Edguy
Space police – Defenders of the crown
Nuclear Blast/Warner

METAL Hälften är überhurtigt gemütlichkeit, resten ganska så intetsägande – och däremellan en nageltrångsirriterande spexversion av Falcos ”Rock me Amadeus”. Efter ett par svagare och mindre framgångsrika utgåvor försöker sig Tobias Sammet sig på en ny stjärnsmäll i stil med ”Rocket ride” (2006), dock utan att riktigt få till det den här gången heller. Det finns emellertid riktigt goda ansatser både här och där. Likt bryggan som leder in i en långdraget tjatig refräng i ”Defenders of the crown”, baskaggeklippet i ”Sabre & torch” och ”Shadow eaters” samt Rainbow-stämningarna i ”The eternal wayfarer”. Mycket sitter som det ska, dock sällan i en och samma låt. Bäst blir det därför i ”Love tyger”, en ärtig klösschlager som visar att ränderna knappast går ur muntrationmetallens främste hovnarr.

Bästa spår: ”Love tyger”.

VECKANS TWEET

Diverse artister
This is your life – A tribute to Ronnie James Dio
Rhino/Warner

HÅRDROCK Å ena sidan: Anthrax lägger i komfortväxeln i ”Neon knights”, Glenn Hughes kvider sig plågat igenom ”Catch the rainbow” och Killswitch Engage och Adrenaline Mob gräver i arkiven efter bidrag. Samtidigt: Halestorm hittar helt rätt groove i ”Straight through the heart” och Doros ”Egypt (The chains are on)” är läckert tung. När hårdrockseliten stämmer upp i unison hyllningskör till en av scenens största röster blir resultatet inte så brokigt som väntat. Faktiskt är vördnaden inför låtarna så stor att inte ens skojfriska Tenacious D vågar närma sig materialet med större respektlöshet än att slänga in ett blockflöjtsolo i ”The last in line”. Riktigt spännande blir det därför först när Metallica upprepar Mercyful Fate-knepet från ”Garage, inc” och susar förbi kollegorna i nio intensiva Rainbow-minuter. Jag förutsätter att Dio nickar gillande från sin metalhimmel över det.

Bästa spår: ”Ronnie rising medley”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Att hävda att Los Angeles-snubbarna är ett bra snusksleazeband är som att berömma någon för att hen är den mest empatiske nazisten; konkurrensen är ju inte direkt överstyv. Tredjealbumet ställer detta på sin spets. För även om jag var den förste att erkänna fullängddebuten ”Feel the steels” kvaliteter då den släpptes för fem år sen, lika irriterad är jag nu över gruppens fortsatta utveckling. Det känns liksom att den, närmast tvångsmässigt, måste höja snuskribban för varje utgåva. Gå längre, jönsa mer, hitta fler logementsskämt att dra ju längre tiden går. Jag skrattade i början, nu vill jag bara skjuta mig i munnen. För inte ens musiken på ”All you can eat” är något att bli speciellt upphetsad över. Och så var det med det.

Ni kanske minns hur det var. Arrangörerna dundrade på med en lineup så fylld av önsketänkanden att vän av ordning direkt kunde börja ana ugglor i mossen. Vilket jag också gjorde när beskedet kom om det så kallade Metal all stars-spektaklet i slutet av oktober förra året.

Det hela grundade sig på en rimlighetskalkyl. För även om saken som sådan inte var någon stolsvältande sensation så tycktes ju själva uppställningen som en uppvinkling å det grövsta.

Vilket ju också visade sig stämma. För så snart som laguppställningen kablats ut till medierna (och helt okritiskt vidarebefodrades av mindre misstänksamma ”nyhetstjänster”) så visade ju det sig till viss del vara precis som misstänkt: ett drömscenario som målats upp som sanning.

Rob Halford? Icke. Tom Araya? Knappast. Marty Friedman då? Nej, den lätta går vi inte på.

För så var det ju. Av de största affischnamnen visade sig i alla fall två vara rena spekulationer, och deras medverkan dementerades tämligen omgående med emfas av stjärnornas respektive läger.

Men, om sanningen ska fram: Riktigt det där gigantiska luftslottet som arrangemanget till en början tycktes vara blev det ju inte till slut. Utan i alla fall någon slags stjärnsmäll, i ordets vidaste betydelse, som ställer sig på Hovets scen nästa torsdag.

Dock utan utan Phil Anselmo (Down/ex-Pantera), som lämnade sällskapet i veckan efter bråk om kontraktet. Men i stället med Mötley Crües Vince Neil. Snark.

I morse besökte fyra av artisterna som i alla fall verkar avlägga visit i Globenområdet om en vecka – en brasklapp lämnas för att ingenting verkar säkert i denna rockcirkus – TV 4:s ”Nyhetsmorgon”. Det vill säga Anthrax Joey Belladonna, gamle Manowar-gitarristen Ross The Boss, Udo Dirkschneider samt någon som i alla fall ser ut som Jasin Todd (ex-Shinedown) som kläckte lite plattityder till morgonkaffet. Och spelade en akustisk version av Rolling Stones ”You can’t always get what you want”.

Hur det tedde sig går att se här nedan. Och om allt går som det ska – som sagt – så uppträder detta sällskap och några fler i Stockholm den 4 april. Allt för rockens skull.

… och nej, det är inte riktigt synonymt med musiken.

För visst, Gwar må ha varit ett spektakel i all sin flamboyans. En galen grupp bestående av monster från en galax långt, långt borta som har kommit till jorden för att tortera dess arma invånare med jättepenisar och mullrande hårdrockspunkthrash som mest fungerat som en lustifikation i en musikscen som stundtals tycks ta sig självt på för stort allvar.

För lite så är det. Rent musikaliskt har vare sig ”Scumdogs of the universe”, ”We kill everything” eller fjolårsgiven ”Battle maximus” betytt speciellt mycket för mig. Snarare har jag mest suckat lite avmätt så fort Richmondgruppen presenterat ett nytt alster, lika mycket som jag har peppat för att se dem live.

För där musiken brister kan man ju alltid bjuda på en sjuhelvetes show. Och gosse, snacka om att Gwar alltid har gjort precis absolut detta. Upphöjt till sinnessjuka tabubrytande nivåer.

Hugga huvudet av dåvarande presidenten George W Bush på scenen? Visst, schyst idé. Gå på scen med en ståtlig blygdkapsel kallad Cuttlefish of Cthulhu? För all del. Bombardera publiken med aliensperma från gigantiska fallossymboler? Fantastiskt, den tar vi.

Det är den där orgien i dålig smak och pubertal splatterunderhållning som har gjort gruppen till något i hästväg. Likt ett Rammstein utan skyddsnät (och underkläder). Ett ytterst barnförbjudet Lordi som snurrat ut bortom vett och sans, en galen gwargasm för skrattmusklerna och ett irritationsmoment för vän av ordning – med en syrlig skopa satir och samhällskritik mitt ibland alla upptåg och allt klägg.

Därför blir jag såklart en smula nedslagen av nyheten av Brockie, även känd under sitt scennamn Oderus Urungus, hittats död i sitt hem under suspekta omständigheter. Han blev bara 50 år och även om polisen i hemstaden Richmond, Virginia, utesluter brott i samband med dödsfallet så är det ännu inte klart exakt vad som ligger bakom hans bortgång.

Huruvida det är naturliga orsaker, hur pass ”naturlig” ett frånfälle vid så låg ålder nu kan tänkas vara, eller om Gwarriorn på något sätt själv medverkat till sin död får framtiden utvisa. Det är rättsläkarnas jobb, och de arbetar med detta nu. Så eventuella spekulationer om överdoser eller annat drogrelaterat kan vi lämna därhän, för stunden.

Bättre då att minnas Brockie som han levde – som en nagel i ögat på smakkonservativa krafter och censurhävdare. En fistel i den kristna högerns akterstycke som kommer att bli för evigt saknad. En underhållande stolle som gjorde den här världen, om inte bättre så i alla fall aningen mer uthärdlig.

Vila i frid. Hoppas evigheten är vänlig mot din själ. Och med detta sagt tycker jag att vi tillsammans minns några av Brockies mer minnesvärda stunder i latexfodral, via ett gäng videoklipp.

Ibland blir det inte så mycket recenserat i tidningen. Skälen må variera – skralt releaseschema eller tuff konkurrens – resultatet blir alltid detsamma. En illusion av overksamhet eller frånvaro på annat sätt.

Just den här fredagen är väl en kombination av ovan nämnda faktorer bidragande. Nästa vecka är ju inte den mest stjärnsprakande när det gäller hårdrocksreleaser, och även om marknaden berikas med släpp från bland andra Massacre (kolla gärna upp ”Back from beyond” som jag tidigare har berört i detta forum), Dynazty och Gamma Ray bedömdes ingen av dessa kunna konkurrera med Louise Hoffsten, Shakira och Anders Wendin, som recenseras av mina kompetenta kollegor i Nöjesbladet i dag.

I stället har jag fått nöja mig med en bottenposition. Och ett litet hörn i toppen.

Det är nämligen där i tidningen (en sån där prasslande sak som farbröder och tanter gillar att bläddra i) ni hittar veckans insatser från yours truly. Inte så mycket att hänga i påskriset, kan tyckas, men nog med tips så det räcker och blir över. Så nu gäller det att hålla i hatten. För även om två av mina val på Veckans spellista inte finns på Youtube (kolla in Drömrikets ”Arendal” här och Akanis ”Who’s to blame?” här) så blir det ändå en nätt kollektion på åtta spår från Triptykon till Xibalba. Och som dessutom bjuder på premiär av nya stycken från Thundermother, superprojektet Killer Be Killed samt hela nya Ringworm-albumet ”Hammer of the witch”.

Och jo, visst blir det ett tweet också.

Mycket nöje.

VECKANS SPELLISTA

VECKANS TWEET

Det finns så klart många anledningar att vara lite extra exhalterad över ett nytt death metal-släpp. Det kan ju dölja sig en fräck debutant där bakom (tänk Vampire eller snart aktuella Miasmal) eller så är det en veteranakt i stil med Massacre som ämnar visa upp aktuell dagsform med sitt första album sedan världen gick runt med en kollektiv ”Macarena”-psykos.

Någonstans däremellan hittar vi Baltimores egna fartfantomer Misery Index. Med en karriär som går att spåra till 2001 hamnar ensemblen någonstans i mitten; vare sig purfärskt eller sedan länge inarbetad i publikens medvetanden. Utan snarare fortfarande på väg mot karriärens största toppar.

Om dessa kommer i och med kommande femtegiven ”The killing gods” är naturligtvis för tidigt att uttala sig om, men det finns faktorer som talar för det. Inte bara för att utgåvan innebär att gruppen har bytt bolagshemvist från Relapse till Season Of Mist – om nu presenterade aptitretaren ”Conjuring the cull” får vara vägledande har kvartetten något väldigt brutaltrevligt på gång.

Runt den 23 maj får vi facit. Och förväntningarna är ju inte direkt låga, så att säga.

I den gränslösa internetvärlden tycks det spela mindre roll exakt var medlemmarna i ett band bor. Med några datorprogram, en schyst bredbandsuppkoppling och chattkommunikation går det hur som helst bra att göra musik – även om man rent fysiskt befinner sig på olika sidor av Atlanten.

Det här är ett pragmatiskt förhållningssätt till skapandeprocessen som superprojektet Akani har tagit fasta på. Trots att medlemmarna – det vill säga gitarristerna Anders Björler (At The Gates) och Daniel Antonsson (ex-Dark Tranquillity), basisten Victor Brandt (Entombed A.D.), trummisen Anders Löwgren (Dead Reprise) och frontmannen Jorge Bravo (Merauder) – är utspridda mellan Örebro, Göteborg och New York har man lyckats få ihop en sjutumssingel, med tänkt släpp i maj via Demons Run Amok. Och det utan att ens ha varit i samma rum samtidigt. Och ännu mindre repat ihop.

I stället har materialet på ”Santa muerte” (en utgåva Antonsson dock inte medverkar på) satts ihop via mejlkonversationer och plockats ihop del för del. Väldigt underground och under branchradarn, men med ett väldigt lyckat resultat.

Bevis? Ta en stadig tugga av spåret ”Who’s to blame” via spelaren strax söderöver.

Och skyll inte på mig om du känner dig precis som Phil Anselmo på bilden här ovan.

Det gäller ju att skynda långsamt mellan varven. Inte direkt slita ut sig, utan presentera sig när andan faller på.

Ett behagligt förfarande, så klart. Och en strategi som tycks passa NOLA-kungarna likt en konsultförordad handlingsplan.

Därför – i runda slängar ett och ett halvt år efter första installationen i en aviserad ep-kvartett är det dags för del två. Fullkomligt logiskt döpta ”Down IV – Part II” är tänkt att nå allmän konsumtion i mitten av maj via Roadrunner och avviker inte så mycket från gruppens redan uppslagna linje. Det färska materialet – som har spelats in i frontmannen Phil Anselmos hemstudio Nosferatu’s Lair tillsammans med Michael Thompson – är rumlande riffigt med ett groove som känns igen. Lyssna bara på försmaken ”We knew him well” här nedan, och pricka in den 13 maj i almanackan.

Med samma utgivningstakt lär vi ju få vänta till årsskiftet 2015/2016 på tredjeskivan.

I den eviga kampen att säkra en dräglig levnadsstandard i en inte helt inkomstbringande musikbusiness kan det vara uppfriskande med människor som följer sitt hjärta. Artister som sätter integritet före enkla inkomster och som står upp för det de tror på, oavsett om det kastas lukrativa erbjudanden dess väg.

En sådan är Tom Gabriel Fischer, den schweiziske metalvisionären som på ett väldigt egensinnigt sätt har lyckats revolutionera den hårda musiken – hela två gånger. För även om hans tonårsprojekt Hellhammer agerade slagpåse och sågades jäms med fotknölarna under det tidiga 1980-talet går det att spåra grunderna till det vi känner som black metal till dess oborstade och kompromisslösa helvetesmuller som presenterades via exempelvis ”Satanic rites”-demon och ep:n ”Apocalyptic raids”. Och lika mycket tänjde och drog han i det fysiskt och kreativt möjliga med uppföljargruppen Celtic Frosts innovativa utgåvor ”To mega therion” och ”Into the pandemonium” ungefär samtidigt som stora delar av världen nynnade på ”The final countdown”.

Att allt gick käpprätt åt Gehenna när gruppen fick för sig att spela glamrock runt ”Cold lake” (1988) får därför vara förlåtet. Utan Zürichauteurens insatser för den tuffa musiken skulle metalvärlden se väldigt annorlunda ut och vid tvivel om det påståendets korrekthet – fråga bara Behemoth. Eller Paradise Lost. Eller Watain. Eller något annat av de tusentals band som de senaste decennierna har funnit intellektuell stimulans och inspiration i Fischers banbrytande visioner.

Det blev ju en comeback av det hela. En kärv ”Monotheist” (2006) som malde och stökade och som såg ut att bli början på en ny vår för Celtic Frost, en comeback som kom av sig då medlemmarna lackade ur på varandra och sedermera la ner verksamheten två år senare. Ett avvecklingsbeslut som inte alla har kunnat acceptera, till exempel arrangörerna bakom den haussade Wacken-festivalen.

I en intervju med The Quietus avslöjade Fischer nyligen att han och basisten Martin Ain fått erbjudandet att återbilda gruppen – till den nätta timlönen av 100 000 euro (i runda slängar 930 000 svenska kronor). En räkmacka för många, men ett erbjudande som förkastades med följande motivering:

– Jag investerade en herrans massa tid, kreativitet och pengar i att återlansera Celtic Frost, och det gick åt skogen. Jag ångrar inte att jag gjorde det, men jag är inte sugen på ännu en personlig besvikelse och en ny kraschlandning. Jag vill inte skjuta mig i ansiktet en gång till. Jag hade verkligen velat fortsätta, men det var omöjligt.

Med andra ord – den som önskar sig ett återförenat Celtic Frost kan glömma det. Ett trist besked, måhända, men nog finns det tröst mitt i all besvikelse.

Exempelvis via det faktum att Fischer, även kallad Warrior när andan faller på, fortsätter sin musikaliska gärning via projektet Triptykon. I mångt och mycket en förlängning av ”Monotheist”-visionerna, bara framförd av till viss del andra människor och på ett marginellt annorlunda vis.

För fyra år sedan släppte kvartetten – förutom Fischer bestående av basisten Vanja Slajh, trummisen Norman Lonhard och Frosts livegitarrist V Santura – den hyllade debutskivan ”Eparistera daimones” och ep:n ”Shatter”, om lite mindre om en månad är det dags för album nummer två. Från ”Melana chasmata”, som  liksom föregångarna släpps via Century Media, går det nu att reta aptiten med låtarna ”Breathing” och ”Boleskin house”. Två ytterlighetsstycken som ramar in soundet, från rasande knockoutmetal till introvert doomsniglande.

Återuppväcka Celtic Frost? Nej, det känns faktiskt ganska onödigt.

Erfarenheten säger att en aldrig ska bilda sig en bestämd uppfattning utifrån ett försök. Och lika lite, om inte ännu mindre, om ny musik via ett bootlegfladdrigt Youtubeklipp som får det mesta att låta likt navelludd.

Icke desto mindre – det här är vad som finns att tillgå och därmed också det som i dagsläget får analyseras.

De flesta känner säkert till gundförutsättningarna. De närmaste månaderna avser de fyra metalryttarna att kånka världen runt under parollen ”Metallica by request”. Ett upplägg som, förutom att fansen har möjlighet att påverka repertoaren genom att önska låtar, även innebär att gruppen spelar en ny låt. Jag får erkänna att jag var aningen skeptisk till dessa förhandsuppgifter då de presenterades samtidigt som kvartetten avslöjade att de besöker Sthlm Fields den sista fredagen i maj. Jag menar, när det gäller att krysta ur sig ny musik är Metallica inte direkt den mest produktiva av grupper utan de tycks snarare vara genuint tyngda av uppgiften.

Likväl, så finns den där nu för allmän beskådad. Den första originalkompositionen som når allmän granskning sedan ”Death magnetic”-epilogen ”Beyond magnetic” släpptes i december 2011. (Loutallica-haveriet väljer jag fortfarande att förtränga, för min egen mentala hälsas skull.) Kallad ”The lords of summer” premiärspelades kompositionen i natt svensk tid i den colombianska huvudstaden Bogotá och om denna låt kan ge någon fingervisning om var thrashgiganterna ämnar gå verkar svaret vara: inte så långt.

I mångt och mycket framstår låten likt en naturlig förlängning av ”Death magnetic”-tänket. Ganska så snabbt, riff-fyllt och aningen oredigerat. Tänk lite ”Battery”-tramp, tempobyten, ”Sad but true”-intro och en refräng som inte riktigt går att bli klok på.

Som sagt. Det här är ett uruppförande. Som får granskas under mindre gynnsamma förhållanden, vilket gör att det heller inte går att dra några vidare analytiska slutsatser över dess egentliga kvaliteter. Så dessa får för tillfället lämnas därhän. Och snarare glädjas över att ensemblen faktiskt har något som liknar nya låtar på gång inför de inspelningar som ska ta vid under 2014.

Desto mer konkret – vad innebär då ”Metallica by request” för repertoaren? Ett givet svar: inte så mycket, vilket nattens setlist avslöjar. Snarare är det en väldigt konventionell uppställning, med få överraskningar. Om ens någon. Vilket visar sig vid en redogörelse över de framförda styckena, som följer här:

1. Blackened
2. Master of puppets
3. Welcome home (Sanitarium)
4. Fuel
5. The unforgiven
6. The lords of summer
7. …And justice for all
8. Sad but true
9. Fade to black
10. Orion
11. One
12. For whom the bell tolls
13. Battery
14. Nothing else matters
15. Enter sandman

Extranummer:
16. Creeping death
17. Ride the lightning (publikens val)
18. Seek & destroy

Jaha, liksom? Att peta in blott ett önskenummer skänker inte direkt någon exklusivitet åt presentationen, även om uppställningen så klart är väldigt stark – om än väldigt balladtung.

Jag är ett tålmodigt fan. Förlåtande och godkännande, stundtals lite väl snäll. Jag gillar ju alla de här låtarna, tvivla aldrig på det. Men det känns som att ni kräver, vi spelar-parollen snarare blir en tåfjutt än en klockren, och spännande, rökare i krysset.

Vi får se hur det har utvecklats då Metallica når Stockholm och Gärdet den 30 maj.

Fotnot: Sedan ovan skrevs har även en studiodemoversion av låten dykt upp. Den går att ta del av här – liksom en proffsfilmad version från bandet självt. Rawk!