Arkiv för kategori Death metal

- Sida 2 av 21

Fem anledningar till varför du ska lyssna på nya Decapitated-skivan

av Mattias Kling
Decapitated

1. De har en ganska så helt ny sättning

Igen, kanske måste tilläggas. Sedan releasen av förra albumet, med den festliga titeln ”Carnival is forever”, har inte mindre än sju olika musikanter med bas och trummor som huvudinstrument passerat genom gänget. I dag består combon – som härstammar från staden Krosno i södra Polen – av sångaren Rafal Piotrowski, basisten Pawel Pasek och trummisen Michal ”Mlody” Lysejko vid sidan av huvudpersonen Woclaw ”Vogg” Kieltyka. Det är också den sistnämnde som drog igång bandet igen för fem år sedan efter att det tvingats lägga ner i oktober 2007, då en bussolycka i Vitryssland kostade dåvarande trummisen Witold ”Vitek” Kieltyka livet och skadade vokalisten Adrian ”Covan” Kowanek så illa att han än i dag inte är fullt återställd.

Behemoth

2. Det är en skiva som visar att Polen är väldigt bra på death metal just nu

För så är det ju. Inte nog med att Behemoth tidigt i år släppte det som mycket väl kan bli 2014:s starkaste fullängdare i och med mästerliga ”The satanist”, även genrens pionjärer på hemmaplan, Vader, visade god form på majsläppet ”Tibi et igni”. Och som om detta inte skulle vara nog så står Vesania (som innehåller medlemmar från redan nämnda band) redo att i slutet av nästa månad släppa loss ”Deux ex machina” via Metal Blade.

Decapitated ”Blood mantra”

3. ”Blood mantra” låter ofta lika mycket Meshuggah som Morbid Angel

Visst märks det även på sjättealbumet var gruppen har hämtat sin livslust. Transatlantiska akter likt Suffocation, Nile, Hate Eternal och Deicide gör sig alltjämt påminda utmed resans gång, men denna gång har soundet öppnats upp för en rad dödsmetalludda influenser. Därför går det på ”Blood mantra” att höra drag av ett Sepultura i skarven mellan thrash-pisk och nu metal-muller, Gojira-melodier, djentplock och ett rent av ambient avrundningsstycke. Variationen är stor, allt är inte lika lyckat, men mixen ger en minst sagt varierad stund.

4. Låten ”The blasphemous psalm to the dummy God creation” lär slita huvudet av dig

Stycket, vars titel är aningen för långt för att sägas på bara en inandning, är ett fartfyllt exempel på Decapitated i sin bästa form. Det är kort (blott två och en halv minut), supervasst och medryckande nog att dra upp en byggnadsställning på dansgolvet. Och se upp för de där blastbeatsen – om inte annat för att ingen egentligen behöver sakna föregångartrummisen Kerim “Krimh” Lechner det minsta när det gäller höghastighetskompetens.

Unknown

5. Jag tweetar om plattan i tidningen på fredag

Och där fick jag det sagt också. Med tanke på att just dessa 139 tecken är mitt enda bidrag till Nöjesbladet den här veckan så krävs det väl att jag gör er uppmärksamma på det också. Nya tag med tyckandet nästa vecka i stället.

Kategorier Åsikter, Death metal
Taggar decapitated

Just i dag gore det bra att tycka till om Cannibal Corpse och Yob

av Mattias Kling
Veteranerna bjuder på ännu en platter of splatter av beprövat snitt.
Veteranerna bjuder på ännu en platter of splatter av beprövat snitt.

:+++:
Cannibal Corpse
A skeletal domain
Metal Blade/Sony

DEATH METAL Troligtvis är det aningen irrelevant att så här runt trettonde omgången att hänvisa till låttitlar likt ”Icepick lobotomy”, ”Bloodstained cement” och ”Asphyxiate to resuscitate”, men sådant säger också en hel del om var trotjänargänget alltjämt befinner sig. Redan frälsta kan därmed ta detta som en garant för att kvarnhjulen mal som de ska. Aningen mer kritiskt går det också att notera att Cannibal Corpses videohylleexplicita ultravåldsmangel sedan länge har förskansat sig i ett hörn som det sällan lämnar. ”A skeletal domain” är därför en utarbetat tendentiös och genresäker utgåva som snarare chockerar genom bristen på riktigt nervdallrande inslag än sitt bloddrypande innehåll. Du vet helt enkelt vad du får redan på förhand. Och det är å andra sidan långt ifrån dåligt.

Bästa spår: ”Kill or become”.

VECKANS TWEET:
Tweet 5/9

Sluta höstdeppa – lyssna på de hetaste låtarna från juli och augusti

av Mattias Kling
460425035

Jaha. Vad var det det?

Jo, det var ljudet av ännu en sommar som har flytt.

För det är väl ungefär så. När september precis har tagit av sig mössan och hälsat snällt är årets trevligaste period officiellt slut. Lika ovälkommet som tumultartat varje gång, samtidigt ett utfall av den periodcykel som man borde ha vant sig vid så här vid 41:e tillfället.

Nåväl. De gångna månaderna kommer väl för alltid att leva kvar inom en på ett eller annat sätt. De personliga triumferna och bakslagen blir inte mindre verkliga bara för att det inträffar ännu ett årstidsskifte; de må endast blekna en smula med tiden. Erfarenheterna är för evigt, oönskade eller inte.

Det som emellertid, på ett högst konkret sätt dessutom, lever kvar är den musik som har släppts under juli och augusti. För visst går det lika bra att förkovra sig i Pallbearers trollbindande doom metal nu som för ett par veckor sedan. Visst är det lika rimligt att skaka nacken öm till The Haunted, Crucifyre, Entombed A.D. och Overkill nu när kvällarna är svala och aningen mörkare. Nog tusan håller de halvfärska alstren från Rise Against, Blues Pills, Dragonforce och Accept som minnesspegel över den tid som nyss har passerat.

Aktuella låtar från alla dessa – och 70-talet fler – hittar du på höstens alla första spellista. Som vanligt en väldigt blandad kanalje, som används för att spegla det brokiga releaseflöde som med god vilja går att härleda till rock, metal, punk eller liknande. Allt lär inte falla alla i smaken, men chansen är stor att just du hittar ett oväntat guldkorn eller påminns om något som har sorterats bort bland alla flintastekar och picknickfiltar.

Och så var det med det.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: De som använder Spotify – jag har hört att det finns några sådana – hittar i stället kollektionen här. Allt i rättvisans namn.

I dag tycker jag till om In Flames, tweetar om Pallbearer och bjuder på en spellista

av Mattias Kling
Se så, pojkar. En trevlig betygsfyra är väl inget att hänga läpp över?
Se så, pojkar. En trevlig betygsfyra är väl inget att hänga läpp över?

:++++:
In Flames
Siren charms
Razzia/Sony

METAL Anders Fridéns blick var mest riktad mot golvet där han satt i en skrubb strax till höger om Hansa Tonstudios stora kontrollrum. Med bara två veckor kvar till deadline kände han sig jäktad och fylld av prestationsångest.

– Man vill ju inte att David Bowie ska komma och knacka en på axeln och tycka att man är värdelös, berättade han för mig i november förra året.

Om inget annat är det här nämligen en produkt sprungen ur kreativ vånda, en utmattande inspelningsstrategi och stress. Den har rent bokstavligen satts ihop där och då, skapad från ostrukturerade riffidéer till färdigarrangerade stycken på en och en halv månad.

Därför är det mest slående hur ickestressad ”Siren charms” framstår. Snarare naturlig och ickeforcerad. Likt att det var precis så här skivan ska låta, oavsett vilka villkor kompositionerna har hämtats från.

Jag tar det redan här, bara för att ha saken ur världen:

Den som i och med In Flames elfte studioalbum önskar sig en reträtt den harmonidrivna death metal som präglade exempelvis ”Whoracle” eller ”Clayman” har på pappret lite att hämta från ”Siren charms”.

Rent soundmässigt har kvintetten nämligen här tagit flera viktiga kliv framåt. Inte för att albumet ter sig som en överdrivet radikal protest mot vare sig ”A sense of purpose” (2008) eller ”Sounds of a playground fading” (2011), utan snarare för att resultatet är så djävulskt genomarbetat och detaljrikt.

Många grupper talar gärna om att de har tagit ut svängarna så fort en ny skiva ska presenteras för press och publik. In Flames gör det på riktigt. För även om det går att höra att det är en och samma grupp som under en tjugoårig skivkarriär har kämpat sig upp på de riktigt stora scenerna är alstret nästan gyttrigt mångfacetterat. Det bubblar och pyser om Örjan Örnkloos elektronikprogrammeringar, Fridén har ansträngt sig till det yttersta för att variera sången mellan viskningar och vrål och hårdrocksgrunden i Björn Gelottes gitarrarbete bygger stundtals på såväl Scorpions som Rainbow.

Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid för att falla på plats. Först efter tiotalet lyssningar framträder alla melodikrokar så naturligt att det egentligen bara är titelspåret som känns en smula ofärdigt.

Snacka om att det var värt all stress och prestationsångest.

BÄSTA SPÅR ”Monsters in the ballroom” blandar effektivt hetsiga thrash-gitarrer med en händerna i luften-refräng av arenaklass. Lär bli en stor livefavorit på spelningar de kommande åren.

martin-rubashov

VISSTE DU ATT… …låten ”Dead eyes” innehåller gästsång av Martin Rubashov, kanske mest känd som programledare i Bandits morgonshow ”Rivstart” under namnet Bollnäs-Martin?

Depeche Mode ”Construction time again”

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Depeche Modes ”Construction time again” (1983). Inte nog med att ”Siren charms” är mixad på samma bord som synthikonerna använde till denna platta, arvet efter Basildons finest går också igen i plattans elektroniska garnityr.

VECKANS TWEET

Tweet 29/8

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Dessvärre saknas låten med Mattias Alkberg på Youtube för stunden.

Bli nitad av Arch Enemy så här på torsdagsförmiddagen

av Mattias Kling
”Nitad av någon som tyckte du såg förjävlig ut/Nitad, nitad/ Nitad av någon som måste vara helt slut/Nitad, Nitad”
”Nitad av någon som tyckte du såg förjävlig ut/Nitad, nitad/ Nitad av någon som måste vara helt slut/Nitad, Nitad”

De flesta känner nog Halmstadsbördige Michael Amott som en ganska så ekvilibristiskt driven musiker. Ett föga förvånande eller orimligt förhållningssätt, speciellt då supergitarristen speciellt via skötebarnet  Arch Enemy har kämpat hårt för att förena det hårdrocksklassiska gitarrspelet – tänk Richie Blackmore, Michael Schenker, Uli Jon Roth och Frank Marino – med dödsmetallens handfasta aggression.

Därför kan Amotts senaste giv tillsammans med sitt ”War eternal”-aktuella gäng (läs recension här) ses som aningen opassande av mer sentillkomna anhängare.

I en flexibilaga senaste numret av amerikanska Decibel Magazine bjuder Arch Enemy nämligen på två covertolkningar som blottlägger helt andra inspirationsrötter än de man hittar hos Deep Purple Rainbow, Scorpions – här bjuds det nämligen svensk råpunk à la tidigt 80-tal för hela slanten. Snabbare än du hinner dra ett djupt rivande andetag på limtrasan vältrar sig kvintetten igenom Moderat Likvidations ”Nitad” och Anti Cimex ”When the innocent die” – vilket är extra coolt då kanadensiska sångerskan Alissa White-Gluz i den förstnämnda tvingas bräka på klockren skånska. Och faktiskt gör det som om hon tillbringat en stor del av sitt liv med att möla falafel på Möllan. Snyggt!

Du hittar låtarna här. Spela galet högt för extra kravalleffekt.

Tyckandet i dag: Linkin Park, Trap Them och en liten spellista

av Mattias Kling
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.

:++:

Linkin Park
The hunting party
Warner
NU METAL/HIPHOP En smula skämtsamt har gitarristen Brad Delson liknat sjätteskivan vid en prequel till debutalbumet ”Hybrid theory” – även om en mer rimlig definition snarare kan vara att den är gruppens egen ”St Anger”. Det här är nämligen en produkt som gör uppror mot tidigare utgåvors polerade audiofilproduktioner med en murrig lortgrund som skorrar och bullrar. Demosoundet, rattat av Delson och Mike Shinoda, har onekligen sina poänger då det ger projektet en spontan och löst ostrukturerad inramning. Den spänner från Bad Religion-ystra punkrusningar i ”War” till arenafluff med extra klockspelsmos i ”Until it’s gone”, bjuder på gästinsatser från Helmets Page Hamilton, hiphoplegendaren Rakim och Tom Morello men är egentligen roligare i teorin än i praktiken. Därför gillar jag tanken. Synd bara att den inte höll fullt ut.

Bästa spår: ”Rebellion”.

VECKANS TWEET:
Skärmavbild 2014-06-13 kl. 10.06.03

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: Naturligtvis finns listan ovan även på Spotify, dock utan God Macabre-spåret.

Nu har stofilen gnällt färdigt – och bjuder på spellista med dopp

av Mattias Kling
Trying-By-Homer

Var i hela Hälsingland maj tog vägen? Ja, inte tusan vet jag. Det känns som att avståndet mellan arbetarbrunchen på Sirap på arbetarrörelsens stora dag och födelsedagsditon på Clarion Sign krympte ihop till ett ingenting som bara … försvann. I ett diffust ingenting som passerade likt en blinkning i ögonvrån.

Nu var det naturligtvis inte så. För anledningen till att den gångna månaden kändes så kort är troligtvis att den var så övergött fullspäckad med distraktioner och aktiviteter att det helt enkelt inte fanns tid över till att peta navelludd. Det har ju trots allt blivit ett nytt nummer av Aftonbladet Hårdrock! – fortfarande i butik till den 23 juni så passa på att köpa om du inte har gjort det – med en herrans massa bokstäver som har gått via just mina fingrar in i denna produkt. Det har blivit mer eller mindre omtumlande och väsenskilda restor till såväl holländska Tilburg som till Helsingfors. Tydligen en Sthlm Fields-festival, ett dundergig av kvartssekelfirande Meshuggah på Gröna Lund och ett antal fler grå hårstrån på hakan.

Med detta lägger jag årets femte månad bakom mig. Förpassar den där den hör hemma; bland övriga minnen av framgångar och bakslag. Men självklart inte utan att först dela med mig av några glimtar av dess musikutbud.

Som vanligt en snurrig samling. Vi har Judas Priest, vi har Linkin Park och vi har Sabaton. Men vi har också akter ni måhända inte har kadaverkoll på och som därför kanske kan bidra till en smula överraskande stund. Vare sig det handlar om Xibalbas überbrutalistiska beatdownhardcore, Tombs utmanande post black metal, California Breeds funkiga sväng eller Eyehategods knarkiga misärsludge handlar det om stycken som har handplockats just för er – som vägledning och rekommendationer.

En högst personlig guidning genom streamingdjungeln, helt enkelt. Väl bekomme.

Fotnot: Naturligtvis står Spotifyanvändare inte lottlösa här, inte. Bara att klicka på denna länk och låta galenskaperna ta vid.

Bedömt i veckan: Arch Enemy och Tombs

av Mattias Kling
Arch-Enemy-2014-2
Det är knappast hopplöst att ersätta en profilerad frontkvinna. Det vet Alissa White-Gluz. Hoppsan.

:+++:

Arch Enemy
War eternal
Century Media/Universal
METAL På sitt sätt är det rimligt att Angela Gossow handplockade just Alissa White-Gluz som sin kronprinsessa. Faktum är att 28-åringen från Montreal på sin Arch Enemy-debut så spänstigt glider in i gruppen att det låter som om situationen aldrig har varit annorlunda, vilket ger ”War eternal” en skrovlig thrashspets som känns fräsch och läcker. Att västkustbandets nionde studiogiv är ännu en högkvalitativ release torde därför inte överraska någon. Perfekt parkerade mellan klassisk uppvisningsmetal och landsändetypiskt dödsmos tas det ingen större notis om medlemsrotationen, även gitarristen Nick Cordle är ny i gänget, då Michael Amott ledigt manar fram sin trupp mot en slutsats som andas kvalitet. Trist därför att själva låtmaterialet tappar lite attackstyrka under andra halvan.

Bästa spår: ”You will know my name”.

VECKANS TWEET
Skärmavbild 2014-05-30 kl. 16.05.03

Vad blir det för Vader i dag då? Jo, prognosen talar om spridda blastbeatskurar.

av Mattias Kling
Tunga killar de där. Speciellt frontmannen.
Tunga killar de där. Speciellt frontmannen.

Ni som på något sätt frekventerar detta utrymme torde redan vara bekanta med detta: Att jag emellanåt utgår ifrån en rubrik när det gäller valet av ämne för mina inlägg.

Vilket så klart kanske inte är helt hundraprocentigt korrekt. För nog finns det fler anledningar att uppmärksamma ett visst trotjänargäng än att kunna fyra av en småtrött ordvits så här på morgonkvisten.

Som att Olsztyncombon 2014 inte bara kan fira sin 31-årsdag – utan även nästa vecka släppa sin tionde fullängdare. Kallad ”Tibi et igni” – vilket enligt bloggen Heavy Latin går att översätta till ”För dig och för elden” – är det en skiva som inte på något sätt ger dig anledning att omvärdera gruppens verksamhet. Ganska så trygg i sitt uttrycksområde i gränslandet mellan death och thrash handlar det här snarare om att förvalta och mosa på än att göra något som skakar om lyssnarens värld.

Och med detta som grund lyckas ju Piotr ”Peter” Wiwczarek och gossarna med uttalad avsikt. För det som bjuds på albumet är ett finfint smatterband som reser sig över såväl ”Necropolis” (2009) som ”Welcome to the morbid reich” (2011) utan att krysta sig vimmelkantigt däröver. Ta exempelvis ”Triumph of death” här nedan. Ett makligt Slayer-förnumstligt stycke som knappast lär utnämnas till årets mest innovativa eller spännande, men som ändå bjuder på trevlig nackmotion med tämligen okonstlade medel. Vilket även kan sägas om det andra förlyssningsspåret ”Where angels weep”, som i sin tur blastar loss med högt tempo.

Låter detta intressant bjuds det dylikt en masse på ”Tibi et igni”, som når handeln den 30 maj.

För dig och för elden.

Bedömt i veckan: Sabaton och Vallenfyre

av Mattias Kling
Falutruppen (då med trummisvikarien Snowy Shaw) på tyska Full Metal Cruise i maj 2013. Den vilda seglatsen skildrades i förra årets nummer av Aftonbladet Hårdrock! – ett reportage som pluskunder kan läsa här.
Falutruppen (då med trummisvikarien Snowy Shaw) på tyska Full Metal Cruise i maj 2013. Den vilda seglatsen skildrades i förra årets nummer av Aftonbladet Hårdrock! i ett reportage signerat yours truly och fotografen Johan Söderlund.

:+++:
Sabaton
Heroes
Nuclear Blast/Sony

METAL Mest slående är tveklösheten i attacken. Efter den pompöst iscensatta historielektionen ”Carolus Rex” tycks Falugruppen ha bestämt sig för att sluta leden runt sina kärnvärden och låta själva låtarna stå för dramaturgin, utan krusiduller eller vidare omständligheter. På sina håll fungerar det förbluffande effektivt. Öppnande ”Night witches” (bryggstöld: Twisted Sisters ”The price”) är som gjord för att liveexplodera, ”Soldier of 3 armies” (riffstöld: Judas Priests ”Electric eye”) är så klatschig att rumpan hettar medan ”The ballad of Bull” (refrängstöld: ”Teddybjörnen Fredriksson”) balanserar farligt nära genansgränsen. Allt är inte lika läckert, likväl überbombastiskt välgenomfört. Med lite ytterligare vässning kanske den där betygfyran faktiskt inte är någon ointaglig erövring.

Bästa spår: ”Hearts of iron”.

VECKANS TWEET
Tweet 16/5

Sida 2 av 21
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB