Arkiv för kategori Live recensioner

- Sida 2 av 43

Den väldigt nätexklusiva bonusrecensionen: Vader

av Mattias Kling
Vaders Peter Wiwczarek sjunger från strax söder om magtrakten. Foto: PER JOHANSSON/ROCKFOTO
Vaders Peter Wiwczarek sjunger från strax söder om magtrakten. Foto: PER JOHANSSON/ROCKFOTO

:+++:

Vader

4Sound Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Jeff Hanneman hade nog nickat gillande åt ”Hell awaits”-covern.

Sämst: Jag tycker mig sakna ”Wings”.

NORJE. Welcome to the morbid reich? Well, not quite. Snarare en solstekt gräsplätt som befinner ganska så geogragfiskt rakt ovanför det helvetesmörker som Olsztyn-gruppen hämtar sin urkraft från.

Med en karriär som sträcker sig imponerande 30 år tillbaka i tiden är kvartetten väl förtrogen sin form. Den är inövad och välgrundad. Hård och kompakt, med lika delar dödsmetall som thrash. Vader rasslar blastbeats utan större ansträngning, även om frontmannen Peter Wiwiczarek hjässa snarare är askgrå än nattsvart plockar han strupkraft från de djupaste av avgrunder och då fullt fokus riktas framåt känns yttringen elak på allvar.

Ljudmässigt är dess ungefära timme på scen en ångvält, visuellt når det sin höjdpunkt först då basisten Hal och gitarristen Spider i ”Black to the blind” intar ryggvänd formation på trummisen James Stewarts podium. En liten insatsknorr som bryter av den annars så konsekventa headbangingscenografin. En stund då det händer något som går utanför den välavvägda och rasslande tornado som ger insatsen det där lilla extra för att hänföra i en motsatsomgivning.

När jag såg gruppen inomhus i Tilburg för lite mer än en månad sedan funkade det kanon. Här blir det mer en kamp mellan ytterligheterna där gruppen inte alltid lyckas gå vinnande ur slaget.

The return of the almighty betygstatistisk

av Mattias Kling

159 recensioner.

Ja – sug på den lilla nätta karamellen.

Etthundrafemtionio jävla recensioner.

Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.

En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.

I morgon går planet ner till Blekingeland i arla svinottan. Faktiskt så orimligt tidigt att uppstigningen sker då jag i vanliga fall för bara några år sedan gick och la mig. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinkakor och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, opåligtligt väder – och inte minst en massa fräck musik.

En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.

Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2012.

Varsågoda.

In Flames 2004. Foto: RICKARD NILSSON
In Flames 2004. Foto: RICKARD NILSSON

:+++++:

At The Gates, 2008 (MG)

In Flames, 2004 (MK)

:++++:

Aerosmith, 2007 (MG)

Amon Amarth, 2009 (JP)

Anthrax, 2003 (MK)

Anthrax, 2005 (MK)

Arch Enemy, 2006 (MG)

Anthrax 2003. Foto: RICKARD NILSSON
Anthrax 2003. Foto: RICKARD NILSSON

Bigelf, 2010 (JP)

Candlemass, 2002 (MK)

Candlemass, 2005 (MK)

The Cult, 2011 (ML)

Danko Jones, 2003 (MK)

Danzig, 2010 (MK)

Deep Purple, 2006 (MG)

Def Leppard, 2006 (MG)

Def Leppard, 2008 (MG)

Down 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Down 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Bruce Dickinson, 2002 (MK)

Down, 2011 (MK)

Edguy, 2006 (MG)

Europe, 2009 (JP)

Halford, 2002 (MK)

Hammerfall, 2005 (MK)

Hardcore Superstar, 2007 (MG)

Necronaut 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Necronaut 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Hardcore Superstar, 2011 (MK)

Imperial State Electric, 2012 (ML)

In Flames, 2009 (JP)

King Diamond, 2012 (JP)

Ministry, 2008 (MK)

Morbid Angel, 2011 (MK)

Overkill 2005. Foto: RICKARD NILSSON
Overkill 2005. Foto: RICKARD NILSSON

Motörhead, 2002 (MK)

Mötley Crüe, 2005 (MK)

Necronaut, 2011 (JP)

Nevermore, 2006 (MG)

Ozzy Osbourne, 2011 (JP)

Overkill, 2005 (MG)

Ratt, 2008 (MK)

Rival Sons, 2012 (JP)

Satyricon, 2008 (MG)

WASP 2006. Foto: RICKARD NILSSON
WASP 2006. Foto: RICKARD NILSSON

Sepultura, 2003 (MK)

Sonic Syndicate, 2008 (MG)

Soundgarden, 2012 (JP)

Testament, 2004 (MK)

WASP, 2006 (MG)

Watain, 2010 (MK)

Whitesnake, 2008 (MG)

Black Label Society 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Black Label Society 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

:+++:

Accept, 2005 (MG)

Accept (2011, MK)

Agent Steel (2011, JP)

Sebastian Bach, 2005 (MK)

Sebastian Bach, 2012 (MK)

Black Label Society (2011, MK)

Blind Guardian, 2003 (MK)

Candlemass, 2009 (JP)

Dio 2005. Foto: RICKARD NILSSON
Dio 2005. Foto: RICKARD NILSSON

Children Of Bodom, 2004 (MG)

Alice Cooper, 2006 (MG)

Danko Jones, 2012 (ML)

The Darkness, 2012 (JP)

Dark Tranquillity, 2007 (MG)

Death Angel, 2010 (JP)

Dimmu Borgir, 2007 (MG)

Dio, 2005 (MG)

Europe 2004. Foto: RICKARD NILSSON
Europe 2004. Foto: RICKARD NILSSON

Dream Theater, 2005 (MG)

Dream Theater, 2009 (MK)

Dundertåget, 2010 (ML)

Edguy, 2012 (MK)

Electric Boys, 2009 (JP)

Entombed, 2004 (MG)

Exodus 2012. Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Exodus 2012. Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD

Entombed, 2006 (MG)

Europe, 2004 (MG)

Evergrey (2011, MK)

Exodus, 2012 (JP)

Lita Ford, 2009 (MK)

Foreginer, 2009 (MK)

Gamma Ray, 2012 (MK)

Hardcore Superstar, 2006 (MK)

H.E.A.T., 2009 (MK)

Motörhead 2005. Foto: RICKARD NILSSON
Motörhead 2005. Foto: RICKARD NILSSON

Heaven & Hell, 2007 (MK)

Helloween, 2004 (MG)

Helloween (2011, MK)

The Hooters (2011, ML)

Iced Earth, 2007 (MG)

Journey, 2009 (JP)

Judas Priest, 2004 (MK)

Judas Priest, 2008 (MK)

Marillion, 2009 (MK)

Michael Monroe, 2010 (MK)

Ted Nugent 2002. Foto: RICKARD NILSSON
Ted Nugent 2002. Foto: RICKARD NILSSON

Monster Magnet, 2004 (MK)

Gary Moore, 2010 (MK)

Motörhead, 2003 (ML)

Motörhead, 2005 (MK)

Motörhead, 2007 (MK)

Motörhead, 2012 (MK)

Mustasch, 2008 (MK)

Nifelheim (2011, MK)

Nightwish, 2004 (MK)

Saxon 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Saxon 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Ted Nugent, 2002 (MK)

The Poodles, 2008 (MG)

Raubtier (2011, MK)

Queensrÿche, 2003 (ML)

Sabaton, 2008 (MG)

Sabaton, 2010 (MK)

Sacred Reich, 2012 (MK)

Saxon, 2005 (MG)

Twisted Sister 2012. Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Twisted Sister 2012. Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD

Saxon (2011, JP)

Sky High, 2003 (MK)

Slayer, 2010 (JP)

Rick Springfield, 2010 (ML)

Stone Sour, 2010 (MK)

Testament, 2008 (MK)

Tiamat, 2007 (MK)

Twisted Sister, 2009 (MK)

Whitesnake 2003. Foto: RICKARD NILSSON
Whitesnake 2003. Foto: RICKARD NILSSON

Twisted Sister, 2012 (ML)

U.D.O., 2010 (JP)

Volbeat, 2009 (JP)

WASP, 2010 (ML)

Whitesnake, 2003 (MK)

Whitesnake, 2006 (MG)

Rolf Wikström (2011, ML)

Rob Zombie (2011, MK)

:++:

Rob Zombie 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Rob Zombie 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Adrenaline Mob, 2012 (MK)

Aerosmith, 2010 (ML)

Anvil, 2010 (MK)

Avantasia, 2008 (MG)

Black Label Society, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2007 (MG)

Carcass, 2008 (MK)

Cinderella, 2010 (MK)

CrashDïet, 2007 (MG)

Dynazty 2012. Foto: ROBIN LORENTZ ALLARD
Dynazty 2012. Foto: ROBIN LORENTZ ALLARD

CrashDïet (2011, MK)

Disturbed, 2008 (MG)

Duff McKagan’s Loaded (2011, ML)

Dynazty, 2012 (JP)

Ghost, 2011 (JP)

Guns N’ Roses, 2010 (ML)

H.E.A.T., 2012 (ML)

Heaven & Hell, 2009 (MK)

Joan Jett 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Joan Jett 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Billy Idol, 2010 (ML)

Joan Jett & The Blackhearts, 2011 (JP)

Judas Priest, 2011 (MK)

Lynyrd Skynyrd, 2012 (ML)

Megadeth, 2005 (MG)

Michael Schenker’s Temple Of Rock, 2012 (ML)

Mr Big, 2011 (ML)

Nicke Borg Homeland, 2011 (ML)

Scorpions 2004. Foto: RICKARD NILSSON
Scorpions 2004. Foto: RICKARD NILSSON

Scorpions, 2004 (MK)

Sepultura, 2012 (MK)

Steel Panther, 2010 (ML)

Stormwarrior, 2008 (MG)

Thin Lizzy, 2011 (MK)

Twisted Sister, 2003 (ML)

UDO, 2007 (MG)

Uriah Heep, 2009 (JP)

Within Temptation, 2005 (MK)

:+:

Yngwie Malmsteen 2005. Foto: RICKARD NILSSON
Yngwie Malmsteen 2005. Foto: RICKARD NILSSON

Lee Aaron, 2011 (ML)

Fear Factory, 2012 (MK)

Jethro Tull, 2003 (MK)

Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)

Meat Loaf, 2007 (MG)

Mötley Crüe, 2012 (MK)

Poison, 2008 (MG)

The Poodles, 2006 (MK)

Queensrÿche, 2011 (ML)

Mötley Crüe 2012. Foto: ROBIN LORENTZ ALLARD
Mötley Crüe 2012. Foto: ROBIN LORENTZ ALLARD

Scorpions, 2007 (MG)

Status Quo, 2002 (MK)

Status Quo, 2005 (MG)

Steel Panther, 2012 (ML)

Uriah Heep, 2003 (ML)

Whitesnake, 2011 (ML)

:-:

Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML).

”Jag hoppas du dör i plågsam ändtarmscancer”

av Mattias Kling

I går kväll spelade tydligen Nickelback i Globen. Det påstås så i alla fall. Jag vet inte. Jag var – tack och lov – inte där.

I stället tog musikredaktör Jocke Persson på sig den heroiska uppgiften att recensera gruppen. Vilket han också gjorde, med ett :+:-resultat som kan synas i dagens papperstidning samt på nätet. Även Expressens utsände Martin Carlsson lät en ensam geting surra ovanför sin tyckarpjäs.

Huruvida de har rätt eller inte? Ja, inte fan vet jag. Var som sagt inte där, men jag förutsätter att det är en rimlig bedöming av prestationen som sådan.

Men det som sedermera inträffar, då texten når allmän konsumtion, är det som jag avser dryfta. Nämligen den kollektiva skittsunami som tangentbordstyckare dundrar in med över det presenterade.

Eftersom de som kommenterar gör det under eget namn via Facebook tänkte jag citera dem här. Ordagrant. Stavelse för stavelse. Inget censurerat, inget tillagt.

Max Kull-Sandin: ”Man ska aldrig läsa dom där, speciellt inte från aftonbladet, jävla pisstidning… vi vet ju vilka nötter som jobbar där, nunstedt, larsson…..”

(Påpekande: Nunstedt, med förnamnet Anders, jobbar på Expressen)

Nina Brixehammer Fd Lahti: ”Som vanligt är aftonbladet i en helt anban värld”

Tobbe B Lundin: ”ni musikkritiker e bara avundsjuka för att ni själv e talanglösa misslyckade musiker konserten igår var riktigt bra. musikkritiker fyller ingen funktion tycker jag vad har ni för rätt att döma då ni ej trakterar ett instrument bättre än på nybörjarnivå”

Therese Asplund: ”Joacim Persson du har inte övervägt att byta jobb. Det första man lär sig på journalist högskolan är att lyfta fram det positiva sen får man givetvis komma med konstruktiv kritik men du är fan bara pinsam”

(Påpekande: Nej, det är inte det första man lär sig. Och inte andra. Och inte heller det femtielfte. Man får däremot lära sig att en recension består av subjektivt tyckande, medan motsatsen kallas referat och är ett så kallat objektivt skildrande av ett förlopp)

Stefan Olausson: ”Aftonbladet var inte där, som vanligt. dom stod utanför och tyckte synd om sig själva. Gå på konserten istället nästa gång för att skriva massa dynga. Riktigt bra konsert, hatten av för Nickelback”

Mikael Härmä: ”Skicka en reporter som gillar rock nästa gång, Jocke kan väl få gå på britney spears och liknande istället, det rocka fett igår!!!”

Och så vidare, och så vidare.

Nu förvägrar jag inte dessa personer att ha sina åsikter, och är det något som man som recensent är van vid så är det att få en invektivtirad som svar om man så råkar skriva ett kommatecken i tidningen – och det oavsett om det är en hyllande eller sågande recension. Det ingår i jobbet. Det vet vi alla. De som anser sig ha något att anmärka på gör det på ett koffeinstissat affekterat sätt, de som håller med kniper för det mesta käft.

Men, kontentan av det här inlägget är i stället en reflektion över tonen. Att de som kommenterar svindlande sällan har bemödat sig att ens läsa texten, utan i stället går loss på ett – i deras ögon – felaktigt betyg. Och alltsom ofta tycks anse att en avvikande åsikt när det gäller musik är värt att starta muck om. Ge dem en fälthaubits och de riktar den på två sekunder mot Kungsbrohuset, ungefär.

Själv har jag under mina mer än tio år som musikskribent mejl-ledes och på andra sätt blivit tillönskad såväl en ”långsam död i plågsam ändtarmscancer” (efter att ha haft mage att ge Deftones ”Saturday night wrist” :++:, det vill säga godkänt). Jag har fått fler mordhot än jag orkar räkna till. Väldigt många tycks veta ”var jag bor” (bra, de kan använda Birthday.se med andra ord), och väldigt många har ansett sig nödgade att påpeka att de gärna ser att min mor/far/flickvän/katt/silverfisk också gärna får en snar hädanfärd. Eller i alla fall på något annat sätt far väldigt illa.

Jag slänger härmed ut frågan:

Är det okej? Ska en människas åsikter om musik/konserter med automatik leda till ett bemötande värt en person dragen inför Krigsförbrytartribunalen i Haag?

Jag menar självklart inte att man som skribent/recensent ska vara fredad mot all kritik. En nyanserad diskussion om något för bara debatten framåt och är, faktiskt, något man som journalist faktiskt gillar. Och att ytterligare behöva motivera sina åsikter gör en bara gott.

Med detta sagt:

Åsikter är som rumpor; alla har en och din stinker värre än min.

Sabaton flyttar upp – och byter kväll

av Mattias Kling

Jodå. Nog kan man kalla Dalkarlarnas framträdande på Metaltown den 16 juni i år för en pangsuccé.

Publiken var tokig. Jag var imponerad nog att dela ut :+++: i en utskälld recension som ingen tycktes fatta, eller orkade ta till sig, kontentan av (läs och bli upprörd här). Och bandet dessutom bättre än tidigare i all sin nyrenoverade prakt.

Det må vara hur det vill med mina ”antisvenska” undertoner eller annat konspiratoriskt foliehattsdravel – att gruppen gjorde rent hus i Göteborg är inget att snacka om. Varför den nu också har det yttersta nöjet att få se sin konsert i staden uppgraderad från aviserade Lisebergshallen till Scandinavium, en förflyttning som även innebär att giget flyttar från den 19 oktober till 16 november.

Detta innebär att det kommer släppas fler biljetter till konserten och att redan köpta plåtar till det tidigare giget så klart kommer att gälla. Mer info om detta på bokningsansvariga Skrikhults hemsida.

Bonusrecensioner från Sweden Rock

av Mattias Kling

Ibland går det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Kan man ju lugnt säga.

På grund av ett ganska så tajt utlägg i papperstidningen (den där tingesten som prasslar som pensionärer brukar läsa på bussen, kids) så producerade jag en trio recensioner som bara skulle publicera på nätet.

Men, som så många gånger tidigare, något gick fel. Och reccarna nådde aldrig allmän beskådan. Och med detta pekar jag inte finger, jag bara slår fast att det är så.

Därför blir det några bloggexklusiva anmälningar här. Av Gamma Ray, Adrenaline Mob och Sacred Reich.

Enjoy. I morgon är det Metaltown. Och med detta nya tekniska utmaningar – speciellt som jag just för någon timme sedan har bytt plattform till Wordpress. Bra eller brunöga? Det får framtiden utvisa.

:+++:

Gamma Ray

Sweden Stage, Sweden Rock Festival.

NORJE. I musiken och utförandet finns en glädje som står i bjärt kontrast till illvilligt regn och eftermiddagsköld. En hjärtlighet och extrovert uppskattning som gör att det känns helt naturligt att pryda huvudet med en skinnkeps och sjunga strofer likt ”hail to the metal”.

Man kan ju ändå säga att Kai Hansens hjärtebarn har svårigheter att jobba mot. Som att den svenska försommaren visar upp sin absolut hemskaste sida i de cirka 70 minuter bandet står på scen, eller att teknikkrångel slår hål på stämningen precis efter ”Ride the sky”. Under de förutsättningarna är konserten ett styrkebesked. En rejäl laddning tyskt power metal-krut som dundrar ut i krevader likt ”Rebellion in dreamland”, ”Empathy” eller i det prydande gamla Helloween-smycket ”I want out”.

Det är lätt att uppskatta, att för en stund bli lite varmare. Även när änglatårarna bombarderar festivalområdet.

:++:

Adrenaline Mob

Rock Stage, Sweden Rock Festival.

NORJE. Mycket handlar om outnyttjade resurser. Om ett gäng ärrade kämpar med svindlande kompetens som inte lyckas göra musik som väcker en ur lunchdomnaden.

På sitt sätt är det extra synd. Russell Allen – även i festivalaktuella Symphony X – har en utmärkt röst, tidigare Dream Theater-trummisen Mike Portnoy gör en rekorderlig insats utan att spela över för mycket, medan den rultigt övertände gitarristen Mike Orlando tycks ha sitt livs roligaste timme.

Men då materialet sällan lämnar ett konstant okejläge är det först i Black Sabbath-covern ”The mob rules” som det verkligen händer något riktigt kul.

Och sen är det slut.

:+++:

Sacred Reich

Zeppelin Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: ”Death squad”.

Sämst: Att så få väljer rejäl rumlarthrash före sydstatsgung.

NORJE. Även inom den retroglada nymoshrörelsen tycks Arizonakvartetten vara ett ganska så obskyrt kort. Det är kanske därför det är rätt glest framför Zeppelin Stage – och måhända en smula beroende på att Lynyrd Skynyrd samtidigt samlar vad som känns som hela festivalen några hundra meter bort.

Sådant lyckas emellertid inte slå hål på närvaroglädjen. Bandet jammar lite på ”Sweet home Alabama”, den muntertrinde frontmannen Phil Rind garvar hjärtligt åt en snabbesökande uppblåsbar sexdocka i publiken och, minsann, det låter ju bra.

Ständigt ett av de orättvist ouppskattade namnen från den andra vågen av thrash metal är Sacred Reich ändå alltjämt en genrejuvel som lyckas glimra till i det lilla mest hela tiden. Gruppen må nu för tiden göra en värdighetsinsats med gubbmage och amorteringar, men det hindrar inte stycken som ”Love … hate”, ”Crimes against humanity” och ”Ignorance” att låta riktigt skarpa då de skickas ut inför en sakta skymning.

Obskyrt, måhända. Men fortfarande bra mycket bättre än andra haussade samtidskollegor.

The return of the almighty betygsstatistik

av Mattias Kling

147 recensioner. Ja, sug på den.

Etthundrafyrtio jävla recensioner.

Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.

En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.

I morgon går planet ner till Blekingeland runt lunchtid. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinbars och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, labilt väder – och inte minst en massa fräck musik.

I år peppar jag mig nästan rödvit över King Diamonds scencomeback (bara det gör nästan en hel festival), men ser även fram emot Sacred Reich, In Solitude, The Crown, Mastodon, Soundgarden, Gotthard, Motörhead, Twisted Sister, Hell, Symphony X och Mötley Crüe. För att nämna några.

En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.

Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2011.

Varsågoda.

:+++++:

At The Gates, 2008 (MG)

In Flames, 2004 (MK)

:++++:

Aerosmith, 2007 (MG)

Amon Amarth, 2009 (JP)

Anthrax, 2003 (MK)

Anthrax, 2005 (MK)

Arch Enemy, 2006 (MG)

Bigelf, 2010 (JP)

Candlemass, 2002 (MK)

Candlemass, 2005 (MK)

The Cult, 2011 (ML)

Danko Jones, 2003 (MK)

Danzig, 2010 (MK)

Deep Purple, 2006 (MG)

Def Leppard, 2006 (MG)

Def Leppard, 2008 (MG)

Bruce Dickinson, 2002 (MK)

Down, 2011 (MK)

Edguy, 2006 (MG)

Europe, 2009 (JP)

Halford, 2002 (MK)

Hammerfall, 2005 (MK)

Hardcore Superstar, 2007 (MG)

Hardcore Superstar, 2011 (MK)

In Flames, 2009 (JP)

Ministry, 2008 (MK)

Morbid Angel, 2011 (MK)

Motörhead, 2002 (MK)

Mötley Crüe, 2005 (MK)

Necronaut, 2011 (JP)

Nevermore, 2006 (MG)

Ozzy Osbourne, 2011 (JP)

Overkill, 2005 (MG)

Ratt, 2008 (MK)

Satyricon, 2008 (MG)

Sepultura, 2003 (MK)

Sonic Syndicate, 2008 (MG)

Testament, 2004 (MK)

WASP, 2006 (MG)

Watain, 2010 (MK)

Whitesnake, 2008 (MG)

:+++:

Accept, 2005 (MG)

Accept (2011, MK)

Agent Steel (2011, JP)

Sebastian Bach, 2005 (MK)

Black Label Society (2011, MK)

Blind Guardian, 2003 (MK)

Candlemass, 2009 (JP)

Children Of Bodom, 2004 (MG)

Alice Cooper, 2006 (MG)

Dark Tranquillity, 2007 (MG)

Death Angel, 2010 (JP)

Dimmu Borgir, 2007 (MG)

Dio, 2005 (MG)

Dream Theater, 2005 (MG)

Dream Theater, 2009 (MK)

Dundertåget, 2010 (ML)

Electric Boys, 2009 (JP)

Entombed, 2004 (MG)

Entombed, 2006 (MG)

Europe, 2004 (MG)

Evergrey (2011, MK)

Lita Ford, 2009 (MK)

Foreginer, 2009 (MK)

Hardcore Superstar, 2006 (MK)

H.E.A.T., 2009 (MK)

Heaven & Hell, 2007 (MK)

Helloween, 2004 (MG)

Helloween (2011, MK)

The Hooters (2011, ML)

Iced Earth, 2007 (MG)

Journey, 2009 (JP)

Judas Priest, 2004 (MK)

Judas Priest, 2008 (MK)

Marillion, 2009 (MK)

Michael Monroe, 2010 (MK)

Monster Magnet, 2004 (MK)

Gary Moore, 2010 (MK)

Motörhead, 2003 (ML)

Motörhead, 2005 (MK)

Motörhead, 2007 (MK)

Mustasch, 2008 (MK)

Nifelheim (2011, MK)

Nightwish, 2004 (MK)

Ted Nugent, 2002 (MK)

The Poodles, 2008 (MG)

Raubtier (2011, MK)

Queensrÿche, 2003 (ML)

Sabaton, 2008 (MG)

Sabaton, 2010 (MK)

Saxon, 2005 (MG)

Saxon (2011, JP)

Sky High, 2003 (MK)

Slayer, 2010 (JP)

Rick Springfield, 2010 (ML)

Stone Sour, 2010 (MK)

Testament, 2008 (MK)

Tiamat, 2007 (MK)

Twisted Sister, 2009 (MK)

U.D.O., 2010 (JP)

Volbeat, 2009 (JP)

WASP, 2010 (ML)

Whitesnake, 2003 (MK)

Whitesnake, 2006 (MG)

Rolf Wikström (2011, ML)

Rob Zombie (2011, MK)

:++:

Aerosmith, 2010 (ML)

Anvil, 2010 (MK)

Avantasia, 2008 (MG)

Black Label Society, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2007 (MG)

Carcass, 2008 (MK)

Cinderella, 2010 (MK)

CrashDïet, 2007 (MG)

CrashDïet (2011, MK)

Disturbed, 2008 (MG)

Duff McKagan’s Loaded (2011, ML)

Ghost (2011, JP)

Guns N’ Roses, 2010 (ML)

Heaven & Hell, 2009 (MK)

Billy Idol, 2010 (ML)

Joan Jett & The Blackhearts (2011, JP)

Judas Priest (2011, MK)

Megadeth, 2005 (MG)

Mr Big (2011, ML)

Nicke Borg Homeland (2011, ML)

Scorpions, 2004 (MK)

Steel Panther, 2010 (ML)

Stormwarrior, 2008 (MG)

Thin Lizzy (2011, MK)

Twisted Sister, 2003 (ML)

UDO, 2007 (MG)

Uriah Heep, 2009 (JP)

Within Temptation, 2005 (MK)

:+:

Lee Aaron (2011, ML)

Jethro Tull, 2003 (MK)

Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)

Meat Loaf, 2007 (MG)

Poison, 2008 (MG)

The Poodles, 2006 (MK)

Queensrÿche 2011, ML)

Scorpions, 2007 (MG)

Status Quo, 2002 (MK)

Status Quo, 2005 (MG)

Uriah Heep, 2003 (ML)

Whitesnake (2011, ML)

:-:

Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML)

På begäran: Ozzy Osbourne & Friends-recensionen

av Mattias Kling
Ozzy-faksimil

I den allmäna Loreeneuforin som präglade den gångna helgen står sig till och med Mörkrets furste slätt.

Kan det tyckas.

Sant är i alla fall att recensionen av Ozzy och hans kamraters gig på Stadion i Stockholm för snart en vecka sedan ännu inte nått Aftonbladets digitala upplaga (annat i en väldigt panikförfattad sammanfattningsform, som du kan läsa här).

Den mer genomtänkta anmälningen som publicerades i lördagstidningen (faksimil ovan) är emellertid fortfarande inte offentliggjord. Det har flera av er mejlat mig och påpekat. Med all rätt.

Därför – här nedan kan ni läsa vad jag tyckte om konserten. Och dessutom gotta ner er i repertoaren, låt för låt.

Väl bekomme.

Ozzy Osbourne live

:+++:

Ozzy Osbourne & Friends

Stadion, Stockholm. Längd: Strax under en timme och femtio minuter. Publik: 26 442. Bäst: Sabbath-stöddiga ”N.I.B.” och ”Into the void”. Sämst: Den så kallade versionen av ”Rat salad” är ett fall för Anticimex – utrota genast!

Det finns ju en konstant hygglighet som gör kompensationen till ett halvtäckande plåster på såren.

I stället för Black Sabbath – en Ozzy Osbourne som lyckas bota invändningar bara genom att vara så som han är.  

Någonstans runt ”Killer of giants” och ”Shot in the dark” blir en lös tanke ett konstaterande:

Att uppleva en dagsfärsk Ozzy Osbourne-konsert handlar mer om tolerans än om reservationslös uppskattning. Om att värdesätta det blotta faktum att huvudpersonen, trots ett liv som skulle kunna ha utplånat ett helt fotbollslag inklusive tränare och materialförvaltare, likafullt står där på scenen och gör det han ska. 

63-åringen är på så sätt lite som Metallicas Lars Ulrich; helt fel person på helt rätt plats. Han bär sina brister lika uppenbara som skorna på fötterna, offentliga för alla att se och granska. Och genom detta också förlåta att han inte försöker dölja dem bakom annat än misstänkt fusksång och ett namn som är större än personen.

Jag erkänner och slokar en smula – på förhand har jag utnämnt det här evenemanget till sommarens stora antiklimax. Det blir liksom så när beskedet om att en helafton med Black Sabbath snabbt förvandlas till en kompromiss som inte på långa vägar andas utlovad exklusivitet. 

Ändå känns de protesterna ganska förhastade då en karriärssammanfattande introfilm går över i ”Bark at the moon”.

Jo, Ozzy sjunger skarpare än på Sweden Rock förra året. Den självmordsbenägna ljudbehandlingen till trots är ”Suicide solution” en snabb whiskeypinne ner i vänsterbenet, ”Mr Crowley” är lika dramatisk som önskvärd medan den inledningsvis nämnda ”The ultimate sin”-duon snarare bygger upp än river förväntningar.

För det är i Sabbath-sektionen konserten faller på plats. Det är då det bra höjs till det förträffliga. Det är då Geezer Butler hamrar sig in på baspositionen, fläskar till ”War pigs” och får hjälp av Zakk Wylde att ge ”Into the void” det rätta djupet.

Det är just där och då toleransen övergår till äkta uppskattning.

Och det där plåstret blir ett helande bandage som räcker ända fram till en förträfflig ”Mama, I’m coming home” och ”Paranoid”.

SÅ VAR KONSERTEN – LÅT FÖR LÅT:

:+++:

1. Bark at the moon

Aerobicsviftande armar, en låt som ligger anpassat mittenplacerad i ton-registret – och dessvärre ingen omedelbar ståpäls.

:++++:

2. Mr Crowley

Dovt orkestral och mysrysligt krypande. Svenskkopplade Gus G gör ingen Randy Rhoads, utan introducerar sig ändå vackert medan Ozzy kopplar på brandslangen.

:+++:

3. Suicide solution

Det tjockaste Deep Purple-riff den gruppen aldrig har skrivit slarvas bort i en ljudvägg som är -lika tillmötesgående som Joan Collins och Zeke Varg. Tillsammans. Synd på en sån fin pjäs.

:+++:

4. I don’t know

”Jag är fortfarande galen efter alla dessa år”, säger Ozzy i inledningen av detta repertoarobligatorium. Som levereras som ett sådant, några hemskt gnissliga sångtoner till trots.

:++:

5. Killer of giants

En tempodödare när en acceleration snarare hade varit önskvärd. ”The ultimate sin”-spåret får också ett ganska svalt mottagande.

:++:

6. Shot in the dark

Det poppiga 80-talsskottet missar till stora delar målet. Att publiken knappt lyckas fixa till hörbar fyllnadssång i refrängen säger ganska mycket om hur vått krutet är i den här patronen. 

:-:

7. Rat salad

Skulle kunna Wikipiediapresenteras -under rubriken ”irriterande solojam”. Gus G strängfladdrar fritt i introt, Black Sabbath-låten dras ut till oigenkännlighet – och sen bankar Tommy Clufetos loss på alla skinn och cymbaler samtidigt i alldeles för många minuter. Jösses…

:+++:

8. Iron man

Geezer Butler gör entré – och publiken vaknar på allvar ur den föregående -instrumentalkoman. Ett av historiens mest lättsjungna riff låter bra, så där plåtigt och rultigt. Liksom låten i sig.

:++++:

9. War pigs

Tordönpresentationen får mig att vilja bomba ljudteknikern. Detta till trots – nu börjar konserten lyfta till den fashionabla nivå som en placering på Öfre kräver.

:++++:

10. N.I.B.

Det här är en av Sabbaths finaste stunder. Och även om tempot är lite för uppskruvat och Iommis avgrundston är smärtsamt saknad är det omöjligt att undvika Lucifers invit då den presenteras så här lockande.

:+++:

11. Fairies wear boots

Zakk Wylde roterar in på gitarrplats och gör det han brukar. Överstyr och spelar väldigt bredbent. Gott så.

:++++:

12. Into the void

Så tung. Så fin. Så värdig. Så djup.

:+++:

13. I don’t want to change the world

Det ganska så ljumma ”No more tears”-spåret lever upp tillsammans med de röda gnistkvastarna som så förtjusande slår upp i presentationen.

:++++:

14. Crazy train

All aboard… den här huvudsetsfinalen går ju som på räls. Utan vare sig banbrott eller utbrända ställverk. Lyssna och lär, SJ.

Extranummer:

:++++:

15. Mama, I’m coming home

Extrasaltat balladsmör och en och -annan cigarettändare gör publikens mobilskärmar sällskap i det tilltagande mörkret. 

:+++:

16. Paranoid

Alla ”vännerna” sida vid sida. Ozzy luftjoggar, leker ännu en gång brandman och drar upp händerna i luften. En värdig avrundning som utmynnar i kramkalas och fyrverkerier.

Så här kan man göra Sveriges dödsmetallare dödsförbannade

av Mattias Kling
Cannibal Corpse

Det är måndag. Veckans kanske onödigaste dag, tillsammans med tisdag eller kanske onsdag. Denna mosiga uppstart som sällan innehåller något trevligt eller lyckat – förutom i kväll.

Tre ord: Münchenbryggeriet. Metalfest. Helaftonsföreställning.

Eller, tja, vi kan ju lägga till ytterligare ett: Jobbdags.

För visst vill det älskade moderorganet ha en liten recension till morgondagens tidning. Kanske för att mota Schlagerolle i grind. Eller bara för att världens genom tiderna bäst säljande dödsmetallskvadron är i stan.

Jag talar så klart inte om Nexus Inferis, Suicidal Angels, Misery Index, Legion Of The Damned eller ens om Behemoth. Nopesy, kvällens clou kommer i stället i form av Cannibal Corpse, som avrundar denna maratonföreställning (första bandet kickar igång redan vid kvart i sex) då de äntrar scenen runt elva.

En kul huvudakt, så klart. Man kan till och med säga att jag gillar det bandet. Ganska mycket till och med – i alla fall på skiva. 

Live är det ju inte riktigt samma sak. Så har det varit sedan jag såg dem första gången för pinsamt länge sen, och vid alla kontakter därefter. Trist men sant. 

För snart nio år sedan, i april 2003, fick jag hur som helst möjlighet att delge mig läsekretsen dessa åsikter via en recension (likaledes den senaste gången gruppen fick en sådan i Aftonbladet). Hur den var kan ni läsa här. Formuleringsmässigt kanske inte en av mina större stunder, men ändå innehållsmässigt korrekt, även om det godkända tvåplusbetyget inte överlevde överföringen mellan print och nät.

Ett satans liv blev det lik förbannat. Mejlkorgen höll på att spricka i fogarna dagen efter av läsare som ansåg att jag var synthare (jodå), dum i huvudet (kanske kan stämma) eller helt enkelt borde utplånas från jordens yta (lär ju hända, förr eller senare). Dock får jag säga att invektivkaskaden var aningen mer nyanserad än efter andra kontroversiella inlägg, vilket placerar death metallfansen (jag är ju ändå ett av dem) långt efter exempelvis Status Quos eller Linkin Parks anhängare, speciellt då ingen önskade mig en långsam hädanfärd i plågsam cancer eller yttrade egentliga mordhot mot mig eller min familj.

Med detta sagt – i kväll är det dags igen. Ett band som jag verkligen gillar och har så gjort ända sedan jag hörde ”Eaten back to life” vid releasen för 22 år sedan och som dessutom har en kommande kanonutgåva på ingång i form av ”Torture” ska ställa sig på scenen och försöka övertyga mig om sin livestorhet.

Jag dömer ingen på förhand. Och jag hoppas verkligen på det bästa. Såväl för mig som för bandet och dess beundrares skull.

Facit följer i tidningen – och även på nätet – i morgon.

Jag är redo för en ny skittsunami. Om så är fallet.

Sida 2 av 43
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB