I ena ringhörnan: Bandit Play och bandet Junkstars.

Utmanare: TV 4 Play och gruppen Pompei Nights.

Jajamensan. I höst är det subkulturreality som gäller på webben. Säkert kul för dig som gillar ett dylikt upplägg, men lika ofta blir sådana program långt ifrån lika lyckade som önskat.

Jag ser nämligen ett problem med att direktöversätta rock ’n’ roll till tv-underhållning. Ändå verkar det vara en ständigt växande genre, där programinköpare världen över har slantat upp i jakten på en supersuccé liknande ”The Osbournes”.

Det har gett oss svenska TV3-debaclet ”Wannabe”, som i sin tur belönade världen med en av få skivor som jag har gett betyget i Aftonbladet, Tribal Inks ”To my face” (2002). Det har berikat samhället med dejtingprogram där Bret Michaels i Poison jagar en brud som ”står ut med hans rockstjärnelivsstil och inte är överdrivet svartsjuk” (”Rock of love”), ”Married to rock” där tittaren får följa mer eller mindre avdankade före detta superstjärnor och deras fruar samt talangjaktsliknande ”Rock star: Supernova”. Samtliga serier har väl på sitt sätt bjudit på en eller annan underhållande episod, men på det stora hela mest varit ganska så stora ”jodåsåattde…”.

Kort sagt: hårdrock och reality-tv ligger ofta ganska så dåligt med varandra.

Undantag finns så klart. Redan nämnda ”The Osbournes” ställde förutfattade meningar om Ozzy och hans familj på ända och även om mycket var regisserat och förvanskat kändes det som att programmet sprängde gränser och utmanade den gängse bilden av The Prince Of Darkness. Likaledes var Mötley Crüe-trummisens ”Tommy Lee goes to college” en relativt underhållande kollektion nonsens som, skämskuddescener till trots, hade sina genomgående poänger.

Märk väl att det här inte är ett sätt att döma ut vare sig ”Junkstars lifestyle” eller ”Rockstjärnor”. Av de båda serierna har bara den förstnämnda haft premiär (titta här), medan TV 4-konkurrenten drar igång den 13 oktober. Och inte heller är det något sätt att döma ut två hårt kämpande band eller nedvärdera deras jakt på ära och berömmelse.

Jag blir gärna motbevisad, ser fram emot att tvingas äta upp min förhandsskepsis.

Facit lär följa de närmaste veckorna.

Kiss

Monster

UMe/Universal

HÅRDROCK För att fullt ut förstå det remarkabla i prestationen krävs lite elementär sifferexercis:

• I januari är det 40 år sedan gruppen officiellt bildades och 38 år sedan dess debutalbum nådde handeln.

• Medelåldern i bandet ligger på 57 år (avsevärt reducerad på grund av ungtupparna Tommy Thayer, 51, och Eric Singer, 54).

• Det har gått tre decennier sedan den senast gjorde en hel skiva som ens var i närheten av absolut klassikerkaliber (”Creatures of the night”).

I linje med ovan nämnda förutsättningar borde ”Monster” vara en Scooby Doo-prekär historia. En harmlös Cartoon Network-episod, befriad från såväl dramatik som elegans.

Tack och lov – fallet är snarare tvärtom. Det Kiss delar ut på ålderns höst är en rockchock från ett band som egentligen inte behöver bry sig om sådana ansträngningar längre. En grupp som redan har åstadkommit allt och det mesta därtill och som skulle kunna luta sig tillbaka, trygg i att rollen som kringresande sminkspektakel fortfarande genererar nog med inkomster för att hålla affärsdrivne Gene Simmons checkkonto klädsamt välfyllt.

Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att en grupp med en försäljningsstatistik som överskrider 100 miljoner sålda skivor världen över ännu skulle kännas hungrig.

Det är där ”Monster” träder in och vänder upp och ner på det förväntade. Särskiljer det som borde vara från det som faktiskt är. Redan på ”Sonic boom” – släppt 2009 sedan och i sig en surpris då en viss basist året dessförinnan konstaterat att karriären som studioband var över – märktes det att draget att jobba utan utomstående låtskrivare är ett lyckokast, något som faller extra väl ut på uppföljaren. Aningen tyngre än nämnda comebackalster faller det nya materialet någonstans mellan ”Destroyer” och ”Revenge”, med en härligt analog ljudskrud som extra läcker dekoration.

Såväl singeln ”Hell or hallelujah” som ”Eat your heart out” och ”Outta this world” är klassisk shock ’n’ roll uppdaterad till 2010-talet, medan ”Wall of sound” och ”The devil is me” uppvisar en Simmons som nog inte har låtit lika innerligt anfrätt sedan han av misstag svalde fotogen på scen i Denver under 1970-talet.

”You wanted the best, you got the best”, brukar det heta.

Tacksamt nog är det precis vad ”Monster” stolt presenterar.

BÄSTA SPÅR Med dundrande bas, tjusig tvillingsång signerad Gene Simmons och Paul Stanley och en monstruös refräng är ”Take me down below” ett lysande gestaltande av Kiss i sitt esse.

VISSTE DU ATT Trots att gruppen har sålt oscena mängder skivor i hemlandet har den aldrig legat etta på Billboards singellista. Däremot har de toppat försäljningsstatistiken två gånger – i Kanada.

TITTA OCKSÅ PÅ ”Detroit rock city” (1999). Harmlöst underhållande rulle om ett high school-gäng som försöker bluffa sig in till ett gig med Kiss i, you got it, Detroit.

(Lyssna på skivan på Spotify)

The 69 Eyes

X

Nuclear Blast/ADA/Warner

GOTH ’N’ ROLL Ett par titlar anger färgskalan till högst två nyanser; rött (spår fem) och svart (låt nummer tre). På sitt sätt fullkomligt naturligt, då hörntandsvärmarna från Helsingfors alltjämt lever och verkar i en verklighet som skyr gryningen. Jyrki 69 svalgsjunger skorrande djupt om flickor med kyrkogårdsögon, kärlek på rymmen och vad som egentligen hände förra sommaren – allt uppvisat mot en smakfull fond som är lika mycket Fangtasia som Transylvanien. I upptempostyckena fungerar det utmärkt. Där hamrar eleganta hitrefränger fast uppmärksamheten, medan exempelvis ”Borderline” (mer Chris Isaak än Johnny Cash) mest saknar … eh … bett.

Bästa spår: ”Tonight”. (Lyssna på skivan på Spotify)

I måndags släpptes Anders Tengners omfattande – men väldigt ickeauktoriserade – Yngwie Malmsteen-biografi ”Såsom i himmelen, så ock på jorden”

I går gick den flinke supergitarristens läger ut med nyheten att strängbändaren ämnar publicera sin egen bild av sitt liv, titulerad ”Relentless” och som sägs presentera ”den enda sanna historien skriven av Malmsteen själv”, tidigt nästa år.

En slump?

Självfallet inte.

Draget är naturligtvis ett sätt för 49-åringens läger att mota Olle i grind, att få eventuella intresserade bokköpare att spara sina slantar i väntan på the real deal.

Något de förhoppningsvis inte lyckas med. Jag är nämligen av den fulla övertygelsen att båda vinklingarna på historien bör berättas. I den bästa av världar, och så enkelt är det sällan, låter personen med förstahandsuppgifterna det inträffade filtreras genom en skribent som kan strukterera, vågar vara kritisk till det som förmedlas och som presenterar det på ett aptitligt sätt. Så är det ju emellertid sällan, speciellt inte när det kommer till en så pass omsusad och på sitt sätt kontroversiell artist som Yngwie J Malmsteen.

Hur mästergitarristen i slutänden väljer att vinkla sin berättelse och hur pass ärlig han kommer vara är naturligtvis för tidigt att uttala sig om. Lika lite är det jag skriver någon garant för Anders Tengners förträfflighet då jag inte än har läst hans bok (fick den med posten i morse som ni ser på bilden ovan) och jag rycker knappast ut till försvar för hans sida av det hela heller.

Jag tror att läsaren gagnas av att ett skeende beskrivs ur flera synvinklar. Att man inte låser sig vid att den som har förstahandsuppgifter och är personligt involverad nödvändigtvis är den enda sanningsbäraren. Lika lite som hörsägen självklart är någon god grundplåt för en korrekt återgivning av ett scenario. På enkel journalistsvenska kallas det källkritik, en slags ryggradsmässig misstänksamhet som varje historieberättare med dokumentära ambitioner borde bygga sin vardag runt. Och som är minst lika viktig för den som sedermera läser det publicerade.

Som ett exempel på det hela kan vi ta den påstådda sanningskampen mellan min bok ”Only young twice – Historien om Europe” och Kee Marcellos spökskrivna biografi ”Rockstjärnan Gud glömde” som båda kom ut vid ungefär samma tidpunkt och som till viss del tar upp samma historier och skeenden ur olika synvinklar.

(Att jag i ett tidigt skede kom ihop mig med Kjelles dåvarande manager och mer eller mindre blev hotad med stämning om jag skulle få för mig att skriva min bok är en annan fråga. Den är vatten under de så kallade broarna. Boken har varit ute i snart ett år och fortfarande har jag inte tvingats inför rätta, vilket torde säga en del om tyngden bakom hotet.)

I alla fall. Jag tycker Marcellos bok är en underhållande skröna. Berättad med snabbhet i formuleringarna, humor i tilltalet och med en personlig ärlighet som imponerar. Problemet är bara att vissa saker som står i den inte tycks vara sanna. Eller, i alla fall, aningen förvanskade för att bättre passa med den historien han vill berätta.

Under de månader som har passerat sedan ”Only young twice…” publicerades har jag haft tillfälle att diskutera den och de teser jag däri driver den med olika personer i Europelägret, som alla har varit mycket mer tillmötesgående och pratglada än då jag de facto jobbade med mitt manus. Flera av dem har varit snabba att påpeka felaktigheter i Kjelles bok, medan de hävdar att jag i stället har beskrivit samma episoder och skeenden på ett korrekt sätt.

Är det då en garant för sanningen?

Absolut inte. Det enda som det kan bevisa, och det är väldigt applicerbart på situationen som nu är aktuell mellan Yngwie och Tengan, är att båda sätten att närma sig historien behövs och är lika önskvärda. Att den som sitter på förstahandsuppgifter ibland minns fel/väljer att bortse från fakta, liksom att det går att komma ganska så nära en liknande sanning genom hederlig research och journalistiskt arbete.

Som jag skrev tidigare, i den bästa av världar samsas båda dessa inom samma pärmar. Verkligheten är för det mesta en annan och det är just därför båda rösterna måste höras.

Om inte minst för din skull. Du som sedermera spenderar dina pengar på produkterna i en önskan att få reda på vad som egentligen hände.

Ett vanligt inslag i dagens arbetsliv är sökandet efter nya sätt att öka effektiviteten. En ständig jakt på revolutionerande vägar att krama det mesta ur de anställdas möjligheter, att skruva än här och än där för att öka produktionen och minska bemanningen.

Ett tips för alla HR-chefer är härmed: Låt de anställda lyssna på den ganska så ikoniska deathgrindcombon Repulsion – gärna den gamla smällkaramellen ”Acid bath” och de ökar sin jobbprestation på ett akademiskt mätbart sätt.

Skeptisk? Fråga psykologerna Nick Perham och Martinne Sykora och var redo att svepa bort skepssvett ur pannan. Enligt deras studie, uppmärksammad bland annat av The Washington Post, är Michigans finest nämligen rena dunderpillret när det kommer till inlärning.

Grunden för studien är något som heter något så osexigt som ”Irrelevant sound effect”, en önskan att utröna vilken påverkan olika bakgrundsljud har på en människas korttidsminne. Delaktiga i studien var 25 studenter på universitetsnivå som fick göra en serie övningar, där de skulle placera åtta konsonanter i rätt ordning samtidigt som de hade komplett tyst omkring sig, eller lyssnade på antingen den danska discogruppen Infernals ”From Paris to Berlin” eller nämnda ”Acid bath”.

Resultatet: Infernal är sämst för inlärningen, medan lugn och ro är absolut bäst. Och däremellan placerar sig rivig dödsgrindcore.

Ett självklart utfall, kan tyckas. En ljudnivå modell Kungliga Biblioteket i Stockholm är således att föredra.

Men då få överutnyttjade kontorslandskap erbjuder önskvärd isolering för sina anställda ser jag det härmed bekräftat och något för effektivitetskonsulter att ta till protokollet.

Radioskval – nej. Megamangel – ja.

Huruvida detta är applicerbart på dig som just nu läser det här är emellertid oklart. Är du en genomsnittlig growl- och hastihetsallergiker finns det anledning att ta tipset till sig, medan den med smak för dödspisk inte kan vänta sig samma resultat.

Själva slutsatsen av studien är nämligen att effektivitetshöjningen orsakas av att man lyssnar på musik som man inte gillar – och som man inte heller finner så irriterande att den inkräktar på uppmärksamheten. I Repulsions fall förklaras det med att deras banbrytande tornadorens för en ovan lyssnare mest framstår som ett obegripligt bakgrundsdån, vars avsaknad av det som en genomsnittlig slentrianpublik anser vara melodier och hooks gör att det bara passerar utan att framkalla någon slags känsla som stör koncentrationen.

Och med detta sagt torde jag väl tillbringa resten av dagen med att lyssna på One Direction, Fun., Maroon 5 och Justin Bieber. All in the name of efficiency and profit.

Där kan man tala om syrabad.

Den radikale altmetalauteuren, ständigt lutad åt vänster, har föga förvånande inget över för den republikanske presidentkandidaten och hans entourage.

Konstigt vore annars. Och lika naturligt är att den Libanonfödde 45-åringen tar tillfället i akt att attackera de konservativa utmanarna, lagom till den första tv-debatten mellan Mitt Romney och Barack Obama (start i natt vid klockan tre svensk tid och direktsänd via aftonbladet.se).

– Jag har inte så stora problem med kadidaternas religiösa åskådningar, det är snarare deras politik jag är bekymrad över, säger Tankian i en intervju med American Rock Scene.

– Problemet med Romney är att han har velat fram och tillbaka i flertalet frågor. Först stödde han sjukvårdsreformen i Massachusetts, sen gjorde han en helomvändning och sa ”Jag gillar den inte längre. Jag hade fel. Allt jag tyckte var fel, jag förkastar det”. Han försöker bara få högerväljarna på sin sida, men den typen av politik har inte funkat för USA. Sånt har skuldsatt oss och skapat krig.

– Och så har vi det faktum att han faktiskt har sagt att han inte bryr sig om 47 procent av invånarna i USA. Hade jag varit ansvarig i det republikanska partiet hade jag gett honom sparken – direkt. Speciellt då hans försvar mest har handlat om att han inte uttryckte sig korrekt, så bekräftar han att han faktiskt tycker så.

Med tanke på ovan sagda (bara en bråkdel av alla diatriber som dundras ut i nämnda intervju) är inte heller hans stöd för Occupy Wall Street-rörelsen någon omtumlande surpris. Och inte heller beslutet att göra gemensam sak med likaledes systemkritiska Tom Morello (Rage Against The Machine/Audioslave) och Tim McIlrath (Rise Agaist) för att fira protesternas ettårsjubileum med låten ”We are the 99 percent”.

Resultatet av denna trojkas kollektiva ansträngning går att ladda ner – gratis så klart – via Morellos och Tankians Axis Of Justice-sida. Och syna närmare i videoform nedan.

Som tidigare rapporterats i detta forum har den finska symfometalmaskinen och svenska sångerskan Anette Olzon brutit sitt samarbete – mitt under pågående USA-turné.

I natt, svensk tid, var det dags för den holländska ersättaren Floor Jansen (ReVamp, ex-After Forever) att visa sina färger med gruppen i Seattle.

Hur det föll ut går att inspektera nedan, via ett fanfilmat videoklipp av ”Storytime”.

Tycker jag mig ana lite premiärnerver? Höra en sångerska som inte riktigt hittar rätt tonläge?

Självklart för tidigt att döma ut frontkvinnevikarien. Speciellt tanke på att hennes inhopp aviserades så sent som i måndags.

Den som lever får se, som det så fint heter.

Inom journalistikens förlovade ankdamm räcker det ju som bekant inte att ”veta” saker. Man måste ju också kunna presentera dem och få dem bekräftade på ett vattentätt sätt.

Därför är det bara att gratulera konkurrentorganet Expressen, som i dag ”kan berätta” (egen formulering) att såväl spektakelensembeln Rammstein som albumaktuella Green Day är klara för FKP Scorpios festivalsatsning i Norrköping den 27–29 juni nästa år.

Den för dagen aktuella Entombed-mössan åker av. Jag erkänner mig slagen i jakten på den här nyheten, som officiellt kommer att presenteras på en presskonferens i riktnummerområde 011 i morgon. Det hade så klart varit kul att breaka det här först, speciellt som jag har anat nyhetens innehåll i ett oar veckor men inte har lyckats få den bekräftad.

Oh well. You win some, you lose some. Sådana är spelets regler. Och liknande avslöjanden kommer att dugga allt tätare ju mer temperaturen skruvas upp inför kommande festivalsäsong.

Men om vi återvänder till rena hårdfakta så är såväl Rammstein som Green Day självklart tunga bokningar för Sverigeexpanderande FKP Scorpio, som sedan tidigare har tagit över såväl Hultsfredsfestivalen som Getaway Rock i Gävle. Speciellt som den största lokaltidningen Norrköpings Tidningar även spekulerar om såväl Metallica som Queens Of The Stone Age och för mig totalt egala Daft Punk. Som en del av festivalkriget mot hårt ekonomiskt ansatta Peace & Love i Borlänge, som anordnas samma helg, är det en offensiv attack av knockoutsnitt som utdelas. Och som borde bemötas snart, inte bara från Dalahåll, utan även av publikkonkurrenter likt Göteborgsbaserade Metaltown.

En sak är säker – rocksommaren 2013 kan bli den svettigaste på länge. På många fler sätt än de mest uppenbara.

De som har lyckats ta sig igenom mitt inlägg om nätvett utan att få förmaksflimmer har måhända noterat att jag redan, aningen modest, har haussat denna högst rekommendabla duo.

Man vågar ju knappt göra annat när den presenterar sig för omvärlden under banderollen Satan’s Wrath, då den bas/trummor/sång-levereande ledaren säger sig ha direktnumret till helvetets styrelserum och låtaviserar sig som ”Slaves of the inverted cross”.

Bakom getmasken ovan hittar vi Tas Danazoglou, mer känd som tidigare medlem i Electric Wizard och för att ha ansiktstatueringar som gör att han ser ut att ha krockat med en tryckpress, som på nu aktuella ”Galloping blasphemy” (Metal Blade) lever ut sin fixering vid tidig urkundsthrash med 30-talet år på nacken.

Referenspunkterna stavas Mercyful Fate, Slayer, Possessed, Celtic Frost och Iron Maiden. Och så Satan så klart. Satan är viktig. Satans viktig, till och med.

Om vi lägger allt religiöst och inkonsekvent mumbojumbo åt sidan (Danazoglou anser sig ta direkta order från Hin Håle men avfärdar samtidigt satanism som något för ”råtöntar”) är gruppens förstlingsverk en rent av duglig historia. Med tanke på att ärligheten och självinsikten är stor (”vi tillför inget nytt”) finns det möjlighet att dyrka förebilderna med lika stor hängivenhet som en viss namngivande herre.

Vilket till stora delar görs med avsett resultat på ”Galloping blasphemy”. Speciellt i de mer uppskruvade stunderna – kolla in ”Between Belial and Satan”, en ganska så rakt kalkerad ”The exorcist” likt spelad på ”Seven churches” – fungerar huvudpersonens begränsade vokala register bättre än i exempelvis mer King Diamond-vresiga ”Leonard rising – Night of the whip”. Lyssnar man med ena örat slutet låter det nästan som på den gamla onda tiden, om än soundmässigt mer städat och avsevärt tajtare.

På något sätt är det härligt prestigelöst. Föga rockstjärneuppblåst eller egosvullet, snarare avslappnat och så kreativt inskränkt att det genomsnittliga coverbandet framstår som rena fritänkargänget.

Men viktigast är: Satan’s Wrath är satans bra.

Att lyssna ”Galloping blasphemy” på vinyl är en självklarhet.

Det som började med ett sjukhusbesök i fredags har slutat med att den finska pompatruppen, som så sent som i somras besökte Sverige och Getaway Rock, hälsar att samarbetet med svenska sångerskan Anette Olzon nu är avbrutet.

I ett meddelande postat på gruppens hemsida förklarar parterna att den nu aktuella lösningen är bäst för alla inblandade och att samförstånd råder.

”På senare tid har det blivit allt mer tydligt att det rådde konflikt inom bandet angående den fortsatta utvecklingen och detta har lett till en splittring vi inte kan läka”, går det bland annat att läsa.

Detta till trots rullar bandets USA-turné vidare som om allt vore business as usual. Redan i kväll, lokal tid, står Olzons ersättare Floor Jansen (känd från bland andra After Forever) på scen med Nightwish i Seattle och hon ska sedan agera tillfällig (?) vokalissa fram till slutet på den världsturné som har följt på senaste albumet ”Imaginaerum”.

Hastigheten i skeendet gör att det inte krävs någon större konspirationsteoretiker till att nå slutsatsen att det här har varit planerat en längre tid, och att Olzons akutsejour på sjukhuset i Denver i fredags och bandets beslut att genomföra kvällens gig utan henne kan ha blivit droppen som fick den berömda bägaren att rinna över.

För även om Helsingborgssångerskan redan dagen efter åter stod på scen med sin grupp i Salt Lake City (efter att ha blivit ersatt av Kamelots/Amaranthes Elize Ryd och Alissa White-Gluz från The Agonist) var hon inte sen att såga sina kamraters tilltag att köra på som att det regnade samtidigt som hon själv kämpade mot svåra kräkningar och hög feber.

”Jag blev aldrig tillfrågad vad jag tyckte om att de kallade in Elize och Alicia. Jag tycker att det var fel beslut och jag ber om ursäkt till er som ville se hela bandet men som fick något annat. Men jag var väldigt sjuk och beslutet var inte mitt”, skriver hon på sin blogg och tillägger i ett annat inlägg:

”Rihanna skulle inte be Britney Spears att vikariera om hon var sjuk”.

Nightwish fortsätter nu att turnera med Jansen som sångerska fram till den 20 januari. Gruppen är även bokad för ett framträdande på Wacken Open Air i augusti 2013.

Anette Olzon blev värvad som sångerska 2007 till gruppen efter dess infekterade brytning med Tarja Turunen två år tidigare. Sedan dess har 41-åringen sjungit in albumen ”Dark passion play” (2007) och ”Imaginaerum” (2011). Hon har även jobbat på en soloskiva tillsammans med Anders Bagge, en utgåva som sedan 2010 tycks vara lagd på is.

Projektledaren Tord Bäckström himself liknar det vid en Swedish Metal Mafia, alternativt ”Körslaget” på dödsmetallutflykt.

Ett sätt att positionera sina egna visioner i det skrovliga mediebruset. Något som ger oss journalister, och i slutänden publik och läsare, en referenskrok att hänga upp tankarna på. Och – tveklöst – ett sätt att väcka intresse.

Tidigare har 43-årige Bäckström under Diztord-flagg bjudit på samarbeten mellan ”Idol”-kända Linda Varg och Scarpoints Henrik Englund (”I’m gone”) samt Therions Thomas Vikström och multiinstrumentalisten Stefan Jernstål i låten ”Unrependant” och nu är det dags att para ihop en av 1980-talets stora hormonraketer med en ganska så ung growlstrupe från Borlänge.

Varsågoda, ett av höstens mer oväntade artistsamarbeten: Susie Päivärinta och Deals Deaths Olle Ekman som gör gemensam sak i ”Wish you were here”.

Lite som om Rödluvan skulle göra gemensam studiosak med Vargen, med andra ord. Och om något en god anledning att ställa ett par snabba frågor till kapellmästaren.

• En naturlig spontanreaktion – hur kommer man på en sån här tokig idé?

– Som låtskrivare och producent får man ofta anpassa låten efter artist och stil. Det är ger en möjlighet att tänka tvärtom. Vem eller vilken typ av röst som skulle passa på just den här låten. Vilktigast av allt är att det ska vara kul.

• Vilka fler konstiga musikaliska möten kan vi vänta oss framöver?

– Som det är nu ger vi inte ut några detaljer om kommande släpp. De två nästkommande är i princip färdiginspelade, men viktigt att påpeka är att låten alltid är i fokus, inte att man fixar till en osannolik duett. En del låtar kanske inte ens blir duetter.

• Än så länge finns musiken bara att ta del av digitalt. Finns det planer på en regelrätt skiva också?

– När vi fått ihop en lagom samling blir det ett fysiskt släpp. När detta kan ske vet jag inte. Nu arbetar vi med en låt i taget och får se vad det landar.

• Rent förutsättningslöst – vilket är ditt drömsamarbete?

– Det finns många fantastiska artister, sångare och band jag skulle vilja jobba med. Laleh, Zakk Wylde och Rammstein, kanske?

I väntan på att detta sker (eller inte) kan den nyfikte så länge kolla in Diztords tidigare prestationer via dessa videoklipp.