Opeth
Pale communion
Roadrunner/Warner

PROGROCK Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna åt Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, hellre ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats. Så nog finns det anledning att förlora vettet över ett Opeth som vägrar vara något annat än sig själva.

Bästa spår: ”Voice of treason”.

Hammerfall
(r)Evolution
Nuclear Blast/Sony

METAL För att återbesöka det förflutna nöjer sig Göteborgsgruppen inte med en försiktigt inspirerande och eggande tillbakablick. Nej, här kröker den sig närmast dubbel för att återvinna publikens förtroende efter den orättvist svalt mottagna ”Infected” med ett pampigt konvolut signerat Andreas Marschall och ett maffigt Fredrik Nordström-ljud. Den som därför  förväntar sig en ny ”Renegade” eller ”Legacy of kings” har emellertid anledning till viss vaksamhet. Jämfört med nämnda alster är bandets nutida (r)evolution nämligen inte lika direkt eller uppsluppet refrängstark, vilket tydligast märks av försvårande svackor likt ”Tainted metal” och nonsensramsan ”Live life loud”. Likväl tycks sabbatsåret 2013 ha gett Hammerfall ett nytt klipp i slaget som lovar gott för den fortsatta utvecklingen.

Bästa spår: ”Origins”.

The Haunted
Exit wounds
Century Media/Universal

METAL I intervjuer har gitarristen Patrik Jensen liknat det nygamla The Haunted vid en passion snarare än ett lukrativt heltidsförvärv. Och av ljudet av döma på åttondeskivan handlar det inte direkt om något hålla handen-svärmeri med skogspromenader och trånande blickar över tekoppar – här är det vettlös rödglödgad förälskelse som gäller. Med återvändarna Marco Aro och Adrian Erlandsson i sättningen återkopplar gruppen i mångt och mycket till den karriärbyggande thrash som präglade dess tre första utgåvor, på både gott och ont. För även om jag var en av dem som hyllade alternativmelodiska ”Unseen” har jag också saknat gruppens mer burdusa sida. Den finns här. Arg, riffrubbad och envis. Konsekvent passionerad och intensiv, men samtidigt något enahanda och inte alltigenom övertygande.

Bästa spår: ”Infiltrator”.

VECKANS TWEET:

Judas Priest
Redeemer of souls
Columbia/Sony

METAL I titellåten sjunger Rob Halford att ingenting kan hålla honom tillbaka. Just därför är det märkligt att det är precis så det låter. För är det något som utmärker det 17:e albumet är det en märklig återhållsamhet, som om gruppen medvetet lägger band på sig själv och hellre lurar i vassen än går till attack. Likt en slags motreaktion omfångsrika konceptverket ”Nostradamus” (2008) ska ”Redeemer of souls” säkert ses som en återgång till Judas Priests legendarbyggande kärnvärden. För visst finns de alla här, från den blankpolerade ”Painkiller”-metallen via ”Point of entrys” cabrioletrock till 1970-talets ballader. Det låter genomgående okej och tjänstemannamässigt. Knappast präglat av sprudlande iver eller glöd, utan snarare ett rutinerat metalhantverk fyllt av låtar som ofta är bra men aldrig fantastiska. Det räcker inte längre än så här.

Bästa spår: ”Battle cry”.

Fotnot: Här kan ni lyssna på ”Redeemer of souls” på Spotify.

Mastodon
Once more ’round the sun
Reprise/Warner

PROGROCK/METAL Det mest påfallande är knappast hur kontrastrikt Atlantagruppens sjätte studioalbum är. Att det närmast fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena, likt i någon osynlig tonlian från bjärt till dovt, inte att ”Aunt Lisa” bökar sig fram via vocoderutbrott och en bitterljuv versmelodi till en final där en snärtig hejaklackfinal, och inte heller att Brann Dailor tycks ha minst åtta bläckfiskarmar vid sitt trumset.

Sådant är i stället en naturlighet. Något som på inget sätt förvånar när det kommer till en grupp som likt få andra har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Jag menar: Tidsmässigt skiljer det blott nio år mellan den otyglade debuten ”Remission” (2002) och den varmt jordiga föregångaren ”The hunter” (2011) – när det gäller utförande och presentation skiljer en generation dem åt.

Självfallet handlar det om olikheter. En konstitutivt disparat hjärnkamp som infinner sig när fyra kreativa snillen beslutar sig för att ingå allians och sporra varandra till något genialiskt.

Nej, det är faktiskt inte speciellt överraskande. Det är i stället sådant som Mastodon gör. De löder ihop i stort sett allt som går att genrebestämma med -rock, -core eller metal-suffix och serverar det på ett sätt som framstår fullkomligt rimligt och okonstlat. Ett slags likhetstecken mellan Rush, Metallica, The Melvins, Led Zeppelin, High On Fire och Lynyrd Skynyrd som för en normalbegåvad kan framstå helt oförenlig men som klaffar förträffligt – just för att det är så otänkbar.

Förbluffande är därför i stället exakt hur bra kvartetten lyckas med att få dessa 54 minuter att hålla ihop ända ifrån det mullrande öppningsspåret ”Tread lightly” till den Neurosis-rytmiska och Scott Kelly-gästade finalen ”Diamond in the witch house”. Låt vara för att formen är ovanligt refrängsmäcker denna gång – notera gärna anthemiska ”The motherload” eller classic rock-harmoniska ”Ember city” för konkreta exempel – helhetsformen är ändå så svindlande och omtumlande som formen tillåter.

”Once more ’round the sun” är ett strålande album. Svårare än så är det inte.

BÄSTA LÅT Eventuellt toppspår är en humörsfråga och skiftar hela tiden. ”Chimes at midnight”, ”Asleep in the deep” och ”Tread lightly” känns alla som framtida liveklassiker, men just nu talar storhelgskänslan mest för ”Halloween”. Speciellt som midsommar tycks bjuda på rena oktobervädret.

VISSTE DU ATT … inhoppet på redan nämnda ”Diamond in the witch house” är Scott Kellys femte gästinsats på ett Mastodon-album? Tidigare har han lagt sång på alla gruppen skivor förutom ”Remission”.

LYSSNA OCKSÅ PÅ Today Is The Days ”In the eyes of God” (1999). Soundmässigt ligger denna rasande noisebest tämligen långt ifrån Mastodon, men då såväl Brann Dailor som Bill Kelliher spelar på albumet finns det för evigt bevarat i deras musikaliska dna. (Spotify, Wimp)

VECKANS TWEET

Linkin Park
The hunting party
Warner
NU METAL/HIPHOP En smula skämtsamt har gitarristen Brad Delson liknat sjätteskivan vid en prequel till debutalbumet ”Hybrid theory” – även om en mer rimlig definition snarare kan vara att den är gruppens egen ”St Anger”. Det här är nämligen en produkt som gör uppror mot tidigare utgåvors polerade audiofilproduktioner med en murrig lortgrund som skorrar och bullrar. Demosoundet, rattat av Delson och Mike Shinoda, har onekligen sina poänger då det ger projektet en spontan och löst ostrukturerad inramning. Den spänner från Bad Religion-ystra punkrusningar i ”War” till arenafluff med extra klockspelsmos i ”Until it’s gone”, bjuder på gästinsatser från Helmets Page Hamilton, hiphoplegendaren Rakim och Tom Morello men är egentligen roligare i teorin än i praktiken. Därför gillar jag tanken. Synd bara att den inte höll fullt ut.

Bästa spår: ”Rebellion”.

VECKANS TWEET:

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: Naturligtvis finns listan ovan även på Spotify, dock utan God Macabre-spåret.

Deathstars
The perfect cult
Nuclear Blast/Sony

GOTH/INDUSTRI Även om Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Bergh har övergett Stockholm för kultiverade Florens tycks mycket av bohaget ha fastnat i Berlin. Inte bara då fjärdealbumets grundton är synnerligen dekadent och hålögd – här och var på ”The perfect cult” dyker det även upp bubbliga Alphaville-slingor som lindar in låtarna i hittigt pastellfärgad süßigkeiten. En effektiv finess och till stora delar lyckat, men satsningen medför också att balansen mellan det söta och salta ofta slår över för mycket åt det förstnämnda. Det gör att man emellanåt mest skönjer hur tuffa och förfallet eleganta stycken likt ”All the devil’s toys”, titelspåret eller ebm-surrande ”Temple of the insects” hade kunnat vara om kvartetten hade eldat på gitarrerna och släppt fram mer av sin inre best. Nu anas den mest.
Bästa spår: ”Asphalt wings”.

 VECKANS TWEET

Arch Enemy
War eternal
Century Media/Universal
METAL På sitt sätt är det rimligt att Angela Gossow handplockade just Alissa White-Gluz som sin kronprinsessa. Faktum är att 28-åringen från Montreal på sin Arch Enemy-debut så spänstigt glider in i gruppen att det låter som om situationen aldrig har varit annorlunda, vilket ger ”War eternal” en skrovlig thrashspets som känns fräsch och läcker. Att västkustbandets nionde studiogiv är ännu en högkvalitativ release torde därför inte överraska någon. Perfekt parkerade mellan klassisk uppvisningsmetal och landsändetypiskt dödsmos tas det ingen större notis om medlemsrotationen, även gitarristen Nick Cordle är ny i gänget, då Michael Amott ledigt manar fram sin trupp mot en slutsats som andas kvalitet. Trist därför att själva låtmaterialet tappar lite attackstyrka under andra halvan.

Bästa spår: ”You will know my name”.

VECKANS TWEET

Sabaton
Heroes
Nuclear Blast/Sony

METAL Mest slående är tveklösheten i attacken. Efter den pompöst iscensatta historielektionen ”Carolus Rex” tycks Falugruppen ha bestämt sig för att sluta leden runt sina kärnvärden och låta själva låtarna stå för dramaturgin, utan krusiduller eller vidare omständligheter. På sina håll fungerar det förbluffande effektivt. Öppnande ”Night witches” (bryggstöld: Twisted Sisters ”The price”) är som gjord för att liveexplodera, ”Soldier of 3 armies” (riffstöld: Judas Priests ”Electric eye”) är så klatschig att rumpan hettar medan ”The ballad of Bull” (refrängstöld: ”Teddybjörnen Fredriksson”) balanserar farligt nära genansgränsen. Allt är inte lika läckert, likväl überbombastiskt välgenomfört. Med lite ytterligare vässning kanske den där betygfyran faktiskt inte är någon ointaglig erövring.

Bästa spår: ”Hearts of iron”.

VECKANS TWEET

Killer Be Killed
Killer Be Killed
Nuclear Blast/Sony

METAL Upplägget är rätt typiskt: I backstagefyllan får några mer eller mindre upphaussade musiker för sig att bilda ett band. En idé som sällan brukar överleva ens den påföljande baksmällan, men som här faktiskt har klarat sig ända till färdig produkt. Och sådant är väldigt sympatiskt, om än inte per automatik jätteobligatoriskt. För en uppenbar invändning mot ”Killer Be Killed” är att skivan låter precis som väntat; likt ett hopkok av Soulfly, Mastodon och The Dillinger Escape Plan. Kvartetten kastar sig ut i en uttrycksbred blandning av poppunkrefränger, groovemetal och alternativprog som spretar och skrevar, men som blott undantagsvis blir direkt udda eller avvikande. Som sidospår är resultatet därför oväntat angeläget, om än sällan i nivå med herrarnas reguljära verksamheter.
Bästa spår: ”Snakes of Jehova”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Autopsy
Tourniquets, hacksaws and graves
Peaceville/Border

DEATH METAL Vissa grupper ägnar veckor åt att få till rätt ljud på virveltrumman. Autopsy å sin sida smackar ihop ett helt album på tio dagar – och har fortfarande tid att suga i sig lite prima skunk, halsa bärs och klämma en och annan skräckfilm.

Vilket också kan vara en av orsakerna till att gruppen sedan relanseringen med ”The tomb within”-ep:n för fyra år sedan redan står redo att avlossa tredje fullängdaren sedan dess. Och att skivan i sig låter precis som den gör.

Ty, det här är ju ett gäng som inte meckar med formen i onödan. Som hellre bara knäpper på stärkarna, går loss på strängarna och hulkar fram stycken likt ”After the cutting”, ”Teeth of the shadow horde” och ”King of flesh ripped” utan större ansträngning eller själslig vånda. Och som bevisar att det gore så bra att rutinmosa, även om materialet inte når upp till klassen på föregångarna ”Macabre eternal” och ”The headless ritual”.

Bästa spår: ”Parasitic eye”.

Devil You Know
The beauty of destruction
Nuclear Blast/Sony

METAL Senast jag nämnde tidigare Killswitch Engage-frontstrupen Howard Jones här i bloggen handlade om debutgiget med just denna grupp. En jungfrufärd som knappast imponerade, såsom bootlegfilmade Youtubeklipp sällan gör, men vars svala omskrivande ändå garderades med att omdömet skulle komma att ändras då debutskivan stod klar för granskning.

Vilket den är nu, med andra ord. Och visst får jag viss anledning att revidera mina spontanintryck då bland andra ”Seven years alone” , ”My own” och ”A new beginning” i studiofräsch grandör i stället för livemurrig brötvariant.

Och visst. I tvättad och proper skrud låter det djävulskt välbekant, om än inte djävulskt överstyvt bra. Med tanke på gängets rutin – förutom ovan nämnda sångare kan övriga medlemmar räkna in scenerfarenhet via exempelvis All Shall Perish, Fear Factory och Divine Heresy – är debutresan en trygg uppvisning i modern metal som vare sig går att behänga med något krystat core-suffix eller avfärda som rent topplisteskval. Lika mycket som det går att höja ett varningens finger inför en översentimental ”It’s over” (lyssna på ”Nothing else matters”-passningarna i introt) är det fullt möjligt att hellre engagera sig i Soilwork-minnande ”A mind insane” eller de snirkliga riffstrukturerna i ”Shut it down”.

Som debutverk får uppdraget därmed anses vara utfört. Men ska Devil You Know bli något annat än ett underhållande sidoskott bland många krävs bättre låtar och en tydligare strategi.

Bästa spår: ”Seven years alone”.

Whitechapel
Our endless war
Metal Blade/Import

METAL En av de mäktigare circlepits jag har sett bevittnades från en trappavsats, strax till höger bakom dansgolvet på Gramercy Theater i New York i februari för lite mer än tre år sedan. Det kändes liksom som att kroppsdelar bara flög åt alla håll och kanter i en dryg timme, efter giget sopade städpersonalen säkert upp lika många utslagna tänder som ihopknycklade plastmuggar och väldigt trovärdiga vittnen har berättat om att det snöts blod i handfaten även inne på tjejtoan.

Det var någonstans där och då som Knoxvillesextetten slog knock på undertecknad – och i ett slag gick från att vara ett deathcoregäng i mängden till att i stället bli en grupp att verkligen hålla ögonen på.

Ett omdöme som har visat sig vara fullkomligt rimligt under tiden som sedan dess har förflutit. Inte minst då combon redan på den självbetitlade utgåvan året efter ovan nämnda mayhemuppvisning gjorde upp med de föregående skivornas förutsägbara fyrkantighet och i stället började bygga på något ganska så mångfacetterat och eget. ”How the times have changed” heter det i sjunde spåret här, ett konstaterande som det är lätt att skriva under på.

Från att mest ha skrivit låtar vars främsta syfte tycks ha varit att mosa lyssnaren fram till ett armsvingarvänligt breakdown är Whitechapel nu snarare en grupp som lika gärna kan trixa loss med Meshuggah-gitarrer som den kan vågar gå loss med Korn-liknande sångrytmer (lyssna bara på ”The saw is the law”) eller fyra av crustpigg d-takt likt i titelspåret.

Jag förstår att en jämförelse med Slipknot kan irritera en del slentrianläsare, men sanning är att ”Our endless war” liknar Iwoagruppens självbetitlade debutverk i sin genreöverskridande (van)sinnesangrepp. Jag hoppas därför att det här är startskottet på en karriär som bara fortsätter att öka i styrka – tills vi ser Whitechapel på de riktigt stora scenerna.

Bästa spår: ”Worship the digital age”.

VECKANS TWEET

Edguy
Space police – Defenders of the crown
Nuclear Blast/Warner

METAL Hälften är überhurtigt gemütlichkeit, resten ganska så intetsägande – och däremellan en nageltrångsirriterande spexversion av Falcos ”Rock me Amadeus”. Efter ett par svagare och mindre framgångsrika utgåvor försöker sig Tobias Sammet sig på en ny stjärnsmäll i stil med ”Rocket ride” (2006), dock utan att riktigt få till det den här gången heller. Det finns emellertid riktigt goda ansatser både här och där. Likt bryggan som leder in i en långdraget tjatig refräng i ”Defenders of the crown”, baskaggeklippet i ”Sabre & torch” och ”Shadow eaters” samt Rainbow-stämningarna i ”The eternal wayfarer”. Mycket sitter som det ska, dock sällan i en och samma låt. Bäst blir det därför i ”Love tyger”, en ärtig klösschlager som visar att ränderna knappast går ur muntrationmetallens främste hovnarr.

Bästa spår: ”Love tyger”.

VECKANS TWEET