Arkiv för kategori Cd recensioner

- Sida 2 av 12

Bedömt i veckan: En skiva som är väldigt kass – och en med Carcass

av Mattias Kling
Nickelsuck är tillbaka med ännu ett hot mot fred och välstånd i världen.
Nickelsuck är tillbaka med ännu ett hot mot fred och välstånd i världen.

:-:

Nickelback
No fixed address
Republic/Universal

ROCK Vissa hävdar att Nickelback – tillsammans med komikern Tom Green – är den verkliga orsaken till att USA gick ut i krig mot Kanada i filmen ”South park: Bigger, longer & uncut”. Som en förebyggande aktion för kommande brott mot internationell smakrätt och angrepp på omvärldens mentala hälsa. Det må vara en efterhandskonstruktion, men faktum är att kvartetten från Hanna, Alberta, har ett så alarmerande uttryck att FN:s säkerhetsråd kallar till krismöten var gång det vankas en ny release. På så sätt är gruppens åttonde release inget undandag. Den är bräddfylld av irriterande banal douchemuzak, ballader med samma känslomässiga djup som en Harlekin-historia och penibla grötrim (”everybody wants to be the sisters mister”). Kanske inget att gå i krig över, men nog så skadligt mot ditt välmående.

Bästa spår: ”The hammer’s coming down”? Kanske.

VECKANS TWEET:
Tweet 14/11

Halloweentyck: Några åsikter om Machine Head och Cavalera Conspiracy

av Mattias Kling
Det här gänget gillar Photoshopeffekter lika mycket som episka låtstrukturer, det är då säkert.
Det här gänget gillar Photoshopeffekter lika mycket som episka låtstrukturer, det är då säkert.

:++++:
Machine Head
Bloodstone & diamonds
Nuclear Blast/Sony

METAL På något sätt faller bitarna på plats redan i femtespåret, då ”Sail into the black” tar titelns själva formspråk med på en cineastiskt dramatisk seglats från första halvans dova hotfullhet till avrundningens bultiga thrashcrescendo. En slags sammanfattning av själva uppsåtet på åtta och en halv minut. Åttondegiven är tvivelsutan också Oaklandgruppens mest stilmässigt positionerade skiva hittills. Den rör sig mellan genrevan groovehuggen fasadrivarmetal, nyklassicistisk progressivitet och inkrökt svärta med en superfet ljudbild som endast bör spelas via ett par äkta hifi-högtalare. Summan är bekant och omtumlande, sofistikerad och primal – men samtidigt så fängslande att inte ens det essäliknande pausspåret ”Imaginal cells” känns överflödigt. Ett i sanning glimrande album.

Bästa spår: ”In comes the flood”.

VECKANS TWEET:
Tweet 31/10

Precis så här tycker jag om At The Gates comebackskiva … och om Rancid

av Mattias Kling
Lite äldre, lite klokare. Men fortfarande konkurrenslöst bra i sin genre. (Foto: Andy Hayball)
Lite äldre, lite klokare. Men fortfarande konkurrenslöst bra i sin genre. (Foto: Andy Hayball)

:++++:
At The Gates
At war with reality
Century Media/Universal

DEATH/THRASH METAL För att prestera det orimliga – ens tangera det så upphissade och stilbildande avskedsalbumet ”Slaughter of the soul” – skulle det krävas att den här skivan slog upp ett hål i tiden som tillvaron som dess invånare ramlade igenom.

Det var ju som att alla planeter stod i exakt rätt formation där i november 1995. Allting klickade, såväl i helhet som i detaljer. De pusselbitar som föregångarna ”With fear I kiss the burning darkness” (1993) och inte minst ”Terminal spirit disease” (1994) sågat fram fogades samman på ett till synes sömlös vis och en kollektiv metalvärld kunde bara se på och tappa hakan.

Naturligtvis är det omöjligt att just här och nu upprepa en sådan bragd. Så mycket är ju annorlunda jämfört med nittiotalets mittskåra. Omgivningen är mer luttrad, inkråmet färgat av närmare två decenniers livserfarenhet. Ungdomlig aggression har fått trivselkilon och amorteringskrav, idealism har lett in i medelåldersmognad – samtidigt som grundideologin under tiden har kidnappats av den amerikanska metalcorescenen och blivit, om inte uttjatad, så i alla fall lika vardagssjälvklar som morgonens första inloggning på Facebook.

Konkret uttryckt: Det går helt enkelt inte att göra en ny ”Slaughter of the soul”, själva sinnebilden för melodiöst durkdriven dödsthrashperfektion, under de förutsättningar som 2014 erbjuder. Det vet du. Det vet jag. Och – inte minst – det vet gruppen i sig.

Kanske är det just därför ”At war with reality” låter så förbannat bra. Precis som At The Gates två decennier senare bör och ska. Utan att egentligen reflektera plockas trådarna från föregångaren upp och vävs samman med komponenter även från den tidiga diskografin på ett sätt som bitvis känns lika karriärsammanfattande som fräscht. Resultatet är ofta strålande; rappt, lättälskat, omtumlande och emellanåt mollstämt äventyrligt.

Det är ju så mycket som går att känna igen och uppskatta. Från det rappa Björler-riffandet som löper likt en röd tråd genom repertoaren till tygden i ”Heroes and tombs” och ”Order from chaos”. Den raspiga offensiven i Tompa Lindbergs sång, klippet i Adrian Erlandssons trumspel. Melodierna, känslan och konkurrenslösheten.

Det här helt rimligtvis den enda sentillkomna uppföljare ”Slaughter of the soul” egentligen kunde få.

At The Gates ”At war with reality”

BÄSTA SPÅR Eventuell favorit är egentligen en humörsfråga. I går kanske det var ”The book of sand (The abomination)”, i morgon ligger sannolikt ”The circular ruins” varmast om hjärtat. Eller varför inte ”The conspiracy of the blind”? Eller ”The head of the hydra”? Det känns både snålt och dumt att låsa sig vid en speciell höjdpunkt.

VISSTE DU ATT … … ”At war with reality” är baserad på den litteraturgenren magisk realism? När Tompa Lindberg i Close-Up Magazine nyligen plockade ut tre böcker för den intresserade att börja med så föll valet på Jorge Luis Borges ”Fiktioner”, Ernesto Sabatos ”Om hjältar och gravar” samt Julio Cortázars ”Hoppa hage”.

The Haunted ”The Haunted”

LYSSNA OCKSÅ PÅ … … The Haunteds självbetitlade debut från 1998. Idéer som ursprungligen var ämnade för At The Gates hittade en extra effektiv thrashglöd, som accentuerades av Patrik Jensen (ex-Seance) och Peter Dolving (ex-Mary Beats Jane).

VECKANS TWEET:
Tweet 24/10

Veckans tyckande: All has Knot been well in Iowa (Och i Birmingham ser det ganska så dystert ut)

av Mattias Kling
666: The Kling chapter tycker ganska mycket om det här gängets nya skiva.
730531: The Kling chapter tycker ganska mycket om det här gängets nya skiva.

:+++:
Slipknot

.5: The Gray chapter
Roadrunner/Warner

METAL Det är naturligtvis svårt att närmare bekanta sig med Des Moines-gängets femte officiella studioalbum utan att berätta om den turbulens som skivan är sprungen ur.

Om den djupa reva i gruppen som basisten Paul Grays bortgång i maj 2010 skapade, om det inte helt okontroversiella avhysandet av trummisen Joey Jordison sent förra året eller att gitarristen Jim Root högst motvilligt tvingades lämna Stone Sour för att koncentrera sig åt att skriva material till ensemblens första platta sedan ”All hope is gone” (2008).

All has Knot been well in Iowa på sistone, så att säga.

Förvisso är det inte något större undantagsfall. Ända sedan debuten mitt under nu metal-erans febrigaste år har Slipknot framstått som ett av scenens mest dysfunktionella gäng. En grupp vars inre kemi tycks sätta iögonfallande masker på uttrycket ”dålig stämning” och som – till synes mot alla odds – bara har växt och stått starka när många andra genrekollegor har tvingats se sina karriärer peka nedåt.

Därför ligger mycket också i potten i och med ”.5: The Gray chapter”. Då två nyckelmedlemmar och kreativt viktiga komponenter nu saknas verkar den återstående septetten envist inriktad på ett mål: Att låta så mycket som sig själv som möjligt.

Och, jo. Det gör den. Inte nog med att numerologin i titeln går att härleda till ”Vol 3: The subliminial verses” (2004), även öppningsduon ”XIX”/”Sarcastrophe” nyttjar samma kontrastförhållande mellan obehagligt avvaktande och vitglödgat vansinne som öppnade nämnda alster. Det är ett virrvarr av tjutande samplingar och slamrig percussion i en frontalattack på sinnena som är så Slipknot-typisk att man mest häpnar när samtliga ljudreglage trycks i botten samtidigt.

Tonen är uppgiven och hätsk om vartannat. Emellanåt uppskruvad till max när inhoppartrummisen Jay Weinberg – vi kan nog alla enas om att det handlar om just honom – hamrar upp sig i ett blastande emfastempo (”The devil in I”), understundom avklätt sorgsen (”Goodbye” och ”If rain is what you want”).

Genomgående är kvaliteten proffsigt god, men samtidigt är det få låtar som sticker ut på allvar. Som griper tag, skakar om och slänger dig rakt i väggen med hakan först.

Och acid house-effekten i ”Custer” är faktiskt bland det mest irriterande jag hört på skiva på länge.

BÄSTA SPÅR ”AOV” är det stycke som på bästa sätt förenar skivans samtliga uttryck – från thrashenergi till dystra harmonilekar – på fem omväxlande minuter. Ett extra plus för Corey Taylors nästan-rap i versen.

VISSTE DU ATT… …Weinbergs identitet mycket väl kan ha bekräftats av hans ex-grupp Against Me!, som inte tycks hysa några ömmare känslor inför takthållaren? När spekulationskvarnarna malde som vildast twittrade bandets Laura Jane Grace nämligen ut följande: ”Dear Slipknot. Good luck with that. #shitbag”. Ouch.

Takthållarens pappa, här i bakgrunden, är ganska känd för att tidigare ha ingått i Bruce Springsteens E Street Band.
Trummisens pappa, här i bakgrunden, är ganska känd för att tidigare ha vispat cymbaler i Bruce Springsteens E Street Band.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… …King 810:s ”Memoirs of a murder”, som släpptes i augusti. Skandaltruppen från Flint, Michigan, använder sig av samma hotfulla skandalstrategi som Slipknot i den tidiga karriären. Utan att lyckas vara lika bra, bör tilläggas.

VECKANS TWEET: Tweet 17/10

Den här veckan får ni läsa om Amaranthe och Exodus – och lyssna på en spellista

av Mattias Kling
Här var det snaskigt god popmetal som gör sig bäst i sansade doser. (Foto: John McMurtrie)
Här var det snaskig popmetal som gör sig bäst i sansade doser. (Foto: John McMurtrie)

:++:
Amaranthe
Massive addictive
Spinefarm/Universal

POPMETAL På sitt eget sätt visar albumtiteln på stor självinsikt. Den här skivan är ju lite som nikotin,  obscent dyr hämtlatte och djungelvrål – vanebildande på ett lätt obekvämt vis. Likt sina föregångare är tredjegiven nämligen snask för öronen. En stadig dos tomma refrängkalorier av superprocessat slag som förvisso smakar tämligen aptitligt i några tuggor, men som har en tendens att lämna artärerna stela som trädgårdsslangar. Däri ligger också en stor del av gruppens begränsning. För hur effektivt Amaranthes ihopkok av Soilwork, Pain och Aqua än är i sitt uppsåt så blir även ett stramt och koncist hållet omfång om tolv spår mot slutet irriterande tradigt. För en mer socialstyrelsesäker portion rekommenderas en dagsdos om högst fyra ”Massive addictive”-praliner. Och det räcker ju väldigt bra.

Bästa spår: ”Trinity”.

VECKANS TWEET:
Tweet 10/10

VECKANS SPELLISTA:


Fotnot: På grund av att det är som det är så saknas Evergreys ”Archaic rage” i låtparaden ovan. Intresserade kan emellertid lyssna på nämnda stycke här via Spotify.

Just i dag har jag tyckt till om Sixx:AM och 220 Volt. Spännande.

av Mattias Kling
DJ Ashbas burritolunch har precis gjort sig påmind. Dålig stämning uppstår.
DJ Ashbas burritolunch har precis gjort sig påmind. Dålig stämning uppstår.

:+:
Sixx:AM
Modern vintage
Eleven Seven/Warner

ROCK Inledande ”Stars” låter likt ett Papa Roach frontat av Adam Lambert, ”Before it’s over” som ett Broadwayjäst Jim Steinman-nummer och ”Gotta get it right” tangerar The Darkness kabaretglam – innan en cover på The Cars ”Drive” kör hela schabraket rakt in i väggen. Mötley-Nikki och hans morgonpigga kompanjoner sixxsakkar sig på tredjegiven hejvilt mellan uttrycken, men lyckas sällan kittla intressenerven på något mer engagerat sätt. ”Modern vintage” skvalar och skvalpar på ett slags identitetslöst mellanmjölkshav där det slätstrukna och ickeupprörande står för den största konsekvensen. Förvisso hittar Sixx:AM på denna genreseglats några gillansvärda stycken – likt My Chemical Romance-minnande ”Hyperventilate” och ”Let’s go” – att kasta ankar vid en stund, men inte längre nog att orka färden ut.

Bästa spår: ”Relief”.

VECKANS TWEET:
Tweet 3/10

Precis så här har jag tyckt till om Evergrey och Sick Of It All i veckan

av Mattias Kling
När allt känns grått målar Göteborgsgruppen din värld i blått. (Foto: Patric Ullaeus)
När mycket känns grått målar Göteborgsgruppen din värld i blått. (Foto: Patric Ullaeus)

:++++:
Evergrey
Hymns for the broken
AFM/Sound Pollution

METAL Trots att tonen ofta är sorgsen och förtvivlad är niondegiven ett album som hyllar hoppet. Som stöttar när botten tycks vara nådd, lägger gips runt ett brutet sinne, visar tålamod och som når en dramaturgiskt perfekt final i och med rasera/restaurera-duon ”The grand collapse” och ”The aftermath”. Rent ideologiskt och rationellt känns ”Hymns for the broken” därför ofta som en naturlig fortsättning på mästerliga ”The inner circle” (2004), med ytterligare ett decenniums livserfarenhet och kunskap att ösa ur. Stundtals är utfallet fullkomligt hisnande. Likt i den redan nämnda, aningen Katatonia-nickande, ”The grand collapse”, i självrannsakande videospåret ”King of errors” eller i den nakna pianoballaden ”Missing you”. Det är dina nya bästa vänner i mörkret och desperationen.

Bästa spår: ”Black undertow”.

VECKANS TWEET:
Tweet 26/9

Veckans tyckande: En längre Slash-recension och ett lagom kort tweet

av Mattias Kling
Slash och Myles Kennedy tillsammans på scen i Hultsfred 2012. (Foto: Adam Ihse/TT)
Slash och Myles Kennedy tillsammans på scen i Hultsfred 2012. (Foto: Adam Ihse/TT)

:+++:
Slash featuring Myles Kennedy & The Conspirators
World on fire
Dik Hayd/Roadrunner/Warner

HÅRDROCK Det var för lite mer än två år sedan den närmast helgonförklarade rockhatten tog mössan i vacker hand och erbjöd Myles Kennedy och The Conspirators att bli likvärdiga dragplåster när solokarriären gick in i en andra fas.

Resultatet var närmast sensationellt bra. Efter att ha medverkat på två spår på den gästartistspäckade ”Slash” (2010) harklade Alter Bridge-frontmannen all tveksamhet ur strupen och trädde fram som en fullkomligt strålande parhäst till en av hårdrocksvärldens mest hissade gitarrister, en omskriven bromance som fyllde fyrplusbelönade ”Apocalyptic love” med sprudlande känslor och fjärilar i magen.

I mångt och mycket fortsätter ”World on fire” på den linjen. Inte nog med att andraspåret ”Shadow life” bygger på ett riff som ströks i sista stund från föregångarsingeln ”You’re a lie”, om 2012-albumet var ljudet av en omtumlande musikalisk blixtförälskelse är det här en tonsättning av hemmakvällar med ostbricka och mysbyxor framför senaste Netflix-serien.

Det vore ju liksom fel att säga att förhållandet mellan Slash och Kennedy redan har börjat gå på sparlåga, men nog börjar det skönjas vissa tecken på vardagsslentrian i kanten. Att albumet blåses upp till en omfattande 17-låtarskoloss med en speltid på nära 80 minuter gör nämligen att det har svårt att hålla lågan brinnande från start till mål. Det funkiga instrumentalstycket ”Safari inn” hade exempelvis fungerat bättre som pausinslag under ett liveframträdande än som upptakt inför finalen med ”The unholy”, ”Beneath the savage sun” riffar sig fram utan att bränna till och inte ens ett ”Sweet child o’ mine”-nickande introriff gör ”Iris of the storm” till något annat än en lätt bris.

Samtidigt finns det även här gott om strålande stunder. Den som söker snygga referenser till huvudpersonens Guns N’ Roses-ursprung behöver inte leta längre än ett ”Paradise city”-minnande introriff (”30 years to life”), lite ”Welcome to the jungle”-stök (”Wicked stone”) eller ett så där ”November rain”-innerligt balladsolo likt det i exempelvis ”Battleground”.

Så nog är det alldeles för tidigt att ordinera någon mer allvarligt menad parterapi. Men nog kräver även den mest bedårande bromance underhåll och eftertanke för att hålla spänningen vid liv när den första pirrigheten har lagt sig.

 BÄSTA SPÅR Med en överladdat dramatisk ”Black hole sun”-känsla är ”The unholy” ett rent av omtumlande avslutningsspår.

VISSTE DU ATT …Myles Kennedy har en ganska så liten roll i filmen ”Rock star”, med Mark Wahlberg och Jennifer Aniston? Han spelar en kille i publiken under ett av Steel Dragons gig.

Fotnot: Ovan publicerade recension var ursprungligen tänkt som dragplåster i dagens Nöjesbladet, men efter U2:s chockrelease av nya skivan ”Songs of innocence” i tisdags kväll blev utlägget aningen omkastat. Som det brukar heta – så kan det gå.

VECKANS TWEET:

Tweet 12/9

Just i dag gore det bra att tycka till om Cannibal Corpse och Yob

av Mattias Kling
Veteranerna bjuder på ännu en platter of splatter av beprövat snitt.
Veteranerna bjuder på ännu en platter of splatter av beprövat snitt.

:+++:
Cannibal Corpse
A skeletal domain
Metal Blade/Sony

DEATH METAL Troligtvis är det aningen irrelevant att så här runt trettonde omgången att hänvisa till låttitlar likt ”Icepick lobotomy”, ”Bloodstained cement” och ”Asphyxiate to resuscitate”, men sådant säger också en hel del om var trotjänargänget alltjämt befinner sig. Redan frälsta kan därmed ta detta som en garant för att kvarnhjulen mal som de ska. Aningen mer kritiskt går det också att notera att Cannibal Corpses videohylleexplicita ultravåldsmangel sedan länge har förskansat sig i ett hörn som det sällan lämnar. ”A skeletal domain” är därför en utarbetat tendentiös och genresäker utgåva som snarare chockerar genom bristen på riktigt nervdallrande inslag än sitt bloddrypande innehåll. Du vet helt enkelt vad du får redan på förhand. Och det är å andra sidan långt ifrån dåligt.

Bästa spår: ”Kill or become”.

VECKANS TWEET:
Tweet 5/9

I dag tycker jag till om In Flames, tweetar om Pallbearer och bjuder på en spellista

av Mattias Kling
Se så, pojkar. En trevlig betygsfyra är väl inget att hänga läpp över?
Se så, pojkar. En trevlig betygsfyra är väl inget att hänga läpp över?

:++++:
In Flames
Siren charms
Razzia/Sony

METAL Anders Fridéns blick var mest riktad mot golvet där han satt i en skrubb strax till höger om Hansa Tonstudios stora kontrollrum. Med bara två veckor kvar till deadline kände han sig jäktad och fylld av prestationsångest.

– Man vill ju inte att David Bowie ska komma och knacka en på axeln och tycka att man är värdelös, berättade han för mig i november förra året.

Om inget annat är det här nämligen en produkt sprungen ur kreativ vånda, en utmattande inspelningsstrategi och stress. Den har rent bokstavligen satts ihop där och då, skapad från ostrukturerade riffidéer till färdigarrangerade stycken på en och en halv månad.

Därför är det mest slående hur ickestressad ”Siren charms” framstår. Snarare naturlig och ickeforcerad. Likt att det var precis så här skivan ska låta, oavsett vilka villkor kompositionerna har hämtats från.

Jag tar det redan här, bara för att ha saken ur världen:

Den som i och med In Flames elfte studioalbum önskar sig en reträtt den harmonidrivna death metal som präglade exempelvis ”Whoracle” eller ”Clayman” har på pappret lite att hämta från ”Siren charms”.

Rent soundmässigt har kvintetten nämligen här tagit flera viktiga kliv framåt. Inte för att albumet ter sig som en överdrivet radikal protest mot vare sig ”A sense of purpose” (2008) eller ”Sounds of a playground fading” (2011), utan snarare för att resultatet är så djävulskt genomarbetat och detaljrikt.

Många grupper talar gärna om att de har tagit ut svängarna så fort en ny skiva ska presenteras för press och publik. In Flames gör det på riktigt. För även om det går att höra att det är en och samma grupp som under en tjugoårig skivkarriär har kämpat sig upp på de riktigt stora scenerna är alstret nästan gyttrigt mångfacetterat. Det bubblar och pyser om Örjan Örnkloos elektronikprogrammeringar, Fridén har ansträngt sig till det yttersta för att variera sången mellan viskningar och vrål och hårdrocksgrunden i Björn Gelottes gitarrarbete bygger stundtals på såväl Scorpions som Rainbow.

Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid för att falla på plats. Först efter tiotalet lyssningar framträder alla melodikrokar så naturligt att det egentligen bara är titelspåret som känns en smula ofärdigt.

Snacka om att det var värt all stress och prestationsångest.

BÄSTA SPÅR ”Monsters in the ballroom” blandar effektivt hetsiga thrash-gitarrer med en händerna i luften-refräng av arenaklass. Lär bli en stor livefavorit på spelningar de kommande åren.

martin-rubashov

VISSTE DU ATT… …låten ”Dead eyes” innehåller gästsång av Martin Rubashov, kanske mest känd som programledare i Bandits morgonshow ”Rivstart” under namnet Bollnäs-Martin?

Depeche Mode ”Construction time again”

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Depeche Modes ”Construction time again” (1983). Inte nog med att ”Siren charms” är mixad på samma bord som synthikonerna använde till denna platta, arvet efter Basildons finest går också igen i plattans elektroniska garnityr.

VECKANS TWEET

Tweet 29/8

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Dessvärre saknas låten med Mattias Alkberg på Youtube för stunden.

Sida 2 av 12
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB