showen blir? Större än störst, troligen.

Trash Talk, Red Stage, fredag 28/6

Rapporter talar om rena kaosföreställningar. Om en sångare som hellre befinner sig i publiken än på scenen. Om kroppsdelar som tycks flyga runt i ett galet sammelsurum av nötta tatueringar och rasande Black Flag-riff. Lite som en spontan antites till Rammsteins hårdkoreograferade monstershow, med andra ord. Men säkert minst lika energigivande.

Fotnot: Missa för den sakens skull inte heller konserterna med exempelvis Ghost, Danko Jones, Volbeat, Parkway Drive, Kvelertak, Thåström, Stone Sour och The Gaslight Anthem. För att nämna några.

Inom kort kommer den australiska powerkvartetten att ge sina beundrare skäll.

Detta låter emellertid värre än det i verkligheten är, då detta känsloutbrott endast är kopplat till titeln på nya skivan.

Den 22 maj är det nämligen dags för album nummer tre för Warrnambooltruppen, en platta som därmed har döpts till ”Black dog barking” och vars första smakprov går att mumsa lite förstrött på nedan.

”Live it up” heter nämnda stycke. En riktig rockstänkare som föga förvånande tar avstamp i hemkontinentens bredbenta boogieskola (läs AC/DC och Rose Tattoo) och landar i något som låter likt en naturlig utveckling av inspirationskällorna.

Mer av den varan lär det bli på ”Black dog barking”. Eller på färskingeventet Bråvalla Festival, där Joel O’Keeffe och hans rumlarglada kollegor uppträder i sommar.

I år var det ju aningen skralt bland superstjärnorna.

Så som det blir när en kväll toppas av Nightwish medan Yngwie Malmsteen har kontrakterats för att knyta ihop festivalpåsen.

Därför gick ju biljettförsäljningen lite så där också. Arrangörerna i FKP Scorpio talade om tiotusentals besökare (oklart exakt hur denna siffra trollades fram), men en sansad okulärbesiktning av trängseln på området talade om definitivt lägre antal biljettköpare.

Kanske fullt naturligt. Med en festivaluppställning som innehöll en hel del coola namn (alltifrån Ministry till Municipal Waste, Behemoth och flera andra akter i en lägre division) men vars enda riktiga publikdragarbokning var Manowar. En grupp som dessutom bjöd på en ovanligt pinsam show, som faktiskt var så beklämmande dåliga att min :+:-recension måhända ha fått komplett okritiska manowarriors att publikt kissa på tidningen dagen efter – bedömningen var ändå fullkomligt korrekt. Tycker jag, så klart.

Nåväl.

Efter att ha bytt helg inte bara en utan två gånger presenterar Getaway Rock nu sina första bokningar. En trio band av ganska olika kalliber, men som alla väl försvarar sin plats på ett välkomponerat festivalschema.

Låt gå för att det inte direkt är några mullrande kanonskott som avlossas. Att lyckas locka In Flames till nästa års begivenhet är såklart detsamma som att en trogen publikmagnet har värvats. Och att såväl Deep Purple som Lamb Of God presenteras som komplement bevisar att det fortfarande finns en ambition att behålla det breda repertoargreppet runt metal/hårdrockvärlden.

Fortsättningen kan därmed bli spännande. Speciellt då jag tidigare spekulerade i att FKP Scorpio efter lanseringen av Bråvallafestivalen i Norrköping (huvudnamn: Rammstein och Green Day) inte direkt tänkte lägga något större krut på sitt metalevenemang i Gästrikland. Det kändes rimligt att de helt enkelt skulle sänka ambitionsnivån och låta Getaway bli en trygg men knappast masspsykotisk tillställning mest för de mest inbitna.

Fel kan man ha. Vilket i det här fallet bara är kul och inspirerande.

Getaway Rock 2013 anordnas den 8 till 10 augusti. Biljetterna säljs via Eventim och kostar från 1 350 kronor och uppåt.

Ropen skalla: Fredag åt alla!

Dags att knyta ihop påsen runt vecka 40 – en ganska så trevlig sådan, om vi ser till händelser i rockvärlden. Inte nog med att nya monsterevenemanget Bråvalla Festival gått ut med sina första affischnamn i form av Rammstein och Green Day, just i dag har även sminkentreprenörerna i Kiss släppt sitt bästa album på 30 år.

Inte illa pinkat, så här som avstamp på årets tionde månad.

Just den här veckan har det i vanlig ordning även presenterats en försvarlig bunt färska videoklipp, som jag traditionsenligt har samlat som lite skön helguppvärmning.  Just i dag innebär det nyjästa promotionbullar med Iron Maiden-basisten Steve Harris på soloäventyr, Down, Reckless Love, The Scams, Nonpoint, Wretched, Monsters Scare You!, Crucified Barbara, Danko Jones och ett klipp från Twisted Sisters kommande dvd ”A twisted X-mas – Live in Las Vegas”.

Och som extra skum på ölkronan tappar vi upp första officiella smakprovet från Geoff Tates soloskiva ”Kings & thieves”, ”Nocturne” från stjärnskottet Tesseract, nya singeln med aviga altrockprojektet Tomahawk (med bland andra Faith No Mores Mike Patton och Jesus Lizards Duane Denison) samt. comebackhardcore från sXe-polarna i Strife.

Och – som extra skummande helgbonus – lyssning på hela färska Convergeplattan ”All we love we leave behind”.

Kom ihåg: snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=fDLbCmqMqPI&hd=1

Inom journalistikens förlovade ankdamm räcker det ju som bekant inte att ”veta” saker. Man måste ju också kunna presentera dem och få dem bekräftade på ett vattentätt sätt.

Därför är det bara att gratulera konkurrentorganet Expressen, som i dag ”kan berätta” (egen formulering) att såväl spektakelensembeln Rammstein som albumaktuella Green Day är klara för FKP Scorpios festivalsatsning i Norrköping den 27–29 juni nästa år.

Den för dagen aktuella Entombed-mössan åker av. Jag erkänner mig slagen i jakten på den här nyheten, som officiellt kommer att presenteras på en presskonferens i riktnummerområde 011 i morgon. Det hade så klart varit kul att breaka det här först, speciellt som jag har anat nyhetens innehåll i ett oar veckor men inte har lyckats få den bekräftad.

Oh well. You win some, you lose some. Sådana är spelets regler. Och liknande avslöjanden kommer att dugga allt tätare ju mer temperaturen skruvas upp inför kommande festivalsäsong.

Men om vi återvänder till rena hårdfakta så är såväl Rammstein som Green Day självklart tunga bokningar för Sverigeexpanderande FKP Scorpio, som sedan tidigare har tagit över såväl Hultsfredsfestivalen som Getaway Rock i Gävle. Speciellt som den största lokaltidningen Norrköpings Tidningar även spekulerar om såväl Metallica som Queens Of The Stone Age och för mig totalt egala Daft Punk. Som en del av festivalkriget mot hårt ekonomiskt ansatta Peace & Love i Borlänge, som anordnas samma helg, är det en offensiv attack av knockoutsnitt som utdelas. Och som borde bemötas snart, inte bara från Dalahåll, utan även av publikkonkurrenter likt Göteborgsbaserade Metaltown.

En sak är säker – rocksommaren 2013 kan bli den svettigaste på länge. På många fler sätt än de mest uppenbara.